Kromade hantlar i Stockholm



Nyss hemkommer från semestertrippen i Barcelona är det nu dags för nästa resa. Fast denna gång är resan inte lika lång och i stället för semester är skälet till resan jobbrelaterat. Jag befinner mig just nu i Stockholm för att under några dagar vara med på några seminarier relaterade till mitt jobb.

Hotellrummet jag bor i liknar de flesta andra hotellrum. Här finns en säng, ett skrivbord, en fotölj, en TV samt ett badrum med diverse handdukar och profilmärkta tvålar. Men här finns även något jag aldrig tidigare sett i ett hotellrum, nämligen en uppsättning hantlar.

På väggen bredvid toadörren hänger två 2-kilos samt två 4-kilos hantlar. I informationspärmen på skrivbordet läser jag att hotellet har någon slags hälsoprofil, och förutom att stimulera till fysisk aktivitet erbjuder man också en extra hälsosam frukost.

Jag sitter och tittar på hantlarna en stund. Funderar på om jag ska göra något med dem. Lyfter upp de två 2-kilosvarianterna men hänger sedan tillbaka dem igen.

Nja, det får bli datorn i stället och ett blogginlägg.

Badterapi i Barcelona



Ända sedan litet barn har jag varit en badkruka. Jag har fortfarande traumatiska minnen från simskolan på sommarlovet mellan första och andra klass då jag stod på stranden och frös i regnet medan simläraren myndigt instruerade hur jag skulle ta simtagen. När jag sedan gick ner i vattnet var olustkänslan fullkomlig.

Efter den badupplevelsen har jag aldrig kunnat förstå tjusningen med att bada, oavsett om det varit i någon simhall eller utomhus i en badsjö. Traumat har följt mig genom hela livet ända fram till gårdagen. Då badade jag nämligen i havet i Barcelona.

I Barcelona finns det flera stränder bara ett stenkast från själva stadskärnan, och torsdagen tillbringade vi nästan hela dagen på stranden Barceloneta. Med 28 grader i luften, jättefin sand och lagom temperatur i vattnet så är förutsättningarna goda för en lyckad baddag.

Men det allra bästa var vågorna.

Hela tiden slog det nämligen med jämna mellanrum in rejäla vågor som med stor kraft svepte in stranden med en kaskad av skum. Och där stod jag och sambon, och lät oss sköljas över av de enorma vågorna. När de kraftigaste vågorna kom tappade jag fotfästet för att några sekunder senare landa en bit upp på stranden.

Första gången var det lite läskigt, men sedan sambon upplyst mig om att man ska föröka hoppa upp och följa med vågen blev det enbart roligt. Sedan tillbringade vi timmar med att gunga upp och ner på vågorna samt emellanåt låta oss få en skjuts inåt land. Och detta var bland det roligaste jag varit med om.

Tills slut ledsnade sambon och föreslog att vi skulle gå upp ur vattnet för att lägga oss att sola. Men jag ville bara ha mer, mer.

Inser nu att lusten att bada är mental, precis som det mesta i livet. Nu återstår att försöka övertala damerna i ressällskapet att skippa morgondagens shoppingplaner, och i stället ta en tur på vågorna vid Barceloneta.


Proffsiga bovar i Barcelona



Befinner mig just nu på turistbesök med familjen i Barcelona. Här har vi hyrt en lägenhet i stadsdelen El Raval som enligt turistböckerna är Barcelonas motsvarighet till Chinatown/Red light district. På gatan utanför lägenheten hörs det livliga folklivet och på TVn gör Seydou Keita 4-0 till FC Barcelona i matchen mot Racing Santander.

Det känns faktiskt lite konstigt att befinna sig i Barcelona utan att ha möjlighet att se Zlatan live på fotbollsplanen. Det är ju nästan en plikt att se Sveriges för närvarande störste fotbollsson i verkligheten när man är i Barcelona. Men av olika skäl var vi tvugna att förlägga våra semesterdagar utan att det sammanföll med någon av FC Barcelonas hemmamatcher.

Att tillbringa semestern i Barcelona är för övrigt något som kan bli ett dyrt äventyr. Blir man inte bestulen försöker folk här ta ifrån en pengarna på andra sätt. Bara det faktum att man tar sju Euro för en öl betraktar jag som en stöld, men också diverse tiggare och gatuartister som blir sura bara för att man inte ger dem sina pengar kan kännas lite störande. Här verkar det mesta handla om att skinna turister på så mycket pengar som möjligt.

Barcelona brottas med extrema problem med ficktjuvar och redan på Skavsta flygplats blev vi uppmanade att vara extra försiktiga. Damen på Forex växlingskontor sa att ficktjuvarna i Barcelona är oerhört skickliga och att man måste vara väldigt mycket på sin vakt. Min sambo och jag betraktar oss som resvana och exponerar inte våra värdesaker i onödan under våra resor, men trots stor försiktighet hände det - när vi skulle betala vår lägenhet på bokningskontoret i Barcelona upptäckte sambon att hennes plånbok var borta. Ficktjuven hade lyckats med konststycket att öppna dragkedjan på hennes handväska, ta ur plånboken och sedan dra igen dragkedjan - utan att hon märkte något.

Vid en närmare eftertanke drog sambon sig till minnes att hon fick en knuff av en kvinna just som hon skulle gå ombord på tunnelbanan, och det var troligen då som plånboken försvann. Personalen på bokningskontoret var dock jättevänliga och hjälpte oss att ordna så att vi kunde spärra kontokort mm. Men de nyss inväxlade 200 Eurona var borta, vilket känns jättesurt.

Vår lägenhet ligger alldeles intill paradgatan La Rambla och hittills har vi inte hunnit med så mycket annat än att gå en sväng där (och bara för att vi var jättehungriga så åt vi även middag på La Rambla, vilket man inte ska göra för där är jättedyrt - typ 7 Euro för en öl). Vi tycker dock att vi har trampat färdigt i diverse turistklaver så imorn ska vi börja utforska övriga delar av Barcelona, med målet att vi ska hålla i våra pengar och har så kul som möjligt.

Och att FC Barcelona ska ta hem segern i ännu en hemmamatch känns just nu ganska säkert.

Aftonbladet:
Följ Racing Santander-Barcelona
Zlatan historisk målskytt

Sensommar i Barcelona

Nu är det bara timmar kvar innan vi sätter oss i bilen för en fem timmar lång resa till Skavsta flygplats. Därifrån ska vi sedan ta flyget till Barcelona i Spanien. Vi har hyrt en lägenhet mitt i stan och ser fram emot värme och solsken, samt att få upptäcka de olika delarna av Spaniens näst största stad.

Jag har aldrig tidigare varit i Barcelona men har läst och hört att där finns mycket skojigt att hitta på. Mest nyfiken är jag på Sagrada Família, den enorma kyrkobyggnaden som började byggas 1882. Bygget pågår fortfarande och beräknas pågå ytterligare ett antal år.

FC Barcelona är ju numera också hemmaklubb för Zlatan Ibrahimović men tyvärr har laget ingen hemmamatch under tiden vi ska vara där. Om det hade varit match så hade vi nog infunnit oss på Camp Nou, hemmaarenan med plats för drygt 98 000 åskådare.

I händelse av tekniska möjligheter och lust (vi är ju trots allt på semester) så kan det hända att jag knåpar ihop något litet blogginlägg.

Nu ska jag fortsätta att packa.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Mona eller Victoria mest värd våra pengar?

Kan medias vinklingar påverka våra åsikter? Den frågan ställer jag mig när jag läser dagens Aftonbladet.se. Där får jag veta att staten skjuter till 14 miljoner kronor till Victoria och Daniel Westlings bröllop och de flesta av samhällets företrädare verkar tycka det är ok, oavsett höger- eller vänsterbeteckning.

På annan plats i Aftonbladet kan jag läsa om att socialdemokraternas partiordförande Mona Sahlin åker specialchartrat flygplan till "festfixaren" Micael Bindefelds 50-årskalas i Monaco. Men det får Sahlin kritik för och blir kallad oansvarig. Trots att hon betalar resan själv. 

Själv tycker jag väl det känns lite inkonsekvent att använda 14 miljoner av våra skattepengar till ett kungabröllop, samtidigt som regeringen aviserar skattesänkningar. Regeringen lockar med att varje löntagare får en skattsänkning med 200 kronor i månaden. Men hur mycket är 200 kronor värt när det finns risk att samhällsservicen försämras. På något sätt måste ju skattesänkningen finansieras.

Jag tycker nog att man ska vara lite försiktig med skattesänkningar och i stället säkerställa en bra samhällsservice som kommer alla till del.

Däremot blir jag lite förvånad över att arbetarpartiet socialdemokraternas ordförande är kompis med en sån wannabe-nolla som Micael Bindefeld. Trodde hon umgicks i andra kretsar. Men det är helt ok för mig, så länge hon betalar sitt jetset-liv ur egen ficka. Det borde även kungafamiljen kunna göra.

Frågan är vem som vinner medias sympatikamp hos svenska folket. Mona eller Victoria?


Jag har tidigare bloggat om Victoria och Daniel. Läs här.

Läs även andra bloggares åsikter om
, , , , ,

Aftonbladet:
Skatten sänks med 10 miljarder
Notan för Victorias bröllop: 14 milj kr
1,55 per skalle – det är tokbilligt
De väljer fest – istället för val
Tog chartrat plan till lyxfest
Läsarna försvarar Mona

DN:
Fjärde steget i jobbskatteavdraget klart

SVD:
Skatten sänks med 10 miljarder

Sällskapsresa mellan Timrå och Sundsvall



Vanligtvis brukar jag ta min bil till jobbet men de två senaste dagarna har jag i stället åkt buss. Det fick bli så därför att bilen har varit trasig och stått på verkstad.

Att åka lokaltrafik känns lite som att resa. Visserligen blir det en ganska kort resa när man åker lokalbuss mellan Timrå och Sundsvall, men upplevelsen skiljer sig inte så mycket från att åka lokalbuss i exempelvis Riga eller Amsterdam. Samma typ av människor och samma typ av Scaniabussar.

Det som fascinerar mig är just att se alla olika människor. Kvinnor och män i olika åldrar på väg till sina arbeten, ungdomar med hörlurar i öronen på väg till skolan (nu för tiden verkar alla ungdomar lyssna på MP3-spelare, oavsett var de befinner sig) och en och annan småbarnsförälder med barnvagn som stiger på och av bussen.

Idag klev en äldre man med rullator på bussen som han omsorgsfullt parkerade i det öppna utrymmet vid bakdörren. Sedan han med stor möda gått fram till chauffören för att betala satte han sig ner på sätet bredvid mig. Efter några trevande fraser började vi prata med varandra - eller rättare sagt - han berättade om alla sina sjukdomar och operationer han gått igenom i sitt liv.

Men hans sjukdomsberättelse var inte så tråkiga som man kan tro. Bland annat berättade han om när han för ett antal år sedan låg inlagd på sjukhus och bestämde sig för att gå på restaurang. Iklädd sina sjukhuskläder tog han en taxi ner på stan där han intog en god middag inklusive en lagom mängd starka drycker.

Mannen berättade vidare: "När jag sedan kom tillbaka till sjukhuset möttes jag av en sköterska som skrek: - var i helvete har du varit? Då berättade jag bara att jag har varit på restaurang och ätit en god middag med tre snapsar och en konjak till kaffet".

"Du verkar vara lite busig, du", sa jag. "Jajamän, man måste kunna ta egna beslut", svarade han.

Jag vet inte om hans berättelse bara var en rövarhistoria eller inte, men vi hade en trevlig busstur tillsamman och framme vid Navet (bussterminalen i Sundsvall) hjälpte jag den gamle mannen av med sin rullator och vi sa "Hej då" till varandra.

Nu ser jag fram emot nästa gång min bil går sönder så jag får ge mig ut på sällskapsresa till vår södra grannkommun. Kanske jag då får träffa ytterligare någon trevlig medmänniska som har något roligt att berätta.

Apropå resor: Nästa vecka reser jag och sambon med delar av barnaskaran till Barcelona. Det ska bli kul. Mer om det längre fram.

Bilden ovan visar en lokalbuss i Sundsvall.


Läs även andra bloggares åsikter om
, , , , , , ,

Våga bryta gamla könsnormer

Inspirerad av blogginlägget Kvinnor behöver fler dåliga förebilder från höjdarbloggen Konst eller konstigt vill jag leverera följande inlägg (temat är manligt och kvinnligt i arbetslivet):

Under mina drygt 30 år i arbetslivet har jag jobbat på både mans- och kvinnodominerade arbetsplatser. De första 15 åren jobbade jag inom kollektivsidan (typ jobbare "på golvet"), på arbetsplatser med total mansdominans. Vill minnas att jag inte alltid kände mig så bekväm med varken den "grabbiga" jargongen eller normen att vara macho (alla betedde sig naturligtvis inte så, men många).

Så småningom fick jag möjlighet att utvecklas vidare i företaget och hamnade inom tjänstemannasidan (typ "kontorsfolket"). Från att ha jobbat med endast män, så tillhörde jag nu en avdelning med majoriteten kvinnor. En ny upplevelse för mig som jag endast upplevde som positiv.

Men den stora skillnaden var inte att gå från en manlig till en kvinnlig arbetsplats. Den stora skillnaden var flytten från fabriksgolvet till kontoret. Som tjänsteman förutsätts man vara både mer bildad och ansvarsfull, och från den ena dagen till den andra blev jag också bemött på ett helt annat sätt. Trots att jag ju fortfarande var samma person. 

Jag insåg också ganska snart att status var ett kodord för många högre tjänstemän och chefer. Och oavsett om det handlade om kvinnor eller män så var man beredd att ta till många fula grepp för att bevaka sina maktpositioner. Inte heller detta tycker jag är ett speciellt smickrande beteende.

Andelen kvinnliga chefer inom företagets fabriker (traditionellt manliga områden både när det gäller chefer och underordnade) har på senare år ökat, vilket jag naturligtvis tycker är bra. Detta skapar en positiv anda på arbetsplatsen som kanske inte enbart beror på att cheferna är kvinnor, det handlar också om en ny generation chefer. Den gamla normen "jag bestämmer - du lyder"-attityden är på väg bort och ersätts med plattare organisationer och ökat inflytande hos de anställda.

Även på fabriksgolvet ökar andelen kvinnor vilket är jättekul. Jag jobbar ju med att skriva i vår personaltidning och det här med manligt/kvinnligt på arbetsplatserna är en fråga som jag tycker är intressant. Och att skriva om en ensam tjej som jobbar med 100 karlar i en verkstad är naturligtvis en kul story. Men frågan är: måste en kvinna bete sig som en man (vara manhaftig) för att kunna funka på en mansdominerad arbetsplats? Finns det plats för alla typer av personligheter på en arbetsplats, utan att någon riskera att bli trakasserad eller bli betraktad som enbart ett objekt?

Oavsett om det handlar om manligt/kvinnligt eller anställda/chefer måste vi våga bryta gamla mönster för att kunna utvecklas, både när det gäller den enskilde individen som för företagen.  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Härligt Norge!

Det känns bra att Jens Stoltenberg och hans Arbeiderparti i det rödgröna blocket lyckades vinna Stortingsvalet i Norge. Det känns också bra att det högerpopulistiska Fremskrittspartiet inte fick de framgångar som många hade trott/befarat. Läs mer här!



Aftonbladet:
Valet blev en thriller
I jämställdhet ligger vi hästlängder efter
Ett historiskt val i Norge

SVD:
”Sociala medier avgjorde valet”
Rödgrön seger efter thrillerkväll
Sahlin inspireras av Stoltenberg

Expressen:
Siv Jensen: "Jag vill gratulera Jens"

DN:
"Hoppas vår valseger blir en inspiration för svenska Socialdemokraterna"
Sahlin inspireras av Stoltenberg

Grattis Norge!

I går var det Stortingsval i Norge och vinnare blev Arbeiderpartiets partiledare, och tillika Norges statsminister, Jens Stoltenberg. Jag kan inte annat än gratulera innevånarna i vårt västra grannland till ett bra valresultat.

Under valrörelsen har det högerpopulistiska Fremskrittspartiet med partiledaren Siv Jensen i spetsen fått bra siffror i opinionsundersökningarna. Men nu har alltså norrmännen visat att man inte vill ha ett högerpopulistisk parti vid makten utan i stället föredrar det rödgröna blocket.

Förhoppningsvis är vi svenskar lika kloka när vi går till valurnorna om ganska precis ett år och röstar på socialdemokraterna. Men ännu mer viktigt är att vi inte röstar på Sverigedemokraterna för med sitt nojiga partiprogram har de inte något i riksdagen att göra.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

DN:
Rödgröna kvar vid makten

Expressen:
Mats Larsson: Oljeförbannelsen kan vara bruten
Norrmännen ger SD kalla handen

Rita en teckning om livet



Precis som så många andra barn ritade jag ofta teckningar när jag var liten. Många gånger var mina alster beskrivningar av mina tankar och av händelser jag varit med om. Jag minns särskilt en gång när jag lekte i ett skogsparti, jag tror jag var i sjuårsåldern, där jag plötsligt upptäckte något konstigt. När jag hoppade på ett speciellt ställe i skogspartiet lät det precis som om marken var ihålig. Jag tyckte fenomenet var spännande och fantiserade om vad som kunde vara där under marken.

Jag minns att när jag kom hem igen så satte jag mig omedelbart ner och ritade en teckning. När teckningen var färdig så visade den underjordiska gångar och mystiska personer och... ja, jag kommer inte i håg allt jag hittade på. Fast egentligen fanns det nog ingenting speciellt där under marken, mer än jord och rötter från träden.

Men grejen var att jag ritade en teckning för att kanalisera mina tankar och funderingar. På barns vis var ritandet det naturliga sättet att kommunicera. Och när teckningen var färdig visade jag den för min mamma, som tyckte den var fin.

Däremot som vuxen ritar jag aldrig teckningar. Tror inte heller att så många andra vuxna gör det (bortsett från dem som bestämt sig för att bli konstnärer). Men egentligen är det kanske något som skulle kunna berika kommunikationen i vuxenlivet.

Jag ser framför mig följande scenario:

Maken kommer hem från jobbet och sätter sig omedelbart vid köksbordet med ett gäng överstrykningspennor och ett anteckningsblock. En stund senare rusar han in till hustrun i vardagsrummet och ropar: "Titta vilken fin teckning! Den är till dig."

Hustrun tittar storögt på teckningen som visar ett eldsprutande monster som jagar små figurer över ett stup. Maken förklarar: "Idag berättade företagsledningen om de kommande omorganiseringarna. En tredjedel av personalen måste sluta."

Följande lördag har maken och hustrun haft gäster, och efter en trevlig kväll har gästerna tackat för sig och åkt hem. Maken är trött och går omedelbart och lägger sig. Men hustrun dröjer. Först efter en halvtimme kryper hon ner hos maken och håller upp en teckning framför honom. Teckningen visar glada figurer samlade runt en gyllene fyrkant. Inne i fyrkanten finns röda hjärtan och ett ishockeymål. "Du, jag vill att vi köper den där platt-TVn nu", säger hon. "Inte bara Bonde söker fru blir trevligare att se på. Tänk vad spännande dina hockeymatcher blir i 42 tum".

Fast vid närmare eftertanke... Kanske det är just bloggandet som är det vuxna sättet att visualisera sina tankar på, om man nu kan kalla en massa text för någonting visuellt. Vi exponerar våra funderingar genom att rita med bokstäver, typ.

Nåväl, det här verkar bli ett ovanligt långt blogginlägg (är uppe i drygt 2500 tecken nu) och om du orkat läsa ända hit så blir du belönad med möjligheten att svara på en liten fråga. Det är en enkel fråga, om du inte är idrottsman/kvinna och har bytt kön förståss. Ange då vilket kön du anser att för närvarande har.

Skämt åsido: jag är nämligen lite nyfiken på hur fördelningen är av män och kvinnor hos er som besöker min blogg. Ni verkar ju numera vara ett litet gäng som återkommer både regelbundet och oregelbundet. Kul tycker jag. Gör bara ett litet tryck på någon av alternativen nedan, så är det klart. Snälla!

Du som är tillfällig besökare är naturligtvis också välkommen att svara.



Bilden ovan är en teckningsliknande bild av bloggskribenten med sambo i en hiss på Tallinks färja på väg till Tallinn.

Läs även andra bloggares åsikter om
, , , , , , ,

Mingelkväll med Gloria



Med var sitt glas champagne går kollegan och jag omkring i minglet inför den årliga näringslivsgalan Sundsvall Business Awards på hotell Södra Berget i Sundsvall. Galaklädda herrar och damer står i små grupper och jag uppfattar fragment av de olika 
mingelkonversationerna: "...kassaflödet i år är stadigt på väg uppåt...", "...tjänare, vafan...",  "...alltså, jag tror att det är kineserna som tar över SAAB...".

Sundsvall Business Awards är alltså Sundsvalls alldeles egen supergala, en sorts lokal variant av Oscarsgalan eller MTV Music Awards. Fast här är det inte artister och skådespelare som får pris, utan i stället regionens företagare.

Årets upplaga av Sundsvall Business Awards arrangeras för sjunde året i rad och bland de 700 gästerna finns även lilla jag. Själv är jag ju ingen företagare, men som anställd i en av regionens större företag (och tillika medarbetare till den i företaget som har hand om biljetterna till SBA) lyckades även jag (tillsamman med ett gäng kollegor) komma med på den glittriga galan.

En man slår i en gonggong och signalerar att minglet är över och vi bjuds till bords. I farten tar jag ett extra glas skumpa som får följa med till bordet där vi ska bli serverade en trerätters middag.

Under kvällen delas tretton priser ut, bland annat till årets entreprenör och årets ledare. En av talarna är landshövdingen som avslöjar att han i sitt ämbete ibland hamnar i sammanhang där han inte riktigt vet vad det handlar om. Men denna kväll vet han det, vilket han bekräftar med att säga: "the greater Sundsvall region".

Maten är god, men kanske lite snålt tilltagna portioner (men så brukar det ju vara på finare tillställningar, på tallriken ligger endast en liten köttbit och en såssträng). Och lite besviken är jag på att det endast ingick en lättöl till förrätten. Vill man ha starköl måste man köpa det själv. Men det finns bara Norrlands Guld, så det får vara. 

Sammanfattningsvis tycker jag Sundsvall Business Awards är ett spektakel, men ett oerhört proffsigt och trevligt sådant. Trots att jag inte känner så väldigt stor samhörighet med ryggdunkande företagare så är det kul att vara med i händelsernas centrum för en kväll.

Och trots att jag "bara" är en anställd så känns det bra att vara en del i den expansiva Sundsvallsregionen.

Bilden ovan: Varje pristagare fick en rosa statyett, kallad Gloria. I ett obevakat ögonblick passade bloggskribenten på att posera bredvid Gloria, modell scendekoration.


Sundsvalls Tidning:
Prisregn över unga företagare

Dagbladet:
De blev kvällens vinnare

Sundsvalls Business Awards:
Sundsvalls Business Awards


Läs även andra bloggares åsikter om
, , , , , , , , , ,

Vedklyvning unlimited



En av sommarens absoluta långkörare här hemma har varit sönderdelningen av de två björkar som fälldes på svärfars gård i juni. Det var två rejäla träd som jag först kapade upp i mindre bitar och sedan jobbat med att klyva. Till min hjälp har jag en vedklyv som underlättar arbetet väldigt mycket.

Det är en enorm hög med björkbitar som pryder vår gård, men efter tre månader sporadiskt vedklyvande har den faktiskt minskat lite. Nu börjar man i alla fall se gräsmattan. Förhoppningen är att jag ska bli klar innan snön kommer.

Bilden ovan visar en del av vår vedhög.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Sverigedemokraterna på hugget

Härom dagen låg ett ex av Sverigedemokraternas partitidning SD-kuriren i vår brevlåda. Jag bläddrade igenom tidningen och kunde bland annat läsa att SD är ett parti för "vanliga svenskar". Under parollen "Ge oss Sverige tillbaka" säger sig SD vilja återinföra lag och ordning, och låta Sverige förbli svenskt.

Att Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt parti är ingen hemlighet. I SD-kuriren kan man läsa: "Den mångkulturella samhällsordningen är idag ett allvarligt hot mot den sammanhållning och stabilitet som utgör grunden för den svenska välfärdsmodellen".

Jag undrar hur vårt samhälle egentligen skulle se ut med SD vid makten. Ett land bestående av endast "vanliga" människor och utan några mångkulturella inslag. Själv tycker jag det låter väldigt trist. Innebär det då att vi inte längre får äta pizza och kebab, utan bara pölsa och potatis för hela slanten?

Jag läser vidare att SD ser "med oro på samhällsutvecklingen där den traditionella familjens betydelse och värden kommit att ifrågasättas och nedvärderas".

Det känns nästan som Jehovas Vittnens önskevärld: Trivsamma kärnfamiljer som vattnar blommorna i sina trädgårdar och går i kyrkan på söndagarna. I Sverigedemokraternas samhälle finns det tydligen ingen plats för vare sig homosexuella, invandrare eller ensamstående föräldrar.

Nu visar flera opinionsundersökningar att Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen och kan därmed få en vågmästarroll. I Aftonbladet spekuleras till och med om en kommande mittenregering, bestående av typ Socialdemokraterna Folkpartiet och Miljöpartiet, för att förhindra att SD blir vågmästare. Känns väl inte speciellt sannolikt, tycker jag. Det skulle ju dessutom vara ett svek mot både borgerliga och socialdemokratiska väljare. Blockpolitiken verkar ju vara väl etablerad nu.

En av de viktigaste frågorna inför valet nästa år är istället att hålla Sverigedemokraterna borta från riksdagen. Vi behöver definitivt inte några konservativa bakåtsträvare vid makten. För att ett samhälle ska utvecklas i rätt riktning måste vi bejaka mångfalden och ge plats för alla människor. Om vi kan acceptera våra olikheter blir det också lättare att leva tillsammans.

Vi har ett år på oss.

Jag har tidigare bloggat om min syn på Sverigedemokraterna. Det inlägget är från februari i år. Läs här.


Läs även andra bloggares åsikter om
, , , , , , , ,

Aftonbladet:
"Det kan bli en mittenregering"


Är färre döda i trafiken verkligen en framgång?

Idag kan vi läsa på Aftonbladet.se att antalet dödade på de svenska vägarna stadigt minskar. Sedan ifjol har antalet dödsoffer minskat med 20 procent och jämfört med 1970-talet har siffran minskat från drygt 700 personer som omkom varje år under januari–augusti till årets 230 under motsvarande period. Skälet anges vara säkrare bilar och bättre vägar.

Igår bloggade jag om Aftonbladets bilkrönikör Robert Collin och hans artikel Lägre fart ger olyckor vilket genererade en del kommentarer (trevligt med lite debatt, tycker jag). Jag har också läst några inlägg och kommentarer från andra bloggare om ämnet. 

Med viss förvåning konstaterar jag att många verkar ha en något suicid inställning till bilkörning. Friheten att köra orimligt fort övervinner längtan efter livet. Som om dödsrisken är ett pris för friheten.

Eller så kanske det handlar om det motsatta. Uppslukade av tron på sin odödlighet trampar de gasen i botten för att möta medtrafikanterna på duell. I deras sinnen verkar bilkörningen ha övergått till gladiatorspel där den hårdaste vinner. 

Själv tillhör jag dem som tycker bilkörning är roligt, och allra trevligast är det att köra på fyrfiliga motorvägar där både hastigheten och säkerheten är hög (lagligt hög). 

Alltså. Jag ser faktiskt inte något motsatsförhållande mellan lustfylld bilkörning och hög säkerhet. Jag tycker inte min frihet som bilförare är begränsad bara för att jag måste hålla den hastighet som finns angiven på hastighetsbegränsningskyltarna. 

I stället tycker jag det handlar om vikten av att samarbeta på vägarna. Att det främsta är att vara rädd om sig själv och sina medtrafikanter. Frihet för mig det är vetskapen om att jag kommer fram dit jag tänkt, och i ett gott skick.

Så svaret på frågan i rubriken till mitt blogginlägg är: Ja, självklart. Det visar att vi är på rätt väg.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Aftonbladet:
Lägsta antalet döda i trafiken på 60 år

(uppdaterad 20:42)

Tramsigt av Collin

Blir lite fundersam när jag läser Robert Collins krönika i dagens Aftonbladet.se med rubriken Lägre fart ger fler olyckor. I krönikan har han synpunkter på Vägverkets planerade sänkningar av hastighetsbegränsningarna på vissa vägar i Sverige.

Jag ska villigt erkänna att jag också blir störd när det plötsligt dyker upp 100-skyltar på vägar där jag är van att köra 110 kilometer och ibland även lite sur när jag måste köra 80 på vägar där jag tycker det borde funka med 90. Men trots allt förutsätter jag att Vägverkets hastighetssänkningar är beslutade av goda skäl (och om skälen inte är goda, utan skrivbordsprodukter som Collin skriver, då är det naturligtvis allvarligt).

Men det som får mig att reagera är Collins argument mot hastighetssänkningarna. Han tror nämligen att lägre hastigheter leder till fler olyckor, därför att om man kör 80 i stället för 90 så somnar man bakom ratten. Va...? Vilket trams!

Han skriver vidare att "Omotiverat ­låga hastigheter kostar också pengar i förlorad tid vilket gör Sveriges och svenska företags konkurrenskraft sämre".

Jaså? Ännu mera trams!

Det är ju faktiskt så att problemet på våra vägar är ju alla de bilförare som betraktar sig själva som odödliga och kör på ett sätt som tyder på att de tror att vägen är byggd bara för dom. Fakta i sammanhanget är ju att hastigheten är en bidragande orsak till att det sker olyckor med en massa lidande som följd.

Och skulle det vara så att det "bara" är tio människors liv som räddas av hastighetssänkningarna så är ju det faktiskt fantastiskt bra. Det skulle ju faktiskt kunna var någon av Robert Collins anhöriga, eller till och med honom själv, som får behålla livet.

Däremot önskar jag att standarden på de svenska vägarna skulle vara på ett sånt sätt att det är motiverat med höga hastigheter, typ den nya motorvägen förbi Uppsala. Där är hastighetsbegränsningen 120 km i timmen. Jag skriver gärna under på kravet att Vägverket i högre grad bygger riktiga motorvägar än 2+1 vägarna, som kommit att bli något slags "light-motorvägar"

Jag har tidigare bloggat om bilkörning och beteende i trafiken.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Aftonbladet:
Lägre fart ger olyckor
Sänkt fart på 1600 mil väg

Banta rätt och få lokalbedövning



Debattens vågor går höga angående Annika Dahlqvist, fd läkare vid Njurunda vårdcentral, och hennes kostråd. Dahlqvist tycker att man ska äta mindre med kolhydrater och i stället öka intaget av animaliska fetter, för att på det viset minska i vikt och därmed må bra. I media kallas hon "fettdoktorn".

Själv gick jag för ett och ett halvt år sedan ner nio kilo på tre månader. Den metod jag använde var gammal hederlig kaloribantning: rätt mängd mat och mycket motion. Som stöd för mitt bantningsprojekt hade jag registrerat mig hos Aftonbladets Viktklubb.se som jag tycker funkade väldigt bra.

Jag gick alltså ner nio kilo trots, eller kanske tack vare, att jag åt "vanlig" mat. Utifrån min vikt, ålder, med mera hade jag fått ett kalorivärde jag skulle hålla mig till varje dag. Varje kväll loggade jag in mig på Viktklubb.se och noterade vad jag ätit och hur mycket jag motionerat, och kunde omedelbart få en bekräftelse på hur jag låg till. Programmet räknade nämligen ut om jag höll mig på rätt kalorinivå, vilket jag också fick bekräftat när jag vägde mig.

Under min bantningsperiod åt jag allt från spagetti och köttfärssås till stekt lax och potatis. Men grejen var att jag åt "rätt" mängd, dvs den mängd kalorier jag blev anvisad hos Viktklubb.se. Jag motionerade också regelbundet. I mitt fall tog jag dagliga långpromenader vilket är en motionsform som passar mig bra.

Jag kan dock tillägga att jag helt och hållet lät bli att äta godis och kaffebröd mm. Det är nämligen riktigt stora "kaloribovar".

Nu för tiden har GI-metoden blivit populär där en del av konceptet är att undvika kolhydrater. Men många kostexperter hävdar ju att kolhydrater är ett lika viktigt näringsämne som fett och protein, och att vi behöver det för att ge kroppen energi. Själv tycker jag det känns mera sunt med hederlig kaloribantning än GI-metoden.

Nåväl, skälet till att jag ville gå ner i vikt då för ett par år sedan var att jag skulle operera ett ljumskbråck. Men läkaren som skulle operera mig tyckte jag var för tjock för att få lokalbedövning (jag vägrade nämligen att få narkos) och sa att jag måste gå ner i vikt.

Operationen gick i alla fall bra och jag fick visa mig själv att jag faktiskt kunde gå ner i vikt, bara jag ville. Det hela handlar nämligen om disciplin: att bestämma sig - och sedan förverkliga det, oavsett om man kaloribantar eller kör GI-metoden. 

Numera har jag gått upp alla nio kilon igen, för nu är ju operationen avklarad. För mig var nämligen dödsångest en viktig del i sammanhanget. Jag ville inte för mitt liv bli sövd. Hellre då en bantningsperiod för att få lokalbedövning. 

Och nu när dödsångesten är borta har också vikten ökat.

Bilden ovan: Min bantningsperiod råkade sammanfalla med julen vilket blev en utmaning. Men med rätt mängd köttbullar och potatis mm, samt många långpromenader i snön, höll jag vikten hela julen igenom.

Mina tidigare blogginlägg om mat och bantning:
Öl är nyttigare än mjölk
Är raggmiunk fin mat?
Matfrossa vid julbordet


Läs även andra bloggares åsikter om
, , , , , , , , , , , , , ,

Aftonbladet:
”LCHF ger ökat skydd mot svininfluensan”
”Annika Dahlqvist är ingen vaccinationsexpert”
Fettdoktorn i blåsväder
Starka känslor kring Annika Dahlqvist

Svenska Dagbladet;
Bråk kring svenska kostråd sprider sig

PS: Njurunda ligger strax söder om Sundsvall som ligger strax söder om Timrå.

Blod, smärta och ond bråd död

Läser på Aftonbladet.se om polisen i Storbritannien som producerat en film som visar hur illa det kan gå om man skickar sms samtidigt som man kör bil. I filmen ser man två tjejer i framsätet på en bil och den ena, föraren, tappar uppmärksamheten på körningen med en bilolycka som följd. Resultatet av hennes sms:ande bakom ratten blir blod och smärta och kanske till och med ond bråd död. Skrämselpropaganda alltså.

Jag har alltid betraktat det som självklart att följa de trafikregler som finns. Jag har alltid bältet på mig, jag försöker alltid hålla hastighetsbegränsningarna, och jag kör alltid nykter. Och varför anstränger jag mig då att hålla dessa regler? Jo, för att jag inte vill att mina anhöriga ska behöva sitta och vaka vid min sjukbädd på något sjukhus. Men också av omtanke av mina medtrafikanter. Jag vill ju inte orsaka någon annans lidande.

Därför blir jag väldigt häpen, och ibland frustrerad, när jag hamnar i diskussioner med medmänniskor som öppet deklarerar att de minsann aldrig använder bilbältet. Samma personer brukar också bli väldigt störda av polisens hastighetskontroller, och tycker jag är töntig som betraktar det som självklart att man hjälps åt i trafiken (använder blinkers mm).

Är då skräckpropaganda rätt metod att förhindra olyckor i trafiken? Tja, kanske. Men skräckpropaganda som visar hur illa det kan gå i trafiken bör ju även riktas till andra än till ungdomar. Många vuxna, såväl män som kvinnor, beter sig väldigt korkat och egoistiskt i trafiken. Jag har många gånger undrat om medtrafikanter inte fattar vad det innebär att råka ut för en svår bilolycka. Resultatet blir ju faktiskt som i den engelska filmen: blod smärta och ond bråd död.

Nej, kära medtrafikanter. Släpp prestigen och hjälp till att vara rädda om varandra i trafiken!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Aftonbladet:
Diskutera filmen som ska skrämma unga bilister
Varningsvideon från England

RSS 2.0




Evenemang och konserter


Evenemang och konserter