Mannen och tomten

För fem år sedan fyllde jag 50. Jag fick då boken Manligt i present, skriven av Gunnel & Kjell Swärd. Boken innehåller ett antal visdomsord, eller vad man nu ska kalla dem, som handlar om män. Här kommer en av tänkvärdheterna:

Det finns tre stadier i en mans liv:
1. Han tror på tomten.
2. Han tror inte på tomten.
3. Han är tomten.

Hm... kanske det. Hemma hos oss brukar oftast min sambo var tomte när det är julafton. Vet inte riktigt varför, kanske för att hon är mest van att klä ut sig och spela teater tillsammans med barn (hon jobbar nämligen i skolan).
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om manligt, #blogg100, blogg100

Korkarna i taket

I lördags var jag och sambon på fest. Jag tog en bild på en vinflaska, inklusive kork. Det var en kul fest med god mat och trevliga människor. Mer tänker jag inte berätta här på bloggen.
 
Men det finns ingen anledning till oro. Läget är helt under kontroll.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om #blogg100, blogg100

Min inre röst talade till mig

Måndagar - den stora tröttdagen.

När jag kom hem från jobbet igår eftermiddag var jag jättetrött. Efter att jag ätit middag somnade jag på stolen vid köksbordet. När jag en stund senare vaknade hade jag tippat framåt och nästan hamnat med ansiktet i tallriken. Jag reste mig och stapplade iväg till vardagsrumssoffan där jag somnade igen.

Efter en halvtimme vaknade jag av att en mystisk röst inom mig sa: "Per-Anders, greppa din iPad och ladda ner appen Garage Band, ty den appen kommer att ge dig mycken glädje".

Yrvaken och smått chockad fann jag ingen annan råd än att följa den mystiska röstens uppmaning. Och visst hade rösten rätt. Garage Band är en riktigt cool app.

Med Garage Band kan man skapa musik med hjälp av en rad olika instrument, inbyggda i appen. Man kan även ansluta en riktig elgitarr, eller elbas, till iPaden och med hjälp av olika inställningar i Garage Band få fram en himla massa coola ljud.
 
Nu har jag inte längre tid att vara trött på kvällarna.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om måndag, trötthet, musik, iPad, Apple, Garageband, #blogg100, Blogg100

Träden får ge vika för en skatepark

På gräsmattan utanför byggnaden där jag jobbar blev idag ett gäng träd nedsågade. På ytan där träden stod ska det under sommaren byggas en skatepark i betong. Helt ok, tycker jag.
 
Visst var området med gräsmattan och de lummiga träden bredvid Selångersån en ganska mysig plats, men träden var i dåligt skick så det var nog nödvändigt att de blev nersågade. En skatepark kan säkert bli ett trevligt inslag i stadsbilden som kan skapa liv och rörelse i Sundsvall.
 
Kanske skaffar jag mig en skateboard. Det kan vara skönt att få röra på sig lite på lunchrasterna. 
 
Bilderna tog jag idag, måndag. 
 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om #blogg100, Sundsvall, skatepark, skateboard
 

Vad kan sossarna lära av One Direction?

Jag läser på Aftonbladet.se om pojkbandet One Direction som öppnat en butik i centrala Stockholm. I butiken kan man köpa diverse reklamprylar relaterade till popgruppen, exempelvis T-shirts, muggar och pappersdockor i orginalstorlek.  
 
När butiken öppnade stod hundratals ungdomar utanför och köade. Enligt Aftonbladet kunde man till och med se människor som grät av lycka när de lyckats komma in och köpa någon av de eftertraktade varorna.
 
Marknadsförarna kring One Direction har uppenbarligen lyckats med att skapa en rejäl hajp kring gruppen. I det här fallet handlade det om ungdomar som lockas att köpa reklammuggar av en popgrupp. Ett annat liknande exempel är Apple som lyckas bygga upp enorma förväntningar inför varje släpp av en ny iPhone. I båda fallen handlar det om företag som skapar enorm efterfrågan på sina produkter.
 
Nu till den socialdemokratiska aspekten. Tänk om One Directions butik istället hade varit en socialdemokratisk valbyrå under den kommande valrörelsen och det stod hundratals utanför och väntade. Tänk också om det stod tusentals människor och köade för att få gå med i Första Majtåget. Och tänk också om socialdemokraterna kunde skapa ett sådant sug efter socialdemokratisk politik att det stod miljoner människor utanför vallokalerna på valdagen och väntade på att få lägga en s-röst i valurnan. 
 
En liten fundering bara, från en socialdemokratisk gräsrotsväljare.  
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om One Direction, hajp, politik, socialdemokraterna, Stefan Löfvén, #blogg100, blogg100

Musik var snyggare på 1970-talet

För att tag sedan var jag och sambon på IKEA och tittade på visningen av en ny produkt. Produkten kallas Uppleva och är en platt-TV, ett ljudsystem och en möbel i ett. Säljarna vid visningen framhöll att en av fördelarna var att man slapp en massa sladdar eftersom allt är hopbyggt och integrerat.
 
Sambon tyckte Uppleva verkade intressant, men jag är nog lite skeptisk. Jag menar, vadå "slippa" sladdar? Kablar är ju en väsentlig del av TV- och ljudanläggningar och som dessutom är dekorativa. Jag tycker det är snyggt med ett gäng kablar som slingrar sig efter golvet i vardagsrummet.
 
Dessutom sitter de båda stereohögtalarna i Uppleva bredvid varandra. Hur ska man då få en korrekt stereoupplevelse när man lyssnar på musik? Jag minns de stereoanläggningar jag ägde på 1970-talet. De hade rejäla svarta högtalare som jag med precision mätte upp placering och vinkel på för att få den allra bästa musikupplevelsen.
 
Nä, musik såg betydligt bättre ut förr i tiden.
 
Bilden: Så ska det se ut. En rejäl kabelhärva förhöjer musikupplevelsen.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om IKEA, Uppleva, platt-tv, musik, musikupplevelse, stereo, #blogg100, blogg100

Tvärnit Birsta

Som ansvarsfull bilförare tillämpar jag eco driving vilket innebär att jag försöker köra bränslesnålt. Och att köra bränslesnålt innebär att jag varken gasar eller bromsar i onödan. När jag accelererar gasar jag försiktigt och när jag vill stanna saktar jag farten i god tid genom att släppa gaspedalen och motorbromsa.
 
Så här har jag kört bil i flera år och det har till slut blivit en vana. Det känns numera helt naturligt att i god tid släppa gasen i stället för att bromsa. Resultatet har också blivit att bränsleförbrukningen minskat - bra för miljön och i synnerhet bra för min ekonomi.
 
Men så var det detta med gungorna och karusellerna. I takt med att bensinförbrukningen minskat har problemen med bilens bromsar ökat. Flera gånger har jag tvingats lämna in bilen för att reparera olika delar av bromssystemet, bland annat bromsklossar, bromssskivor och vid ett tillfälle till och med ett av bromsoken (många sköna tusenlappar som försvann).
 
Reparatörern på bilverkstaden förklarade för mig att mina dåliga bromsar beror på mitt sätt att köra. Att köra eco driving innebär att man bromsar så lite att bromsarna helt enkelt kärvar fast, och därmed slits mer än normalt.
"Det du sparar på bränsleförbrukningen förlorar du på dåliga bromsar", sa han. "Du måste bromsa mer. Ta för vana att bromsa hårt varje helg när du åker till Birsta och handlar", var hans råd.
 
Så numera är varje lördag den stora inbromsningsdagen. När jag och min sambo åker och handlar i köpcentrat Birsta på lördagarna så passar jag på att bromsa hårt i motorvägens utförsbacke innan jag svänger av till detaljhandelns paradis.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om #blogg100, blogg100

Gör som Yoko - visa världen ditt leende

Kollar runt lite bland bloggar som deltar i #blogg100. Hamnar hos Kulturellan som skriver om Yoko Ono som fyllde 80 år veckan. Yoko Ono är kanske mest känd för att hon var gift med John Lennon men hon har ju faktiskt en egen karriär också, som konstnär. Konstnärsskapet har hon utövat både före och efter hon träffade Beatlesstjärnan. 
 
När jag läste i media att Yoko Ono kommit upp i den aktningsvärda åldern av 80 år hajade jag till lite. "Är hon verkligen så gammal", tänkte jag. Eftersom hon var sju år äldre än John Lennon borde han alltså ha varit 73 år om han fortfarande varit i livet. Tiden går...
 
Yoko håller fortfarande kvar vid sitt budskap om fred och kärlek, vilket hedrar henne. Hennes senaste projekt är #smilesfilm som handlar om hur trevligt det är när man delar med sig av sitt leende. På videoklippet ovan uppmanar hon oss att dela med sig av ett leende på Instagram och tagga bilden med #smilesfilm. Självklart är jag på. Mitt leende kan beskådas här
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om #blogg100, blogg100, Yoko Ono, #smilesfilm, Instagram, John Lennon, smilesfilm, #nätkärlek

Om Flashback, yttrandefrihet och rånare på flykt

Flashback. Yttrandefrihet på riktigt (som Flashback själva påstår) eller hemvist för diverse rabiata näthatare? 
 
Jag läser på Flashback en tråd som handlar om måndagens stora händelse i Sundsvall då två rånare övermannades av bland annat tre gymnasieelever. Skälet till att jag kollade upp händelsen på Flashback var om där fanns något skvaller om rånarnas eventuella koppling till kriminella mc-gäng (vilket spekulerades om i media). Den aspekten avhandlades dock inte på tråden utan istället handlade diskussionen nästan helt och hållet om de inblandades etniska tillhörighet, såväl hos rånarna som hos de som ingrep. Som om det skulle vara relevant. 
 
Jag hade i stället förväntat mig en diskussion om hur smart det egentligen är att hoppa på två desperata rånare på flykt. Jag menar, naturligtvis ska vi medborgare visa att vi inte accepterar kriminallitet, men många kriminella brukar ha för vana att vara beväpnade. Så att ingripa mot ett pågående brott har definitivt sina risker.
 
Men självklart tycker jag det var fantastiskt gjort av de inblandade som stoppade rånarna i Sundsvall. Brott får aldrig löna sig. 
 
Men åter till Flashback. Hade jag förväntat mig något annat än att bara hitta en massa trams på Flashback? Nej, naturligtvis inte. Flashbacks egen slogan är "yttrandefrihet på riktigt" men egentligen handlar det om det rakt motsatta. I stort sett samtliga som yttrar sig på Flashback är anonyma och de allra flesta verkar också vara Sverigedemokrater. Några andra åsikter än de rasistiska finns inte representerade.
 
De som medverkar i Flashbacks diskussionsteater varken vill eller förväntar sig att bli emotsagda. Men det finns faktiskt några som tar debatten. Läs här om Piratpartiets partiledare Anna Troberg och journalisten Katarina Mazetti som försökt att ta debatten med näthatarna på näthatarnas egna hemmaarenor - Flashback och Avpixlat. Resultaten av deras närkamper med näthatarna är intressanta. 
 
Demokratin kan aldrig tas för given utan måste erövras varje dag.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om #blogg100, blogg100, demokrati, näthat, nätkärlek, Sverigedemokraterna, Flashback, Avpixlat

Røros marknad

Idag har vi varit på Røros marknad. Solen sken från en klarblå himmel, det var 12 minusgrader och tusentals människor på plats. Røros marknad är ett evenemang med en lång historia bakom sig och anordnades för första gången 1854. Enligt en kunglig resolution från 1853 ska "der i Røros avholdes et marked der begynder næst siste tirsdag i februar Måned og varer til den påfølgende fredag.”
 
Vid den pampiga invigningen idag bjöds på sång och musik och en lång parad av forbönder som med sina ekipage av hästar och slädar gjorde entré på marknadsområdet.
 
Årets upplaga av Røros marknad är den 160e i ordningen och i år väntas ca 80 000 besökare till den lilla norska fjällstaden. Vi hade en jättetrevligt dag.
 
 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om #blogg100, blogg100, røros marknad, rørosmartnan

Snällrebeller i farten

Stickgrafitti. Så kallas det när man pryder lyktstolpar, träd mm med färgglada stickade kreationer. Jag har tidigare endast sett det på bild men idag fick jag se det i verkligheten - på bilparkeringen utanför ICA i Funäsdalen. 
 
Stickgrafitti har sitt ursprung i USA där ljusskygga figurer smyger omkring på nätterna och sprider sina stickade alster. Det finns flera olika benämningar på denna konstform, exempelvis yarn bombing och guerrilla knitting. Hur just detta exemplar hamnat på ett träd utanför ICA i Funäsdalen har jag ingen aning om jag tycker det var fint. 
 
Stickgrafitti är helt klart en cool (och snäll) form av rebellisk konst i det offentliga rummet. 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, #blogg100, Stickgraffitti, Stickgraffitti

Vi som tänker utanför boxen

Söndagskväll i hyrstugan i fjällen. Vi har just ätit middag och sitter och småpratar. Diskussionen handlar om hur vi gör när vi skriver sms och andra texter på våra smartphones.
 
Ungdomarna berättar att de håller mobilen i båda händerna och skriver med tummarna. Själv håller jag mobilen i vänster hand och skriver med höger långfinger. Det tycker jag känns bekvämt och praktiskt. Ibland händer det även att jag lägger ner mobilen på bordet och skriver med båda långfingrarna, ungefär som på en skrivmaskin.
 
En person i sällskapet påstår att han, när han kör bil, skriver med underläppen. Det tycker inte jag är så smart. Man ska nog inte använda mobilen överhuvud taget när man kör bil. 
 
Fast ändå. Ibland måste man försöka tänka ytanför boxen. Därför provade jag ikväll att skriva med tungan. Det gick dock inte så bra. Jag skrev ideligen fel och så blev displayen kladdig. Inget jag vill rekommendera. 
 
Hur gör du när du skriver på mobilen? 
 
 

Läs även andra bloggares åsikter om #blogg100, blogg100, iPhone, Android, smartphones


Fototriss: gemenskap

Veckans tema hos Fototriss är gemenskap. Den moderna formen av familjegemenskap kan sammafattas i tre ord: tacos, Melodifestivalen och smartphones. Den här helgen är jag med familjen i Härjedalsfjällen där vi hyrt en stuga. Här ägnar vi oss åt gemenskap med varandra, modell 2013. På den första bilden har vi dukat fram tacos inför kvällens middag. 
 
Efter middagen satte vi oss till rätta för att (som så många andra i vårt avlånga land) titta på kvällens deltävling av Melodifestivalen. Om den kan man säga att den inte var speciellt upphetsande.
 
När Melodifestivalen var över satte vi oss ännu mer till rätta för då var det dags för höjdpunkten i vår sociala gemenskap. Då tog vi alla fram våra smartphones och började surfa på nätet. Facebook måste kollas, blogginlägg ska skrivas och Quiskamper ska spelas. Ingenting går upp mot att få uppleva gemenskap med sina nära och kära. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om #blogg100, blogg100, Fototriss, gemenskap, foto, melodifestivalen, melfest

Jag finns - rent fysiskt

Scen 1: Person A och person B träffas på ICA och A berättar att hans laptop har kraschat. "Blev den angripen av datavirus", frågar B. "Nej, jag tappade den i golvet och den gick sönder rent fysiskt", säger A.

Scen 2: Person C berättar för person D att det varit störningar i tågtrafiken söder om Stockholm. "Hörde du om det på radion", frågar B. "Nej, jag befann mig på tåget rent fysiskt", säger C.

Scen 3: Person E var ute på en biltur och råkade krocka med ett träd. E fick åka ambulans till sjukhuset och blev där undersökt av en läkare. "Rent fysiskt är du fullt frisk men jag tror du fått en chock och behöver terapi", säger läkaren.

Scen 4: Person F berättar för person G att hon hämtat en blankett för att kunna söka bostadsbidrag. "Laddade du ner den från nätet?", frågar G. Nej, jag hämtade en blankett rent fysiskt på Försäkringskassan.

Scen 5: Person H berättar för person I att han skickat en bild på sin hund till sina släktingar i Danmark. "Skickade du bilden via e-post", frågar I. "Nej, jag skickade den rent fysiskt i ett kuvert med snigelpost, svarar H.

Nu för tiden använder vi ofta uttrycket rent fysiskt som för att förtydliga att någonting egentligen finns på riktigt. Jag har inte så många minnen av att folk sa rent fysiskt för exempelvis 20 år sedan. Ibland känns det som om vi lever i två världar, den ena fysiskt och den andra virtuellt.

 
Läs även andra bloggares åsikter om #blogg100

Godnatt!

 
Elektriska blommor. Jag fotade dem härom dagen när vi besökte några vänner. Roligare än så blir det inte på bloggen idag. Godnatt så länge!
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om #blogg100

Karpe Diem befriar mig från Miss Decibel

 
Sambon sitter med sin iPad och spelar Festivalkampen. Ämnet är schlager och hennes ambition är att vinna biljetter till den svenska finalen av Melodifestivalen i Friends Arena. Vissa av frågorna kan hon inte svaren på utan ställer dem till mig. Exempelvis: "Vem sjöng Miss Decibel i Melodifestivalen 1978?".
 
"Ingen aning", svarar jag.
 
Rätt svar visar sig vara Kikki Danielsson. 
 
Någonstans långt bak i hjärnan kan jag faktiskt locka fram fragment av låten och utan att jag riktigt tänker på det börjar jag nynna på refrängen. Låten var ju trots allt en stor hit och jag hörde den säkert lite då och då på radion under slutet av 1970-talet.
 
Jag går in i vardagsrummet och gör upp en eld i öppenspisen. Värmen från elden värmer skönt och det är avslappnande att sitta och titta på lågorna. 
 
"Miss Decibel, var får du alla ljud ifrån? Vem har lärt dig alla höga toner?"
 
Plötsligt börjar jag nynna igen på låten. Irriterande! Miss Decibel är ju bara en gammal läskig dansbandslåt och en sådan vill jag inte ska ockupera min hjärna. Hjälp, vad gör jag?
 
Det finns bara en sak att göra. Ge moteld! Jag öppnar Spotify och spelar Halla Lille Nykommer med norska rapduon Karpe Diem. Härligt! Min hjärna är befriad och jag kan åter andas lugnt. 
 
Tyvärr har YouTubeklippet ovan inga rörliga bilder men låten låter som den ska.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om blogg100, #blogg100, musik, Melodifestivalen

Looking thru the kattens öga

 
Vår katt brukar inte vara så pigg på att bli fotograferad. När jag kommer nära honom med kameran så nosar han ett snabbt ögonblick på objektivet och sedan springer han iväg. Det verkar nästan som om han förstår att jag tänker fotografera honom.
 
Men ibland händer det att han ligger still, vilket antagligen beror på att han är trött och inte orkar resa på sig. Då fotar jag järnet. Det hände härom dagen och då passade jag på att ta riktiga närbilder på hans ena öga. Bilden ovan blev förvånansvärt skarp.
 
Om man tittar noga ser man mina fingrar (och till och med en skymt av kameran) som speglar sig i hans öga.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om #blogg100, blogg100, foto, katt

Kanske dags att bli rojalist

 
Jag är egentligen ingen anhängare av monarki. Det svenska statsskicket, där statschefens uppdrag förs vidare genom arv och inte via val, är inget annat än förlegat. Att Sverige dessutom har en kung som inte verkar tänka innan han uttalar sig, gör heller inte saken bättre. Hans svamlande svar på medias frågor är för det mesta enbart pinsamma.

Men igår kväll såg jag prinsessan Victoria på TV och blev positivt överraskad. Prinsessan medverkade på QX-galan (TV 4) där hon delade ut priset till Årets homo (som för övrigt gick till Jonas Gardell). Det faktum att prinsessan Victoria framträder i en gayfestival tyder på att förändringens vindar blåser i det svenska kungahuset. Jag tror knappast den nuvarande kungen skulle göra något liknande.
 
På QX-galans scen fick vi se en glad och avspänd Victoria, och min spontana reaktion blev: nu är det dags att kung Carl Gustaf abdikerar. Om vi nu ska ha monarki, så låt oss åtminstone få ha en statschef som står för en modern och öppen syn på omvärlden. Och törs visa det.
 
Länge leve drottning Victoria!
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om monarki, republik, QX-galan, prinsessan Victoria, #blogg100, blogg100

Fototriss: Hårt

Den här gången blir det hårda tag i fotoutmaningen Fototriss. Veckans tema är nämligen Hårt och min första bild visar vårt hårda betonggolv i garaget. Följaktligen krossades också blomkrukan när jag slängde den i golvet.
 
I garaget har vi också en hård yxa. Vass är den också, så det är inga större problem att hugga fast den i huggkubben.
 
Eftersom en konstnär inte får ha några gränser när han skapar sin konst blev jag tyvärr tvingad att offra vår elvisp idag. Jag tog helt enkelt med mig den ut i garaget och krossade den med min hårda slägga. Bildresultatet kan skådas här ovan.
 
PS. Jag är jätteglad för vinsten i förra veckans Fototriss. Tack alla som röstat!
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Fototriss, hård, betong, foto, #blogg100, blogg100

Nä...

Blogga..? Nä, inte ikväll. Det får bli imorgon istället.
 
Bilden tog jag härom dagen inifrån min bil när det hade snöat en hel del. 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om #blogg100, blogg100

Rösta på mig!

Plötsligt händer det.
 
Kanske har månen och universums övriga planeter stått i någon sorts magisk förbindelse med varandra. Vad vet jag? Men det fantastiska har faktiskt inträffat att jag kommit till finalen av Fototriss. Jättekul, tycker jag.
 
Av typ 130 inlämnade bidrag har åtta uttagits till final, och ett av dessa åtta var alltså mitt bidrag. Nu är det fritt för alla att gå in på Fototrissidan och rösta, och om du vill får du gärna rösta på mitt bidrag. Röstningssidan hittar du här.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om #blogg100, blogg100, foto, Fototriss

Vårt behov av att hata

För några lördagar sedan läste jag ledaren i Sundsvalls Tidning. Det var chefsredaktören Mats Åmvall som skrev om näthat, journalistik och demokrati. Sundsvalls Tidning hade granskat en företrädare för Sverigedemokraterna vilket fick till följd att journalister vid tidningen fick ta emot mängder av hatmail.
 
Bland annat uppmanade, den Sverigedemokraterna närstående, sajten Avpixlat sina läsare att förfölja STs journalister som hämnd för tidningens granskning.
 
Många SD-sympatisörer hävdar att SD är mobbade i media. Så är det naturligtvis inte. Däremot är de föremål för granskning på samma sätt som andra politiska partier, och precis som alla andra har också SD rätt att bemöta kritik som riktas mot dem. Det är demokrati. Hot mot journalister och argumentation med järnrör tycker jag däremot inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle.
 
Ikväll har jag sett Uppdrag granskning på SVT om näthat mot kvinnor. I programmet vittnade ett flertal kvinnor om det hat, och regelrätta mordhot, som de fått ta emot för att de offentligt uttryckt sina åsikter.
 
Jag undrar hur människor är skapta som hotar att mörda och våldta sina medmänniskor bara för att de säger vad de tycker. Noteras bör att åsikterna kvinnorna i programmet uttryckte inte innehöll några hot, eller ens något hat. Ändå blev de bemötta med just hat, och hot.
 
Människor som hatar söker makt genom att försöka trampa på, och förminska, andra. Sådant upprör mig, oavsett om det sker på nätet i hotfulla ordalag eller mer sofisktikerat och lömskt i vardagen.
 
Ibland får jag känslan av att det finns ett underliggande behov hos människan att hata, men förhoppningsvis har jag fel. 
 
Vi som bryr oss måste visa att vi är fler än dem som hatar.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om näthat, #blogg100, blogg100, SD, sverigedemokraterna, demokrati

Vinterns återkomst

Idag tog vintern ny fart. Det har varit typ en minusgrad och snön har vräkt ner hela dagen. För alla jag möter förkunnar jag min inställning: "Ja, fast jag föredrar i alla fall det här vädret framför 15 minusgrader. När det är svinkallt går det åt oerhört mycket pellets", brukar jag säga. Inte så många verkar hålla med mig.
 
Fast allra helst vill jag att vintern ska ta slut. Tidigare ikväll basunerade jag ut här hemma i köket. "Nu vill jag att vi tar ett majoritetsbeslut på att vintern ska ta slut", sa jag. "Nej, inte än. Jag vill åka skidor", fick jag till svar av en yngre familjemedlem.
 
Vad är det med folk?
 
Bilden ovan tog jag på min bil när jag skulle åka hem från jobbet. Jag säger bara: Fuck winter!
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om vintern, #blogg100, blogg100

Jag har makten över ljuset

 
På gräsmattan, bredvid vår villa, står en liten stuga. Den är knappt en meter hög och vi fick den på köpet när vi flyttade hit för sju år sedan. Inne i den lilla dekorationsstugan finns belysning som man kan tända med en fjärrkontroll. Jag bukar stå i köket och tända och släcka ljuset i stugan. Det är skitkul! 
 
Kanske bor det knytt eller några andra naturväsen inne i stugan som vi inte känner till. Who cares? Jag har i alla fall makten över deras belysning.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om makt, ljuset, villaliv, villaidyll, #blogg100, blogg100

Hur läser vi om 50 år?

 
Söndagsmiddag. Mustig fläskfilégryta med klyftpotatis och grönsaker. Vi samtalar med varandra irl. Min sambo (förskollärare till yrket) berättar att hon härom dagen pratade med barnen om bokstaven H. Arbetsbladet hon använde för att illustrera bokstaven H hade några år på nacken och innehöll bland annat en bild på en höhässja. Endast två av barnen visste vad en höhässja var för något.
 
"Intressant", sa jag.
 
Jag minns när jag själv var liten (typ 1960-talet) - då visste alla barn vad en höhässja var för något. På den tiden var Sverige fortfarande kvar i jordbrukssamhället och höhässjor var ett naturligt inslag i landskapsbilden. 
 
Bilder i skolböcker speglar den verklighet som för tillfället finns när böckerna trycks. Jag undrar vad skolbarn tänker när de om 50 år läser böcker tryckta idag. Kommer de att känna igen en tidning när de ser en sådan på bild? Finns tidningar på papper om 50 år?
 
Finns skolböcker av papper då?
 
Tänk när framtiden kommit så långt att skolbarn inte längre känner igen en iPad. Undrar på vilket sätt de då läser och tittar på bilder. Det skulle vara intressant att veta vilket året är då. Fast människor kanske inte läser överhuvud taget då. De kanske istället får all information trådlöst direkt in i hjärnan. Eller nåt.
 
Hässjan på bilden ser inte riktigt ut som dem jag såg när jag var barn. Men det var den enda gratisbilden på en hässja jag hittade på nätet. Bilden kommer från Fotakuten
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om irl, barn, skola, skolbarn, läsförståelse, höhässja, hässja, jordbrukssamhälle, industrisamhälle, trådlöst, iPad, iPhone, it, #blogg100, blogg100

Fototriss: Par

Veckans tema hos fotoutmaningen Fototriss är Par. Bilden ovan visar ett par ögon och ett par glasögon. Jag kan avslöja att det är lilla jag som står modell på bilden.
 
Nästa bild visar ett par öron (mina öron) i ett par iPadar (min iPad och sambons iPad) med vår öppenspis som fond.
 
På sista bilden blev det par i P-A. Riktigt praktiskt det där att kunna klona sig själv när jag man ska skotta snö.
  
Samtliga bilder har jag fixat till i iPad-appen Simply HDR.
 
Veckans Fototriss är också en tävling med chans att vinna priser från Coolstuff.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om hdr, foto, Fototriss, par, iPad, #blogg100, blogg100

Sundsvall ägde Melodifestivalen

 
Flockbeteenden som förenar oss svenskar: Vi springer runt i affärer som skållade råttor när det är julhandel, vi ställer lydigt ut soptunnan vid vägen innan sopbilen kommer - och vi ser på Melodifestivalen. Själv är jag ett offer för samtliga tre nämnda beteenden.
 
Jag har just sett den första delfinalen av årets Melodifestival och trots att den sändes från Karlskrona var det ändå en helt annan stad som satte prägeln - Sundsvall.
 
Från Sundsvall kommer en av programledarna, nämligen Gina Dirawi. Jag gillar henne skarpt. Hon är cool, skärpt och verkar ha stenkoll på läget. Att hon dessutom inte håller inne med sin Sundsvallsdialekt är ett extra plus.
 
Från samma fina stad kommer också artisten Yohio, som hittills varit mest känd i Japan. Yohio blev en av finalisterna efter kvällen delfinal och hans låt var också en av de bättre.
 
Rent generellt tycker jag dock kvällens låtar var ganska slätstrukna och kan väl närmast beskrivas som standard dussinpop. Endast två låtar stack ut lite: Anna Järvinen med låten Porslin och Mary N’diaye med Gosa. Den senare var egentligen en ganska vedervärdig låt men ändå intressant.
 
Vilka låtar är det vi minns från Melodifestivalen under årens lopp? Jo, de vedervärdiga. Och det är de låtarna vi går omkring och nynnar på (jag också). Ta exempelvis Kebabpizza Slivovitza med Andra Generationen från 2008 som folk gick och nynnade på lite överallt. Ett annat exempel är Sean Banan med låten Sean Den Förste Banan från ifjol. En grymt töntig låt, men som vi ändå gick och nynnande på.
 
Videon ovan är en låt med Yohio där han sjunger på japanska (tror jag).
 
 
Aftonbladet:
Gick vidare till final
Timells angrepp
Fuck you!
Slets av scenen
Raseri efter tabben 
Gina och Danny hyllas
 
Läs även andra bloggares åsikter om Yohio, Sundsvall, Gina Dirawi, Mello13, Melodifestivalen

Det blev ingen bärs med Robert Aschberg

 
Min önskan var att få ta en öl med Robert Aschberg. Men jag stöp på mållinjen. 
 
För typ en vecka sedan såg jag att stiftelsen Expo puffade för sin sida på Facebook. Vid det tillfället hade sidan typ 8000 likes men ville komma upp till 10 000. För att nå den siffran lockade man med att den som blev den 10 000e att trycka på "gilla" skulle få chansen att dricka en öl tillsammans med Robert Aschberg. 
 
För den som inte vet det är Robert Aschberg ansvarig utgivare för tidningen Expo som skriver om främlingsfientlighet och rasism. Självklart ville jag ta en öl med Robban och snacka lite främlingsfientlighet med honom. Därför tänkte jag vara lite kylig och avvakta med min gillatryckning tills antalet började närma sig 10 000.
 
Idag kollade jag på Exposidan och konstaterade att den fått 10 360 likes. Shit också. Jag var alltså för sent ute. Det blev ingen bärs med Robert Aschberg för min del. 
 
Men om jag fått chansen att ta en bärs med Robert Aschberg, då skulle jag ha sagt följande: 
 
"Vi måste alla hjälpas åt att motarbeta främlingsfientlighet och rasism".
"Mångkulturella influenserna berikar vårt samhälle". 
"Om Sverigedemokratern får en reell politisk maktsituation efter nästa val hamnar Sverige i ett närmast katastrofalt läge".
"Vi som bryr oss måste visa att vi är fler än de som hatar". 
 
Men egentligen spelar det inte så stor roll att jag missade bärsen med Robert Aschberg. Jag fick ju säga det jag skulle ha sagt här på bloggen istället.
 
Frågan är bara vilken sorts öl jag missade. Tänk om det var en Karhu. Då blir jag sur.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Expo, rasism, antirasism, pk, #blogg100, blogg100, sverigedemokraterna, sd, robert aschberg, öl, bärs

RSS 2.0




Evenemang och konserter


Evenemang och konserter