Hit me with your iPadbag

Ibland är jag bara så himla rolig.
 
För ett tag sedan köpte sambon en ny handväska. Hennes kravspec inför inköpet var att hitta en väska som var
1. Bekväm på axeln.
2. Lätt att stänga med dragkedja.
3. I svart skinn.
4. Utformad på ett sådant sätt att hon fick plats med sin iPad (viktigast!)

Efter lite letande i diverse affärer hittade hon till slut en väska som uppfyllde hennes önskemål. Svart, bekväm och med dragkedja. Och framför allt - en innerficka lämplig att förvara en iPad i. 

Hemma igen efter sitt shoppingfynd skyndade sig sambon att lägga ner sin iPad i väskan. iPaden passade perfekt och gjorde även att väskan fick en stabil och kraftfull känsla, nästan lite tung. 

Det var då jag kom på den fantastiska produktidén och sa till sambon. "Om du nu skulle bli överfallen så är det bara att klippa till förövaren med handväskan. Ett lämpligt produktnamn på den nya iPadväskan skulle därför kunna vara iSmack."
 
Fast ovanstående stämmer nu inte helt och hållet. Det var inte jag som kläckte idén med iSmack. Jag erkänner det. Det var sambons dotter. Fast jag kan inte låta bli att ta åt mig äran. Det var ju så himla roligt. 
 
Ha ha ha ha...
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Produktutveckling, affärsidé, blogg100, #blogg100, handväska, iSmack

Hemma igen

Hemma igen efter en helg i Göteborg. Företaget jag jobbar hos hade en monter på Eurohorsmässan där jag hjälpte till med diverse fotograferingsuppdrag. 

I Göteborg är folk glada och trevliga.  Alla man möter i den staden verkar ha en obekymrad och positiv attityd till det mesta. Om det är taxichaufförer, hotellpersonal eller folk man möter på Kungsportsavenyn spelar ingen roll. Alla ler stort och säger "De ordnar vi". 

Nu är det sen söndagskväll och jag är trött. Godnatt!
 
Bilden ovan: I Göteborg upptäckte jag att Gothia Towershotellet är på väg att byggas ut med ytterligare ett torn. Ingen ekonomisk kris där inte...
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Göteborg, blogg100, #blogg100

Jag, en elbil och en grusplan

I går provkörde jag en elbil, en Renault Twizy. Bilen är pytteliten och obetydligt större än en självgående rullstol, men riktigt kul att köra. Maxhastigheten är ca 80 kilometer i timmen och man kan köra tio mil på en laddning. Priset är drygt 60 000 kronor.
 
Nej, jag är inte spekulant på bilen. Anledningen till att jag provkörde den var en ren slump. Jag råkade bara befinna mig på en plats där ett evenemang med elbilar ägde rum och någon sa: "Kom och provkör du också". "Självklart", sa jag.
 
Fast visst skulle det vara kul att ha en sån där liten rackare till elbil. Den är så liten att man nästan skulle kunna parkera den i vardagsrummet. Enkel att köra är den också. Bara att trycka på en knapp så är man igång. När jag tryckte gasen i botten lyckades jag faktiskt få den att spinna lite i gruset. 
 
Men den är nog inte mycket att ha i svensk vinterkörning. Dörrar och sidorutor är extra tillbehör och jag tror inte den har någon uppvärmning i kupén. Däremot är den säkert toppen under varma sommardagar när man vill åka ner på city och köpa glass.
 
Om jag uppfattade saken rätt kommer den även att visas under Vårmässan i Sundsvall nu i helgen. 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Elbil, Renault Twizy, blogg100, #blogg100

55 år gammal och still alive

 
Det var på den tiden jag jobbade skift på fabriken. Jag var 29 år och 11 månader och skulle alltså snart fylla 30. En yngre kollega i kontrollrummet tyckte 30 år verkade mycket och han undrade hur det kändes att vara så gammal. Själv var han i 20-årsåldern och menade att när man kommer upp i den höga åldern av 30 år är man egentligen förbrukad som människa. Han sa "när du fyller 30 ska du få en present av mig, och den presenten blir en pistol med bara en kula i".
 
Tjoho!
 
Idag fyller jag 55 år och betraktar numera 30 år som en ålder då man är väldigt ung. Näst intill barn. När jag ser tillbaka på mina 30- och 40-årsdagar minns jag inte dem som särskilt ångestfyllda. Däremot 50-årsdagen. Jag trodde 50-årsdagen automatiskt skulle innebära att jag fick hjärtinfarkt eller något annat allvarligt sjukdomstillstånd, men så blev det alltså inte. Istället mår jag nästan bättre idag än när jag fyllde 30.
 
Så pistolen med bara en kula i får vänta ett tag till. Nu är siktet inställt på 60.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om blogg100, #blogg100, livet, döden, åldersnoja

Tejp - när katten själv får välja

Jag tror vår katt är lite knäpp. Av någon konstig anledning gillar han att äta tejp. Och varje gång han ätit en bit tejp så kräks han. 
 
För det första kan jag inte förstå varför han tycker tejp är gott. Jag har aldrig tidigare stött på någon levande varelse, varken mänsklig eller djurlik, som gillar att äta tejp. För det andra kan jag inte förstå varför han fortsätter att äta tejp eftersom det alltid får till följd att han kräks efteråt. Han borde ju trots allt se (efter att ha gått igenom samma procedur; äta tejp - sedan spy, typ fem gånger nu) att det finns ett mönster där. 
 
Ikväll var det dags igen. Jag satt i vardagsrumssoffan och höll just på att somna när jag hörde hur katten rusade omkring på golvet och jamade högljutt. Så rusade han in under köksbordet där han kräktes upp en brunaktig sörja. Troligen har han ätit på en bit packtejp som hängde lös från en kartong som står i hallen.
 
På bilden ovan hämtar vår katt igen sig efter kvällens tejpäventyr.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om blogg100, #blogg100, katter, husdjur