En hund med dropp

Några bekanta meddelar på Facebook att deras hund ligger inlagd på djursjukhus. Hunden har tydligen en magåkomma, är uttorkad, och ligger med dropp. 
 
Då undrar jag: hur får man en hund att ligga still med dropp?
 
Är hunden så sjuk att den inte förmår protestera mot att ha en nål i tassen eller ligger den fastspänd så att den inte ska fly? Jag menar, en hund fattar väl inte att den fått dropp för sitt eget bästa. Rimligtvis borde den väl känna sig ytterst obekväm med att vara ansluten med en slang till en droppflaska med tillhörande droppställning. 
 
Eller så är hunden så väluppfostrad att det räckte med att säga "sitt" så sitter den lydigt där med med nålen i tassen.
 
Kanske handlar det om en digital lösning. Har utvecklingen kommit så långt att droppflaskan är ansluten till vovven trådlöst (eller slanglöst) med droppet överfört via Wi-Fi?
 
Bilden har jag lånat från www.petcartoongifts.com.
 
 

Rolling Stones ger mig hopp inför ålderns höst

 
Tiden går fort nu. Det är redan 2013. 
 
Senare det här året fyller jag 55 år. Det känns nästan lite otäckt. För fem år sedan fyllde jag alltså 50 men det känns som om det var igår. Det är alltså lika många år till jag fyller 60 som det var sedan jag fyllde 50. Om de närmaste fem åren går lika snabbt som de fem föregående, då är jag ju snart där.
 
60 år.
 
Att fylla 60 år känns på något vis som att ta första steget in i ålderns höst. Undrar hur det egentligen kommer att kännas. Kommer jag fortfarande att vilja lyssna på rockmusik när jag fyllt 60? Eller kommer man automatiskt att bli förvandlad och istället börjar lyssna på svensk dansbandsmusik, typ Lasse Stefans eller Trio med Bumba? Bara för att det likson hör till. 
 
Jag är rädd för vad som komma skall.
 
Men så tänker jag på gubbarna i Rolling Stones. De är ju typ 70 år och de rockar ju fortfarande. De ger mig hopp inför ålderns höst.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om ålder, Rolling Stones, ålderdom, pension

De flesta sjukdomar sitter i huvudet



En bekant sa till mig en gång: "De flesta sjukdomar sitter i huvudet". Jag tror det ligger något i det.

Aftonbladet.se berättar idag att forskare kommit fram till att människor som lider av tinnitus kan bli hjälpta av kognitiv beteendeterapi. Det stämmer säkert. Jag har själv gått i KBT-behandling (för utmattningsdepression) med gott resultat som följd. Med kognitiv beteendeterapi kan man bota mycket, allt från ormfobi till flygrädsla.

Det är bra att forskarna jobbar hårt i sitt forskande, men de har fortfarande många viktiga resultat kvar att nå. Ett viktigt sådant handlar om kläder. Det har jag tidigare bloggat om. Läs om det här.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Inget liknar den tyska likutställningen



Snart kommer den omtalade utställningen Körperwelten (eller Body worlds som den kallas på engelska) till Sverige. Utställningen består av flera hundra riktiga människolik som presenteras på en rad olika sätt - hela och i delar. Utställningen har varit på turné över hela världen och själv besökte jag den i Berlin 2001.

Alla som vill kan donera sin kropp till utställningen och har man "tur" kanske man får bli ett av utställningsobjekten efter sin död.

Jag har tidigare bloggat om mitt besök på utställningen och mina funderingar på att kanske själv få bli ett av objekten. Läs om det här.

Utställningen har premiär i Södertälje den 20 juli i år.


Aftonbladet:
Här lever – de döda

DN:
Utställning med lik till Sverige

Länstidningen, Södertälje:
Tom Tit fylls av likdelar

Läs även andra bloggares åsikter om
, , , ,

Woke up this morning...



I morse vaknade jag klockan 06,45 av att klockradion startade. Då hade jag sovit i ett kör ända från att jag la mig klockan 23,30. Sånt stör mig. Jag vill egentligen vakna en gång vid så där 04,30 och konstatera att jag inte behöver kliva upp än på ett par timmar för att lugnt kunna somna om igen.

Men jag ska inte klaga. Att få sova gott en hel natt är en gåva man ska vara rädd om. För mig har det inte alltid varit så. Läs om det här.


Läs även andra bloggares åsikter om ,

På kontrollbesiktning hos företagshälsovården



Härom dagen blev jag föremål för en kroppslig kontrollbesiktning. Vart tredje år får vi nämligen genomgå en hälsoundersökning hos företagshälsovården och sköterskan började med att fråga: "Hur mår du?".

"Jag mår bra", svarade jag. "I alla fall så tror jag det, men jag vet inte säkert. Vi får väl se om resultatet av hälsoundersökningen visar att jag mår så bra som jag tror". 

Två timmar senare var hälsokontrollen klar och i min hand fick jag protokollet med min hälsostatus dokumenterad. Glädjande nog visade den att jag faktiskt mår lika bra som jag känner mig.

Hälsokontrollen bestod av flera delar. Blodprov, sex minuter på testcykel samt ett samtal med sköterskan om levnadsvanor. Blodprovet och blodtrycket visade på snygga värden, turen på testcykeln gick bra ("du har syreupptagningsförmåga som en brandman", sa sköterskan) och mina alkohol- och matvanor var helt ok. "Fast du borde motionera lite mer så att du kan ge ner några kilo i vikt", sammanfattade sköterskan.

Jag är naturligtvis jätteglad över det positiva resultatet av undersökningen. En av mina viktigaste ambitioner i livet är just - att må bra. Det är en bra förmån att få en regelbundna genomgångar av hälsotillståndet. Det mår både jag och företaget bra av.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Skönt att få slippa tobaksrök på svenska restauranger



Aftonbladet rapporterar idag att rökning är farligast på morgonen. Om man röker dagens första cigarett inom en halvtimme efter att man vaknat är risken 79 procent större att drabbas av lungcancer. Detta jämfört med om man väntar minst en timme. Det har forskare vid Penn State Collage of Medicine i Pennsylvania, USA, konstaterat.
 
Detta borde vara intressant information för dem som röker. Med den kunskapen kan rökarna optimera sina rökvanor och skjuta tobaksrelaterade sjukdomar på framtiden. Själv röker jag inte alls. Därmed behöver jag inte fundera på om jag ska röka på morgonen eller kvällen för att slippa cancer. Jag behöver heller inte fundera på om jag ska besvära de jag har omkring med stinkande tobaksrök.
 
Det där med cigarettrök var något jag och sambon tänkte på när vi för några veckor sedan semestrade i Kroatien. I det (för övrigt trevliga) landet verkar man röka överallt, på badstränder såväl som på restauranger. I Sverige är det ju numera förbjudet att röka på restauranger, något jag inte riktigt reflekterat över förrän jag kom till Kroatien. Plötsligt insåg jag hur otrevligt det är med rökande bordsgrannar, och hur skönt det är att i Sverige få slippa tobaksrök när man äter.

Tummen upp för rökförbudet på svenska restauranger.

Bilden ovan: Maten är oftast god och atmosfären gemytligt på kroatiska restauranger. Däremot jobbigt att behöva stå ut med stinkande cigarettrök. 


Aftonbladet:
Morgonciggen ökar risken för lungcancer

Dagens medicin:
Morgonrökning allra farligast

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Fyra mystiska kilon från ingenstans


Hemkommen från förra veckans semestertripp till Kroatien kände jag mig sund, avslappnad och brunbränd. Jag mådde helt enkelt väldigt bra. "Jag har nog gått ner några kilo i vikt, också", tänkte jag.  

Tillbaka i Timrå ställde jag mig omedelbart på vågen. Den visade att jag gått upp fyra kilo. 

Vart kom de kilona ifrån?

Visst. Under veckan i den kroatiska semesterorten Makarska blev det en hel del grillat kött på mina middagstallrikar, och jag kan väl erkänna att det även blev en och annan kroatisk öl. Man är ju trots allt på semester.

Men fyra kilo..?

Hur som helst. Jag bestämde mig raskt att de fyra kilona ska bort, och det fort. Hittills har det gått ganska bra, en titt på min viktkurva visar en nedåtgående trend under veckan. Nu kan jag återgå till mitt ursprungliga mål, nämligen att lyckas få viktkurvan att krypa ner under 90-kilosstrecket. 

Igår hade vi emellertid en liten nostalgiafton här hemma. Vi gjorde en maträtt som vi åt flera gånger under vistelsen i Kroatien. Rätten kallas Ćevapčići och kan beskrivas som avlånga kryddiga köttbullar. Här hemma grillade jag dem på vår utegrill (se bilden ovan). Jättegott!


Läs även andra bloggares åsikter om
, , , , , ,

Är groddar bara konstig vänstermat?



Den 19-årige plastsonen står böjd över dagstidningen som ligger uppslagen på köksbordet. En av artiklarna handlar om ehec-smittan.

"Vad är egentligen groddar?", frågar plastsonen. Hans mor (min sambo) tar sats för att svara men jag hinner före.

"Groddar är nån sorts konstig vänstermat som var populära bland miljövänner och hos rödvinsvänstern på 1970-talet. Jag trodde ingen åt det längre", säger jag och tillägger snabbt:

"Det handlar om samma sorts människor som dricker grönt te."

Sambon ser förvånad ut.

"Förr om åren åt jag mycket groddar, men jag har aldrig tillhört någon rödvinsvänster. Groddar är både gott och nyttigt", säger hon och fortsätter:

"Förresten, groddar finns ju i thaimat som du mer än gärna slafsar i sig. Dessutom är du ju sosse, så vaddå vänstermat?"

"Som socialdemokrat tillhör man inte rödvinsvänstern. Det är viktigt att komma ihåg", säger jag.

Den omtalade ehec-smittan verkar ju inte vara att leka med och nu avråder Livsmedelsverket oss från att äta råa groddar. Själv har jag inga som helst planer på att äta några groddar men vem vet när man kommer i kontakt med mat som innehåller just denna grönsak (för det är väl en grönsak?). Kanske bäst att syna salladen ordentligt nästa gång man går på restaurang.

Bilden ovan: Den enda föda för wannabeintellektuella jag hittade här hemma var grönt te. Men inga groddar.


DN:
Fortsatt sökande efter ehec-smitta
Egyptiska frön pekas ut som ehec-källa
Groddsmittan kommer från människa

Aftonbladet:
Här inne finns dödssmittan

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

De flesta sjukdomar sitter i huvudet



Ända sedan i söndags har jag haft en inflammation i tandköttet. Det är längst upp på vänster sida och det gör skitont. Vis av erfarenheten (jag har haft tandköttsinflammation flera gånger tidigare) så brukar jag massera med tandstickor på det inflammerade stället och dessutom borsta extra noga med tandborsten. Då gör det ännu mera ont, men det är ändå ett sätt att få bukt med eländet.

Idag är det torsdag och jag känner att inflammationen är på väg att gå över. Jag är övertygad om att min egen massagekur gör verkan och förhoppningsvis ska jag vara helt återställd till helgen.

Men jag har också märkt att smärtan lindras när jag koncentrerar mig på att slappna av. Igår, strax efter lunch, lutade jag mig tillbaka en stund och tog några djupa andetag. Sakta fyllde jag lungorna, höll kvar luften en sekund, och andades ut igen. Efter att ha upprepat detta tio gånger kände jag hur smärtan lindrades och jag kunde fortsätta att jobba igen.

Med rätt andningsteknik kan man lindra både smärta och stress, och på sikt även sänka blodtrycket. Inbillning? Ja det är möjligt, men det är också det som är själva grejen. Vår mentala kraft är stark, mycket starkare än vi tror. En vän sa till mig en gång: "De flesta sjukdomar sitter i huvudet", och jag tror det ligger mycket i det.

För mig spelar det ingen roll om jag bara inbillar mig att smärtan i munnen lindras. Huvudsaken är att jag hittar ett sätt att må bra.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

På rätt väg med stegräknaren



Imorn, fredag, är det femte dagen på vår stegtävling och hittills har jag gått ca 30 000 steg. Det låter kanske som väldigt många steg men egentligen är det inte tillräckligt. Minst 10 000 steg per dag är mitt eget personliga mål. För att få så många steg som möjligt registrerade i min stegräknare brukar jag hänga på mig den så fort jag duschat och klätt på mig på mornarna. Och med diverse morgonbestyr så hinner jag faktiskt gå ca 300 steg innan jag åker till jobbet.

Men det gäller också att gå så mycket som möjligt på jobbet, och att låta bli att ta hissen mellan våningarna. Dessutom är det nödvändigt att ta en rejäl promenad varje kväll efter jobbet. Ikväll tog jag mig i kragen och gick en 5000-stegspromenad.

Men trots att jag hittills inte gått så många steg som jag tänkt så är jag nöjd. Under den senaste veckan har jag gått ner ett par kilo i vikt, och det känns bra. Det känns som om jag är på rätt väg.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Stegtävling på jobbet - kanske går jag ner i vikt



I morse startade årets stegtävling på jobbet. Utrustade med varsin stegräknare ska vi promenera till Amsterdam. Kanske inte ända till Nederländernas huvudstad, men den som först promenerar lika många steg som det tar att gå till Amsterdam vinner ett pris.

I skrivande stund (kl 23,30) har jag sedan i morse gått nästan 10 000 steg. Det tycker jag är hyfsat bra. Om jag lyckas hålla den nivån på mitt dagliga promenerande så blir jag nöjd. Kanske jag till och med kommer att gå ner i vikt.

För ganska precis ett år sedan bestämde jag mig för att banta. Det har väl gått sådär. Under det här året har jag gått ner som mest tre kilo, men idag är jag uppe i nästan samma vikt som när jag började.

Att min bantning inte blivit mer framgångsrikt beror inte på något annat än mig själv. Periodvis har jag varit riktigt fokuserad på att motionera och att äta rätt kost, men mitt fokus brukar bara hålla fram till det blir fredag. Då tar fredagsmysets lockelser överhanden. 

Ett effektiv metod att gå ner i vikt är att ha ångest. I slutet av januari hade jag under några dagar en rejäl ångest och då rasade kilona. Min vikt minskade med tre kilo på två dagar. Men trots allt är jag inte säker på att ångest är en bantningsmetod att rekommendera.

Då är det trevligare med en stegtävling på jobbet.

Som vanligt kan du följa min kamp mot kilona här till höger på sidan. Det ska bli intressant att se om jag lyckas ta mig under 90-kilosstrecket under innevarande år.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skönt att få skämmas lite ibland



Härom veckan beställde jag en fotolampa från Cyberphoto. När försändelsen efter en dag dök upp med posten innehöll paketet inte bara fotolampan utan även en förpackning Twix. Spontant tänkte jag: "yes, vad gott!"

Men just som jag skulle slita bort omslaget och ta en tugga såg jag en liten märkning i ena hörnet: kcal 143. Insikten om hur många kalorier godisen innehöll gjorde att jag omedelbart bestämde mig för att avstå. Och jag blev också riktigt stolt över mig själv.

Jag uppskattar att den lilla påminnelsen om kalorimängden fanns där på godisförpackningen. Den fick mig att skämmas lite och därmed avstå från det onyttiga. 143 kalorier är ju lika många som man förbrukar under en kortare långpromenad och jag vill ju inte promenera i onödan.

Skamkänslor i preventivt syfte, typ.



Läs även andra bloggares åsikter om
, , , , , , ,


Jag är 76 procent lycklig



Härom dagen var jag på OKQ8-macken i Timrå och tvättade bilen i automattvätten. När jag satt där med tvättborstarna vispande på bilrutorna tänkte jag på det här med livet. "Är jag egentligen lycklig?", tänkte jag.

På SVT 2 har en ny serie börjat som heter Jakten på lyckan. Programledaren Hanna Hellquist ska i ett antal avsnitt prova olika sätt att bli lycklig, bland annat med hjälp av pengar och andlig femkamp. Jag missade första avsnittet (som gick igår tisdag), men på programmets hemsida kan man göra ett digitalt lyckotest. Jag gjorde testet och resultatet får man väl betrakta som ganska positivt: jag är 76 procent lycklig.

Men vad är då egentligen lycka? Ja, för mig handlar det om att må bra, både psykiskt och fysiskt. I praktiken innebär det att jag försöker vara i harmoni med mina medmänniskor och att jag försöker undvika att skada mig fysiskt. Men det finns även många enskilda
situationer då jag känner mig lycklig. Här kommer exempel på några:

När jag vaknar på morgonen och inser att jag sovit gott hela natten. Det är nämligen inte självklart att jag får göra det.

När det är fredag kväll och jag får slå mig ner intill öppenspisen med en öl. Det finns få saker som är så avkopplande som fredagsmys.

När jag är på reportageresa och stannar till vid Lenas vägkrog i Nordmaling (bilden ovan) och inser att det är tunnpannkakor,  tacolasagne OCH potatisbullar med fläsk i lunchbuffén. Det kallar jag lunchbuffé från paradiset.

När jag lyckats gå ner några hg i vikt trots att jag ätit både tacolasagne OCH potatisbullar med fläsk till lunch (återkommer om mitt viktminskningsprojet i senare inlägg).

När jag kramar om min sambo.

Här kan du göra SVTs lyckotest.



Expressen:
Det går säkert inte hem hos alla

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Jag lovar att inte röka under hela 2011



I ICAs TV-reklam kan vi se hur karaktären Stig avger nyårslöftet att sluta röka. Han uppmanar även de tittare som röker att sluta från och med 2011. Självklart hänger jag på:

Jag, Per-Anders, lovar härmed att inte röka ett enda bloss under hela 2011!

Det är väl kanske bäst att nämna att jag inte heller röker sedan tidigare. I själva verket har jag faktiskt aldrig ens provat att röka någon gång i hela mitt liv. Så mitt löfte att låta bli tobak under nästa år blir nog ganska lätt att hålla.

Men jag måste erkänna att det stör mig lite att när rökare som lägger av med sitt nikotinmissbruk ofta hyllas som hjältar. Vi som aldrig börjat röka, vi får aldrig någon cred för det. Vi ickerökare har ju faktiskt lyckats stå emot ett livslångt grupptryck, och aldrig bejakat tobakens lockelser.

Fast för mig har det aldrig varit speciellt svårt att stå emot rökning. Jag minns när jag var åtta år och vi var ett gäng småkillar som satt uppe på ett berg för att smygröka. Vi satt bredvid varandra på en rad och han som satt längst ut på ena änden tände en cigarett, tog ett bloss och lämnade sedan över den till nästa gosse. Då tog han ett bloss och skickade cigaretten vidare. Samtliga pojkar hostade och kräktes, och när det sedan var min tur (jag satt längst ut på andra änden) så hade jag ingen som helst lust att prova att röka. Mina kompisars reaktioner var inget som lockade mig.

Jag tycker ICAs uppmaning till svenska folket att sluta röka är bra men om man vill visa någon trovärdighet så är det ju rimligt att man också slutar att sälja tobak i ICA-butikerna. På det viset kan ICA bidra till minskat mänskligt lidande, minskade sjukvårdskostnader och bättre hälsa hos svenska folket.

Gott Nytt År!


Läs även andra bloggares åsikter om
, , , , ,

Aftonbladet:
”Ica borde sluta sälja cigaretter”

GP:
Så håller du nyårslöftet

Jag kommer ut



Idag har jag bestämt mig för att komma ut och berätta för världen om mitt avvikande beteende:

Jag dricker inte kaffe.

Jag förstår att det finns dem som blir chockade av ett sådant besked, men jag kan inte annat än be om förstående för min läggning.


Eftersom kaffedrickandet är en del av den sociala strukturen i Sverige så hamnar jag ofta i situationer då jag måste tacka nej.

"Är det på grund av magen som du inte dricker kaffe?", brukar frågan bli.

"Nej, det är nerverna", svarar jag. 

Jag mår nämligen psykiskt dåligt av att dricka kaffe. Jag kallsvettas, blir knäsvag och känner yrseltendenser. Dessutom ger kaffedrickande bara en massa vuxenpoäng som jag kan vara utan (trots att jag är 52 år). Om jag själv får välja dricker jag heller te. Eller en öl.

Bilden ovan är en unik dokumentation av en av de få tillfällen jag druckit kaffe. På bilden kan man tydligt se den personlighetsstörning som inträtt på grund av den temporära koffeinförgiftningen.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Jag är nöjd med mina kroppsdelar



Jag läser i Sundsvalls Nyheter att botoxbehandlingar bli allt vanligare. Botox är ett nervgift som sprutas in i huden för att släta ut rynkor. En behandling kostar ungefär 4000 kronor.

Jag har tidigare läst i media att intresset för bröstförstoringar ökar, och att det till och med finns olika metoder (både kemiska och kirurgiska) att förstora penis.

Vad är det med folk?

Att använda plastikoperationer för att återställa exempelvis svåra brandskador är väl okej, men att genom artificiella metoder förändra sin kropp av kosmetiska skäl måste väl ändå vara oerhört patetiskt?

Själv är jag nöjd med min kropp, både när det gäller rynkor och storleken på olika kroppsdelar. Jag skulle aldrig i mitt liv kunna tänka mig att låta nån skära i "lillpojken" bara för att göra den större. *Ryser av obehag*.

Fast jag kan erkänna att jag faktisk förändrat storleken på en av mina kroppsdelar, då jag gjort en så kallad magförstoring. Den var visserligen oplanerad, och blev resultatet av att jag ätit för mycket god mat. Jag jobbar dock på att minska magens omfång, men det är en annan historia...

Bilden ovan blev jag riktigt nöjd med. Det är ett självporträtt som består av att antal bilder av ansiktets olika delar. Bilderna har jag tagit med iPhone-appen Hipstamatic. Kom inte och säg att jag behöver Botox till det ansiktet!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tvångstankar vid Selångersån



Rakt igenom Sundsvall rinner Selångersån, ett vattendrag med en magiskt kraft.

Ibland händer det att jag tar en promenad under lunchrasten för att uträtta nåt ärende på stan. Jag brukar då ta Tivolibron över Selångersån, och när jag går där så fylls jag alltid av samma märkliga känsla. En känsla som kan beskrivas som tvångstankar.

I vattnet, alldeles intill bron, finns nämligen ett fundament som jag förmodar tidigare burit upp något för mig okänt byggnadsverk. Och varje gång jag går över bron så undrar jag för mig själv: skulle jag klara att hoppa över från bron till fundamentet? Och hur skulle jag i så fall ta mig därifrån?

Tänk om det någon gång skulle inträffa att jag inte kan stå emot mina tvångstankar och kliver upp på broräcket och hoppar över till fundamentet. Vad skulle jag göra då? Vifta åt bilarna på E4 (som också går över Tivolibron), eller kanske ringa efter brandkåren?

Eller kanske ringa till sambon och säga att jag är fast på fundamentet i Selångersån och be henne åka och hyra en skylift?

Fast egentligen vet jag att jag aldrig kommer att bejaka mina tvångstankar. Mitt mentala tillstånd är trots allt så stabilt att det inte blir mer än en tanke. Men jag kan ändå inte låta bli att undra om det inte finns någon som någon gång försökt att hoppa över.

Jag ställer mig också frågan om fundamentet även fortsättningsvis ska vara tomt. Det skulle egentligen vara snyggare om man placerade något där. Typ en staty eller nåt.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Jag bantar med grillat kött och öl



Vissa går ner i vikt med GI-metoden, medan jag bantar med PA-metoden.

Idag är det tre månader sedan jag började mitt viktminskningsprojekt. Då vägde jag 96,4 kilo och idag är jag nere på 94,2 kilo. Dagens vikt är dock bara en tillfällig topp på viktkurvan. Under de senaste veckorna har vikten hållit sig kring 93 kilo, så egentligen betraktar jag det som att jag hittills har gått ned tre kilo.

Vad är då min kommentar till resultatet hittills? Jo, jag är faktiskt ganska nöjd. Visst går viktminskningen kanske lite sakta, men trots allt så visar den långsiktiga trenden att jag faktiskt går ner i vikt. Och det är det som är det viktiga.

Mitt mål är fortfarande att jag ska nå en vikt på 90 kilo, kanske till och med 87 kilo. Och om trenden håller i sig så är jag kanske där nån gång på höstkanten.

Min metod för att gå ner i vikt är traditionell kaloribantning, i kombination med regelbundet motionerande. Det innebär att jag äter all "vanlig" mat, fast i lagom mängd. Fikabröd och godis låter jag däremot bli (nästan) helt och hållet.

Men i mitt viktminskningskoncept ingår också att jag ibland kan unna mig lite extra gott, exempelvis grillat kött, friterad potatis och en öl. Det är också därför som viktkurvan ibland gör små hopp uppåt när det är helg (som den gjorde denna och föregående helg).

Så trots att min egen bantningsmetod (PA-metoden) innebär att jag ibland kan unna mig lite gott så gäller det att unna sig med måtta. Det finns inga genvägar till den perfekta vikten, utan det är rätt mängd mat och regelbunden motion som gäller.

Här kan du följa min viktminskning, dag för dag. Sidan kan också nås från startsidan på min blogg.



Läs även andra bloggares åsikter om
, , , , , , , ,

Viktigt med vila och återhämtning



Igår var det onsdag.

När jag kom hem från jobbet igår, onsdag, så svepte jag omedelbart in mig i en filt och lade mig i vardagsrumssoffan. Jag mådde illa, frös och hade huvudvärk.

För mitt inre kunde jag höra hur diverse jobbrelaterade fraser ringde i mitt huvud: "corporate branding..." "meta data..." "kassaflöde..."

Sedan måste jag nog ha somnat till, för när jag vaknade så satt sambon bredvid mig i soffan. 

"Hur är det fatt?" frågade hon.   

"Jag är sjuk", svarade jag. "När jag tänker på jobbet spänns alla muskler i kroppen"

"Men så här brukar du ju må varje år, strax innan semestern", genmälde sambon.

Den senaste tiden varit hektiskt på jobbet, dessutom har jag för ovanlighetens skull varit ute och rest en del i tjänsten. Det är kul, men också slitsamt.

Sedan är det nog så att när semestern närmar sig, längtar man extra mycket efter att få vara ledig. 

Men igår eftermiddag, innan jag åkte hem från jobbet, bestämde jag mig för att ta ut en semesterdag idag. Så idag har jag sovit ut ordentligt, och efter frukosten (som jag åt klockan 11,30) tog jag en promenad i det vackra vädret.

Det ska bli riktigt skönt att få vara ledig några dagar under midsommarhelgen. Jag tänker ägna min helg åt återhämtning och eftertanke, samt några lagom stora doser av socialt umgänge.

Trevlig midsommar!




Läs även andra bloggares åsikter om ,

Tidigare inlägg
RSS 2.0





Evenemang och konserter


Evenemang och konserter