En Rock´n Roll-bebis är roligare än en nyfödd prins

 
I förra veckan basunerade media ut att den engelske prinsen William och hans fru Kate fått en son. George Alexander Louis ska den lille gossen heta och han har till och med fått en titel - prins av Cambridge. Kul för den inblandade familjen men vem bryr sig för övrigt? Inte jag i alla fall.
 
I slutet av juni fick Sarah Blackwood och Gianni Luminati, två av medlemmarna i den kanadensiska rockgruppen Walk off the Earth, en son med namnet Giorgio Michael. En nedkomst som är betydligt mer intressant, tycker jag.
 
Frågan är således: varför är en Rock´n Roll-bebis mer intressant än en kungahusbebis? Båda födslarna platsar ju i facket kändisskvaller, vilket egentligen inte är min melodi.
 
Svaret är enkelt. Walk off the Earth och dess medlemmar är värd sin uppmärksamhet tack vare att de levererar något värdefullt, nämligen bra musik och underhållande videor. Kungar, prinsar och prinsessor (i England och i övriga monarkier) behöver inte prestera något alls utan får uppmärksamhet ändå - bara därför att de tillhör en viss familj som råkat ärva ett kungahus.
 
Så ligger det alltså till.
 
För att fira den lille kanadensiske rockbebisen (okey, prinsen av Cambridge kan väl få hänga med han också) så kan vi kolla in rockvideon ovan. Den spelade Walk off the Earth in strax innan Giorgio Michael såg dagens ljus för första gången, vilket tydligt framgår av sångerskan Sarah Blackwoods rejäla mage. 
 
Låten är en cover på Madonnas låt Material Girl och jag antar att logistiklösningarna i samband med inspelningen krävde en hel del planering.
 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Walk off the earth, Kate Middleton, prins William, monarki, republik

Luftgropar värda en applåd

 
Alltså, det här med att passagerare applåderar när ett flygplan landar. Varför gör man egentligen så?
 
Det här fenomenet var jag med om när sambon och jag flög till Malta för en dryg månad sedan. När planet landade på Maltas flygplats började passagerarna i planet att applådera. 
 
Var det ingen bland passagerarna som trodde kaptenen och styrmannen skulle klara av att landa planet och därför av ren lycka började klappa händer? Eller betraktade passagerarna själva flygturen som underhållning och ville med applåderna tacka besättningen för en fin föreställning? 
 
Själv tycker jag dock inte en fyra timmars flygtur (där det mest spännande är en säkerhetsdemonstration, försäljning av smörgåsar och några luftgropar) som speciellt underhållande. Men det är jag det.
 
Jag vet att applåder i flygplan är en företeelse som mest förekommer på semesterresor till varmare länder. Jag har hittills aldrig varit med om att applåder utbrytit i ett SAS-plan en vardagmorgon på turen mellan Sundsvall och Arlanda. Det händer ju ibland att jag flyger reguljärt i jobbet och någon gång ska jag prova att dra igång en applåd - bara för att se om de kostymklädda businesspassagerarna hänger på.
 
Bilden ovan tog jag på Ryan Airs säkerhetsinstruktioner i planet till Malta. Vid nödlanding ska man alltså ta av sig glasögon, högklackade skor, öronsmycken - och löständer.
 
 
 
Aftonbladet:
Ryanair höjer avgifterna
 
Läs även andra bloggares åsikter om semester, Ryan Air, applåder, löständer

Det verkar inte bli som jag tänkt mig

 
Jag är bekymrad.
 
Till helgen är det Konsertfesten i Sundsvall och jag känner att det inte riktigt kommer att bli som jag tänkt mig. De annonserade artisterna som ska medverka är Gyllene Tider, Håkan Hellström, Linnea Henriksson, Amanda Jenssen, Yohio och Sean Banan. Inte mycket att hänga i julgranen, alltså. 
 
Jag hade hoppats på något betydligt bättre än så.
 
Jag undrar: var är den stora internationella artisten som brukar vara med varje år? Tidigare år har Konsertfesten alltid toppats av någon världsberömd artist som exempelvis Bryan Adams, Eagles eller Roxette. Kan det verkligen vara möjligt att det inte kommer någon sådan storhet i år?
 
Det här betyder alltså att jag köpt biljett till ett musikevenemang där tramspoparna Håkan Hellström och Gyllene Tider är de stora affischnamnen. 
 
Fan...
 
Bilden ovan tog jag under Konsertfesten 2010 då bland annat Roxette stod på scenen.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Konsertfesten, Sundsvall, Gyllene Tider, Håkan Hellström, Yohio

Sommardvala

 
Ifall någon undrar så kan jag meddela att den här bloggen har inte dött. Den har bara gått in i en temporär sommardvala. Det är sånt som kan hända när solen skiner och man (jag) föredrar att hoppa omkring på gräsmattan istället för att pilla på datorn. Tidpunkten när bloggen beräknas vakna upp igen är i nuläget inte riktigt klar. Det kan bli imorn - det kan bli om två veckor. 
 
För övrigt kan jag berätta att min semester nu övergått till att vara semester på riktigt. Min första semestervecka blev ju ingen riktig semester eftersom jag blev sjuk. De dagarna fick istället bli sjukskrivningsdagar. Men nu är jag frisk igen och kan njuta av min ledighet. 
 
Bilden ovan tog jag för några veckor sedan från Stora Gistaholmen utanför Timrå. Jag har funderat lite på vad personerna i båten egentligen sysslar med.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Timrå, semester, solnedgång

Kanske kyrkan är räddningen för Gatufesten

 
Jag läser i media att Sundsvalls Gatufest har gått i konkurs. Därmed blev årets upplaga, som ägde rum för ett par veckor sedan, den sista. Endast 33 000 personer löste in sig på årets Gatufest och enligt arrangörerna skulle det ha behövts ytterligare 12 000 för att det skulle ha gått ihop. Frågan är varför de inte kom.
 
Jag var en av de där 12 000 som inte gick på Gatufesten i år. Det främsta skälet för mig var den fullständiga avsaknaden av attraktiva artister. Men jag tycker också att Gatufesten tidigare år varit en ganska bökig historia med alldeles för mycket trängsel och egentligen, om jag ska vara riktigt ärlig, med ett ganska torftigt innehåll. En samling trista artister, ett gäng mattält med dyr och trist mat samt ett nöjesfält känns inte speciellt spännande i längden.
 
Att Gatufesten, efter 25 år, nu lägger ner känns egentligen bara logiskt. Den har överlevt sig själv.
 
Osökt tänker jag på en helt annan gatufestival som jag besökte för en månad sedan. Det var under vår semestervecka på Malta där vi en kväll hamnade på en gatufestival i en av de små städerna på ön. Den kallades fyrverkerifestival och var ett arrangemang som de olika städerna på Malta under var sin helg turades om att genomföra. 
 
I vissa delar påminde det lite om Gatufesten i Sundsvall. Man kunde köpa öl och mat i stånd på gatan, det var väldigt mycket folk på plats och allt ägde rum på gatorna i centrala stan. Men en stor skillnad var att även kyrkan, mitt på torget, var öppen. Många människor befann sig också i kyrkan denna kväll för att sitta ner och filosofera en stund. När de var klara med det gick de ut och tog en bärs med sina vänner i öltältet utanför kyrkan. 
 
Till detta brände man av en jämn ström av fyrverkerier under hela kvällen. Jag noterade också att lokalbefolkning i alla åldrar var där; småbarnsfamiljer (inkl de små barnen), ungdomar, medelålders och pensionärer. Stämningen var gemytlig och alla verkade trivas.
 
Så vad sägs om att arrangera en återuppstånden Sundsvalls Gatufest i området kring GA-kyrkan? Kanske skulle ett koncept med möjlighet till både kontemplation och drängfylla bli framgångsrikt. Vem vet?
 
Fast själv skulle jag nog allra helst vilja att Gatufesten återuppstod som en riktig gatufestival med exempelvis performance art, gatuteater och spännande musikupplevelser. Allt direkt på gatan utan en massa påkostade scenarrangemang. It's time to go back to basic, typ.
 
Bilden ovan tog jag för en månad sedan på fyrverkerifesten i Zebbug på Malta.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Malta, fyrverkerifestival, Sundsvall, gatufest, gatufesten, konkurs

I princip semester

 
Idag börjar jag min semester. Men trots att semestern på sommaren tillhör en av de saker jag ser fram emot mest under året så vill ändå inte den riktiga glädjen infinna sig. Jag är nämligen sjuk. I drygt två veckor har jag dragits med en envis förkylning som vägrar släppa greppet. Det började med halsont, gick sedan över till blötsnuva, kände mig sedan lite bättre men nu har det börjat om igen med hosta och ont i kroppen. Det är inte kul alls.
 
Och utomhus är det jättehärligt väder. Men där orkar jag bara vara kortare stunder, sedan känner jag mig sämre och måste jag gå in och lägga mig igen.
 
Jag orkar inte ens dricka upp min fredagsöl. Så illa är det.
 
Bilden ovan hittade jag i mitt kameraminne. Minns inte riktigt vart jag tagit den men jag tror att det var på någon ö i Stockholms skärgård. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Semester, förkylning, sommar, sommarförkylning

Faktakoll om kvinnlig åtrå

Om man har Facebook så vet man att det med jämna mellanrum dyker upp inlägg i flödet med diverse hemmagjorda visdomsord som fok har delat och som sedan sprider sig som en löpeld över nätet. Ofta är det nåt om carpe diem, en bild på en soluppgång och ord som happines inkluderade.
 
För ett tag sedan dök nedanstående betraktelse upp i mitt Facebookflöde. Den gången handlade det om kvinnliga amerikanska stjärnor och deras yngre pojkvänner.
 
Madonna is 55, her boyfriend is 22.
Tina Turner is 75, her boyfriend is 40.
JLo is 42, her boyfriend is 26.
Mariah Carey is 44, her husband is 32.
Still single? Relax, your boyfriend is not born yet.
 
Tilläggas bör väl att det inte bara är kvinnliga kändisar som har yngre partners. Jag antar att det är minst lika vanligt bland manliga diton.
 
Men det som jag funderade på var: Stämmer detta verkligen? Har Madonna verkligen en 22-årig pojkvän och är Maria Carey gift med en 32-åring eller är det bara något som någon hittat på och sedan spridit för vinden på nätet?
 
Jag bestämde mig för att ta reda på fakta.
 
Efter lite googlande och tittande på Wikipedia kan jag meddela att det förhåller sig enligt följande:
 
Madonna, 54 år, har en pojkvän som är 24. Han heter Brahim Zaibat och ingår i hennes danstrupp (bilden ovan). Tina Turner är 73 år och gifte sig med Erwin Bach, 57, tidigare i år. Tinas make är alltså lite äldre än vad som angavs ovan. Jennifer Lopez, 43, är ihop med en gosse vid namn Casper Smart som är 25 år. Mariah Carey, 43 är gift med Nick Cannon, 33.
 
Det stämde alltså - nästan.
 
Vad kan vi då lära oss av detta? Tja, vad vet jag? Troligen ingenting mer än att kärleken är gränslös. Fast det visste vi ju förut. 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Kvinnor, bimbos, Internet

Min videospelare har gått till sista vilan

 
Vi har alltså råttor i källaren. Eller ja, det är åtminstone en råtta. Men eftersom råttor är flockdjur så finns det en viss risk att de är fler än den som min sambo såg i tvättstugan förra veckan. Oavsett antalet vill vi dock inte ha råttor som hyresgäster så nu har vi inlett operation råttjakt.
 
Taktiken är utplacering av råttfällor och storstädning i källaren. Och det är där jag kommer till poängen i detta inlägg. Bland allt skrot och skräp som samlats i vår källare hittade jag en gammal VHS-bandspelare som legat där och varit trasig i minst fem år. Inne i den hade en bandkassett fastnat och jag kan inte riktigt begripa varför jag inte kastat den långt tidigare. Kanske trodde jag att jag skulle kunna laga den.
 
Nu befinner den sig dock på Timrås återvinningsstation, men innan jag körde dit den kände jag att jag vill ha lite kul med den. Och vad är det roligaste man kan göra med en kasserad VHS-spelare? Jo, köra över den med bilen såklart.
 
Sagt och gjort. Videobandspelarens hädanfärd till VHS-himlen kan beskådas på filmen ovan.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om vhs, video, råttor, döden

Jag vill ha kanoner på villatomten

Här kommer mera minnen från veckan på Malta. Kanonerna på bilden ovan hittade jag utanför en byggnad i centrala Valletta. Det var riktigt ståtliga kanoner och jag sa till sambon att sådana där vill jag ha i stället för grindstolpar vid infarten till vår villatomt. 
 
Sambon delade dock inte min entusiasm för kanoner som trädgårdsdekorationer men hon hade i alla fall vänligheten att fota mig tillsammans med dem. 
 
Undrar om det finns kanoner att köpa på Blocket.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Malta, kanoner, villaägare, trädgårdsdekorationer, trädgårdstomte

Viktiga iakttagelser på Malta

 
Vissa frågor är lite viktigare än andra att få svar på. Exempelvis: hur hög är Volvotätheten på Malta? Härmed kan jag meddela att Volvotätheten på Malta inte verkar vara så där extremt stor. Snarare ganska liten. 
 
Under veckan i juni då vi vistades på Malta såg jag totalt fyra Volvobilar samt en Saab. Volvobilarna var (i tur och ordning) en S60 (bilden), en XC90, en gammal 343 samt en C30. 
 
Just detta med hur många Volvobilar jag får se när jag besöker ett annat land, och vilka modellerna är, tycker jag är väldigt intressant. Visst, att se en Saab eller en Volvo i Norge eller Finland kanske inte känns så märkvärdigt. Men att se exemplar av dessa bilmärken i Sydeuropa känns däremot kul. För malteser måste antagligen Volvo och Saab upplevas som exotiska bilmärken. 
 
När jag ser en Volvo i ett främmande land, då brukar jag tänka: undrar hur det kommer sig att just denne innevånare valt en Volvo. Och varför just den modellen? Samtidigt känner jag mig också lite stolt när jag ser en svensktillverkad bil utomlands. 
 
Bilderna: Toyota, Peugeot och olika WV-modeller såg vi ofta på Malta men inte så många svensktillverkade bilar. Bilarna på bilderna var en av de få Volvo- och Saabbilar vi träffade på. 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Volvo, Sverige, Malta, bilar, Saab, turism

Hellre Konsertfesten än Gatufesten

 
Så är det dags igen för Gatufesten i Sundsvall. Den här veckan brakar det loss och precis som tidigare år kan besökarna se fram emot fyra dagar med olidlig trängsel, mat på papptallrik och ett gäng halvtaskiga artister på scenerna. 
 
Själv tänker jag inte gå dit. 
 
Visserligen påstår arrangörerna att de i år moderniserat Gatufesten. Bland annat är festivalområdet förändrat och så tar man inträde på onsdagen. Tidigare har ju Gatufestens inledande dag, onsdagen, alltid haft gratis inträde. Men så är det alltså inte längre. Och därmed undanröjdes också den enda lilla spillra av anledning som skulle kunna fått mig att besöka Gatufesten. 
 
I Sundsvalls Tidning läser jag Gatufestens annons och uppräkningen av årets artister. Jag noterar att Magnus Uggla och Maskinen anges högre upp i annonsen, och med större bokstäver, än exempelvis Eva Dahlgren. B-artisterna värderas uppenbarligen högre än de som levererar premiummusik.
 
Själv ser jag istället fram emot Konsertfesten om en månad. Visserligen ser artistuppställningen i nuläget inte speciellt attraktiv ut (toppnamnen är Gyllene Tider och Håkan Hellström) men jag räknar med att arrangören snart tillkännager en stor internationell artist. Ifjol blev det Bryan Adams vilket blev en riktig höjdare. Törs man hoppas på att det blir Neil Young i år?
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Sundsvalls Gatufest, Konsertfesten, gatufesten
 

RSS 2.0




Evenemang och konserter


Evenemang och konserter