Small talk i högt tonläge

Valborg. Äntligen helg. På vägen hem från jobbet svänger jag in på den lokala butiken och köper en mellanfil och ett paket ägg. I kön mot kassan hejdar jag mig: Nej, inte han igen. 
 
Den här butiken är nämligen bestyckad med en manlig kassör som till samtliga kunder maniskt, och överdrivet hurtigt, upprepar samma strof: "tjena, hur är läget?"
 
Grejen är att han säger sin replik utan någon större inlevelse. Istället har han ett tonfall som om han är på väg att bita en i armen - och han verkar inte vara ett dugg intresserad av att få veta svaret på sin fråga. 
 
Samtliga svar han får i kön (inklusive av mig) är schablonmässiga - typ: "ja, det är bara bra". Vissa av kunderna klämmer dessutom till med "hur är det själv då?" Och då svarar han "ja, det är väl bra. Men här får jag sitta och jobba medan du är ledig och får vara hemma". 
 
Jaha..? Är det där skon klämmer?
 
Jag tänker att nästa gång jag besöker butiken ska jag svara honom "Allt är fördjävligt, och nu ska jag åka hem och spy. Vad säger du om det, va?"
 
Jag är faktiskt uppriktigt nyfiken på hur han skulle reagera på ett sådant svar från en kund. 
 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om blogg100

Första missen

Så hände det då till slut. Jag missade gårdagens inlägg i Blogg100 - min första miss sedan bloggutmaningen startade. Men jag ger inte upp. Nu är det långhelg och förhoppningsvis kommer det att finnas lite mer tid för att blogga.
 
Blogg100/60

Ungern - kan det vara nåt?

Träffade en person idag som varit i Ungerns huvudstad Budapest på semester. Personen ifråga var jättenöjd. Jag blev inspirerad. Nu har jag suttit och googlat på olika resmål i Ungern, bland annat kring sjön Balaton. 
 
Återkommer ifall min inspiration skulle resultera i några mera konkreta resplaner. 
 
 

Ny uppdatering av min favoritapp

Jag laddade nyss ner en uppdatering av min favoritapp, Snapseed, till min iPad. Efter uppdateringen såg appen helt annorlunda ut. Menyerna var helt omgjorda, och när jag öppnade appen hittade jag inga av de val jag ville göra.
 
Snapseed är alltså en bildredigeringslapp - den app jag använder allra mest när jag optimerar mina bilder. I Snapseed kan man på ett enkelt sätt göra en rad olika justeringar - högdagrar, skuggor, kontrast, mättnad och HDR-effekt. Man kan också lägga på olika filter så att bildena lite extra coola.
 
Efter lite testande lyckades jag till slut få lite koll på Snapseed efter uppdateringen. Några ytterligare filter hade också tillkommit. 
 
Bilden ovan tog sambon på mig när vi var i Rom. Vid fototillfället regnade det ute och jag hade lyft upp jackan över huvudet för att få lite skydd mot vätan. Bilden har jag kört genom Snapseed så den fick lite 60-talskänsla över sig.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om blogg100, snapseed, foto

En bra helg

 
Sen söndag kväll. Jag är trött. Sängen väntar. 
 
Det har varit en bra helg. Jag har fyllt år, ätit tårta och lyssnat på musik. 
 
Jag har gjort en massa annat också men det tar vi en annan gång. Nu vill jag bara gå och lägga mig. 
 
Bilden: marsipanrosen var allt som blev kvar sedan mumsat i oss av tårtan. 

Fototriss: struktur

Veckans tema hos Fototriss är struktur. Min första bild visar strukturen på fasaden på vårt hus.
 
Den andra bilden visar strukturen på en tall på vår gård.
 
Den tredje bilden visar strukturen på en björk som också står på vår gård. För övrigt kan man konstatera att björkens struktur påminner en del om tallens struktur på föregående bild.
 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, struktur, Fototriss, foto

Firar hos tandis

Idag har jag varit hos tandläkaren. Lagade två hål.
 
Tiden för besöket var 07,10 imorse. En okristligt tidig tidpunkt för mig, i vanliga fall har jag just vaknat vid den tiden. 
 
När låg där i tandläkarstolen tänkte jag på vilken skillnad det är på nutidens tandläkare jämfört med dem som fanns när jag var ung. På den tiden verkade inte tandläkarna ha någon förståelse ifall patienten var rädd eller hade ont.
 
Jag minns flera gånger från min ungdom när tandläkare uppmanade mig att "sluta bete dig som en barnunge" när jag tyckte tandläkarbesöket var obehagligt. 
 
Nuförtiden är tandläkarna omtänksamma och frågar ideligen om man har det bra eller om man känner obehag på något vis. Bra, tycker jag. 
 
För övrigt fyller jag år idag. 57 år. En fruktansvärt hög ålder, tycker jag. Men så tänker jag på min faster som snart fyller 90 år. Hon är pigg och kry och är ibland ute och reser. Hon har inte heller någon hemtjänst utan både handlar och lagar sin mat själv. Det ger mig hopp.
 
Trots allt är det ett bra tag innan jag fyller 90.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100

Fotografering med kameran som insats

 
Det sägs att italienska poliser blir sura om man fotograferar dem. Jag läste nånstans att en italiensk polisman ryckte kameran av en turist och slängde den i havet bara för att turisten fotograferat honom. Lite väl överspänt, kan man tycka.
 
Jag vet inte om italienska militärer är lika nojiga men när vi var i Rom tog jag en bild av en soldat från den italienska armen, Esercito. Bilden tog jag i smyg - för säkerhets skull.
 
Men allt gick bra. Både jag och kameran klarade oss men livet i behåll.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, resor, foto

Less på luren

 
När sambon och jag var i Rom under påskhelgen löste vi bland annat biljett till en hop-on-hop-off-buss. Biljetten räckte två dygn och under den tiden kunde vi kliva på och av bussen när och vart vi ville. När vi klev ombord första gången fick vi ett par hörlurar vardera som vi kunde plugga in vid sätet och få guidning på antingen engelska eller italienska. 
 
I anslutning till hörlursuttagen fanns några knappar som man kunde byta språk samt höja och sänka volymen med. Sambon valde engelska men hur jag än tryckte fram och tillbaka så lyckads jag inte ställa in något annat än italienska. 
 
Kanske fler än jag hade detta problem och kanske blev de så less på att språkvalet inte funkade så att de slängde hörlurarna i närmsta papperskorg. 
 
Bilden ovan tog jag vid busshållplatsen intill Colosseum där uppenbarligen många klivit av hop-on-hop-off-bussen och i soptunnan slängt sina hörlurar. Den lilla luckan på soptunnan där hörlurarna hamnat tror vi är en askkopp. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, resor

Vårpromenad som ger hopp

 
Vädret idag: varmt och soligt. Jag tog en promenad på lunchrasten, gick från jobbet till sporthallen och tillbaka. En halvtimme prick. Det hade nästan varit syndigt att inte ta chansen att få njuta när naturen bjussade på riktigt skönt vårväder. 
 
Det är fantastiskt att det händet gång på gång, varje år. Efter en kall och död vinter (okej, slumrande vinter då) väcks allt till liv igen när våren kommer - blommor, fåglar, människor. Naturen är (i alla fall hittills) oövervinnelig. 
 
Under min promenad hittade jag ett gäng tussilago (bilden ovan) som kämpat sig upp genom lagret av skräp, gamla löv och torrt gräs. Motståndet var säkert hårt men det blev ändå tussilagona som gick segrande ur matchen. Som vanligt. 
 
Det finns hopp om framtiden. Trots allt. 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, våren, vårväder, vår, tussilago

Fin bil i Rom

 
En av de trevligare stadsdelarna vi promenerade i när vi var i Rom var området väster om Piazza Navona. De smala och krokiga gatorna var mysiga och där fanns gott om inbjudande restauranger.
 
I ett gathörn såg vi bilen på bilderna ovan och nedan. Den såg ut att ha några år på nacken men såg fin och välskött ut. Jag har ingen aning om vilket bilmärke det handlar om. Kanske någon som läser detta vet?
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, bilar, resor, Italien

Halvtid

 
Jag ska erkänna att jag är lite stolt. 
 
Det här är mitt inlägg nummer 50 av 100 i utmaningen Blogg100. Jag har alltså hittills lyckats skriva ett inlägg om dagen i 50 dagar. Inte ett enda inlägg har jag hittills missat. Det bästa är att det dessutom gått riktigt bra. Inspirationen har för det mesta varit intakt och endast vid några få tillfällen har jag tvingats skrivit "nödinlägg", dvs inlägg utan någon som helst tanke och mening. 
 
Sedan kan man naturligtvis diskutera om överhuvud taget något av mina inlägg har någon mening, men det är en annan diskussion. 
 
Ifjol och året dessförinnan deltog jag också i Blogg100. Då gick mitt bloggande betydligt trögare och jag hoppade av Blogg100 i förtid, långt innan jag nådde halvtid. Men just nu känns sannolikheten stor att jag faktiskt ska komma i mål med 100 skrivna blogginlägg. Hoppas bara inspirationen håller i sig.
 
Bilden ovan har inget med Blogg100 att göra. Den tog jag i Roms tunnelbana för ett par veckor sedan.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100

Fototriss: gräsrotsnivå

Om man går ner på gräsrotsnivå kan man hitta ett och annat. Vitsippor, exempelvis. Sådana hittade jag när jag tog en fotopromenad idag genom de centrala delarna av Timrå.
 
Hemma på gården hittade jag ett antal kottar i gräset som våra tallar tappat. En av dem fick bli fotomotiv nummer två. 
 
Gräsrotsnivå kan ju också symbolisera något som ligger nära marken - eller på golvet. Hemma på vårat golv befinner sig ofta vår katt Houdini. 
 
Bilderna har jag också lagt upp på Instagram.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Fototriss, gräsrotsnivå, Timrå, Sundsvall

Varför spela teater? Jag har ju min iPhone!

 

Är du en skärmsneglare?

 

I gårdagens sändning av Aktuellt (SVT2) handlade ett av inslagen om våra nya vanor vi fått med anledning av att vi ständigt är uppkopplade. Skärmsneglare och onlinetics är tydligen ord som används för att beskriva när vi vanemässigt (tvångsmässigt) sitter och pillar på mobilen vid alla möjliga och omöjliga tillfällen. 

 

En studie om detta har gjorts vid Göteborgs universitet och frågan som ställdes i inslaget var: klarar vi av att ständigt kunna nätverka digitalt, samtidigt som vi ska förhålla oss till de människor vi har i vår fysiska närhet?  

 

Jag har tidigare bloggat om det här där jag slår fast min rätt att surfa när jag äter.

 

Jag menar, vad är alternativet?

 

Om jag vill ta del av nyhetsflödet i min mobil när jag är bortbjuden på middag (eller på fest eller nån annanstans där jag är bland andra människor), då måste jag få göra det. Behöver det innebära att jag är oartig?

Är det mindre oartigt när bordsgrannar dränker oss övriga med sina egna, aldrig sinande, flöden av skryt och egocentriska berättelser om sina inbillade storverk? I sådana situationer har jag större utbyte av att kolla Facebook i mobilen.

 

Nä, jag tänker inte spela teater bara för att vara artig.

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om blogg100, skärmsneglare, onlinetics, online-tics, timrå, sundsvall, facebook

Mina röda chinos

 
Vi åker motorvägen mellan Sundsvall och Timrå. I höjd med City Gross säger sambon:
 
"Vet du om att Dressmann har extrapris på chinos? Vi skulle kunna svänga av i Birsta om du vill köpa ett par". 
 
"Nej, jag orkar inte", säger jag. "Jag är inte mentalt förberedd på att handla kläder just nu". 
 
"Okej", säger sambon.
 
Färden går vidare och strax innan avfarten mot Birsta säger jag:
 
"Kanske jag skulle köpa ett par chinos ändå".
 
"Okej", säger sambon. "Då kan jag passa på att prova ett par skor". 
 
I Dressmanbutiken har man laddat med massor av chinos i olika färger. Röda, gula, svarta, gråa. 
 
Intill hyllorna med chinos hänger ett gäng orangea kavajer. 
 
"Jag vill ha en orange kavaj och ett par röda chinos", säger jag.
 
"Nej! Herregud! Det skulle se fruktansvärt ut. Rött och orange matchar inte alls varandra", säger sambon. 
 
Sedan följer en lång diskussion om vilka mönster och färger som matchar rött, och vilka som definitivt inte gör det. Nu har jag lärt mig att ljusblått och rött inte matchar varandra. Däremot matchar rött med exempelvis grått. 
 
Jag köpte ett par röda chinos och en gråvitrutig skjorta - samt ett par mörkblå chinos. 
 
Bilden ovan: motorvägen mellan Sundsvall och Timrå, nästan i höjd med Birsta City. Det var här jag bestämde mig för att köpa ett par chinos.
 
Blogg100/47
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, Dressmann, Timrå, Sundsvall, kläder

Stöldrisken eliminerad

 
Jag fortsätter att tjata om vistelsen vi hade i Rom under påskhelgen. 
 
En sak jag slogs av i Rom var att många bilar var så små. Här i Sverige är vi vana att se större bilar på vägarna, typ Volvo och Audi, men i Rom vimlade det istället av små Fiatbilar och ännu mindre Smartbilar. 
 
Och när bilar är så små ökar kanske också stöldrisken. Eller kanske man skulle kunna säga: stöldmöjligheten förenklas. Jag menar - en liten bil är det ju bara att ta under armen och gå iväg med.
 
Kanske var det så ägaren till den lilla pickupbilen på bilden tänkte. Typ "lika bra jag låser fast bilen med en kedja så att ingen bär iväg den".
 
Jag skulle vilja se den som försöker bära bort min Volvo.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, bilstölder, resor, Italien

Ifall nån undrar

 
Det blåser och är kallt ute. Jag fryser. Det måste väl i alla fall tyda på att jag inte är en robot.
 
Blogg100/45
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, Timrå

Kreativt entreprenörskap i liten skala

 
Entreprenörskap kan yttra sig på olika sätt. Man kan exempelvis äga en bilverkstad och ta betalt för att reparera andras bilar. Man kan också ha en revisionsfirma och ta betalt för att hålla ordning på siffrorna åt andra entreprenörer. Eller så kan man vara teambuildingkonsult och ta betalt för att lära andra entreprenörer att hålla ordning på sig själva.
 
I Rom såg vi några olika exempel på småskaliga, men inte mindre kreativa, entreprenörer. 
 
När vi steg av bussen strax söder om Rom, för att besöka Santa Domitillas katakomber, hajade vi till rejält när vi gick över ett övergångsställe. Mitt i vägkorsningen stod två killar och jonglerade, den ena med bollar och den andre med färgglada käglor. 
 
När trafikljusen lyste rött för bilarna ställde sig de två killarna mitt i korsningen och jonglerade. När några sekunder återstod innan det skulle slå om till grönt tog de av sig sina hattar och gick fram till bilarna i förhoppning att förarna skulle ge dem pengar. När det sedan slog om till grönt gick de åt sidan och när det åter blev rött körde de igång igen med sina jongleringskonster.
 
Smart och underhållande, tycker jag - men kanske lite farligt. De italienska bilisterna kör ju som galningar.
 
Efter gatan Via del Corso hittade vi nästa kreativa entreprenör. Det var en dam som satt på trottoaren med ett litet bord framför sig. På bordet hade hon lagt ut ett antal kort med vilkas hjälp hon spådde en tjej som satt bredvid. Själv tror jag inte ett dugg på spådomar, vare sig det sker med hjälp av kort eller med glaskulor. Men så länge entreprenörens kunder tror på det man gör så är det väl okej.
 
Dessutom hade damen med korten en ambulerande lösning och kunde slå sig ner där marknaden var som mest intensiv.
 
Det här med att tro på produkten handlar även det tredje exemplet om. Här har jag ingen bild att visa men på souvenirbutiken intill Petersplatsen sålde man välsignat vatten. Vattnet salufördes i små flaskor (uppskattningsvis 20 cl) som kostade 60 kronor. I butiken kunde man också köpa små kors och andra religiös symboler som butiken ombesörjde så att de blev välsignade. Det gick till så att när man betalt för varan fick man den inte med sig, utan efter att den välsignats levererades den utan extra kostnad till kundens hotell.
 
Jag frågade damen i kassan om det var påven själv som välsignade prylarna men nej, det var det inte. Välsignelsen utfördes av andra präster i Vatikanen, sa hon.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, resor, Italien

Okända anteckningar från gatan

 
Påskdagen i Rom. Det regnar ute. Vi har tagit vår tillflykt in i en irländsk pub på Via Nazionale där vi slår oss ner och beställer in varsin pasta carbonara. Genom fönstret ser jag en uteliggare på andra sidan gatan.
 
Uteliggaren har lagt ut ett gäng filtar i ett prång intill trottoaren där han slagit sig ned med sin hund. Bredvid sig har han en kasse med sina personliga tillhörigheter. 
 
Jag zoomar in kameran allt som går och tar några bilder på honom. Han röker. Eftersom jag sitter inne på puben ser han inte mig. 
 
Efter en stund tittar jag ut igen och ser att han håller i något. Först liknar det ett sånt där plånboksfodral till mobiler som är vanliga nuförtiden men efter att jag tagit ytterligare några bilder på honom, och förstorat dem i kameradiplayen, ser jag vad det är.
 
Uteliggaren skriver i en anteckningsbok. Den ser sliten ut med hundöron som spretar åt alla håll. Jag undrar vad han skriver. Skriver han kanske dagbok om livet som uteliggare? Eller löser han Sudoku? Kanske han ritar karikatyrer på folk som går förbi?
 
Blogg100/43
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, resor, Italien, uteliggare, tiggare

Fototriss: blå

Den här veckan är det blå som gäller hos Fototriss. Enklast att hitta färgen blå är att söka sig till de naturliga elementen. Exempelvis vatten. Som på bilden ovan. Bilden tog jag nu i eftermiddag vid Vivstavarvstjärn som ligger alldeles intill där jag bor.
 
Ett annat natuligt element är himlen som idag också var blå. Saken nere i hörnet är nån sorts snurrmojäng på skorstenen på ett hus i grannskapet. 
 
Motivet till min sista blåa bild hittade jag i garaget. Blixtlåset på cykelväskan visade sig ha en blå färg.
 
Bilderna na har jag också lagt upp på Instagram.
 
Blogg100/42
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blå, foto, blogg100, Fototriss, Timrå

Selfiekudde bättre än selfiepinne

 
Som jag tidigare nämnt här på bloggen blev vi överallt i Rom uppvaktade av personer som ville sälja selfiepinnar. För den som inte har koll på vad en selfiepinne är kan jag berätta att en sådan använder man för att ta bilder på sig själv med mobilen. Man monterar sin mobil på selfiepinnen, håller den framför sig och tar en bild på sig själv. Selfiepinnar är den senaste hajpen i Instagram- och Facebookvärlden.
 
Själv tycker jag inte Selfiepinnen är det optimala verktyget för att ta selfisar. Jag föredrar selfiekudden. En sån finns inte att köpa av säljare på stan. Min selfiekudde har min sambo sytt åt mig.
 
Selfiepåsen är en liten tygkudde fylld med ris. Den fungerar egentligen som ett litet stativ. Kudden kan man placera på vilket underlag som helst; exempelvis en sten, en spetsig stolpe eller en skylt. Ovanpå kudden placerar man sedan kameran och tack vare riset så står kameran stabilt. Sedan är det bara att ställa in fördröjd avtryckning så att man hinner att ställa sig i position för fotograferingen.
 
Fördelen med selfiekudden jämfört med en selfiepinne är att man kan ta bra bilder även när det är dåligt ljus. Riset i kudden gör att kameran står stabilt och man kan ta bilder med lång slutartid och samtidigt ha lågt ISO-tal.
 
Bilden ovan tog jag på några av de en miljon (kändes det som) selfiepinnesäljare vi mötte i Rom. Bilden nedan har jag tagit på min egen selfiekudde. Bilden allra längst ner har jag tagit på några personer som tog selfisar vid Fontana di Trevi (som vid vårt besök var tömd på vatten och föremål för underhållsarbeten).
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100selfieItalienresor

Ein selfie mit Einstein

 
Ytterligare en bild från Romvistelsen under påskhelgen. Här posar jag med självaste Albert Einstein, han med relativitetsteorin. 
 
Fast det är inte Einstein på riktigt. Det är bara en vaxfigur på ett vaxkabinett som vi passerade under vårt flanerande i centrala Rom. Vi löste inte in oss på vaxkabinettet utan nöjde oss med att ta lite selfisar med figurerna som stod placerade i enrén. Förutom Einstein kunde man där hitta Barack Obama, Brad Pitt, Napoleon och nån fotbollsspelare jag inte har en aning om vem det var.
 
Figuren till vänster i bild är dock ingen vaxfigur. Det är originalvarianten av turisten från Timrå.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Selfie, blogg100, Einstein, resor, Italien

Ett uppdrag att ta ställning till

 
Colosseum i Rom. Elipsformad amfiteater och en av Roms mest besökta turistattraktioner. Självklart var vi också där under helgens Romvistelse. 
 
Colloseum byggdes för snart 2000 år sedan och har blivit lite sliten, både av väder och vind men också av mänsklig hand. 
 
Vid vårt besök kunde vi konstatera att enorm byggnadsställning var rest utanpå en del av Colosseum. Jag gissar att någon form av underhållsarbete eller förstärkning pågick. Det måste väl betraktas som ett riktigt guldjobb för en ställningsentreprenör att få hyra ut en byggnadsställning av den storleken.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, resor, entreprenörsskap, Italien

Bra skor och en digital karta underlättar turistandet

 
Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Appen 700 City Maps är ett oslagbart hjälpmedel när man är ute och reser, särkilt i storstäder. Med den har man ständigt koll på vart man är och vilken väg man ska ta för att komma dit man vill.
 
700 City Maps (det finns även andra liknande appar) laddar man ner till sin smartphone medan man befinner sig i ett trådlöst nätverk. När man sedan kommer till sitt resmål funkar 700 City Maps online, ungefär som en GPS-navigator. På kartan i appen kan man sedan se vart man befinner sig, vilket visas med en prick.
 
När sambon och jag är ute och reser åker vi ofta lokalbuss för att ta oss till olika platser. Det är inte bara billigt, det är också kul eftersom man får möjlighet att se andra människor än turister. Med 700 City Maps under bussresorna visste vi precis när vi skulle kliva av.
 
Under storstadssemestrar blir det också mycket promenerande vilket gör att man lätt får ont i fötterna. Vis av erfarenheter från tidigare resor hade vi denna gång utrustat oss med rejäla promenadskor med luftdämpad sula. Dessa tillsammans med appen 700 City Maps bidrog starkt till att vistelsen i Rom blev väldigt lyckad.
 
Bilden ovan: tack vare bra skor slapp vi få ont i fötterna efter promenaderna på Roms gator.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, resor, Italien, kartor
 
 
 

Jag har sett italienska idoljuryn. Tror jag.

 
För första gången i mitt liv har jag varit i Italien. Jag kom hit i fredags och nu åker jag härifrån.    
 
Eftersom planet går först ikväll har vi hunnit med några aktiviteter även under den här dagen. Vi har kollat in underjordiska katakomber (de var coola) och lite flanerande på stan. 
 
Det italienska språket fattar jag inte mycket av. Grazie, Buon giorno, Buona sera och uscita är i stort sett de enda ord haft koll på under vistelsen här. 
 
Annonsen på bilden ovan såg vi på flera tunnelbanestationer. Jag har inte en aning om vad den handlar om eller vilka personerna på bilden är. Men jag gissar att det är juryn i Italiens motsvarighet till TV-serien Idol. Visst går tankarna osökt till Bard & co när man tittar på annonsen?
 
Läs även andra bloggares åsikter om Idol, blogg100, resor, Italien

Påven bättre på iPad än i verkligheten

 
Påskdagen i Rom.
 
Igår och i förrgår var Rom fullt av liv; bilar, människor, ljud mixat i en enda röra. Idag var det alldeles dött. Lugn och tyst. När vi gick genom stadsdelen vi bor i under vår påskvistelse mötte vi inte en enda människa, vi såg heller inte en enda bil i rörelse. Tydligen går italienarna all in när det gäller påskfirandet just under påskdagen då man inte inte gör mycket annat än umgås med släkten hela dagen.
 
De flesta affärer hade också stängt idag.
 
Fast när vi kom ner till de centrala delarna av Rom blev det full fart igen. Här var flödet av människor (turister) enormt, och här var alla restauranger öppna. I turiststråken hade även några butiker öppet. 
 
Igår besökte vi Petersplatsen i Vatikanen och kollade in förberedelserna inför dagens mässa under ledning av Påven. Under ett kort ögonblick lekte vi med tanken att ta oss dit även i morse för att vara med under mässan men eftersom det regnade så vi lät bli. Sambon hittade en direktsändning av mässan på YouTube och den såg vi på iPaden medan vi fortfarande låg kvar i sängen. 
 
Fast även om det inte regnat hade vi nog ändå inte åkt till Peterplatsen. Köpa dyra biljetter för att trängas med hundratusentals människor bara för att se påven kändes egentligen inte så lockande. 
 
Bilden ovan tog jag igår i stadsdelen Trastevere. Där var det ett härligt folkliv med många duktiga gatumusikanter som underhöll.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, påsk, resor, Rom, Italien

Fototriss: påsk

Veckans tema hos fotoutmaningen Fototriss är påsk. Själv befinner jag mig med sambon i Rom och här känns inte påsken riktigt som i Sverige. Jag menar - var är kycklingarna, var är påskkärringarna, var är äggen? Fast efter lite letande hittade jag faktiskt en påskkyckling av choklad i en godisbutik. 
 
Här i Italien är det Påven som gäller när det är Påsk. Imorgon, påskdagen, ska han hålla sitt traditionella tal på Petersplatsen i Vatikanen och idag när vi var där pågick förberedelserna för fullt.
 
Vi tänkter dock inte trängas med hundratusentals människor bara för att få en skymt av påven. I stället fick vi en liten privat audiens med honom i en souvenirbutik intill Petersplatsen. Där stod han i helfigur och ställde gladeligen upp för alla turister som ville ta selfisar med honom.
 
Bilderna har jag också lagt upp på Instagram.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, Fototriss, påsk, Rom, Italien, resor, semester

Selfiepinnen har erövrat Rom

 
Min första dag i Rom är över. Vi har gått på stan hela dagen. En lätt omtumlande upplevelse. 
 
Italienare förefaller generellt vara ganska temperamentsfulla. Det märks inte minst i trafiken. Taxichauffören som skjutsade oss från flygplatsen körde 150 kilometer i timmen samtidigt han som pillade på mobilen. Innerstadstrafiken verkar också vara ganska hysterisk med ständigt tutande vespor och taxibilar som med dödsförakt försöker tränga sig före alla andra på gatorna. 
 
Temperament kan man också se prov på när italienarna befinner sig utanför sina bilar. Under dagens flanerande på Roms gator och torg har vi sett ett antal öppna gräl människor emellan. Bland dessa var en kvinna som högljutt skällde ut en taxichaufför, ett ungt par som högljutt bråkade med varandra på en gata (samtidigt som de gav varandra örfilar) samt en man som skrek åt en gatumusikant i tunnelbanan, slängde gatumusikantens mugg med pengar i golvet samt sparkade mot ett elskåp på tunnelbaneperrongen.
 
Men det jag främst minns från dagens Romupplevelse är - selfiepinnen. Vart än vi gick så mötte vi försäljare av selfiepinnar, överallt. På bilden ovan kan vi se hur en grupp selfiepinnesäljare uppvaktar passagerarna på en turistbuss. Många turister verkade också ha nappat på försäljarnas erbjudanden. Överallt kunde man se människor som fotade sig själva med hjälp av - just en selfiepinne.
 
Är selfiepinnen årets turisthajp? Kanske. Själv köpte jag min selfiepinne redan för tre år sedan.
 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Selfiepinne, blogg100, Rom, resor

På väg mot Rom

Andra april. Skärtorsdag. 
 
Jag kan kan avslöja att gårdagens blogginlägg var ett aprilskämt. USB-anslutningen i pannan var ett verk i Photoshop. Fast visst skulle det i vissa lägen kunna vara användbart om man bara genom att tänka på något så uppfylldes det? Men kanske samtidigt lite farligt om man skulle råka hemfalla åt några kinky fantasier (för dem som nu har sådana tendenser). 
 
I skrivande stund sitter jag på Arlanda och väntar på att få gå ormbord på planet till Rom. Sambon och jag tänker tillbringa påskhelgen där. 
 
Min största förhoppning just nu är att piloten på Lufthansaplanet vi ska flyga med inte har blivit dumpad av flickvännen eller dyligt. Jag vill ju inte att han ska befinna sig i nån depression och vara självmordsbenägen, och att han slänger längtande blickar på nån alpvägg på vägen ner mot Italien. 
 
Flygplanskraschen i de franska alperna var en riktigt ruskig historia. 
 
För övrigt hoppas vi på fint väder i dem italienska huvudstaden. 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100

I fortsättningen vill jag bli kallad iPer

 
Idag kan jag avslöja att jag deltagit i ett hemligt experiment tillsammans med det amerikanska datorföretaget Apple, alltså det som grundades av Steve Jobs en gång i tiden.
 
Jag blev erbjuden att delta därför att Per är en del i mitt namn; jag heter ju Per-Anders. Som belöning skulle jag få alla nya Appleprodukter som lanserades de nästkommande fem åren; typ iPhone, iPad, MacBook Air. Rubbet.
 
Den enda motprestationen från min sida var att jag uppdaterade mitt namn till iPer. Samt att jag installerade ett USB-uttag i pannan så att min hjärna skulle kunna vara ständigt uppkopplad mot Apples servrar. På det viset skulle jag kunna använda olika tjänster på Internet, bara genom att tänka på dem - exemplevis betala räkningar, beställa pizza och att blogga. 
 
Problemet är bara att jag somnar varje gång jag hamnar utanför ett trådlöst nätverk. Frågan är om jag ska gå till vårdcentralen eller om jag ska försöka hitta några uppiggande drivrutiner på nätet att ladda ner?
 
Undrar om jag är fast i tekniken nu?
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, Apple, iPhone, iPad, Timrå,

RSS 2.0




Evenemang och konserter


Evenemang och konserter