Kanske var det ett spöke som välte ljusstaken

 
Jag föddes 1958. Det innebär alltså att jag var ett barn under 1960-talet och ett något större barn under 1970-talet. Från min barndom minns jag att det ofta, särskilt bland den äldre generationen, berättades spökhistorier. Bland annat minns jag historien, som berättades av en äldre grannfru, om ett obebott hus där det plötsligt lyste ur fönstren. Husets ägare hade nyligen avlidit och historieberättaren drog slutsatsen att det påstådda ljuset berodde på något övernaturligt fenomen i samband med dödsfallet.
 
Jag minns också historier om mystiska knackningar från övervåningar och stenar som oförklarligt kastades ut från ladugårdsfönster.
 
Sånt hör man sällan talas om nuförtiden. Kanske beror det på att spökhistorier (i brist på Facebook, Youtube, 300 kabel-TV-kanaler och dataspel) var dåtidens familjeunderhållning. Man hade helt enkelt inte så mycket annat att roa sig med.
 
Eller beror det på att spöken faktiskt fortfarande finns, men att ingen märker dem. Jag menar – vem reagerar idag på ett mystiskt ljus i ett villafönster.
 
I ett av husen i grannskapet där jag bor idag lyser det ofta ett intensivt blått ljus ur flera av fönstren. Jag har hittills dragit slutsatsen att det är skenet av ett hemmasolarium eller nåt modernt dekorationsljus av något slag, men i själva verket kanske det bor ett spöke där som (utan framgång) försöker skrämma omgivningen. Tänk om ett liknande ljus hade setts i början av 1960-talet. Vilka spökhistorier hade inte det kunnat generera?
 
I vårt eget hus hör jag ofta knackningar i väggarna, och andra konstiga ljud, som jag inte har någon förklaring till. Men vem fan bryr sig? Inte jag i alla fall. Med en katt som rusar runt i huset och välter ljusstakar på nätterna och ungdomar som spelar Battlefield är inga ljud konstiga. Dessutom har vi en järnväg och en stor fabrik i närheten som ständigt låter på olika sätt.
 
Men tänk om det faktiskt bor en osalig ande i vårt hus som med olika ljud försöker få vår uppmärksamhet. Hur roligt kan det då vara att som spöke välta saker i vardagsrummet men inte få något gehör, eftersom vi som bor här tror det är katten som är den skyldige.
 
Det kan inte vara lätt att vara spöke nuförtiden.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om spöken, andar, jordbundna andar, spökhistorier

I djupwebben kan ingen höra dig skrika


Härom dagen hörde jag ett ord som jag inte hört förut. Djupwebben.
 
Jag frågade sambon (universitetsutbildad inom datanätverk) men hon visste inte vad det var. På jobbet visste de inte heller, men en kollega googlade på ordet och hittade följande förklaring:
 
djupwebben - (deep web) - den del av webben som sökmotorerna inte hittar. Djupwebben består av sidor som genereras från databaser, sidor som inte är åtkomliga via länkar, bild och ljud samt, för vissa sökmotorer, pdf-filer. Webbsidor som är lösenordsspärrade räknas däremot inte till djupwebben. 
 
Det beräknas att djupwebben är hundra gånger större än den sökbara webben. Mycket företagsinformation och myndighetsinformation hör till djupwebben, liksom ofta tidningarnas textarkiv. Sidorna i djupwebben är åtkomliga för den som vet exakt var de finns, men inte för vanliga sökmotorer som går från länk till länk. Specialiserade sökmotorer är ofta bättre på att hitta material i djupwebben än vad de vanliga generella sökmotorerna är.
 
När jag läser ovanstående går tankarna till nån gammal Indiana Jonesfilm där Harrison Ford irrar omkring i avlägsna mystiska djungelområden. 
 
"...djupwebben är hundra gånger större än den sökbara webben".
 
Det låter onekligen hissnande. Låt säga att man är ute och nöjessurfar på den vanliga trygga webben, typ till Aftonbladet, Fototriss eller Youtube. 
 
Så får man för sig att man vill kolla in lite kändisskvaller på Flashback och plötsligt sugs man in i ett svart webbhål. Och efter en omtumlande resa genom ett långt svart långt rör inser man några sekunder senare att man hamnat i djupwebben
 
"...den del av webben som sökmotorerna inte hittar".
 
Här är man fullständigt utelämnad och hur du än skriker och bankar kan ingen hitta dig, ty i djupwebben hittar inte de vanliga sökmotorerna. 
 
Jagad av stora blodtörstiga hundar rusar man planlöst runt i panik. Finns det något hopp om man blir fast i djupwebben?
 
 
 

Fototriss: spår

Veckans tema hos Fototriss är spår. På min första bild har jag fotat spåren efter mig när jag gått i snön.

På den andra bilden har jag fotat spåren efter min bil.

Den sista bilden visar järnvägsspåret vid resecentrum i Timrå. 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Fototriss, spår, foto, Timrå

Fototriss: grått

Den senaste tiden har vädret vädret varit grått, därav veckans tema hos Fototriss. Min första bild visar bland annat en gråaktig skog.
Nästa bild visar en gråaktig himmel.
Sista bilden visar den gråa snösörjan på vår gård.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Grått, Fototriss, foto, Timrå

Tre sekunder som präglade livet den dagen

 
Det har hänt flera mornar i rad nu. I morse hände det igen. När min klockradio startade (på utsatt tid kl 6,45) var det en av låtarna från årets delfinaler i Melodifestivalen som spelades. Precis som jag alltid brukar göra när klockradion startar sträckte jag ut armen och tryckte på snooseknappen. Jag hann höra klockradions ljud i typ tre sekunder.
Låten som spelades var Bröder med Linus Svenning.
 
Tre sekunder.
 
Mer behövdes inte för att låten skulle övergå i ett kroniskt tillstånd i min hjärna och som yttrade sig på det viset att jag resten av dagen gick jag omkring och nynnade: "Kära brööder, kära kära bröööder. Vad kan man göra när ett hjärta blöder..."
 
Nästa dag, samma sak igen. Klockradion startade, tre sekunders musikupplevelse, avbrutet av mitt snoosade. Den här gången var det Survivor med Helena Paparizou (ytterligare en av årets Melodifestivallåtar). 
 
Resten av min dag präglades av ett tvångsmässigt nynnande: "Just call me a survivor, Have to be a fighter, Gonna let you go, let you go..."
 
Jag vill inte påstå att jag tycker låtarna i fråga är så fruktansvärt bra men det känns som om tre sekunder räcker för att hjärnan på nåt vis ska bli omprogramerad. 
 
Imorgon bitti hoppas jag få vakna till Don't eat the yellow snow med Frank Zappa. Det skulle onekligen vara kul att gå omkring på jobbet och nynna: "Watch out where the huskies go, and don't you eat that yellow snow..."

Bilden ovan har inget med själva blogginlägget att göra. Den blev över för några veckor sedan när jag var ute och tog bilder till Fototriss.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Hjärnmask, musik, mello, melodifestivalen, Timrå

Ett gåtfullt citat om måsar, fiskebåtar och sardiner

 
"När måsarna följer efter fiskebåten gör dom det därför att dom tror att sardiner kommer att kastas i havet".
 
Den franske fotbollspelaren Eric Cantona sa så 1995 i samband med att han blivit dömd (till böter eller avstängning eller nåt) efter att han misshandlat en supporter.
 
Igår sa skådespelaren Shia LaBeuof samma sak på en presskonferens för filmen Nymphomaniac.
 
Men frågan är: vad vill man egentligen ha sagt när man säger så? Vilken är typ den underliggande symboliken? 
 
När skulle du drämma till med ovanstående citat och vilket budskap skulle det då ha? 
 
Bilden ovan tog jag i höstas i Rotterdams hamn. Jag minns inte att jag såg några fiskmåsar men troligen fanns det nog en och annan där.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Shia LaBeouf, Nymphomaniac, fiskmåsar, sardiner, Timrå

Dekadenta killar i överrock

 
Jag har alltid gillat The Beatles. De lyckades med konststycket att skapa musik som både var enkel och glädjefull, men samtidigt också djupsinnig och nyskapande. Deras musikaliska resa var unik. Från enkel hitlistmusik i karriärens början till att så småningom bli ett band, som med djärvhet och kreativitet, förde rockmusikens utveckling framåt. Sgt Pepper, The White Album och Abbey Road kommer nog för evigt att tillhöra rockhistoriens samling av klassiska album.
 
Men när Beatles slog igenom under 1960-talets första hälft blev många i vuxenvärlden upprörda över gruppmedlemmarnas utseenden. De ansågs långhåriga och stå för en dekadent livsstil. 
 
Titta på bilden ovan som är tagen i början av 1960-talet. Fyra unga Beatlesgossar klädda i skjorta, slips och överrock. Signalerar deras utseenden dekadens? Ser de ovårdade ut? Kan man med dagens mått mätt betrakta dem som långhåriga? Knappast! Om man skulle träffa på dessa herrar idag, 2014, skulle i alla fall jag gissa att det var en samling börsmäklare eller nåt. Jag tycker definitivt inte att de ser ut som ett gäng rockrebeller.
 
Tiderna förändras.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Beatles, musik, dekadens, frisyrer

Sista biten på plats

 
För närvarande pågår ett gigantiskt brobygge över Sundsvallsfjärden. Bron monteras ihop bit för bit och idag kom den sista biten på plats. Jag hade vägarna förbi och stannade till för att ta en bild. Precis som de övriga brobitarna levererades den sista biten på en stor pråm som sedan med stor försiktighet hissades upp med två speciella lyftanordningar. En hel del människor fanns på plats för att följa det långsamma skådespelet. 
 
Strax efter att jag tagit bilden ovan kom det in en massa dimma från havet som la sig över brobygget. Det gjorde att man inte längre kunde se bron men enligt lokal-TV kom biten på plats enligt planerna. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Sundsvall, sundsvallsbron, dubbelkrum, brobygge

Bellmans epistel om deodorant för diskmaskiner

 
När jag var liten fick vi i skolan lära oss att människor som levde under Carl Michael Bellmans tid (typ 1700-talet) ofta hade dålig hygien. Och när de till följd av den dåliga hygienen luktade illa så löste man inte detta genom att tvätta sig, utan istället sprutade de på sig parfym. 
 
Sant eller inte? Tja, vad vet jag? Men det var i alla fall den skrönan jag kom att tänka på när jag tidigare idag satt vid köksbordet och bläddrade i livsmedelkedjan Lidls reklamblad. En av produkterna som salufördes i bladet kallades diskmaskinsdeo, d.v.s tabletter som "tar bort illaluktande odör i din diskmaskin".
 
Jag undrar: varför inte istället göra ren diskmaskinen istället. Troligen finns det ett skäl till att den luktar illa, nämligen att den är smutsig på insidan. Frågan är då om deodorant är den långsiktigt bästa lösningen.
 
Kanske någon kan skriva en epistel i ämnet.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Bellman, Lidl, hygien, epistel, deodorant

Vem försöker Timråmoderaterna lura egentligen?

 
Igår tog jag en motionspromenad genom centrala Timrå. Tre minusgrader är perfekt promenadtemperatur när det är vinter; tillräckligt milt för att utomhusvistelsen ska vara behaglig - och tillräckligt kallt för att det inte ska vara slaskigt.  
 
På en av busshållplatserna efter Köpmangatan såg jag en affisch från moderaterna i Timrå. Budskapet var: "Det handlar om omtanke. Solidaritet. Alla får vara med." 
 
Jag ska erkänna att jag blir lite provocerad av Timråmoderaternas affisch. Jag kan inte påminna mig att jag sett någonting i moderat politik som har med omtanke och solidaritet att göra. Möjligen då omtanke om riskkapitalister som i det moderata Sverige tillåts slå mynt av den privatiserade välfärden.
 
I min begreppsvärd handlar solidaritet om att ha en välfärd (vård, skola och omsorg) som är tillgänglig för alla, oavsett inkomst och social tillhörighet. Omtanke tycker jag handlar om att bry sig om sina medmänniskor, inte värna om ett samhälle byggd på egoism. 
 
Vem tror Timråmoderaterna att de kan lura egentligen?
 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, moderaterna, Timrå, solidaritet, omtanke, socialdemokraterna

Fototriss: så här ser det ut där jag är

Så här ser det ut där jag är. Så lyder veckans tema hos Fototriss. I eftermiddag var jag ute och tog några bilder, och motiven kan sammanfattas i ett ord: snö. Översta bilden visar en skottkärra med diverse trädgårdsavfall som står på vår gård. Den har stått där sedan i höstas. Kanske tömmer jag den till våren när snön smält.
 
Centrala Timrå, lördag eftermiddag. Temperaturen visar behagliga 3 minusgrader och det är ganska skönt att vara ute och promenera. Coop och Lidl är de livsmedelsaffärer som är öppna.
 
Under natten mot lördagen kom det en del snö som jag skottar bort med snölassen. A day in the life in Timrå.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Fototriss, Timrå, foto, snö

RSS 2.0




Evenemang och konserter


Evenemang och konserter