Extrem höst på väg

 
Sammanfattning av sommaren.
 
I juli var vi en vecka i Albanien. Vi ägnade större delen av juni åt att googla på olika resmål, Kroatien, Italien, Grekland men hittade inget som lockade (dvs var tillräckligt prisvärt). Så dök Albanien upp som ett tips på nån sajt. Sagt och gjort. Dit åkte vi. Om nån är intresserad av hur vi hade det och vad vi tyckte om resmålen går det bra att läsa här.
 
Sedan jag bloggade senast så har vi genomlidit en oerhörd vinter med fruktansvärt mycket snö samt en sommar med rekordvärme. Alltså olika varianter av extremväder. Frågan är nu hur hösten blir. Kan vi se fram emot en extremhöst? Extremt orangea höstlöv eller nåt?
 
Under årets första hälft har jag också hunnit att fylla 60 år. Det gick bra. Still alive, typ.

2017: lite sjuk, lite förbannad men ändå ganska nöjd

 
Detta skrivs när det är nyårsafton 2017. 
 
Mina lediga mellandagar har präglats av snöskottning. Minns inte när det senast kom så här mycket snö i december. 
 
Fast bra ändå. Snöskottning ger rikligt med motion. Ett rejält gympass med snöskyffeln och man kan gå in i stugvärmen efteråt och dricka bärs med gott samvete. 
 
Vad finns då att säga om 2017? Om man börjar från slutet så präglades min höst av prostatabekymmer. Under en period på två månader var jag på akuten fem gånger, tre av dem för urinstopp. 
 
Jag kan säga att urinstopp är inte kul. Det gör ont som fan. Men känslan av befrielse är desto mer ofantlig när man får en kateter på plats och trycket lättar. 
 
Nu är dock persen (förhoppningsvis) över. Tack vare två mediciner har prostatan krympt ihop till ett russin och framkomligheten i urinröret är åter normal. Kateter med tillhörande påse är ett minne blott. 
 
På jobbet har det under året varit högtryck. Mer än nånsin. Förändringarnas vindar blåser och det är mycket som ska hinnas med. Men förändringarna är också spännande och stimulerande. 
 
En minnesvärd händelse under året var sommarens semesterresa till Sardinien. Den var jättetrevlig. Sardinien är verkligen ett resmål att rekommendera.
 
En snackis under hösten har varit #metoo.
 
Äntligen, säger jag. 
 
Äntligen blir alla skitstövlar tilltryckta som ägnat sig åt översittarfasoner och härskarteknik. Själv har jag alltid undrar varför just den sortens män många gånger blivit "vinnare" - vinnare i kärlekslivet, sällskapslivet och arbetslivet. 
 
Svaret är väl att deras gränslösa självbild gjort att de trott sig ha rätt att bete sig hur som helst - en rättighet de naturligtvis aldrig haft. Bra att de nu blivit varse det.
 
I mitt arbete träffar jag många människor. De allra flesta är jättetrevliga och berikar mig med sina berättelser. 
 
Men emellanåt råkar jag ut för människor som i sin egocentriska iver inte tvekar att göra andra illa. Tyvärr har jag vid några tillfällen under året råkat ut för sådant beteende. Sånt gör mig förbannad. 
 
Sedan i somras går min blogg på lågvarv. Det beror främst på att jag inte har kraft nog att skriva. Övriga livet (jobbet) tar för för mycket kraft. 
 
Vad har jag då att se fram emot under 2018? Jo, jag fyller 60 år. 
 
60 år! 
 
Om endast tio år fyller jag 70 och om tjugo år fyller jag 80. Och sedan..? Nånstans där borta finns ett slut som närmar sig med stormsteg. Ja, jag vet att jag är nojig. Men jag gläds åt att jag fortfarande mår hyfsat bra. 
 
2018 är också ett valår och vi har en väldigt spännande valrörelse framför oss. Alliansen är på väg att krackelera och flera partier har opinionssiffror under fyraprocentsspärren. Glädjande är att att SDs opinionssiffror under året minskat något. 
 
2018 - ett år då allting kan hända.
 

Emotionell interaktion

 
Här hemma har sambon och jag tillbringat några semesterkvällar med att se omgång 3 av dansksvenska TV-serien Bron. När de tre omgångarna sändes på TV så missade vi dem, men så här nåt år efteråt bestämde vi oss för att se dem. Snacket runtomkring oss tydde ju trots allt på att serien var ganska spännande.
 
Omgång 2 såg vi tidigare i år (vi hoppade över omgång 1) och omgång 3 håller vi alltså på att beta av via nån betalkanal vi hittade. I skrivande stund har vi sett det sista av de tio avsnitten.
 
Bron är helt klart en oerhört cool serie. Välgjord och spännande. Bäst är alla märkliga karaktärer där huvudpersonen Saga är allra märkligast. Kanske just därför jag gillar henne.
 
Handlingen i serien drar iväg åt en rad olika håll. Vi får ta del av ett antal intriger, där några har att göra med seriens kriminalgåta och andra inte är lika relevanta. Men sammantaget gör detta att Bron blir väldigt spännande och väldigt intressant att följa. 
 
På nåt sätt tycker jag Bron påminner om livet IRL, särkilt på jobbet. Intrigerna löser av varandra, de märkliga karaktärerna passerar revy och man lever med den ständiga utmaningen att hantera alla uppkomna situationer. 
 
Å andra sidan är just det charmen med mänskligheten. Mångfalden. De ständiga utmaningarna. Kampen att komma vidare mot nya insikter. 
 
Bilden: Emotionell interaktion är inte karaktären Saga Norens starka sida. Detsamma gäller även många av de personer man möter i verkliga livet.
 

Min blogg fyller 10 år

 
Söndag kväll. Nu är det bara några timmar kvar av min sommarsemester.
 
Jag har haft en bra semester. Fyra veckor.
 
Första veckan var jag och sambon på Sardinien - en jättehärlig vistelse. 35 grader varmt varje dag. Vi fick vår dos av värme och har därmed inte behövt klaga på det försynta sommarvädret juli bjudit på här hemma.
 
Övriga tre veckor har vi tillbringar hemma. Klippt gräs och städat garaget. 
 
Jag har också druckit bärs och spelat gitarr med några kompisar. Sånt gillar jag. 
 
Nu känner jag en lätt ångest över att behöva jobba igen. Hösten kommer att bli tuff på jobbet. I alla fall inbillar jag mig det. Vi får se hur det blir.
 
Just i dessa dagar firar denna blogg 10-årsjubileum. Det var alltså i slutet av juli 2007 jag postade mitt första inlägg här och har under den tid som gått hunnit publicera drygt 1700 inlägg. 
 
Tyvärr så lever bloggen numera en lite tynande tillvaro. MEN DEN ÄR INTE DÖD. Tro ingen annat!
 
Bilden tog jag på KappAhl i Sundsvall i tisdags förra veckan.
 
 

Inte ens i sängen slipper vi kraven på effektivitet

 
Semester.
 
Sambon och jag har haft sov- och mysmorgon och nu ligger vi och slösurfar i varsin mobil. Jag skrollar bland rubrikerna på Aftonbladet.se.
 
Jag ser flera rubriker om bilisten som körde in i entrén till Gekås i Ullared, inklusive kommentar från Ola-Conny "Det var det värsta jag hört".
 
Jag ser också en rubrik om Penny Parnevik som fått sina nakenbilder på Instagram hackade och som sedan blivit publicerade offentligt. 
 
Stackars Penny. Skönt ändå att Aftonbladet lyfter denna viktiga fråga - jag hade ju faktiskt lekt med tanken att lägga ut några nakenbilder på mig själv (på ett privat Instagramkonto) men väljer nu att avstå. Inte kul om sånt skulle få spridas fritt för den digitala vinden.
 
Jag skummar vidare blanda rubrikerna och blir påminnd om den verklighet vi alla numera lever i: den ständiga jakten på effektivitet. Aftonbladet erbjuder nämligen en orgasmskola och lovar: "så kommer du snabbare och lättare".
 
Överallt denna hetsjakt på ökad effektivitet och snabbhet. På jobbet, i köket när man lagar mat (man kan ju numera köpa färdpackade matkassar inklusive recept) - och nu även i sängen. Se till att skjuta iväg så snabbt som möjligt, och rusa sedan raskt vidare till nästa effektivitetsutmaning. 
 
Umgänget i sänghalmen handlar väl ändå om att få ha det mysigt tillsammans, och då får det ta den tid det tar.