Fototriss: svart

Den här veckan är temat hos Fototriss svart och först tänkte jag publicera tre helsvarta bilder. Men det hade ju varit att göra det lite väl lätt för sig. Så det får bli tre fotografier istället. Som jag tagit idag. Första bilden visar min svarta motorvärmarsladd. I närbild.
 
Andra bilden har jag tagit på vår svarta kratta som ligger på gräsmattan.
 
Sista bilden har jag tagit på ett gammalt svart vinterdäck som blivit liggande på baksidan huset. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Fototriss, svart

Hånflinet bekräftar bara skulden

 
Jag läser i media om Arbetsförmedlingens generaldirektör som fått sparken från sitt uppdrag. Misslyckade arbetslöshetsprojekt, missnöje bland personalen och skyhöga tjänstemobilräkningar tros vara några av skälen till att hon lyfts bort från sin direktörspost (de egentliga skälen är än så länge hemliga eftersom regeringen inte vill berätta varför man sparkat generaldirektören).
 
Angeles Bermudez-Svankvist förefaller vara en ful fisk i maktens vattendrag. 
 
I media ser jag bilder på Bermudez-Svankvist som tagits i samband med att hon fick beskedet att hon tvingats bort från sin direktörspost. På bilderna ler hon ett självsäkert leende; som om hon försöker säga: "Jag har inte gjort något fel. Jag tänker inte erkänna någonting. Jag är oantastlig". 
 
Angeles Bermudez-Svankvist är inte den första makthavaren som reagerar med ett självsäkert leende när de ertappats med händerna i syltburken. Jag minns när jag för en massa år sedan såg TV-bilder från rättegången mot  Arne Treholt, den norske politikern som sedermera dömdes för landsförräderi och spioneri.
 
När han gjorde entré i rättegångssalen log han stort, ungefär som en politiker på valturné, när han tog i hand och hälsade på sina bekanta. Detta trots att han stod anklagad för ett av de allvarligaste brott man kan begå mot sitt land. I stället framstod han bara som en looser som desperat försöker se ut som en vinnare.
 
Om jag skulle bli anklagad för ett allvarligt brott, och i synnerhet om jag var oskyldig, skulle jag definitivt inte reagera med ett hånflin. Istället skulle jag nog bli väldigt kränkt över denna anklagelse, och sedan väldigt fokuserad så att jag med all kraft kunde bevisa min oskuld. I själva verket skulle jag nog inte kunna tänka mig så många situationer som vore mer allvarliga.
 
Det självsäkra flinet är nog egentligen den främsta bekräftelsen på skuld.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Angeles Bermudez-Svankvist, politik, arbetsförmedlingen, makt, demokrati

Fototriss: randigt

Randigt. Så är veckans tema hos fotoutmaningen Fototriss och här kommer mina tre bidrag. På första bilden visar jag min egenkomponerade maträtt specialdesignad för veckans tema: senap och ketchup i ränder toppad med tre köttbullar.
 
När jag klippte gräsmattan idag klippte jag den randig; dvs varannan gräsklipparbredd. Kanske har jag nu skapat en ny trend. Vi får väl se om någon fler hänger på mitt nya gräsklipparmode.
 
Sista bilden visar skrapa-av-sig-skornagallret utanför vår ytterdörr. Under det randiga gallret kan man se vad som fastnat under skorna.

En tusenfoting på bild

 
En tusenfoting på promenad över den asfalterade parkeringen. Jag låg på magen och fotograferade. Jag är ingen expert på tusenfotingar men jag tror att det finns flera olika arter i olika storlekar. Detta exemplar var ovanligt stor för att vara tusenfoting, typ 3 - 4 cm. Dessutom hade den gula fötter och mycket hår. 
 
One cool guy.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Tusenfoting

Yohio - framtidens Lönnå?

 
Det är förmiddagsfika på jobbet och samtalet kommer in på Allsång på Skansen. Jag har förstått att Allsång på Skansen är ett populärt TV-program och just den här morgonen, vid just det här fikabordet, känns det som om alla andra svenskar utom jag brukar se det programmet. I princip samtliga runt bordet stirrar nämligen på mig och utbrister upprört: "Va? Brukar inte du se Allsång på Skansen?".
 
"Nej", säger jag. "Måste man det?"
 
Vid Allsång på Skansen kvällen innan denna förmiddag var en av artisterna Yohio, Sundsvalls senaste kändis. Runt bordet pratar vi om hur imponerande det är att han trots sin ungdom redan blivit superkändis, inte bara i Sverige utan framför allt i Japan. Vi enas om att han är duktig att sjunga och ger ett proffsigt intryck på TV.
 
Så säger någon: "Undrar hur han kommer att utvecklas som artist och som människa. Han är ju så ung och har troligen en lång karriär framför sig. Kommer han att klara pressen?"
 
En intressant fråga. Kanske slår han igenom worldwide och blir en firad stjärna välden över. Kanske återvänder han, efter många år i rampljusett, till Sundsvall och blir en ny Kjell Lönnå (som är en av Sundsvalls mer kända personligheter med många TV-program och körarrangemang bakom sig). Kanske får vi då uppleva Yohioton i GA-kyrkan med paljetter på altaret och rosatonade snödrivor. Kanske...
 
Längre än så kommer vi inte i spekulationerna denna förmiddag. Fikarasten är slut och jobbet väntar.
 
Bilden tog jag för någon vecka sedan under Yohios konsert på Konsertfesten i Sundsvall. 

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om Yohio, Lönnå, Sundsvall

Ett gott råd till dagens ungdomar

 
Gårdagens tyckarfråga i Sundsvalls Tidning: Vad skulle du vilja ge för råd till dagens ungdomar? De som fick frågan svarade bland annat: "våga vara dig själv", "satsa på studier" och "njut av livet". 
 
Om jag fått frågan skulle jag ha svarat:
 
"Lyssna inte på alla goda råd du får. Upptäck världen själv istället - och våga förändra den".
 
 Borde inte det citatet förtjäna att bli bevingat?
 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Ordspråk, bevingat, ungdomar, goda råd, Sundsvalls Tidning

Fototriss: så här ser det ut där jag är

Temat för veckans upplaga av fotoutmaningen Fototriss är så här ser det ut där jag är. Idag lördag har vi varit på surströmmingskalas med grannarna men innan vi satte igång att kalasa på de jästa fiskarna spelade vi volleyboll.
 
När man äter surströmming så är det fabrikatet Oskars som gäller. De strömmingarna är godast.
 
När surströmmingsburkarna var tomma och mörkret föll så tände vi levande ljus inne i partytältet.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Fototriss, foto

Dramat i Timrå som kunde slutat illa

 
Fredag eftermiddag. Köper med mig hämtpizza på vägen hem från jobbet. När jag ska sätta mig i bilen och åka hem med pizzorna inser jag att jag tappat bilnyckeln inne i pizzerian. Går in och letar. Hittar nyckeln på stolen där jag satt. Sätter mig i bilen och kör iväg. Ser pizzakillen komma springande mot bilen. Jag vevar ner sidorutan och pizzakillen säger "hej" varpå han lyfter ner pizzakartongerna som jag ställde på biltaket när jag var in på pizzerian och hämtade bilnyckeln.
 
Åker hem till tryggheten.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Fredagsmys, Timrå, pizza, drama

Kung för en dag i Västernorrland

Igår, onsdag, var Sveriges kung och drottning på besök i Västernorrlands län. De åkte runt med buss och besökte en rad olika platser, bland annat en skogsavverkning och ett sågverk. Där var jag också och fotograferade för personaltidningens räkning. 
 
Det som slog mig när jag stod där i fotofållan, tillsammans med ett gäng andra fotografer, var hur "vanliga" kungen och drottningen ser ut. Kungen var klädd i kostym och drottningen hade inte ens en liten chic hatt på huvudet. När jag var liten och läste sagor om prinsar och prinsessor hade kungen i sagan alltid en krona av guld på huvudet och en röd mantel hängande över axlarna. Dessutom hade sagokungen en guldspira med sig för att markera sin auktoritet.
 
Jag tycker definitivt det skulle blivit mycket roligare bilder om vår nutida kung hade haft en sådan outfit när han kollade in skogsmaskiner i Norrlandsskogarna. 
 
De kommuner som var involverade i kungaparets besök var Kramfors, Härnösand och Sundsvall. Däremot inte Timrå  - vilket är lite synd. Jag tror säkert kungen och drottningen hade uppskattat att få se den nya fontänen på torget samt ett besök på Wivstavarvs camping.
 
Bilden: Journalister från både när och fjärran fanns på plats i skogen när kungaparet kollade in skogsbruket i Västernorrland. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Kungen, Silvia, drottningen, kungaparet, monarki

Mästarna i musikalisk logistik

 
Den här bloggens favoritartister har gjort det igen. De har släppt en ny video. Och den är stencool. Som vanligt har de diverse skojigheter för sig under sitt musicerande och den här gången byter de instrument med varandra - om och om igen under hela låten.
 
Gruppen är naturligtvis Walk off the Earth och den här låten heter Royals. De har även gjort en speciell video, Behind the scenes (se nedan), där man får se hur det gick till vid inspelningen av videon ovan. I Behind the scenes visas arbetet bakom kameran när gruppens alla medhjälpare langar instrumenten mellan sig och sedan ser till att de kommer i bild i precis rätt sekund. Walk off the Earth och deras medhjälpare är mästare på både musik och instrumentlogistik.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om walk off the earth, musik

Årets frisyr hos Ryan Air

 
 
När jag och sambon semestrade på Malta i juni så flög vi med Ryan Air. 
 
Första gången jag flög med Ryan Air var för drygt 12 år sedan. Jag och min (då tonårige) son flög till London och jag minns att vi hade matsäck med; yoghurt, läsk och mackor som jag gjort i ordning innan. Flygturen var trevlig, men allra bäst var det låga priset.
 
Under de följande åren har jag flugit otaliga gånger med Ryan Air, bland annat till Barcelona, Riga och Kroatien. Visst, Ryan Air har en inte helt sympatisk personalpolitik, de har märkliga extraavgifter och de kan ibland vara rejält försenade (med extremt stressad personal som följd) men hittills har flygturerna jag gjort med bolaget gått (peppar peppar) hyfsat bra. Och de har framför allt varit billiga.
 
Under samtliga resor jag gjort med Ryan Air har jag slagits av att alla kvinnliga flygvärdinnor haft samma frisyr (med en knut i nacken) - som jag tidigare bloggar om här. Sambon och jag har alltid skrattat lite i smyg åt Ryan Airs frisyrnorm men när vi flög med dem nu senast upptäckte vi att flygvärdinnorna hade en helt annan frisyr - traditionell hästsvans. Undrar om det är flygbolaget som ändrat sin frisyrnorm eller kanske tagit bort den helt.
 
Ryan Air får mycket kritik, många gånger helt berättigad, men än så länge är inte min smärtgräns nådd. Om Ryan Air ger mig möjlighet att flyga till olika destinationer i Europa för endast några hundralappar så är det helt ok för mig. Bara jag åtminstone får sitta ner under resan.
 
Bilden tog jag under min senaste resa med Ryan Air. Jag noterade då att flyvärdinnorna hade en ny frisyr.
 
 
Aftonbladet:
Skulle behålla växeln
 
Läs även andra bloggares åsikter om Ryan Air, resor

Full fart mot en ny (kunglig) vecka

 
Det är söndag kväll och jag förbereder mig för en ny arbetsvecka som blir min andra efter semestern. Jobbet rullar nu alltså på som vanligt igen. Typ.
 
Fast den här veckan kommer att innehålla ett inslag som jag inte varit med om förut. Jag ska nämligen få träffa Kungen. Ja, alltså den kungen. Kungen över Sverige, Carl XVI Gustaf.
 
Nu kommer jag väl inte att få träffa honom personligen, och prata med honom eller så, men jag kommer i alla fall att få se honom - på håll.
 
Kungen och drottningen är nämligen ute på riksturné med anledning av att han varit kung i 40 år och under den här veckan kommer de att besöka delar av Medelpad och Ångermanland. Och det är där jag kommer in. Under besöket ska kungaparet bland annat besöka några enheter som tillhör företaget där jag jobbar och som delaktig i personaltidningen har jag fått i uppdrag att fotografera detta. 
 
Att fotografera Kungen på studiebesök är dock förenat med en del formaliteter. Enligt programmet kommer media att hänvisas till något som kallas fotofållor och för att få tillträde till dessa måste man i förväg ansöka om ackreditering. Det har jag gjort och om jag blir beviljad att få en sådan så får jag hämta ut den från myndigheterna mot uppvisande av legitimation. 
 
Mer om mitt minglade med kungligheterna senare i veckan.
 
Bilden ovan har ingenting med kungligheter att göra. Den tog jag för ett par månader sedan när jag blev bjuden på en liten båtfärd av goda vänner.
 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Kungen, semester

Neil Young dämpar min ångest

 
Neil Young, amerikansk rockstjärna och en av mina absoluta favoriter när det gäller musik. Få artister kan framföra lugna och vackra sånger så underbart brutalt som han. Och när han kör sina hårt rockiga låtar är det få andra artister som kan förmedla känslan av musikalisk taggtråd som han gör. I positiv mening, alltså.
 
Jag brukar lyssna till Neil Young på fredagseftermiddagar när jag behöver neutralisera arbetsveckans alla ångestfyllda frustrationer. Likt vargen som ylar när det är fullmåne ställer jag mig då i köket och sjunger med i Hey Hey, My My. Efter en timme brukar jag vara lugn igen.
 
Under flera år har jag drömt om att kanske, kanske, någon gång dyker Neil Young upp på Konsertfesten i Sundsvall. Ännu så länge har han inte gjort det och jag har insett att han nog aldrig kommer att göra det heller. Detta med tanke på att Konsertfesten mer och mer börjar likna Allsång på Skansen och inte en regelrätt rockfestival.
 
För någon vecka sedan läste jag någonstans att Neil Young skulle komma till festivalen Way out West i Göteborg. "Tänk den som vore där ändå", tänkte jag då. Men turligt nog bestämde jag mig inte för att åka dit - därför att idag läser jag i media att Neil Young och hans band crazy horse ställt hela sin Europaturné. Orsaken är att gitarristen i bandet brutit handen. 
 
Tur i oturen för mig men synd om dem som köpt biljetter till Way out West. Som tur är finns YouTube, och på videoklippet ovan kan vi se och höra Neil Young braka loss i Hey Hey, My My.
 
 
Aftonbladet:
Neil Young ställer in
Sorg och bedrövelse
Vi är ledsna
Luften gick ur
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Neil Young, Way out west, musik, Konsertfesten

Storleken har betydelse

 
Vad gör man om alla parkeringsrutor är upptagna och det inte finns någonstans att ställa ifrån sig bilen? Jo, man parkerar på tvären mellan två parkeringsrutor - detta förutsatt förståss att man har en bil som är lika lång som de andra bilarna är breda. 
 
Bilden ovan tog jag i mitten av juni när vi var på Malta. Bilmärket på den lilla bilen heter Smart, kanske just för att den passar utmärkt för en smart parkering.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Malta, smart, parkering, trafik

Så skulle mitt liv kunna vara: scenbloggare

 
Förutom mig ska det här handla om Charles Bukowski. Han var en tysk-amerikansk författare som bodde större delen av sitt liv i Los Angeles, Kalifornien, där han också dog, 73 år gammal. Då var året 1994. Bukowski skrev tusentals dikter, hundratals noveller och sex romaner; allt som allt blev det 60 böcker. Enligt Wikipedia var Bukowski känd för sin grova stil och han skrev ofta om det vardagliga livet för fattiga och marginaliserade amerikaner, om alkohol och förhållanden till kvinnor.
 
Själv drack han tydligen väldigt mycket alkohol och de gånger han blev intervjuad i TV var han ofta berusad. 
 
Charles Bukowski var uppenbarligen en slusk men på något vis kan jag inte låta bli att fascineras av honom.
 
Ibland gjorde han framträdanden inför publik då han läste upp sina texter. Han hade då alltid en flaska vin (eller flera) med sig på scenen som drack ur medan han läste. Och det är här jag kommer till poängen i detta blogginlägg.
 
Jag skulle faktiskt kunna tänka mig göra något liknande; typ offentliga framträdanden där jag läser högt ur min blogg - samtidigt som jag dricker Karhu (finskt starköl) på scenen. När jag så småningom blir berömd för detta kan jag också börja ta inträde till mina performances, vilket skulle kunna ge ett välbehövligt tillskott till hushållskassan.
 
Enda vägen till framåt är ju genom utveckling.
 
I videoklippet ovan kan vi se och höra Charles Bukowski berätta om den gången han med en fruktansvärd baksmälla vaknar upp hos en kvinna och ser en människokropp falla förbi fönstret. Charles Bukowski verkade onekligen vara en udda man.
 
Slutligen ett citat från Charles Bukowski:
"Alla skrattade åt mig för att jag var annorlunda
och jag skrattade åt alla för att de var likadana."
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Charles Bukowski, scenbloggare, scenbloggning, blog performance

Business as usual

 
Idag har jag jobbat första arbetsdagen efter semestern. Det kändes oväntat okej. Jag lyckades ta mig i säng hyfsat tidigt igår kväll, jag tog mig upp ur sängen imorse bara en halvtimme senare än jag tänkt, och det gick betydligt bättre än jag trodde att sitta inne på ett kontor en hel dag trots vetskapen om att det var 25 grader varmt och solsken ute. Kanske tyder det på att jag haft en bra och avslappnad semester och nästan kände mig inspirerad att börja jobba igen.
 
Utanför mitt kontorsfönster pågår sedan några månader bygget av en skatepark. De som bygger parken verkar också ha semester för inte mycket såg ut att ha hänt där under mina semesterveckor. Några jordhögar, ett par grävmaskiner och ett staket vara det jag såg när jag tittade ut genom fönstret idag (bilden ovan). Ungefär likadant såg det ut för tre veckor sedan. Det ska bli spännande att se vad som händer härnäst - och när.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Semester, skatepark

Amanda Jenssen bäst på Konsertfesten

 
Ingen kö till bajamajorna. Det säger allt.
 
Jag kan säga direkt att jag tycker årets Konsertfest i Sundsvall var den sämsta hittills. Artistutbudet var klent (inte ens i närheten av fjolårets nivå med bland annat Bryan Adams höjdarkonsert) och det kändes inte heller som årets Konsertfest fick speciellt många besökare. Den känslan bekräftades av att jag kunde gå rakt in i första bästa bajamaja när jag måste tömma blåsan. 
 
Men jag såg dock två ljus i festivalmörkret: Yohio och Amanda Jensen, som båda gjorde riktigt bra konserter.
 
Konsertfestens bästa konsert var utan tvekan den med Amanda Jenssen. Med sina medryckande låtar gjorde hon en kalaskonsert med riktigt bra tryck i och hennes framträdande på Konsertfesten blev en positiv överraskning för mig. Synd bara att hon inte fick så mycket publik framför scenen.
 
Konserten med Yohio var också bra. Yohio var den enda under Konsertfesten som levererade lite rockös, i vissa låtar riktigt tungt sådant, vilket kändes bra tycker jag. Men även här var det väldigt tunt i publikleden. En lite mer inspirerad, och större, publik hade kunnat göra Yohios konsert till en riktig höjdare.
 
Det band som drog störst publik var Gyllene Tider. Själv har jag aldrig varit någon större vän av deras musik som jag tycker bara är tramsig. Men stämningen under konserten var hög och det är ju glädjen hos publiken som räknas. 
 
Först ut på scenen under fredagskvällen var Linnea Henriksson. Hennes publik var jätteliten och när hon var klar med sin konsert blev hon inte inropad till något extranummer. Undrar hur förnedrande sådant är för en artist med självaktning. Även när Yohios konsert var "slut" var det på vippen att publiken inte förmådde sig att ropa in honom till ett extranummer. Många i publiken gick därifrån och verkade helt enkelt inte förstå att det "hör till" att ropa på extranummer - att det är en del av den ordinarie konserten.
 
Konsertfesten avslutades på lördagskvällen med Håkan Hellström. Jag ska villigt erkänna att jag inte på något sätt kan förstå hans storhet, och hans framträdande på Konsertfesten gav mig inte heller någon ökad insikt om den. I mina öron och ögon är han bara en brölande pajas som inte levererar någon som helst medryckande musik.
 
Bilden ovan tog jag under konserten med Amanda Jenssen. I en av låtarna spelade en av hennes kompmusiker på en såg. Coolt som fan.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Konsertfesten, Sundsvall, Håkan Hellström, Amanda Jenssen, Yohio, Gyllene Tider

Ge oss feta skatteslanten...

 
Jag läser rapartisten Dogge Doggelitos debattartikel om flyktingar och skattesmitare i Aftonbladet. Han skriver att vi har råd att ta emot flyktingar i Sverige. I sin artikel skriver Dogge att vi har en lång tradition att ta emot invandrare i Sverige och påminner om att personerna i vårt kungahus har rötter i flera ändra länder. I stället för att jaga papperslösa tycker han att det är viktigare att jaga skattesmitare som flyr utomlands med sina miljarder. Bra där Dogge!
 
Det här är andra gången på några veckor som Dogge Doggelito skriver debattartikel i Aftonbladet. Förra gången handlade det om plundringen av välfärdslandet Sverige och hur regeringen med skattesänkningar och privatisering gynnar giriga riskkapitalister. 
 
"Vi var ett land som var unikt i världen. Vården var billig och lättillgänglig. Det fanns en anda av solidaritet i samhället. Nu är det egoismen som gäller", skrev Dogge då. 
 
Jag gillar när Dogge Doggelito ger sig in i samhällsdebatten. När jag läser hans raka och klarsynta texter kan jag för mitt inre höra hans rappande röst, precis som han låter när han rappar på sina låtar.
 
Dogge Doggelito har på senare år också blivit känd som frontfigur i elektronikkedjan Elgigantens reklamkampanjer. Det som hedrar Dogge är att han inte håller inne med sina åsikter om skattesmitare, flyktingpolitik och orättvisor trots att han blivit "köpt" av näringslivet. Med tanke på Elgigantens slogan i sina reklamfilmer kanske Dogges nya slogan kan bli:
 
Ge oss feta skatteslanten - från smitarna på högerkanten.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Dogge Doggelito, Aftonbladet, skattesmitare, skattesänkningar, skatter

RSS 2.0




Evenemang och konserter


Evenemang och konserter