Jag - en Neil Youngkille

 
Trumpifiering. Preppa. Mukbang.
 
Jag läser listan med nyord 2016 och ovanstående är tre av dem. Ytterligare ett nyord från 2016 är Dylanman. Ordets innebörd beskrivs i nyordslistan som "man som beundrar Bob Dylan och som anser sig förstå honom särskilt väl". Enligt beskrivningen har en Dylanman ett stort ego och förväntar sig att omgivningen andäktigt ska låta sig hänföras av dennes storverk.
 
Den sorten har man ju träffat på några gånger och jag blir lika irriterad varje gång. Självupptagna personer som bara vill prata till, inte med, andra människor har jag fått nog av.
 
Själv hade jag faktiskt inte hört ordet Dylanman förut, och jag har heller ingen ambition att bli någon sådan. Istället skulle jag vilja kalla mig för en Neil Youngkille - helt enkelt därför att Neil Young är så jävla bra!
 
Bilden: när jag blir stor vill jag bli som Neil Young - en man som trots sin mogna ålder fortfarande rockar fett.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Dylanman, nyord, musik, mansideal

It's gas, man

Jag och familjen var ju alltså i Florida i oktober. Förutom ett hus hyrde vi också en bil. En Chevrolet Impala, årsmodell 2016.
 
Vi hämtade ut bilen omedelbart när vi landat på flygplatsen i Fort Lauderdale, Miami. Jag ska erkänna att det var en skitcool bil att köra. 300 hästkrafter. Automatväxlad. Rymlig med skön sittkomfort.
 
Problemet vara bara att när jag efter några dagar skulle tanka den visste jag inte om den gick på bensin eller diesel. Jag tittade igenom alla papper vi fick när vi hämtade bilen på hyrfirman, men ingen information fanns att hämta om bränsleslag. 
 
Jag googlade, men nä - ingen klarhet om det var en bensinare eller inte. 
 
Till slut insåg jag att det inte fanns någon annan utväg än att köra in på närmaste mack, som var en Shellmack, och bita i det sura äpplet. Jag gick in till killen i kassan och sa som det var: "jag är turist från Sverige och jag har en hyrbil som jag inte vet om den går på diesel eller bensin. Kan du hjälpa mig, typ?"
 
"Sure", sa killen i kassan och gick ut till bilen. Där lossade han på tanklocket, stoppade in pekfingret i påfyllningshålet och drog det åt sidan några centimeter. Sedan luktade han på fingret och sa: "it's gas, man".
 
Lycklig fyllde jag upp bensin för 30 dollar och gick sedan in till kassan och betalade. Resan kunde fortsätta med nytankad Chevy. 
 
Bilden: Jag och hyrbilen framför hyrhuset i Florida.
 
 
 

Demokrati är enda alternativet

 
Nedanstående blogginlägg började jag att skriva i somras. Först nu har jag skrivit det klart. Möjligen kan det kännas lite inaktuellt, men egentligen inte:
 
I ETC skriver statsvetarstudenten Numan Semsuri att Demokrati duger inte. Semsuri menar att demokrati är ett överskattat statsskick eftersom det är med demokratins hjälp som exempelvis Sverigedemokraterna och Donald Trump närmar sig makten. I Turkiet finns också den demokratiskt valde president Erdogan som ägnar sig åt utrensningar av oliktänkande.
 
Att SD och Donald Trump får stöd av de breda massorna är naturligtvis oroväckande, tycker jag. Om (och när) dessa två aktörer får reell politisk makt riskerar Sverige respektive USA att hamna i ett katastroftillstånd. På riktigt.
 
Men problemet är naturligtvis inte det demokratiska systemet. Vad skulle i så fall vara alternativet? Diktatur? Naturligtvis inte. Man kan inte avskaffa demokratin bara för att folket tycker "fel". Problemet är väl snarare att demokratin inte är tillräckligt vital. Som någon sa nångång: "Vi kan aldrig ta demokratin för given, den måste återerövras om och om igen." Kanske detta är något våra traditionella politiker borde fundera på.
 
Vad jag menar är att alla måste involveras i den demokratiska processen. Inte bara proffstyckare på Twitter, eller när politiker i valtider gör halvhjärtade försök att "intressera" sig för väljarna. När väljarna inte känner sig sedda av de etablerade politikerna ökar risken att väljarna söker sig till fejkpolitiker som Trump och SD. 
 
Om vi har en demokrati där majoriteten vill införa dödsstraff (apropå exemplen i Semsuris artikel) så tyder det på att politikerna misslyckats med att skapa ett humant samhällsklimat. Lösningen är naturligtvis inte att då göra samhällsklimatet ännu mer inhumant (införa dödsstraff). I en vital demokrati finns inte "behov" av vare sig dödsstraff, Donald Trump eller SD. I en vital demokrati strävar alla medborgare efter att skapa ett samhälle som är bra för alla.
 
Vi har alla en skyldighet att jobba för hålla den vitala demokratin levande. 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, politik, diktatur, svpol
 
 

Traditioner är till för att brytas

Jag hade intentionen att delta i bloggutmaningen Blogg 24 och skriva ett blogginlägg om dagen mellan 1 och 24 december. Jag misslyckades. Min mentala energi räckte inte till och jag gav upp några dagar innan julaftonen.  
 
Nu har det hunnit bli nyårsafton och jag sitter och tänker på det firande som kommer att äga rum ikväll. I media och på Facebook läser jag upprörda kommentarer från människor som inte gillar fyrverkerier. "Hundar blir rädda och det kostar för mycket pengar" är några av argumenten mot nyårsfyrverkerierna.
 
Kanske är det så. Själv har jag ingen hund och det var väldigt många år sedan jag köpte några fyrverkerier senast. Jag brukar istället gå ut på gräsmattan under tolvslaget och titta på fyrverkerier som andra skjuter upp.
 
Däremot finns det en annan nyårstradition som jag definitivt har tröttnat på. Nämligen den att visa sketchen "Grevinnan och betjänten" på TV varje nyårsaftonskväll. Jag läser på Wikipedia att det inte bara är i Sverige som sketchen visas. Varje nyårsafton visas den i en rad länder, i och utanför Europa.
 
I Sverige visades sketchen första gången 1969 och sedan 1976 har den visats varje nyårsafton (med undantag av 2004 då visningen ställdes in pga tsunamikatastrofen i Indiska oceanen).
 
Det finns två versioner av sketchen inspelade, där samma skådespelare deltar. Den ena spelades in i Tyskland 1963 och den andra i Schweiz. Den vi får se i svensk TV är den schweiziska versionen. 
 
Fast nu får det vara nog, tycker jag. Den berusade betjänten har alltså stapplat omkring i våra TV-rutor 40 år i rad nu - likaså den dementa grevinnan (som enligt Wikipedia inte är en grevinna) Miss Sophie som inte förstår att hennes middagsgäster är döda. 
 
Det är verkligen dags att den traditionen bryts nu. Mitt förslag är att SVT de närmaste 40 åren visar sketcher med Ulvesson och Herngren (se videoklippet ovan) istället.
 
Gott Nytt År!
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om ulvesson, herngren, nyår, grevinnan och betjänten, traditioner, nostalgi, media

Terrorn kommer närmare

Jag ser på TV-nyheterna om attentatet i Berlin. En långtradare körde in i en julmarknad. Minst 12 döda och massor av skadade människor.
 
Enligt vad jag kan tolka av TV-bilderna handlar det om julmarknaden i ena änden av gatan Kurfürstendamm i västra Berlin. Inte långt därifrån fanns hotellet där jag och sambon bodde när vi besökte Berlin i december 2014.
 
Just den julmarknaden minns jag som riktigt mysig med försäljning av allt från julpynt och godis till gluhwein. Det känns läskigt att tänka att just där vi promenerade runt bland stånden inträffade ett (förmodat) terrorbrott två år senare.
 
Det som inträffade igår var fruktansvärt för de som drabbades på platsen, men är också ett slag det demokratiska och öppna samhället. Det känns som om terrorna kommer närmare och närmare - numera också på gator jag själv gått på.
 
En olustig känsla infinner sig.
 
Bilden tog jag på julmarknaden i Berlin där en långtradare mejade ner ett stort antal människor igår.
 
Blogg24-20
 

Att inte utmana sina illusioner

 
Bilden ovan tog min sambo på mig när vi var i Umeå förra helgen. I ett köpcenter i staden fanns denna apparat, en  snäll-o-meter. Om man lade handen emot displayen och väntade några sekunder så fick man ett utlåtande, i procent, på skärmen hur snäll man är.
 
Under några sekunder lekte jag med tanken på att prova. Men jag lät bli. Snäll-o-metern var ju avsedd för barn (handmallen på displayen var i tydlig barnstorlek). Det skulle bara ha sett fånigt ut om en 58-årig man stod på knä och försökte lägga handen mot en 10-tumsskärm på en konstig apparat med en kö av femåringar bakom sig.
 
Dessutom kanske snäll-o-meterna skulle ha påstått att jag inte är så snäll som jag tror. Det hade nog varit det värsta.
 
Blogg24-19

Viktminskningsbonus

Jag bloggade häromdagen om fördelar med att vara sjuk och nämnde då att om man har tur kan man få slippa jobbets luciatåg. Igår kom jag till insikt om ytterligare en fördel: viktminskning. Under förra veckan gick jag nämligen ner flera kilo.  
 
Skälet till viktminskningen är naturligtvis att jag under min sjukdomsvecka inte åt så mycket; att ligga däckad med influensaliknande symptomer främjar inte direkt matlusten. Det jag åt under de här dagarna handlar i stort sett om en tallrik filmjölk och några mackor varje dag. 
 
Naturligtvis känns det bra att jag gått ner i vikt eftersom jag tycker jag väger för mycket. Frågan är nu hur jag ska hålla den här vikten - ska jag fortsätta att endast äta lite filmjölk om dagarna? 
 
Blogg24-18

En hashtag i plåt

 
Under det senaste året har jag besökt kyrkor vid tre tillfällen - på en konfirmation, ett bröllop och nu senast då jag klättrade upp (inne) i ett kyrktorn för att fotografera en fabrik som ligger i närheten av kyrkan. 
 
Den gången jag var på konfirmationen blev jag sittande och funderade lite på psalmtavlan, alltså den där tavlan längst fram i kyrkor där man med nummer anger vilka psalmer som ska sjungas. 
 
Det jag funderade på var om inte tavlan skulle kunna inrymma mer information, exempelvis en hashtag. Jag menar, om det kanske är ett bröllop som äger rum så får brudparet välja en egen hashtag som gästerna sedan kan använda när de typ Instagrammar om bröllopet. Tänk en hashtag i små plåtbokstäver, typ #brollop2016, nedanför siffrorna med psalmverser.
 
Motsvarande skulle kunna användas vid både begravningar och konfirmationsgudstjänster. Tro mig, för eller senare blir denna framtidsvision verklighet.  
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Hashtag, sociala medier, internet, religion

Källkritik is the word

Igår kväll.
 
Ryggläge i sängen och zappande mellan olika appar i min iPad. Plötsligt plingar det till och jag får ett meddelande från en Facebookvän som varnar för ett farligt virus kallat Dansa av påven. I meddelandet uppmanas jag att vidarebefordra det till så många jag kan. Efter några sekunder kommer ett exakt likadant meddelande från ytterligare en FB-vän.
 
Jag går in på mitt Facebookflöde och ser en hel drös inlägg där samma meddelande utgör innehållet. I mitt inre ringer ett antal varningsklockor och jag googlar på "dansa av påven". Inte en endaste träff får jag men när jag gör samma sökning på FB så blir träffarna desto fler.
 
De flesta FB-träffarna är på folk som gjort egna postningar av meddelandet men bland träffarna hittar jag också ett inlägg från något som kallas Bluffakuten. Det är en sida på Facebook som specialiserat sig på att avslöja fejkade nyheter på internet. 
 
Där läser jag att meddelandet faktiskt är en bluff och har sitt ursprung i USA redan i april 2015. Då hette viruset Dance of the Pope och man kan direkt konstatera att den som gjort översättningen till svenska inte riktigt har den språkliga kollen. 
 
Bluffakuten konstaterar också att inga källor nämns i "varningsmeddelandet" vilket ytterligare sänker trovärdigheten till typ noll.
 
Men det intressanta är hur många reagerar när de ser sådana här meddelanden i sina sociala medier. Utan att göra den minsta reflektion om det stämmer eller inte så trycker man på Forwardknappen. Inte undra på att så mycket skitinformation virvlar omkring på nätet och som sedan landar i våra sociala nätverksflöden.
 
Hur ska man då kunna avgöra om ett meddelande är sant eller falskt? Det kan ju faktist vara så att ett riktigt datavirus är i farten och har tagit sikte på våra datorer och smartphones. 
 
Ja, svaret är ju ganska givet: källkritik. Vi har alla ett ansvar att kolla så att den information vi sprider på nätet stämmer, annars finns risken att den seriösa informationen till slut drunknar i en översvämning av desinformation. 
 
Information om den fejkade påvestoryn finns också på Viralgranskaren.
 
Bilden är från mitt besök i Vatikanen ifjol.
 
Blogg24-16
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Viralgranskaren, Bluffakuten, dansa av påven, Facebook, internet, källkritik, källgranskning, källkontroll

Jag slapp i alla fall luciatåget

Att ligga hemma och vara sjuk är inte kul. Det är klart irriterande med en näsa som ständigt rinner och klart obehagligt med värk i kroppen och i huvudet. 
 
Men det kunde naturligtvis vara värre. Jag vet ju att det troligen kommer att gå över inom de närmsta dagarna så jag ska inte klaga. Det finns också många människor på vår jord som lider av betydligt värre plågor än en förkylning.
 
Och faktum är att min förkylning gav mig lite tur i oturen. 
 
Jag insjuknade ju i tisdags, den 13 december, Luciadagen, vilket innebar att jag slapp vara med om det traditionella luciafiranden på jobbet. Luciafirandet på jobbet är ganska träligt. Det börjar med att vi får lussebullar och pepparkakor (vilket redan där är ett nerköp eftersom vi vanligtvis får mackor till förmiddagsfikat, jag har tidigare bloggat om det) sedan kommer ett luciatåg in i lokalen och ställer sig och sjunger ett gäng julsånger. 
 
Själv brukar jag bara bli trött av tillställningen och i skydd av mörkret försöker jag smita upp till mitt kontorsrum.
 
Blogg24-15 

Fototriss: transportmedel

På grund av att jag ligger däckad i en förkylning har jag inte riktigt mäktat med att uppdatera bloggen och bloggutmaningen Blogg24. Här kommer emellertid ett inlägg med mitt bidrag till förra veckans Fototriss. Temat då var Transportmedel.
 
De två översta bilderna tog jag vid vårt besök i Everglades nationalpark i Florida. Vi åkte både träskbuggie och svävare och fick se en rad spännande djur, bland annat alligatorer.
 
Den tredje bilden är också från vår Floridaresa. Bilden tog jag när vi kollade på ishockey i Tampa när hemmalaget Lightning mötte Detroit Redwings. I pauserna fick folk åka med i ismaskinen. 
 
Blogg24-14

Rapport från sjukbädden

 
Mitt sjukdomstillstånd har nu övergått från att handla om huvudvärk och ont i kroppen till hosta och snuva. Jag var en sväng på jobbet igår och styrde upp några grejor men sedan åkte jag hem igen. Sedan dess har jag leget i sängen.
 
Blogg24-13

Det är min tur nu

 
Klockan 15.00 i eftermiddag slog den till. Förkylningen. Flera personer omkring mig, hemma och på jobbet, har drabbats - och nu är det tydningen min tur. 
 
Jag är än så länge inte speciellt snuvig, men det killar i halsen och jag känner mig väldigt hängig. Det känns som om jag har feber. Hoppas det inte är influensa. 
 
Blogg24-12

Fototriss: E som i...

Veckans tema hos Fototriss är E som i... Här kommer tre bilder som utgör mitt bidrag. Första bilden tog jag på frukostbuffén på hotellet i Umeå där vi bodde under helgen. Flingorna var Ekologiska.
 
Andra bilden tog jag på gitarrmuseet. Elgitarren på bilden är en donation från ABBA-museet. 
 
Sista bilden tog jag idag på vägen hem från Umeå. Vägen på bilden är E4.
 
Blogg24-11

Hellre Paddy Persson än Ted Gärdestad och Bob Dylan

 
Umeå lördag.
 
Idag har vi besökt det fantastiska gitarrmuseet i Umeå och deras imponerande samling elgitarrer. Typ 500 till antalet. Sedan gick vi på en restaurang och åt julbord. Efter det gick vi tillbaka till hotellrummet där vi såg Så mycket bättre och därefter gick vi ner till hotellrestaurangen och tog en bärs. 
 
Hotellrestaurangen visade sig vara ett trevligt ställe. Mycket folk på plats, ett band som spelade irländsk musik och en härlig stämning i lokalen.
 
I kvällens avsnitt av Så mycket bättre sjöng deltagarna Ted Gärdestadlåtar. Ted Gärdestad har aldrig tillhört någon av mina favoriter vilket jag förklarar här.
 
Vi snabbzappade på hotell-TVn och kunde konstatera att det pågick Nobellmiddag nånstans söderut i Sverige, typ Stockholm. En av pristagarna, Bob Dylan (litteraturpriset) var inte närvarande för att hämta sitt pris. I programmet visades några filmsnuttar med en ung Bob Dylan och jag inser att jag har liknande känslor för honom som för Ted Gärdestad. Båda artisterna verkar haft ett kolossalt ego under sina karriärer, inte det minsta självdistans och blivit fullständigt uppslukade av sin popularitet. 
 
Sådana artister gör mig bara trött.
 
Därför var det befriande att komma ner i hotellrestaurangen och lyssna på Paddy Persson Group och deras irländska tongångar. Deras framförande präglades av humor, musikalitet och stor spelglädje. Att delar av deras trumset vid ett tillfälle ramlade av scenen (det stod lite för nära scenkanten) verkade inte bekymra orkestern utan de spelade glatt vidare tills låten tog slut. 
 
Paddy Persson Group var en ny och trevlig bekantskap för mig. Jag hoppas få se och höra dem igen någon gång.
 
Bilden: Paddy Persson lirade ikväll på krogen Plectrum i Umeå. 
 
Blogg24-10
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Paddy Persson Group, Umeå, Ted Gärdestad, Bob Dylan, Nobelpriset, Nobel, litteraturpriset, semester, resor

RSS 2.0


Tweets by @pasokvist



Evenemang och konserter


Evenemang och konserter