Media Markt en vän i nöden

Jag läser på ST.nu och Dagbladet.se att Media Markt i Sundsvall har gått back med 46 miljoner kronor. Totalt har elektronikkedjan Media Markt i Sverige förlorat en halv miljard kronor.

När Media Markt för något år sedan slog upp portarna i Birsta köpcentrum, strax utanför Sundsvall, så gav man sig in i en redan överetablerad marknad. I Birsta finns nu totalt fem varuhus (om jag räknat rätt) för elektronikprylar. Ett av dessa (On Off) pallade inte för konkurrensen och gick nyligen i konkurs.

Jag har ingen analys till varför Media Markt gått back (mer än att det råder överetablering) men personligen är jag lite skeptisk till att handla på varuhus typ Media Markt och El-giganten med flera. Säljarna är ofta okunniga om produkterna och mest intresserade av att sälja varor man för tillfället har en kampanj på.

Eftersom jag fotograferar mycket så händer det också att jag lite då och då handlar fotoprylar. Och nästan alltid köper jag fotoprylarna hos Cyberphoto eller Scandinavian Photo via nätet. Dessa två företag har ett komplett sortiment av fotoprylar och även kunniga säljare (man kan ringa dit och resonera med dem).

Visst, fördelen med Media Markt är att de har många kameror utställda i butiken. Så ibland har det hänt att jag gått dit för att klämma på någon kamera jag är intresserad av, men sedan har jag gått hem för att beställa den från nätet.

Fast i vintras hade jag stor nytta av Media Markt. Vårt avlopp i huset hade blivit igensatt så därför kunde vi inte gå på toa. Då åkte jag till Media Markt för att låna varuhusets toalett (vi bor nämligen inte så långt ifrån) därför att den toaletten är både rymlig och trevlig.

Så därför betraktar jag trots allt Media Markt som min vän i nöden.


Läs även andra bloggares åsikter om Media Markt, El-giganten, Sundsvalls Tidning, Dagbladet, Sundsvall, Birsta, Cyberphoto, Scandinavian Photo

Skellefteå - fruktbarhetens stad



Likt Columbus en gång upptäckte Amerika så har jag under senare år upptäckt Skellefteå. Innan 2006 hade jag i stort sett aldrig varit här men i början av veckan besökte jag staden för tredje gången.

Samtliga gånger jag besökt Skellefteå har varit å jobbets vägnar. Denna gång blev det endast ett snabbt besök, eftersom jag och kollegan behövde göra en matpaus under vår reportageresa norrut.

Mitt på torget i Skellefteå finns en besynnerlig tingest som antagligen är någon sorts offentlig dekoration (se bilden ovan). Den kallas Lyftet och man behöver inte ligga inne med speciellt mycket snuskig fantasi för att få associationer till en viss manlig kroppsdel.

Jag undrar vad tanken med Lyftet är. Kanske är det en hyllning till den manliga fruktbarheten och utgör en kultplats för stadens innevånare. Jag kan se framför mig hur Skellefteborna samlas runt Lyftet och med heliga riter försöker motverka en negativ befolkningstillväxt i kommunen.


Jag tycker Skellefteå verkar vara en trevlig stad som man inte glömmer i första taget efter en promenad över torget.



Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Bli sjuk av förmiddags-TV



Det är tisdag förmiddag och jag sitter i lobbyn på Hotell Lappland i Lycksele. Jag och min kollega befinner oss på en liten reportageresa i norra Sverige som ska resultera i ett antal reportage i vår personaltidning. Igår var vi i Piteå, och idag alltså i Lycksele.

Vi har fått några håltimmar innan nästa reportageuppdrag och vad gör man då? Jo, då sätter man sig naturligtvis vid var sin laptop och kollar mail och surfar runt lite i största allmänhet.

På väggen i lobbyn hänger en platt-TV som visar förmiddags-TV på TV 4. Jag har faktiskt nästan aldrig sett på TV på en förmiddag, och tittar intresserat på ett inslag om när man monterar en liten röd stuga längst upp på Globen. Undrar hur det känns att stå där uppe.

När Nyhetsmorgon slutar tar ett program vid som heter Doctors. Det visar sig vara en amerikansk pratshow med ett gäng äppelkäcka läkare som ohämmat frossar i olika sjukdomstillstånd. Temat denna dag verkar vara smittorisker och vi får veta allt om hur stora riskerna är att bli smittad av olika sjukdomar, allt från bältros till utslag efter rakning.

Det börjar klia på hakan och jag känner att jag inte längre pallar för detta oerhörda program. Jag försöker byta kanal, men det går inte. I stället utbryter myrornas krig på samtliga kanaler.

Om man inte redan är sjuk så är risken stor att man blir det av att se detta program.

Jag packar ihop min dator och flyr ut ur hotellet. Min kollega kommer efter och vi åker och gör reportage om produktion av trävaror. Det är sådant man mår bra av.

(Bilden ovan: Platt-TVn, i det för övrigt trevliga Hotell Lappland, bjöd på ångestframkallande sjukdoms-TV) 


Läs även andra bloggares åsikter om
, , , ,

Titlar ända in i döden



I torsdags var det Kristi himmelsfärds dag och i sällskap med min 84-åriga faster gjorde jag och min sambo ett besök på kyrkogården. Vi hade med oss penséer som vi planterade på mina föräldrars grav och när det var klart promenerade vi runt på kyrkogården lite.

Min faster är trots sin mogna ålder i god form, både fysiskt och mentalt, och under promenaden känner hon igen många namn på gravstenarna. Flera var hon bekant med och kunde berätta små historier om.

Under promenaden konstaterade vi att på kyrkogårdens äldre gravstenar fanns ofta de avlidnas titlar. Och förutom den ofta förkommande titeln hemmansägare noterade vi även bland annat trotjänarinnan och flottningsförmannen på stenarna.

På de modernare stenarna fanns däremot nästan inga titlar angivna. Jag funderar på hur det skulle se ut med någon av dagens yrken på en gravsten. Typ: Här vilar managementkonsulten NN, eller kanske Här vilar framåttänkaren NN (jag såg faktiskt en annons för ett tag sedan där ett företag sökte en framåttänkare). 

Härom dagen fick jag ett nyhetsbrev från tidningen Kamera & Bild där man kunde se en intervju med Julieanne Kost som är Photoshop-evangelist. Det är en titel i 2000-talet, det.

Tiderna förändras alltså. Förr i tiden visade man sin identitet på gravstenen, idag kan man göra det på Facebook - medan man fortfarande är i livet. Bra, va?



Läs även andra bloggares åsikter om
, , ,

På väg att bli blogghora?

Läser på Expressen.se en krönika av Ninni Schulman där hon skriver om sitt maniska bloggande. Ninni Schulman skriver bland annat: "Att blogga ger ett rus som jag tror kan jämföras med vilket narkotikaklassat preparat som helst."

Det värsta är att jag känner igen mig lite i hennes beskrivning. Jag har ständigt minna sinnen öppna för att kunna snappa upp något intressant att skriva om.

Jag blogghorar regelbundet, det vill säga länkar mina blogginlägg till i första hand artiklar på Aftonbladet.se: Men det händer även att jag horar på andra nyhetssajter på nätet. Precis som Ninni Schulman kollar jag också regelbundet besöksstatistiken och blir glad när den ibland pekar uppåt. 

Men ännu har det inte gått så långt att jag betraktar det som ett problem.

Jag har tidigare skrivit inlägg i min blogg där jag funderar över mina nät- och bloggvanor:
Kung i mitt eget bloggrike
På väg att bli ett bloggmonster
Facebook ger mig ångest


 Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,