Kanske var det ett spöke som välte ljusstaken

 
Jag föddes 1958. Det innebär alltså att jag var ett barn under 1960-talet och ett något större barn under 1970-talet. Från min barndom minns jag att det ofta, särskilt bland den äldre generationen, berättades spökhistorier. Bland annat minns jag historien, som berättades av en äldre grannfru, om ett obebott hus där det plötsligt lyste ur fönstren. Husets ägare hade nyligen avlidit och historieberättaren drog slutsatsen att det påstådda ljuset berodde på något övernaturligt fenomen i samband med dödsfallet.
 
Jag minns också historier om mystiska knackningar från övervåningar och stenar som oförklarligt kastades ut från ladugårdsfönster.
 
Sånt hör man sällan talas om nuförtiden. Kanske beror det på att spökhistorier (i brist på Facebook, Youtube, 300 kabel-TV-kanaler och dataspel) var dåtidens familjeunderhållning. Man hade helt enkelt inte så mycket annat att roa sig med.
 
Eller beror det på att spöken faktiskt fortfarande finns, men att ingen märker dem. Jag menar – vem reagerar idag på ett mystiskt ljus i ett villafönster.
 
I ett av husen i grannskapet där jag bor idag lyser det ofta ett intensivt blått ljus ur flera av fönstren. Jag har hittills dragit slutsatsen att det är skenet av ett hemmasolarium eller nåt modernt dekorationsljus av något slag, men i själva verket kanske det bor ett spöke där som (utan framgång) försöker skrämma omgivningen. Tänk om ett liknande ljus hade setts i början av 1960-talet. Vilka spökhistorier hade inte det kunnat generera?
 
I vårt eget hus hör jag ofta knackningar i väggarna, och andra konstiga ljud, som jag inte har någon förklaring till. Men vem fan bryr sig? Inte jag i alla fall. Med en katt som rusar runt i huset och välter ljusstakar på nätterna och ungdomar som spelar Battlefield är inga ljud konstiga. Dessutom har vi en järnväg och en stor fabrik i närheten som ständigt låter på olika sätt.
 
Men tänk om det faktiskt bor en osalig ande i vårt hus som med olika ljud försöker få vår uppmärksamhet. Hur roligt kan det då vara att som spöke välta saker i vardagsrummet men inte få något gehör, eftersom vi som bor här tror det är katten som är den skyldige.
 
Det kan inte vara lätt att vara spöke nuförtiden.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om spöken, andar, jordbundna andar, spökhistorier

I djupwebben kan ingen höra dig skrika


Härom dagen hörde jag ett ord som jag inte hört förut. Djupwebben.
 
Jag frågade sambon (universitetsutbildad inom datanätverk) men hon visste inte vad det var. På jobbet visste de inte heller, men en kollega googlade på ordet och hittade följande förklaring:
 
djupwebben - (deep web) - den del av webben som sökmotorerna inte hittar. Djupwebben består av sidor som genereras från databaser, sidor som inte är åtkomliga via länkar, bild och ljud samt, för vissa sökmotorer, pdf-filer. Webbsidor som är lösenordsspärrade räknas däremot inte till djupwebben. 
 
Det beräknas att djupwebben är hundra gånger större än den sökbara webben. Mycket företagsinformation och myndighetsinformation hör till djupwebben, liksom ofta tidningarnas textarkiv. Sidorna i djupwebben är åtkomliga för den som vet exakt var de finns, men inte för vanliga sökmotorer som går från länk till länk. Specialiserade sökmotorer är ofta bättre på att hitta material i djupwebben än vad de vanliga generella sökmotorerna är.
 
När jag läser ovanstående går tankarna till nån gammal Indiana Jonesfilm där Harrison Ford irrar omkring i avlägsna mystiska djungelområden. 
 
"...djupwebben är hundra gånger större än den sökbara webben".
 
Det låter onekligen hissnande. Låt säga att man är ute och nöjessurfar på den vanliga trygga webben, typ till Aftonbladet, Fototriss eller Youtube. 
 
Så får man för sig att man vill kolla in lite kändisskvaller på Flashback och plötsligt sugs man in i ett svart webbhål. Och efter en omtumlande resa genom ett långt svart långt rör inser man några sekunder senare att man hamnat i djupwebben
 
"...den del av webben som sökmotorerna inte hittar".
 
Här är man fullständigt utelämnad och hur du än skriker och bankar kan ingen hitta dig, ty i djupwebben hittar inte de vanliga sökmotorerna. 
 
Jagad av stora blodtörstiga hundar rusar man planlöst runt i panik. Finns det något hopp om man blir fast i djupwebben?
 
 
 

Tre sekunder som präglade livet den dagen

 
Det har hänt flera mornar i rad nu. I morse hände det igen. När min klockradio startade (på utsatt tid kl 6,45) var det en av låtarna från årets delfinaler i Melodifestivalen som spelades. Precis som jag alltid brukar göra när klockradion startar sträckte jag ut armen och tryckte på snooseknappen. Jag hann höra klockradions ljud i typ tre sekunder.
Låten som spelades var Bröder med Linus Svenning.
 
Tre sekunder.
 
Mer behövdes inte för att låten skulle övergå i ett kroniskt tillstånd i min hjärna och som yttrade sig på det viset att jag resten av dagen gick jag omkring och nynnade: "Kära brööder, kära kära bröööder. Vad kan man göra när ett hjärta blöder..."
 
Nästa dag, samma sak igen. Klockradion startade, tre sekunders musikupplevelse, avbrutet av mitt snoosade. Den här gången var det Survivor med Helena Paparizou (ytterligare en av årets Melodifestivallåtar). 
 
Resten av min dag präglades av ett tvångsmässigt nynnande: "Just call me a survivor, Have to be a fighter, Gonna let you go, let you go..."
 
Jag vill inte påstå att jag tycker låtarna i fråga är så fruktansvärt bra men det känns som om tre sekunder räcker för att hjärnan på nåt vis ska bli omprogramerad. 
 
Imorgon bitti hoppas jag få vakna till Don't eat the yellow snow med Frank Zappa. Det skulle onekligen vara kul att gå omkring på jobbet och nynna: "Watch out where the huskies go, and don't you eat that yellow snow..."

Bilden ovan har inget med själva blogginlägget att göra. Den blev över för några veckor sedan när jag var ute och tog bilder till Fototriss.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Hjärnmask, musik, mello, melodifestivalen, Timrå