Hoppas IS skonar Italien

 
Jag läser på det norska public servicebolaget NRKs hemsida att en IS-sympatisör påstått på Twitter att IS planerar att överta makten i Italien. Förutom att införa sharialagar i Italien så påstår sympatisören också att IS tänker använda det lutande tornet i Pisa till att kasta ner homosexuella från.
 
Att IS är en samling vettlösa och blodtörst galningar, bortom allt förstånd, är väl numera ganska känt. Men jag hoppas verkligen inte de gör verklighet av sina italienska planer, i synnerhet inte under påskhelgen. För då tänker nämligen jag och sambon ta en weekendtripp till Italien, närmare bestämt till Rom.
 
Det var egentligen en slump att det blev just under påskhelgen som vår resa ska äga rum. Efter att vi bokade resan har vi förstått att påsken är en riktigt stor helg i Italien. Då går italienarna uppenbarligen all in i sitt katolska religionsutövande och många vallfärdar till Rom för att delta i alla religiösa aktiviteter. 
 
Det känns som om vi har en spännande resa framför oss.
 
Åter till den länkade artikeln ovan om IS invasionsplaner. Artikeln är ju skriven på norska och som så många gånger tidigare kan man konstatera vilket härligt språk det är. Exempelvis så visste jag inte tidigare att det norska ordet för hashtag är emneknaggen. Inga onödiga amerikaniserade termer här inte.
 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Italien, resor, IS, ISIS, terrorism
 

När katten gick över gränsen

 
Man skadar inte ostraffat mina kameraprylar.
 
Vi har en katt här hemma. Houdini heter han. Varje morgon följer han med mig till badrummet där han lägger sig på golvet och spinner. Budskapet är tydligt: "Kela med mig! Jag har väntat hela natten på att nån ska kela med mig. Kela med mig nu!" 
 
Houdini är en jättemysig katt men han har en liten egenhet (som han delar med många andra okastrerade hankatter). Han kissar ibland på ställen han inte ska kissa på. Allra mest gillar han att kissa på något som råkat bli liggande på golvet, typ ett papper, ett klädesplagg eller en plastpåse. 
 
Det är inte så kul när sådant händer men en plastpåse är ju inte hela världen, den går ju att slänga. Och kattkisset går ju att torka bort med rengöringsmedel.
 
Lite värre är det när han kissar i vår skinnsoffa. Lukten är inte alls trevlig och jag har tillbringat åtskilliga stunder med att försöka sanera soffan från den otrevliga odör som blivit resultatet av Houdinis framfart. Men det har alltid gått bra till slut. Jag har (nästan) varje gång fått bort lukten tack vare ett specialmedel som jag köpte i en djuraffär.
 
En nerkissad plastpåse eller ett intensivt skurande i soffan. Visst, det är inte kul, men det går att stå ut med.
 
Men det finns en gräns för vad som är acceptabelt. Den gränsen överskred Houdini strax före jul.
 
Då kissade vår käre lille katt på ett av mina kamerabatterier med följd att det kortslöts och blev oanvändbart. Det var då jag tog beslutet som vi gått och funderat på under lång tid: Nu måste Houdini kastreras.
 
Det är ju nämligen så att en kastrerad katt har inte samma behov av att markera sitt revir och därmed inte samma drift att kissa lite här och var. Dagarna för julaftonen gick därför färden till djursjukhuset här i stan där Houdini sövdes ner och blev av med delar av sin manliga stolthet.
 
800 kronor kostade det men det var det värt. Efter det har han inte kissat på annan plats än i sin kattlåda och vi tvåbenta individer i familjen har sluppit att torka kattkiss runt om i huset.
 
Precis som kattläkaren förutspådde har Houdini också blivit en gladare katt. Numera är han både piggare och busigare och har inte längre medelst urin behovet att markera sitt revir.
 
På bilden Houdini och mitt kamerabatteri. Notera den svarta fläcken på kontakterna på batteriet. Det var där kortslutningen inträffade. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Foto, katturin, katter, Timrå, Sundsvall
 

Statusjakt ända in i döden

Det här är sant. Vill bara påpeka det. 
 
I England finns ett företag som hyr ut sörjande till begravningar. Företaget heter Rent a mourner (på svenska: Hyr en sörjande). 
 
Min spontana reaktion är: varför i hela världen skulle någon vilja hyra sörjande till en begravning? Räcker det inte med dem som redan finns?
 
En representant för företaget förklarar i en intervju att det här är en tjänst för dem som vill öka antalet begravningsgäster. Syftet med det är att få det att framstå som om den döde var en populär person.
 
Det handlar alltså om att göra begravningen till en statusmarkör. Groteskt, tycker jag.
 
Innan begravningen äger rum blir de inlejda sörjarna uppdaterade om den avlidnes liv. Detta för att få det att verka som att de verkligen kände den avlidne.
 
Fast låtsassörjande är i och för sig inget nytt. I antikens Grekland fanns det proffesionella gråterskor som anlitades för att gråta när någon dött. Statusjakten var tydligen igång sedan på den tiden.
 
Priset för en timmes fejksörjare är 45 brittiska pund vilket motsvarar ca 600 kronor. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Begravningar, Statusjakt, döden,
 

Fotografisk psykologi

 
Jag fotograferar ju en hel del på jobbet. Maskiner, träd, papper, människor. Ofta porträttbilder. 
 
Jag har många gånger konstaterat att entusiasmen över att bli fotograferad varierar från person till person. Några gillar det, andra gillar det inte. Oavsett vad de tycker så brukar de flesta vilja se bilderna på sig själva i kameran. Och ofta brukar de kommentera med en suck: "ja, ja, jag är väl inte snyggare än så".
 
Utan att riktigt tänka mig för har då många gånger spontant svarat: "nejdå, det är du inte" för att omedelbart inse att det kanske inte var ett så bra svar. Innebörden blir ju då att personen inte ser speciellt bra ut.
 
Borde jag då istället svara "jo, det är du"? Nej, det borde jag naturligtvis inte. Då skulle ju budskapet bli: "Du kan faktiskt bli snyggare än du är nu", vilket också får innebörden att personen inte är snygg nog. 
 
Båda varianterna av svar riskerar ju att bli förolämpande. Och det vill jag ju inte. 
 
Hur borde jag då bemöta fotoobjekten när de gnäller om sitt utseende? 
 
Säger dessa personer så bara därför att de tigger smicker?
 
På bilden ovan blev fotografen själv förevigad i en semmelsituation på jobbet idag. Kan man bli snyggare än så?
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Semla, selfie, porträttfotograf, foto
 
 
 
 
 

När halkan slår till

 
Det rådande mildvädret har gjort det väldigt halt ute och en av dem som råkat illa ut är min sambo. För en vecka sedan halkade hon på en isfläck och ramlade och bröt handleden.
 
Söndagskvällen tillbringade hon och jag på akutmottagningen. Jag passade på att läsa korrektur (personaltidningen gick till tryck dagen efter) medan hon väntade på att bli röntgad. Hon hade jätteont. Jag höll i bunten med korrektur i ena handen och hennes friska hand i min andra hand. 
 
På sjukhuset fick sambon armen gipsad och en sjukskrivning fram till och med 23 mars.
 
"Tjugotredje mars..?", utbrast sambon förskräckt. "Hur ska jag stå ut med att göra ingenting under så lång tid? Risken är att jag blir så uttråkad att jag börjar klättra på väggarna."
 
Visserligen tycker jag det ibland kan vara skönt att få sitta still på en stol och bara stirra in i väggen - men inte i en och en halv månad. Då skulle nog även jag bli uttråkad. Nu hoppas jag hennes arm snart läker ihop så hon slipper att ha ont - och kan börja jobba igen. 
 
Bilden: Sambons brutna handled innan läkaren drog rätt den och lade på gips.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Ishalka, halka