PG ger mig hopp

 
Okej, jag ska inte lägga mig i andra människors privatliv men jag kan inte låta bli att undra varför man väljer att sätta barn till världen när man är 81 år. 
 
Jag tänker på det nyfödda barnet. När barnet ifråga är sju år och ska börja skolan är pappa PG 88 år. Tänk föräldramötena. Där sitter ett gäng föräldrar i 25 - 35-årsåldern, och så PG - om han är kapabel att gå på ett föräldramöte vid 88 års ålder. 
 
Jag tänker på barnet när det är 14 år. Tonårstid, på väg in i vuxenlivet, revolt. Det före detta barnet, nu tonåring, är ute med gänget och kommer inte hem på natten som avtalat - en orossituation som många tonårsföräldrar varit med om. Vad gör PG, 95 då? Tar en sväng med bilen på stan och kollar läget? 
 
Troligen inte. Om han överhuvudtaget lever vid den åldern är han antagligen glad om han kan gå mellan köket och vardagsrummet. 
 
Visst, barnets mamma är betydligt yngre än PG och kan säkert göra en insats för tonåringen. Men vilken resurs som förälder är man vid 95 års ålder? 
 
Samtidigt kan jag inte neka till att jag är lite imponerad av PG Gyllenhammar. Han är uppenbarligen kapabel att, vid 80 års ålder, genomföra den fysiska handling som krävs för att hans kvinna ska bli gravid. Sånt ger en 58-årig man (jag) med åldersnoja hopp om framtiden. Det är alltså inte osannolikt att jag kan skänka min kvinna njutning åtminstone 20 år till. Den insikten gör mig lycklig. 
 
Tack PG.
 
 
Blogg100/60
 
Läs även andra bloggares åsikter om pg gyllenhammar, graviditet, barn, blogg100

Ingen anledning till oro. Läget är under kontroll.

 
Så hände det då till slut. För första gången i årets upplaga av Blogg100 missade jag att posta ett inlägg. Det hände igår. Timrå-Umeå tur och retur under samma dag satte sina spår i blogglusten. Jag kom hem sent igår kväll och var trött som bara den. Jag tänkte "nä, nu går jag och lägger mig". Och det gjorde jag - utan att något blogginlägg blev skrivet.
 
Men jag har inte gett upp. Här kommer gårdagens inlägg. Ytterligare ett inlägg är på gång under kvällen. Snart är jag i fas igen.
 
Bilden tog jag när jag åkte genom Ö-vik på vägen hem igår kväll.
 
Blogg100/59

Förnedrad

Häromdagen såg jag en bild på Facebook som jag laddade ner. Teckningen är gjord av Berglins, tecknarparet med  de knivskarpa analyserna av samtiden. 
 
Och visst blir man lite sur på vädret. Här trodde man det var vår på gång och så kom det världens snöoväder tidigare i veckan. Imorgon ska jag köra bil till Umeå och jag hoppas vädrets makter inte tänker förnedra mig med något snöfall. Jag har ju faktiskt sommardäcken på och jag vill inte riskera att köra i diket. 
 
Vad gör regeringen åt saken?
 
Blogg100/58

Människa eller dator bästa bilföraren?

 
Jag läser i media om självkörande bilar. Flera stora biltillverkare gör tester med bilar som kör av sig själva och snart kommer vi tydligen att få se såna på vägarna. 
 
Det handlar alltså om bilar som "känner av" omgivningen på vägen och själva kan navigera utan mänsklig inblandning. Som passagerare i en sådan bil behöver man alltså bara luta sig bekvämt tillbaka och bara åka med. 
 
Men är det bra, det? Jag menar, själva grejen med bilåkande är ju körupplevelsen. Att känna accelerationen när man gasar, att bromsa, svänga och att växla. Att vara ett med bilen. Att ha kontroll.
 
Sedan undrar jag hur det skulle kännas att konfronteras med andra bilar i trafiken som inte framförs av människor - utan av datorer. Kan man verkligen lita på en dator bakom ratten?
 
Motivet till att utveckla självkörande bilar är bland annat trafiksäkerheten. Bilar som körs av datorer har tydligen mindre benägenhet att krocka. Frågan är bara hur det skulle kännas att åka 110 km/h på motorvägen i en bil framförd av en dator. Jag är inte helt säker på att jag då skulle känna mig trygg.
 
Bilden: min bil trivs bäst när jag sitter bakom ratten.
 
Blogg100/57

Jag är jag

 
Jag. 
 
Ibland drar mina tankar iväg med mig. Okontrollerat. Tankarna utmanar mig och tvingar mig till existensiella konstateranden: jag finns i min kropp. 
 
När jag tittar ut ur mitt huvud, genom mina ögon, är det från det perspektiv jag iakttar omvärlden. Jag här inne i mig - och alla andra på utsidan. 
 
De där tankarna återkommer lite då och då. Jag är jag, och alla andra är alla andra. Typ. Bara att försöka acceptera. 
 
Blogg100/56