Hellre Paddy Persson än Ted Gärdestad och Bob Dylan

Umeå lördag.

 

Idag har vi besökt det fantastiska gitarrmuseet i Umeå och deras imponerande samling elgitarrer. Typ 500 till antalet. Sedan gick vi på en restaurang och åt julbord. Efter det gick vi tillbaka till hotellrummet där vi såg Så mycket bättre och därefter gick vi ner till hotellrestaurangen och tog en bärs. 

 

Hotellrestaurangen visade sig vara ett trevligt ställe. Mycket folk på plats, ett band som spelade irländsk musik och en härlig stämning i lokalen.

 

I kvällens avsnitt av Så mycket bättre sjöng deltagarna Ted Gärdestadlåtar. Ted Gärdestad har aldrig tillhört någon av mina favoriter vilket jag förklarar här.

 

Vi snabbzappade på hotell-TVn och kunde konstatera att det pågick Nobellmiddag nånstans söderut i Sverige, typ Stockholm. En av pristagarna, Bob Dylan (litteraturpriset) var inte närvarande för att hämta sitt pris. I programmet visades några filmsnuttar med en ung Bob Dylan och jag inser att jag har liknande känslor för honom som för Ted Gärdestad. Båda artisterna verkar haft ett kolossalt ego under sina karriärer, inte det minsta självdistans och blivit fullständigt uppslukade av sin popularitet. 

 

Sådana artister gör mig bara trött.

 

Därför var det befriande att komma ner i hotellrestaurangen och lyssna på Paddy Persson Group och deras irländska tongångar. Deras framförande präglades av humor, musikalitet och stor spelglädje. Att delar av deras trumset vid ett tillfälle ramlade av scenen (det stod lite för nära scenkanten) verkade inte bekymra orkestern utan de spelade glatt vidare tills låten tog slut. 

 

Paddy Persson Group var en ny och trevlig bekantskap för mig. Jag hoppas få se och höra dem igen någon gång.

 

Bilden: Paddy Persson lirade ikväll på krogen Plectrum i Umeå. 

 

Blogg24-10