Idag är det 6 juni och Sveriges nationaldag. Här i Timrå ägde det officiella firandet rum vid Vivstavarvskapellet och förutom högtidstal, musikunderhållning och klockringning kunde man på festplatsen även köpa kolbullar med lingonsylt. Jag ska erkänna att det egentligen var för kolbullarnas skull som jag deltog i firandet på Vivstavarvskapellets gräsmatta.

Kolbullar är en maträtt med gamla anor som förr var vanlig exempelvis bland skogsarbetare, kolare och rallare. Dessa jobbade ofta under primitiva omständigheter långt hemifrån och eftersom kolbullar endast består av vatten, mjöl, salt och rimmat fläsk lämpade de sig bra att laga i fält.

Under senare år verkar kolbullar ha fått en renässans då de ofta serveras på olika folkfester sommartid. Kolbullar är kanske ingen lightmat, men jag anser definitivt att det är en delikatess.

Länge leve den svenska kolbullen!

Men det finns även andra skäl än kolbullar för att fira Sveriges nationaldag. Yttrandefriheten, allemansrätten, och vår fantastiska natur är några exempel på varför jag är en stolt svensk. Jag är också stolt över att vi fortfarande lever i ett samhälle där alla har rätt till skolgång och kvalificerad sjukvård. Men det goda Sverige är ingen självklarhet. Det finns krafter som vill motarbeta att Sverige präglas av öppenhet, tolerans och solidaritet. Den negativa utvecklingen vill jag bekämpa. Jag vill vara rädd om ett Sverige där alla är lika mycket värda. 

Bilden ovan: Kolbullar ska helst tillagas i en långskaftad stekpanna över öppen eld. Bilden ovan har jag tagit vid dagens nationaldagsfirande i Timrå.
Bilden nedan: Så här såg min kolbulle ut innan jag åt upp den.



Aftonbladet:
Vi firar mångfald i dag – inte enfald
Midsommarafton är ju vår nationaldag
Klart att vi ska fira allt vi har gemensamt

DN:
Ordningen återställd för kungen
Därför gillar vi Sverige

ST:
Rekordmånga firade Nationaldagen

Läs även andra bloggares åsikter om nationaldagen, Sverige, kolbullar, Timrå, arbetare, yttrendefrihet, allemansrätt, solidaritet, tolerans

Det här är min första semestervecka som hittills varit betydligt kyligare och regnigare än veckan innan. Då var det ju varmt så in i bomben, och min favoritplats var inne i min bil med ACn påskruvad.

Okej, jag hade även fler favoritplatser, bl a vår altan, som jag bloggade om härom dagen.

Innan jag programmerade in "semester" på min jobbtelefon hann jag i alla fall med ett jobbuppdrag i trakterna kring Lugnvik i Ångermanland. På hemvägen åkte jag genom ett industriområde och såg där ett konstverk som gjorde mig nyfiken. Stannade till och tog en bild (se ovan) på denna fina installation.

Jag undrar vad storyn är kring denna staty.

Scen 1:
Person A och person B träffas på ICA och A berättar att hans laptop har kraschat. "Blev den angripen av datavirus", frågar B. "Nej, jag tappade den i golvet och den gick sönder rent fysiskt", säger A.

Scen 2:
Person C berättar för person D att det varit störningar i tågtrafiken söder om Stockholm. "Hörde du om det på radion", frågar B. "Nej, jag befann mig på tåget rent fysiskt", säger C.

Scen 3:
Person E var ute på en biltur och råkade krocka med ett träd. E fick åka ambulans till sjukhuset och blev där undersökt av en läkare. "Rent fysiskt är du fullt frisk men jag tror du fått en chock och behöver terapi", säger läkaren.

Scen 4:

Person F berättar för person G att hon hämtat en blankett för att kunna söka bostadsbidrag. "Laddade du ner den från nätet?", frågar G. Nej, jag hämtade en blankett rent fysiskt på Försäkringskassan.

Scen 5:

Person H berättar för person I att han skickat en bild på sin hund till sina släktingar i Danmark. "Skickade du bilden via e-post", frågar I. "Nej, jag skickade den rent fysiskt i ett kuvert med snigelpost, svarar H.

Nu för tiden använder vi ofta uttrycket rent fysiskt som för att förtydliga att någonting egentligen finns på riktigt. Jag har inte så många minnen av att folk sa rent fysiskt för exempelvis 20 år sedan. Ibland känns det som om vi lever i två världar, den ena fysiskt och den andra virtuellt.

Jag vill i sammanhanget förtydliga att jag inte bara finns som en blogg, utan även rent fysiskt.

I syfte att förbättra min kondition, och kanske även gå ner något kilo (jag har nämligen gått upp nästan alla nio kilon jag gick ner i vintras), så försöker jag vara ute och promenera så ofta jag kan. När jag går mina motionsrundor brukar jag också försöka variera mig och ta lite olika promenadvägar i Timrå-området.

Härom dagen styrde jag kosan ned mot Wifstavarfsområdet. Bland annat gick jag genom en gångtunnel under järnvägen som nu fått ett helt nytt utseende sedan jag gick där senast. Gångtunneln var helt och hållet täckt av en graffitimålning.

Jag stannade till en stund och studerade det omfattande konstverket. De som målat verkar ha lagt ner ett ordentligt jobb och jag får intrycket att det är sanktionerat "uppifrån", av typ Timrå kommun eller Banverket eller liknande.

Jag tycker faktiskt att graffitimålningar är vackra. De är färggranna och många gånger utförda (som i det här fallet) på ett sätt som tyder på att målaren har konstnärliga talanger. 

Vissa verkar se graffiti som något negativt, kanske mest för att konstformen ofta utövas olovligt på offentlig plats. Visst, man ska naturligtvis inte måla på andras egendom utan lov. Men jag tycker absolut att en graffitimålning kan vara ett bra alternativ till en grå och trist betongyta.

Människan har ju alltid velat avbilda den värld hon lever i, och ett exempel på det är de hällristningar som folk högg in och målade i berget för så där 800 år sedan. Förutom att hällristningar var ett sätt att kommunicera, handlade det säkert också om människor som ville visa upp sina konstnärliga talanger. Och graffiti handlar om samma sak, människor som vill visa sin konst. Graffiti är inget planlöst klotter utan en konstform värd all respekt.

Men som sagt, man ska naturligtvis inte måla på andras egendom utan lov. Däremot är det jättebra när unga lovande konstnärer får visa sina talanger offentligt, utan att bryta mot lagen.