En Rock´n Roll-bebis är roligare än en nyfödd prins

 
I förra veckan basunerade media ut att den engelske prinsen William och hans fru Kate fått en son. George Alexander Louis ska den lille gossen heta och han har till och med fått en titel - prins av Cambridge. Kul för den inblandade familjen men vem bryr sig för övrigt? Inte jag i alla fall.
 
I slutet av juni fick Sarah Blackwood och Gianni Luminati, två av medlemmarna i den kanadensiska rockgruppen Walk off the Earth, en son med namnet Giorgio Michael. En nedkomst som är betydligt mer intressant, tycker jag.
 
Frågan är således: varför är en Rock´n Roll-bebis mer intressant än en kungahusbebis? Båda födslarna platsar ju i facket kändisskvaller, vilket egentligen inte är min melodi.
 
Svaret är enkelt. Walk off the Earth och dess medlemmar är värd sin uppmärksamhet tack vare att de levererar något värdefullt, nämligen bra musik och underhållande videor. Kungar, prinsar och prinsessor (i England och i övriga monarkier) behöver inte prestera något alls utan får uppmärksamhet ändå - bara därför att de tillhör en viss familj som råkat ärva ett kungahus.
 
Så ligger det alltså till.
 
För att fira den lille kanadensiske rockbebisen (okey, prinsen av Cambridge kan väl få hänga med han också) så kan vi kolla in rockvideon ovan. Den spelade Walk off the Earth in strax innan Giorgio Michael såg dagens ljus för första gången, vilket tydligt framgår av sångerskan Sarah Blackwoods rejäla mage. 
 
Låten är en cover på Madonnas låt Material Girl och jag antar att logistiklösningarna i samband med inspelningen krävde en hel del planering.
 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Walk off the earth, Kate Middleton, prins William, monarki, republik

Luftgropar värda en applåd

 
Alltså, det här med att passagerare applåderar när ett flygplan landar. Varför gör man egentligen så?
 
Det här fenomenet var jag med om när sambon och jag flög till Malta för en dryg månad sedan. När planet landade på Maltas flygplats började passagerarna i planet att applådera. 
 
Var det ingen bland passagerarna som trodde kaptenen och styrmannen skulle klara av att landa planet och därför av ren lycka började klappa händer? Eller betraktade passagerarna själva flygturen som underhållning och ville med applåderna tacka besättningen för en fin föreställning? 
 
Själv tycker jag dock inte en fyra timmars flygtur (där det mest spännande är en säkerhetsdemonstration, försäljning av smörgåsar och några luftgropar) som speciellt underhållande. Men det är jag det.
 
Jag vet att applåder i flygplan är en företeelse som mest förekommer på semesterresor till varmare länder. Jag har hittills aldrig varit med om att applåder utbrytit i ett SAS-plan en vardagmorgon på turen mellan Sundsvall och Arlanda. Det händer ju ibland att jag flyger reguljärt i jobbet och någon gång ska jag prova att dra igång en applåd - bara för att se om de kostymklädda businesspassagerarna hänger på.
 
Bilden ovan tog jag på Ryan Airs säkerhetsinstruktioner i planet till Malta. Vid nödlanding ska man alltså ta av sig glasögon, högklackade skor, öronsmycken - och löständer.
 
 
 
Aftonbladet:
 
Läs även andra bloggares åsikter om semester, Ryan Air, applåder, löständer

Det verkar inte bli som jag tänkt mig

 
Jag är bekymrad.
 
Till helgen är det Konsertfesten i Sundsvall och jag känner att det inte riktigt kommer att bli som jag tänkt mig. De annonserade artisterna som ska medverka är Gyllene Tider, Håkan Hellström, Linnea Henriksson, Amanda Jenssen, Yohio och Sean Banan. Inte mycket att hänga i julgranen, alltså. 
 
Jag hade hoppats på något betydligt bättre än så.
 
Jag undrar: var är den stora internationella artisten som brukar vara med varje år? Tidigare år har Konsertfesten alltid toppats av någon världsberömd artist som exempelvis Bryan Adams, Eagles eller Roxette. Kan det verkligen vara möjligt att det inte kommer någon sådan storhet i år?
 
Det här betyder alltså att jag köpt biljett till ett musikevenemang där tramspoparna Håkan Hellström och Gyllene Tider är de stora affischnamnen. 
 
Fan...
 
Bilden ovan tog jag under Konsertfesten 2010 då bland annat Roxette stod på scenen.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Konsertfesten, Sundsvall, Gyllene Tider, Håkan Hellström, Yohio

Sommardvala

 
Ifall någon undrar så kan jag meddela att den här bloggen har inte dött. Den har bara gått in i en temporär sommardvala. Det är sånt som kan hända när solen skiner och man (jag) föredrar att hoppa omkring på gräsmattan istället för att pilla på datorn. Tidpunkten när bloggen beräknas vakna upp igen är i nuläget inte riktigt klar. Det kan bli imorn - det kan bli om två veckor. 
 
För övrigt kan jag berätta att min semester nu övergått till att vara semester på riktigt. Min första semestervecka blev ju ingen riktig semester eftersom jag blev sjuk. De dagarna fick istället bli sjukskrivningsdagar. Men nu är jag frisk igen och kan njuta av min ledighet. 
 
Bilden ovan tog jag för några veckor sedan från Stora Gistaholmen utanför Timrå. Jag har funderat lite på vad personerna i båten egentligen sysslar med.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Timrå, semester, solnedgång

Kanske kyrkan är räddningen för Gatufesten

 
Jag läser i media att Sundsvalls Gatufest har gått i konkurs. Därmed blev årets upplaga, som ägde rum för ett par veckor sedan, den sista. Endast 33 000 personer löste in sig på årets Gatufest och enligt arrangörerna skulle det ha behövts ytterligare 12 000 för att det skulle ha gått ihop. Frågan är varför de inte kom.
 
Jag var en av de där 12 000 som inte gick på Gatufesten i år. Det främsta skälet för mig var den fullständiga avsaknaden av attraktiva artister. Men jag tycker också att Gatufesten tidigare år varit en ganska bökig historia med alldeles för mycket trängsel och egentligen, om jag ska vara riktigt ärlig, med ett ganska torftigt innehåll. En samling trista artister, ett gäng mattält med dyr och trist mat samt ett nöjesfält känns inte speciellt spännande i längden.
 
Att Gatufesten, efter 25 år, nu lägger ner känns egentligen bara logiskt. Den har överlevt sig själv.
 
Osökt tänker jag på en helt annan gatufestival som jag besökte för en månad sedan. Det var under vår semestervecka på Malta där vi en kväll hamnade på en gatufestival i en av de små städerna på ön. Den kallades fyrverkerifestival och var ett arrangemang som de olika städerna på Malta under var sin helg turades om att genomföra. 
 
I vissa delar påminde det lite om Gatufesten i Sundsvall. Man kunde köpa öl och mat i stånd på gatan, det var väldigt mycket folk på plats och allt ägde rum på gatorna i centrala stan. Men en stor skillnad var att även kyrkan, mitt på torget, var öppen. Många människor befann sig också i kyrkan denna kväll för att sitta ner och filosofera en stund. När de var klara med det gick de ut och tog en bärs med sina vänner i öltältet utanför kyrkan. 
 
Till detta brände man av en jämn ström av fyrverkerier under hela kvällen. Jag noterade också att lokalbefolkning i alla åldrar var där; småbarnsfamiljer (inkl de små barnen), ungdomar, medelålders och pensionärer. Stämningen var gemytlig och alla verkade trivas.
 
Så vad sägs om att arrangera en återuppstånden Sundsvalls Gatufest i området kring GA-kyrkan? Kanske skulle ett koncept med möjlighet till både kontemplation och drängfylla bli framgångsrikt. Vem vet?
 
Fast själv skulle jag nog allra helst vilja att Gatufesten återuppstod som en riktig gatufestival med exempelvis performance art, gatuteater och spännande musikupplevelser. Allt direkt på gatan utan en massa påkostade scenarrangemang. It's time to go back to basic, typ.
 
Bilden ovan tog jag för en månad sedan på fyrverkerifesten i Zebbug på Malta.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Malta, fyrverkerifestival, Sundsvall, gatufest, gatufesten, konkurs