Just like John & Yoko

Ni vet den där välkända bilden på John Lennon och Yoko Ono när de ligger i en säng och Yoko ligger på rygg och John ligger på sidan intill henne. John är helt naken medan Yoko har kläderna på sig. John har lagt upp sitt vänstra ben över Yokos mage.
 
Bilden togs av stjärnfotografen Annie Leibovitz den 8 december 1980, på förmiddagen samma dag som John Lennon mördades. Leibovitz arbetade vid tidpunkten för den amerikanska musiktidningen Rolling Stone och bilden blev också omslagsbild till det nästkommande numret. 
 
Vad jag skulle vilja komma till är att jag förslog sambon att vi skulle låta oss fotograferas i samma position som John och Yoko. Sambon på rygg med kläderna på och jag naken med benet på sambons mage - precis som John och Yoko. 
 
"Glöm det",  sa sambon.
 
"Men vafan", sa jag. "Vi skulle säkert få många likes på Facebook".
 
"Jag sa glöm det", sa sambon.
 
Blogg100/21
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100

Hamnade David Bowie i himlen när han dog?

 
1977 dog Elvis Presley. Jag tillhörde inte hans beundrarskara men jag vet att väldigt många andra gjorde det.
 
Jag minns att strax efter hans död gjordes en låt av en artist som jag nu inte minns namnet på. Låten hette Elvis calling from heaven och jag har försökt googla på låten men inte lyckats hitta någon information om vare sig låten eller artisten. 
 
Det var en ganska bisarr låt där sångaren (med en Elvislik röst) utgav sig för att vara den avlidne Elvis som berättade för sina fans att han hade det bra där uppe i himlen. Otroligt nog blev låten en hit. 
 
2016 blev året då många rockstjärnor lämnade jordelivet. David Bowie, Prince, George Michael m fl. Jag noterar att jag inte hört talas om nån låt som heter Prince calling from heaven. Det närmaste man kan komma är kanske Freddie Wadlings medverkande i fjolårets upplaga av Så mycket bättre. Han avled ju strax innan inspelningarna skulle starta men medverkade ju ändå både i intervjuform och vià sin musik.
 
Fast tiderna förändras ju i takt med den tekniska utvecklingen. Numera kanske inte rockstjärnor kommer till himlen när de dör. I dessa internettider kanske de istället hamnar i molnet. Vem blir först med att göra låten David Bowie calling from iCloud?
 
Blogg100/18
 
Läs även andra bloggares åsikter om Musik, blogg100, molnet, iCloud

Starstrucked

 
Jag gillar stand up comedy. Eller rättare sagt - jag gillar BRA stand up comedy. Dålig stand up comedy får jag obehagliga kväljningar av. 
 
Att det är stor skillnad mellan bra och dåligt stand up comedy blev tydligt härom veckan då den lokala klubben Skratta med Käften hade standupkväll i Sundsvall. Stället var restaurang E-street och kvällen inleddes med några lokala förmågor som agerade uppvärmning. Jag kan bara konstatera att bonddrängshumor modell nyårsrevyer inte är bra stand up comedy. 
 
Aftonens huvudnummer var dock Al Pitcher som definitivt tillhör kategorin bra standup. Han är grymt bra och tillhör mina favoriter i genren.
 
Al Pitcher kommer från Nya Zeeland men bor i Sverige. Här turnerar han flitigt och skämtar om sina iaktagelser av Sverige och svenskarna. Det här var andra gången jag såg Al Pitcher live. Hans föreställningar präglas av tempo och tajming och hjärta, och förstås mycket humor.
 
Under sina föreställningar interagerar Al Pitcher med publiken, frågar vad folk heter och vad de jobbar med - och sedan improviserar han om det som de svarar. 
 
Efter föreställningen stod han i entrén och tackade gästerna genom att ta oss alla i hand. Jag lade upp en bild på Instagram som jag tog under förställningen (bilden ovan) och den både lajkade och kommenterade Al Pitcher.

Coolt tycker jag. 

Blogg100/6

 

Läs även andra bloggares åsikter om Al Pitcher, standup comedy, humor, e-street, blogg100

Neil Young tillbaka på Spotify

 
Av en slump upptäckte jag det: Neil Young är tillbaka på Spotify. Sedan ett antal månader tillbaka, kanske är det ett år (kanske flera år, min tidsuppfattning är lite bristfällig) så har nästan alla Neil Younglåtar varit borta från Spotify. Endast ett litet urval låtar har funnits där, vilka var endast mindre intressanta låtar. 
 
Men nu är alltså alla låtarna tillbaka. Och helt plötsligt fick min playlist med Neil Youngfavoriter nytt liv igen. Jag blev jätteglad. Tryckte genast igång Rocking in the free world och sedan Hey Hey, My My
 
Bilden är från Neil Youngkonceroten tidigare i år.
 
 

Grym konsertupplevelse med Neil Young

 
Jag ska direkt erkänna att jag aldrig varit på någon konsert med Bruce Springsteen. Men jag har sett glimtar med med honom på tv. Vad jag såg då var en vältränad och leende herre som glatt skuttade omkring på scenen och med spända halsmuskler brölade fram sina sångtexter. 
 
Jag har också sett några glimtar på TV från Lotta på Liseberg. Lotta Engberg ger mig samma vibbar som Bruce Springsteen. Det de levererar är trivsam familjeunderhållning anpassad för de breda folklagren. Lite som Kalle Anka på julaftonen - trygg, snäll och återkommande underhållning utan överraskningar.
 
Inget fel i det, men det är definitivt inte Rock'n'Roll.
 
Neil Young, däremot, är Rock'n'Roll. I förrgår (söndag) var jag på konsert med Neil Young, i Hartwall Arena i Helsingfors. Meningen var att vi skulle se och höra Young i Dalhalla (ikväll tisdag) men de biljetterna tog slut i ett nafs så det fick bli den finska huvudstaden istället.
 
Konserten med Neil Young var grymt bra. Allt satt perfekt; hans röst, låtarna, gitarrsolona, de tunga riffen.
 
Neil Young inledde konserten med ett akustiskt set med bara han själv och sin gitarr på scenen. Några av låtarna kompade han sig själv på piano och tramporgel.
 
Efter det akustiska partiet kom Youngs band, Promise of the Real, in på scenen. Tillsammans spelade de ett gäng låtar med lite countrytouch - alltså inte vanlig slemmig country utan country på Neil Youngvis - med nerv och inlevelse.
 
Den sista delen av den tre timmar långa konserten låg de tunga rockarkorden i fokus. Ingen kan som Neil Young plocka fram brutala gitarrsolon ur en elgitarr, och samtidigt få det att låta vackert och smärtsamt på samma gång.
 
Innan konserten undrade jag lite hur den 71-årige Neil Young skulle klara tre timmar intensiv Rock'n'Roll på scenen. Skulle hans röst hålla, skulle han fortfarande spela med inlevelse, skulle han fysiskt orka? Svaret på frågorna blev i samtliga fall ja. Neil Young och hans band levererade sina hits (alla fick naturligtvis inte plats) med en imponerande glöd. Ljudet under konserten var också bra och jag kände mig väldigt nöjd när jag lämnade arenan. 
 
Det enda lilla minustecken i protokollet var att Neil och hans band spelade varken Hey Hey, My My eller Rocking in the free world. Men kanske blir det istället kvällens konsertbesökare i Rättvik som får höra de låtarna.
 
Bilden tog jag med mobilen under konserten med Neil Young i Helsingfors. 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Neil Young, Hartwall arena, Dalhalla, Bruce Springsteen

Idag är det Freddie Wadling som gäller

 
Jag läser i media att Freddie Wadling är död. Sveriges bäste sångare har tagit sin sista ton. Jag blir faktiskt lite ledsen. 
 
När jag kom hem från jobbet i eftermiddag gjorde jag en playlist med Freddie Wadlinglåtar. I listan tog jag med några av låtarna han gjorde tillsammans med Fläskkvartetten, några han gjorde med gruppen Blue for Two och några han gjorde helt i eget namn. Alla lika underbara.
 
Det var ju meningen att Freddie skulle varit med i årets upplaga av Så mycket bättre. Jag hade väntat och hoppats på det beskedet under flera år. Så när det äntligen blev så, blev det ändå inte så. Freddie lämnade jordelivet innan inspelningen hann börja. 
 
Spotifylistan med Freddie Wadling kommer att rulla på här hemma under hela kvällen. Kanske imorn också. 
 
Blogg100/89
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om blogg100, freddie wadling, musik, timrå, sundsvall

Neil Young har minskat närvaron på Spotify

 
För övrigt är jag lite nedstämd. Anledningen är att Neil Young inte längre finns på Spotify. Jo, han finns på Spotify men bara med ett begränsat antal låtar - och bland dessa finns ingen av Neil Youngs höjdarlåtar. 
 
Tidigare har samtliga Neil Youngs samtliga låtar varit tillgängliga på Spotify men helt plötsligt försvann merparten. Gissningsvis därför att Neil Youngs skivbolag (eller han själv) tyckte att den ekonomiska ersättningen var för låg. 
 
Oavsett anledningen är det synd, tycker jag. Jag hade gjort en playlist med mina Neil Youngfavoritet (den var lång) som jag spelade när jag lagade mat (Neil Young funkar väldigt bra som matlagningsmusik). Jag saknar den. 
 
Nämnda playlist hade också varit bra att haft till hands som uppvärmning inför konserten jag ska på i början av juli. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om neil young, blogg100, musik, spotify

Mellon förgiftar våra hjärnor

Söndag.
 
Vi går omkring här hemma och småpysslar. Jag kör några omgångar tvätt i tvättmaskinen och sambon sätter upp vårgardiner. Hon nynnar på Bada nakna - en av låtarna från gårdagens Mellofinal. Själv småsjunger jag på If I were sorry - en annan av låtarna från TV-kvällen igår.
 
"Jag hatar den där låten Bada nakna, ändå går jag och sjunger den. Jag fattar inte varför", säger sambon.
 
"Samma här", säger jag. "If I were sorry är inte heller någon bra låt, ändå biter den sig på något konstigt vis fast i hjärnan. Störande. Jag kan inte alls förstå att den vann finalen."
 
Jag föreslår sambon att vi sätter oss och intensivlyssnar på några Frank Zappa-låtar, bara för att på så sätt försöka neutralisera hjärnan.
 
"Typ Don't eat the yellow snow. Så kan vi sedan nynna på den tillsammans", säger jag.
 
"Nja, säger sambon".
 
Det är märkligt det där, vad Mellon gör med oss. Vi sitter där framför TVn, intet ont anande, och tittar på detta program. Och vad händer? Jo, när vi sedan reser oss upp från TV-sofforna har vi förvandlats till zombier som med tom blick upprepar mantrat om och om igen: För vi skall bada nakna på Sergels torg, och leva livet utan sorg. Vi skall bada nakna så alla ser...
 
För övrigt tycker jag fel låt vann. Jag kan helt enkelt inte begripa hur det kommer sig att Frans vann med If I were sorry. Själv tyckte jag Boris René var bäst med låten Put your love on me. Oscar Zia, Wiktoria och Robin Bengtsson var också bra. Och så Saraha förståss.
 
Men Frans,
han kommer inte ha en chans,
i Eurovisions-finalens glans.
 
Så det så!
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om melodifestivalen, melfest, mello, mellon, frans, samir och viktor, wiktoria, boris rene, saraha, blogg100, musik, tv

Snart kommer glädjen till Timrå

 
Den 13 augusti i år är det dags för festivalen Folkan Waterfront i Timrå. För ett tag sedan släpptes namnet på årets dragplåster: Miriam Bryant. Kul tycker jag. Hon är en duktig sångerska med en kraftfull röst och har ett flertal bra låtar på sin reportoar.
 
Lite då och då har jag kommit på mig själv med att gå omkring och nynna på hennes låt Weak Heart. Den är bra.
 
Jag hoppas också att det blir några ytterligare bra artister på Folkan Waterfront. Det här blir fjärde året i rad som Folkan Waterfron anordnas, en festival som hittills varit väldigt trevlig. Mina förväntningar är höga.
 
Bilden tog jag vid förra årets upplaga av Folkan Waterfront. Den gången var Ola Salo huvudnumret.
 
Blogg100/6
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om folkan waterfront, söråker, timrå, sundsvall, miriam bryant

Till Finland för en Neil Young-upplevelse

 
Om inte Neil Young kommer till Timrå så får väl Timrå komma till Neil Young. Typ.
 
Strax före jul bloggade jag om att Neil Young kommer till Dalhalla i sommar. Jag ville åka dit men sambon tvekade. Innan vi riktigt hann fundera klart blev biljetterna slutsålda. Jag blev jättebesviken.
 
Efter det har jag inte varit mig riktigt lik.
 
Jag har dragit mig undan, inte pratat lika mycket som vanligt och ofta blivit stående och stirrat ut genom vardagsrumsfönstret. Sakta har det gått upp för sambon hur viktig Neil Young är för mig.
 
"Du vill väldigt gärna gå på konsert med Neil Young, va?", sa sambon härom dagen.
 
"Typ, sa jag".
 
Och eftersom sambon är en väldigt förstående sambo så kände hon att hon ville stötta mig i denna svåra situation. 
 
"Vi skulle kunna titta på Neil Youngs turnéplan för övriga Europa", sa sambon. "Kanske finns det biljetter kvar i någon annan stad".
 
Och faktiskt. Bland Neil Youngs övriga spelplatser fanns biljetter kvar på ett flertal ställen, bland annat Belfast, London och Helsingfors. 
 
"Belfast låter spännande. Säkert bra röj med nordirländska protestanter och katoliker i samma rockpublik", sa jag.
 
"Fast jag föreslår nog ändå Helsingfors. Det är lite kortare avstånd dit", sa sambon.
 
Så nu är allt klappat och klart. Biljetter till Hartwall Arena i Helsingfors är bokade, likaså färjeturen och hotellboendet. 
 
Keep on Rockin in the free World!
 
Blogg100/2
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om neil young, musik, dalhalla, #blogg100, blogg100

Musikstycke för gylf och plaströr

Jag har tidigare länkat till videoklipp med den kanadensiska gruppen Walk off the Earth. Deras specialitet är ju att göra oerhört kreativa musikvideos med stor portion musikalitet och med hög precision i framförandet.
 
Här kommer deras senaste video där de gör låten Hello med hjälp av en massa udda musikinstrument. Inspelningsplatsen verkar vara ett garage där man pallat upp en surfinbräda. I händerna har de wippy tubes, dvs några sorts slangar, som de snurrar på för att på så sätt få fram olika toner. En ton för varje slang.
 
På just den här videon gästas de av två killar, Myles Erlick och Isaac Lupien, (på ytterkanterna) som agerar rytmsektion med hjälp av sina händer, fötter och gylfar(!). Kolla särskilt in killen längst till höger när han kickar till cymbalen i taket! 
 
När jag betraktar videoklippet så tänker jag: undrar hur många gånger man repat innan man spelade in videon, alternativt, hur många omtagningar man gjorde. Liknande uppvisning i koordination och precision har jag nog aldrig sett maken till. Det skulle i så fall vara någon av deras tidigare videos.
 
Kan man annat än älska Walk off the Earth?
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om walk of the earth, musik, kreativitet

Så minns jag David Bowie

 
Rockstjärnan David Bowie är död. Han dog i cancer 69 år gammal. I media kan man läsa olika kändisars minnen av David Bowie. Jag minns också David Bowie - åtminstone hans skivor. På den tiden det begav sig, typ 1970 och 80-talen (då han hade sin bästa period), köpte jag ett antal LP-skivor med honom. 
 
Egentligen borde jag inte ha gillat honom. Han sminkade sig hårt, och hade en del andra konstigheter för sig (jag har ju aldrig gillat glamrock), men han gjorde många bra låtar och var inte rädd att kasta sig mellan olika musikstilar (vilken han emellertid gjorde med varierat resultat). 
 
Hans sista skiva (som heter Blackstar) släpptes för bara ett par dagar sedan och vid en snabb genomlyssning på Spotify känns den lite skum, det ska erkännas. Men det gör inget, det finns ju desto fler bra låtar från andra delar av hans karriär att lyssna på. 
 
David Bowies bästa låt? Det är Life on Mars, tycker jag.
 
Mina favoritskivor med David Bowie? De är Honky Dory, Alladin Sane, Scary Monsters och Let's Dance.
 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om david bowie, musik, kändisar

Beatles äntligen på Spotify

 
Stora saker har hänt under julhelgen. Från och med julaftonen finns nu Beatles alla låtar tillgängliga på Spotify (samt på ett antal andra streamingtjänster på Internet).
 
Beatles har ända sedan jag var barn tillhör mina absoluta favoriter i musikvärlden - även om det numera inte är dagligdags som jag lyssnar på dem. 
 
Det finns flera skäl till att jag håller Beatles högt. Förutom att de gjorde väldigt många bra låtar hade de också förmågan att utveckla sin musik, och dessutom gå före och visa vägen för andra artister - Beatles utgjorde en viktig del i rockmusikens utveckling. 
 
Beatles började karriären i början av 1960-talet och fick under några år en rad hits med sin ganska okomplicerade popmusik. Men så under senare delen av 60-talet tog de ut de musikaliska svängarna och gav bland annat ut de fantastiska LP-albumen Sgt Pepper, The White Album och Abbey Road. Många av låtarna de gjorde under de senare åren av 60-talet har blivit tidlösa klassiker och håller fortfarande.
 
Beatles har gjort en stor mängd låtar och på Spotifylistan ovan har jag sammanställt 16 av de allra bästa - i alla fall enligt min mening. 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om beatles, spotify, musik

Modfälld dialog om Neil Young

 
Middag. Sambon och jag sitter vid köksbordet och äter falukorv och makaroner. Samtidigt surfar vi på varsin iPad. Sambon säger plötsligt: "vet du vem som kommer till Dalhalla till sommaren?"
 
"Nä", säger jag.
 
"Neil Young", säger sambon.
 
"Herregud", säger jag.
 
Jag brukar vanligtvis inte tappa bort mig i känslostormar men en märklig känsla av både upprymdhet och utmattning fyller min kropp. Jag blir knäsvag och får nästan svårt att andas. 
 
"Herregud", säger jag igen.
 
"Kan du gissa hur mycket biljetterna kostar?", säger sambon.
 
"Just say it", säger jag.
 
"De billigaste kostar 1500 kronor och de näst billigaste kostar 1700", säger sambon.
 
"Herregud", säger jag.
 
Till saken hör att jag är en stor beundrare av Neil Young. Jag älskar hans sträva musik där han får gitarrsträngarna att låta som taggtråd - oavsett om han spelar kraftfulla rocklåtar eller spröda vackra ballader. Jag älskar hans röst som är både karg och vacker, och som griper tag i min själ.
 
"Jag skulle verkligen vilja gå på konsert med Neil Young", säger jag. "Men vafan, 1500 spänn..."
 
"Och jag är inte alls någon beundrare av Neil Young", säger sambon. "Jag vet inte om jag har någon lust att gå på en konsert med honom överhuvudtaget".
 
Där står vi nu.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om neil young, musik, dalhalla

Om att vara svensk och inte sticka ut för mycket

 
I lördags var jag och sambon på Sundsvalls teater och såg standup-komikern Al Pitcher. Han bjöd på en riktigt kul föreställning och jag fick mig ett par rejäla skrattanfall. Al Pitcher kommer från Nya Zeeland och i sina standupföreställningar driver han med sig själv men framförallt driver han med oss svenskar. 
 
Innan föreställningens början blev vi i publiken uppmanade att skriva en lapp med vad vi tyckte var svaret på följande fråga: "What is the best thing happend i Sundsvall?" Jag skrev typ "When the Sundsvall hockey team won over Timrå IK." (Ja, jag vet att det var fantasilöst men att pressa fram positiva tankar på kort varsel är svårt)
 
På scenen läste Pitcher upp vad som skrivits på samtliga lappar och eftersom han inte hade så stor koll på vad som händer i Sundsvallsregionen ställde han följdfrågor. Exempelvis hade någon skrivit på en lapp om olika uttryck på vår lokala dialekt.
 
"Tell me more about this", sa Pitcher.
 
Ingen i publiken sa något. 
 
"But who wrote this?", sa Pitcher.
 
Inget svar från publiken.   
 
Just detta faktum, att vi svenskar är lite lågmälda och blyga, är en röd tråd genom Al Pichers föreställningar. Han kämpade hårt med att försöka få igång en dialog med oss i publiken men resultatet blev så där. Men han fick i alla fall oss att skratta. 
 
För ett par år sedan hade vi en praktikant från Nya Zeeland på jobbet. Hon berättade att hon under sin uppväxt bott på olika platser i världen, både i Europa och i Amerika, och i Sverige befann hon sig för att under några år studera på universitet.
 
Hon sa hon trivdes i Sverige men tyckte att hon ibland kunde önska lite mer temperament hos oss svenskar. Svenskar uppfattade hon som lågmälda och konstaterade att det på en svensk arbetsplats sällan förekommer högljudda diskussioner. Just livfulla diskussioner var något hon saknade i Sverige.
 
Jag försökte förklara för henne att det närmast är en norm i Sverige att inte hetsa upp sig, i synnerhet inte på jobbet. En högljudd diskussion på en svensk arbetsplats skulle väl närmast riskera resultera i en uppsägning.
 
Frågan jag ställer mig är: stämmer det att vi svenskar är lågmälda och blyga? Är det kanske en regional företeelse i Sverige - är vi norrlänningar, eller människor från någon annan landsända, mer fåordiga än övriga svenskar? Är det bra eller dåligt att vara lågmäld respektive temperamentsfull? 
 
En som gladeligen bryter mot den lågmälda svenska normen är artisten Ulf Lundell som skäller ut publiken när han tycker den stör (jag har själv varit på flera Lundellkonsterter där det inträffat). En gång hamnade jag på samma flyg som artisten ifråga och kunde notera hur han högljutt meddelade en medpassagerare att om denne inte höll käft skulle han se till "så att du åker ut ur planet" (flygplanet hade ännu inte hunnit starta).
 
Men jag gillar Ulf Lundells blogg - trots att han då och då raderar samtliga inlägg han skrivit.
 
Bilden tog jag i lördags under föreställningen med Al Pitcher.
 
 
Blogg24/2
 
Läs även andra bloggares åsikter om blogg24, al pitcher, ulf lundell, svenskhet

Om jag skriver nästa bok om Pippi Långstrump

 
Jag ska erkänna att jag är dålig på att läsa böcker. Jag ser hellre filmerna.
 
Jag har definitivt inte läst någon av de tre böckerna i Stieg Larssons Millenniumserie. Däremot har jag sett samtliga filmer. Jag tycker de var klart sevärda.
 
Idag släpptes ytterligare en Millenniumbok om karaktärerna Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. Fast den här gången är inte Stieg Larsson författaren - han är ju som bekant död sedan ett antal år tillbaka. Istället hade David Lagercrantz anlitats för att skriva boken. 
 
En intensiv debatt pågår om det var rätt att göra så eller om det ska betraktas som cynisk spekulation. Själv har jag inte riktigt bestämt mig för vad jag ska tycka.
 
Igår såg jag en intervju i Aktuellt (SVT2) med David Lagercrantz om hans syn på cirkusen runt utgivningen av hans bok. Vanligtvis brukar intervjuer och debatter i Aktuellt vara ganska trista historier. Mediatränade och vältalande makthavare som försöker vända programledarnas skjutjärnsfrågor till egna pluspoäng. Men intervjun med David Lagercrantz var något annat. Han svarade på frågorna med att blottlägga sina känslor. "Jag gör bara så gott jag kan", sa han. 
 
På Twitter ramlade kommentarer in, typ "är David Lagercrantz drogad?", "David Lagercrantz är hög i TV". Jag tror inte för ett ögonblick att han var drogad. Istället skulle jag vilja se fler intervjuobjekt som erkänner att de inte räcker till. Tänk att få höra Stefan Löfvén stå i Aktuelltstudion och säga: "jag gör bara så gott jag kan".
 
David Lagercrantz är inte först i historien att skriva berättelser med karaktärer skapade av någon annan författare. Jag menar, Walt Disney har varit död i decennier men fortfarande görs seriealbum med Kalle Anka - och ingen har ju kritiserat det. 
 
Kanske en korkad jämförelse. Men vad skulle hända om jag skrev en bok med James Bond som huvudkaraktär? Eller Pippi Långstrump? 
 
Okej, troligen skulle jag bli stämd av någon rättighetsinnehavare men jag skulle onekligen få ett spännande uppslag till ett blogginlägg. 
 
Bilden: författaren David Lagercrantz intervjuad i Aktuellt.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om stieg larsson, David Lagercrantz, Millenium, lisbeth salander, böcker
 
 

Strykbräda med strängar nytt musikinstrument

De gjorde det igen.
 
Walk off the Earth.
 
Favoritbandet från Kanada har kommit ut med en ny cool video.
 
Den här gången spelar de på ett instrument jag tidigare inte hört talas om. Instrumentet kallas harpejji och ser ut som en strykbräda med strängar på. Rent tekniskt är det en sorts blandning av gitarr och piano.
 
Harpejji uppfanns 2007 av en person vid namn Tim Meeks och man kan alltså få fram toner både genom att knäppa och "hamra" på strängarna. 
 
På videon deltar endast tre av de fem gruppmedlemmarna. Men i gengäld gästas Walk of the Earth av sångaren Scott Helman. Låten de spelar heter Can't feel my face och versionen Walk off the Eart gör är hur bra som helst. 
 
Om man tittar noga så kan man se att sångerskan Sarah Blackwood är höggravid. Barnet i magen var en gosse som enligt uppgift föddes endast några timmar efter att videon spelats in. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om walk off the earth, musik

Extra extranummer med Ola Salo

 
Hallå! Igår var jag och sambon och lyssnade på Ola Salo på festivalen Folkan Waterfront här i Timrå. Jag ska väl kanske erkänna att jag inte tillhör Ola Salos främsta beundrarskara men konserten var helt ok. Ola Salo var på ett strålande humör och bedyrade flera gånger hur trevligt han tyckte det vara att komma till Norrland. 
 
Publiken var väldigt entusiastisk och lyckades med konststycket att ropa in Ola Salo och hans band till ett extra extranummer (alltså inte bara det inplanerade extranumret). Ola Salo sa att det hade han varit med om endast en gång tidigare.
 
Tidigare under kvällen spelade Malmöbandet Hurricane Love på Folkan Waterfront. Det var deras nordligaste spelning hittills och konserten var en positiv musikalisk överraskning, tycker jag. Jag hade inte ens hört talas om gruppen innan men deras låtar var toppenbra och de bjöd på en härlig utstrålning från scenen. Hurricane Loves musik är sådan man blir glad åt och jag hoppas jag får möjlighet att se och höra dem igen nån gång.
 
För övrigt är Folkan Waterfront en helskön festival med aktiviteter både för barn och för vuxna. Jag hoppas den återkommer nästa år igen.
 
Bilderna är två av dem jag tog igår på Folkan Waterfront. Ola Salo (ovan) och Hurricane Love (nedan).
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om folkan waterfront, folkanwaterfront, hurricane love, ola salo, timrå

Play the game

  
Som jag bloggade om häromdagen var vi förra veckan på rockkonsert. Det var jag, sambon och 4000 andra människor. 
 
Vid rockkonserter förr i tiden hände det ibland att publiken visade rockartisterna sin uppskattning genom att tända sina tändare och hålla upp dem i luften. Flera gånger har jag själv upplevt den mäktiga synen när tusentals människor i en publik vajat sina tändare fram och tillbaka. 
 
Men det var förr, det. Nuförtiden är det mobiler som gäller. 
 
När vi var på förra veckans konsert med Roxette höll publiken upp sina mobiler (med tända lampor) under en av låtarna. Den mäktiga känslan blev densamma, faktiskt lika coolt som om publiken hållit upp tändare.
 
Fast när konserten led mot sitt slut undrade jag faktiskt vad stora delar av publiken höll på med. Som de allra flesta vet (eller borde veta) avslutas i stort sett alla rockkonserter med en liten teaterföreställning. Den teaterföreställning kallas extranummer. 
 
Alla artister räknar med att publiken vill ha ett extranummer. Egentligen ska ju publikens önskemål om extranummer komma som en positiv överraskning på artisterna på scenen. Men alla större artister räknar med extranummer och luras bara när de påstår att konserten är slut.
 
Därför var det med stor irritation jag konstaterade att stora delar av publiken reste sig för att lämna Dalhalla när Per Gessle sa "tack för ikväll, det här var sista låten". 
 
Alla borde veta att det bara är teater och att bandet räknar med att spela ytterligare ett par låtar. Så när Roxette efter några minuter åter kom in på scenen för att dra igång The Look såg den del av publiken som var på flykt enbart förvånad ut, typ "hallå, vad är det som händer? Han sa ju att det var slut och så börjar de spela igen. Kan inte vi gå härifrån nu?
 
Amatörer!
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, musik, roxette, dalhalla

I Dalhalla med Roxette

 
I måndags var jag och sambon på rockkonsert med Roxette. Konserten ägde rum i Dalhalla i Dalarna. 
 
För den som inte vet det är Dalhalla ett gammalt kalkbrott strax utanför Rättvik som lades ner 1990. Kvar blev en gigantisk grop (400 meter lång, 175 meter bred och 60 meter djup) som ett par år senare byggdes om till konsertarena med plats för 4000 åskådare. Långst ner i klalkbrottet finns också en lite sjö med klargrönt vatten där scenen är placerad.
 
Besöket i måndags var det första för mig sedan platsen blev en konsertarena. Helt klart är Dalhalla en mäktig plats för en musikupplevelse. 
 
Själva konserten då, hur var den? Jo, den var riktigt bra. 
 
Konserten inleddes med att Marie Fredriksson leddes in och satte sig i en stol längst fram på scenen där hon blev kvar under hela konserten. Helt klart verkar Maries fysiska krafter inte vara på topp vilket också märktes när hon sjöng. Hennes sångröst är helt intakt, och kraften finns där, men under konserten höll den inte hela vägen. Bakom henne fanns dock hela tiden sångerskan Dea Norberg som stöd i Maries sånginsatser.
 
Roxette bjöd på alla sina hits framförda i rejäla rockarrangemang vilket jag uppskattar. När det är rockkonsert då tycker jag det ska vara feta gitarrer, tung bas och fläskiga trummor - vilket Roxette levererade. Som en extra bonus rev gitarristen Christoffer Lundquist av en riktig taggtrådsversion av Gärdebylåten (Gärdebyn där låten har sitt ursprung ligger inte så långt bort från Dalhalla).
 
I år firar Per Gessle och Marie Fredriksson 30-årsjubileum som artistduo och har under årens lopp gjort en stor mängd konserter världen runt. Men trots att de har varit världsstjärnor under många år - med många och långa turnéer i bagaget, och trots att Marie Fredriksson är märkt av sin sjukdom så verkar både hon och Per Gessle ha spelglädjen kvar när de står på scenen. 
 
Konserten med Roxette blev ett härligt minne, trots att det stundtals regnade och trots ett lätt trafikkaos på bilparkeringen när vi skulle åka därifrån. 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om roxette, dalhalla, kultur, musik

Tidigare inlägg
RSS 2.0





Evenemang och konserter


Evenemang och konserter