Demokratin segrade till slut

 
Jag är 60 år och sosse.
 
Det är fredag och jag konstaterar att Sverige nu fått en regering drygt fyra månader efter valet. Så lång tid tog det alltså för riksdagspartierna att landa valresultatet i en regeringsbildning. Om inte den landningen hade gått vägen hade vi tvingats till ett extraval.
 
Jag tänker så här: vi har haft ett demokratisk val som genererade ett valresultat. Utifrån det resultatet har faktiskt riksdagspartierna ett ansvar att leverera en regering. 
 
Om vi tvingats till det extraval hade det faktiskt varit ett nederlag för demokratin.
 
Jag ska erkänna att jag inte gör vågen över den överenskommelse som möjliggjort den regering vi nu fått; nämligen att Stefan Löfven i sin roll som statsminister tvingas förverkliga borgerlig politik. Det känns surt. Men det är ändå en regering som bygger på demokrati och samförstånd, och därmed ansvarstagande. 
 
Och framför allt: vi har nu en politisk situation i Sverige där Sverigedemokraterna inte får något inflytande. Det är viktigt.
 
Under de kommande åren har nu den S-ledda regeringen (och samarbetspartierna) ett ansvar att fatta sådana beslut att ingen väljare frestas att rösta på SD. Det är också viktigt. Med andra ord: föra en politik som visar att solidaritet, demokrati och medmänsklighet är mer hållbart än extremism och rasism.
 

2019 igång

 
Nyårsdagen 2019.
 
Ännu ett år av livet har passerat och jag konstaterar att jag fortfarande är vid liv. Det glädjer mig. I och för sig finns inget som pekar på att motsatsen skulle inträffa men det känns ändå skönt att jag tillhör den privilegierade skara människor som får vara frisk och ha hälsan.
 
Det som präglat mitt 2018 är livet på jobbet. Mina analyser av det lämpar sig nog inte för pränt just här men jag kan säga att det många gånger varit jobbigt. Väldigt jobbigt. Jag upphör aldrig att förvånas över människors beteenden.
 
Året började annars snörikt. I februari/mars nånting hade vi rekordmycket snö här på villatomten. Sedan inom loppet av några veckor smälte all snö bort och en rekordvarm sommar tog vid. I juli åkte vi på medelhavssemester (Albanien) men insåg att det under den veckan var varmare hemma i Timrå.
 
Vilka är då mina förväntningar inför 2019? Naturligtvis att den mentala arbetsmiljön på jobbet ska förbättras samt att jag och mina närstående ska få fortsätta att må bra. När det gäller resmål så har vi funderat lite på Gardasjön och kanske Makedonien. Vi få se vart vi hamnar. 
 
God fortsättning på nya året!

Julen: frågan som kan avgöra extravalet

 
Juldagen 2018. Allt är lugnt.
 
Äntligen.
 
Helgen har här hemma, precis som i många andra hem, präglats av julförberedelser - storstädning, trängsel i affärer, matlagning i kubik. Under veckorna före jul hamnar svenska folket i masspsykos. Stress är uppenbarligen ett viktigt inslag i julförberedelserna. 
 
Jag tänker på det faktum att årets julafton var på en måndag. Konstigt nog ingen politiker som verkar ha insett sprängkraften i det. Jag menar, ända sedan september nån gång har man ju hört folk i bekantskapskretsen säga: "Gud så bra att julafton i år är på en måndag. Då har man hela helgen på sig att förbereda julfirandet. Och så behöver man bara ta semester två vardagar för att bli ledig drygt en hel vecka".
 
OM det nu skulle bli ett extraval i Sverige har ju partierna här en unik chans att fiska röster. Presentera bara ett förslag att julafton alltid ska vara på en måndag - och valsegern är ett faktum. Midsommarafton är ju alltid på samma veckodag, så varför inte också julafton?
 
Det parti som lägger fram ett sådant förslag vinner extravalet stort och kan därmed bilda regering. Sanna mina ord!

Extrem höst på väg

 
Sammanfattning av sommaren.
 
I juli var vi en vecka i Albanien. Vi ägnade större delen av juni åt att googla på olika resmål, Kroatien, Italien, Grekland men hittade inget som lockade (dvs var tillräckligt prisvärt). Så dök Albanien upp som ett tips på nån sajt. Sagt och gjort. Dit åkte vi. Om nån är intresserad av hur vi hade det och vad vi tyckte om resmålen går det bra att läsa här.
 
Sedan jag bloggade senast så har vi genomlidit en oerhörd vinter med fruktansvärt mycket snö samt en sommar med rekordvärme. Alltså olika varianter av extremväder. Frågan är nu hur hösten blir. Kan vi se fram emot en extremhöst? Extremt orangea höstlöv eller nåt?
 
Under årets första hälft har jag också hunnit att fylla 60 år. Det gick bra. Still alive, typ.

2017: lite sjuk, lite förbannad men ändå ganska nöjd

 
Detta skrivs när det är nyårsafton 2017. 
 
Mina lediga mellandagar har präglats av snöskottning. Minns inte när det senast kom så här mycket snö i december. 
 
Fast bra ändå. Snöskottning ger rikligt med motion. Ett rejält gympass med snöskyffeln och man kan gå in i stugvärmen efteråt och dricka bärs med gott samvete. 
 
Vad finns då att säga om 2017? Om man börjar från slutet så präglades min höst av prostatabekymmer. Under en period på två månader var jag på akuten fem gånger, tre av dem för urinstopp. 
 
Jag kan säga att urinstopp är inte kul. Det gör ont som fan. Men känslan av befrielse är desto mer ofantlig när man får en kateter på plats och trycket lättar. 
 
Nu är dock persen (förhoppningsvis) över. Tack vare två mediciner har prostatan krympt ihop till ett russin och framkomligheten i urinröret är åter normal. Kateter med tillhörande påse är ett minne blott. 
 
På jobbet har det under året varit högtryck. Mer än nånsin. Förändringarnas vindar blåser och det är mycket som ska hinnas med. Men förändringarna är också spännande och stimulerande. 
 
En minnesvärd händelse under året var sommarens semesterresa till Sardinien. Den var jättetrevlig. Sardinien är verkligen ett resmål att rekommendera.
 
En snackis under hösten har varit #metoo.
 
Äntligen, säger jag. 
 
Äntligen blir alla skitstövlar tilltryckta som ägnat sig åt översittarfasoner och härskarteknik. Själv har jag alltid undrar varför just den sortens män många gånger blivit "vinnare" - vinnare i kärlekslivet, sällskapslivet och arbetslivet. 
 
Svaret är väl att deras gränslösa självbild gjort att de trott sig ha rätt att bete sig hur som helst - en rättighet de naturligtvis aldrig haft. Bra att de nu blivit varse det.
 
I mitt arbete träffar jag många människor. De allra flesta är jättetrevliga och berikar mig med sina berättelser. 
 
Men emellanåt råkar jag ut för människor som i sin egocentriska iver inte tvekar att göra andra illa. Tyvärr har jag vid några tillfällen under året råkat ut för sådant beteende. Sånt gör mig förbannad. 
 
Sedan i somras går min blogg på lågvarv. Det beror främst på att jag inte har kraft nog att skriva. Övriga livet (jobbet) tar för för mycket kraft. 
 
Vad har jag då att se fram emot under 2018? Jo, jag fyller 60 år. 
 
60 år! 
 
Om endast tio år fyller jag 70 och om tjugo år fyller jag 80. Och sedan..? Nånstans där borta finns ett slut som närmar sig med stormsteg. Ja, jag vet att jag är nojig. Men jag gläds åt att jag fortfarande mår hyfsat bra. 
 
2018 är också ett valår och vi har en väldigt spännande valrörelse framför oss. Alliansen är på väg att krackelera och flera partier har opinionssiffror under fyraprocentsspärren. Glädjande är att att SDs opinionssiffror under året minskat något. 
 
2018 - ett år då allting kan hända.