Att säga det förbjudna

 
Härom kvällen såg jag ett inslag i SVT Aktuellt om att Sverige tillhör de få länder i Europa som tar emot förhållandevis många flyktingar. En random svensk kvinna i övre medelåldern som spontanintervjuas säger att vi måste prata om volymerna som kommer till Sverige. "Men sånt får man ju inte säga i det här landet", sa hon. 
 
Inte..?
 
Men hon sa ju just det. Så frågan är då vilka konsekvenserna blir för att hon sa det där "man inte får säga". Kommer militär att rusa in i hennes hem och släpa iväg henne till något sunkigt fängelse anklagad för landsförräderi? Kommer hon bli torterad och avrättad därför att hon hade kritiska åsikter i TV (vilket är verkligheten i diktaturer med obefintlig yttrandefrihet)?
 
Nej, naturligtvis inte.
 
Däremot kan det hända att hon blir emotsagd. Och det är just det som är demokrati. Rätten att yppa sina åsikter och rätten att bemöta andras åsikter utan att riskera represalier i form av våld, internering eller något annat vedervärdigt. 
 
Repliker typ "sånt får man ju inte längre säga i det här landet" brukar ofta komma från debatörer som står Sverigedemokraterna nära, och som i samma andetag hävdar att Sverige styrs av en PK-maffia. Men deras problem är att de inte tål att bli ifrågasatta. De vill torgföra alla sina mer eller mindre rabiata åsikter, samtidigt som de vill att deras meningsmotståndare (PK-maffian) ska hålla käft. 
 
Är det den verkligheten vi kan förvänta oss om SD får makten i Sverige? Kommer en fri debatt utan risk för represalier att bli ett minne blott med Jimmi Åkesson som statsminister?
 
Frågan är när det blir mest farligt att säga det förbjudna.
 
Bilden har inget med innehållet i inlägget att göra. Den tog jag i våras vid en sjö nånstans i Norrland. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om yttrandefrihet, diktatur, demoktrati, media, pk, pk-maffia, politik, sverigedemokraterna

Fototriss: frukt och bär

Temat denna vecka hos Fototriss är Frukt och bär. I ena hörnet på vår gräsmatta hittade jag några smultron.
 
I frysen hittade jag en ask med blåbär (och eventuellt någon annan sorts oidetifierade röda bär), plockade för ett okänt antal år sedan. 
 
Okej, tomater är varken bär eller frukt men de är röda, runda och växer på en planta på vår gräsmatta. Och då tycker jag de är kvalificerade att vara med på bild. 
 
Bilderna har jag också lagt upp på Instagram.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om fototriss, frukt, bär, foto, sommar, odling, timrå, sundsvall, norrland

Om jag skriver nästa bok om Pippi Långstrump

 
Jag ska erkänna att jag är dålig på att läsa böcker. Jag ser hellre filmerna.
 
Jag har definitivt inte läst någon av de tre böckerna i Stieg Larssons Millenniumserie. Däremot har jag sett samtliga filmer. Jag tycker de var klart sevärda.
 
Idag släpptes ytterligare en Millenniumbok om karaktärerna Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. Fast den här gången är inte Stieg Larsson författaren - han är ju som bekant död sedan ett antal år tillbaka. Istället hade David Lagercrantz anlitats för att skriva boken. 
 
En intensiv debatt pågår om det var rätt att göra så eller om det ska betraktas som cynisk spekulation. Själv har jag inte riktigt bestämt mig för vad jag ska tycka.
 
Igår såg jag en intervju i Aktuellt (SVT2) med David Lagercrantz om hans syn på cirkusen runt utgivningen av hans bok. Vanligtvis brukar intervjuer och debatter i Aktuellt vara ganska trista historier. Mediatränade och vältalande makthavare som försöker vända programledarnas skjutjärnsfrågor till egna pluspoäng. Men intervjun med David Lagercrantz var något annat. Han svarade på frågorna med att blottlägga sina känslor. "Jag gör bara så gott jag kan", sa han. 
 
På Twitter ramlade kommentarer in, typ "är David Lagercrantz drogad?", "David Lagercrantz är hög i TV". Jag tror inte för ett ögonblick att han var drogad. Istället skulle jag vilja se fler intervjuobjekt som erkänner att de inte räcker till. Tänk att få höra Stefan Löfvén stå i Aktuelltstudion och säga: "jag gör bara så gott jag kan".
 
David Lagercrantz är inte först i historien att skriva berättelser med karaktärer skapade av någon annan författare. Jag menar, Walt Disney har varit död i decennier men fortfarande görs seriealbum med Kalle Anka - och ingen har ju kritiserat det. 
 
Kanske en korkad jämförelse. Men vad skulle hända om jag skrev en bok med James Bond som huvudkaraktär? Eller Pippi Långstrump? 
 
Okej, troligen skulle jag bli stämd av någon rättighetsinnehavare men jag skulle onekligen få ett spännande uppslag till ett blogginlägg. 
 
Bilden: författaren David Lagercrantz intervjuad i Aktuellt.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om stieg larsson, David Lagercrantz, Millenium, lisbeth salander, böcker
 
 

Fototriss: på väg

Veckans tema hos Fototriss är på väg. Första bilden tog jag för några veckor sedan i Mora. Det lilla tåget är på väg från Mora camping till stadens centrum. 
 
På väg till festivalen Folkan Waterfront möttes vi av en starkt lysande regnbåge. Även den bilden tog jag för några veckor sedan. 
 
När vi semestrade i Kroatien för en dryg månad sedan gjorde vi bland annat en utflykt till havs. Bilden tog jag på en båt på väg söderut efter kusten.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om fototriss, foto

Nu står det klart: jag borde bli hemmaman

 
Jag öppnar dörren och går ut på altanen. Där ute har det regnat och i gräset är det blött. Luften känns frisk att andas. 
 
Stunden lockar fram existentiella tankar. Vem är jag? Varför gör jag det jag gör? Vad borde jag göra? 
 
Svaren finns naturligvis på nätet. Härom dagen hittade en kollega en sajt på nätet där man kan lära känna sin personlighetstyp genom att svara på 41 frågor. När man svarat på alla frågorna får man en beskrivning av den personlighetstyp man tillhör samt vilka yrken man skulle passa till. Mycket av det som anges i mitt resultat känner jag igen men det finns även sådant jag ställer mig frågande till. Att jag är empatisk och gillarmänniskor - det stämmer. Men hemmaman? Eller säljare? Nja...
 
Så här blev mitt resultat:
 
Min personlighetstyp:
Populära och känsliga, med enastående social kompetens. Utåtriktade och empatiska. Uppriktiga och ärliga i sin strävan att förstå hur andra mår. Tycker i allmänhet inte om att vara ensamma. Ser allt ur ett mänskligt perspektiv och ogillar objektiv analys. Mycket framgångsrika i att hantera relationsproblem och att leda debatter. Vill vara till nytta för andra och sätter troligen andras väl före sitt eget.
 
Karriärer som skulle kunna passa:
Lärare, konsulter, psykologer, socialarbetare, personalvetare, präster, affärsbiträden, säljare, HR-personal, direktörer, eventkoordinatorer, politiker, diplomater, skribenter, skådespelare, designers, hemmaman, musiker.
 
Gör frågorna här.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om jag

Strykbräda med strängar nytt musikinstrument

De gjorde det igen.
 
Walk off the Earth.
 
Favoritbandet från Kanada har kommit ut med en ny cool video.
 
Den här gången spelar de på ett instrument jag tidigare inte hört talas om. Instrumentet kallas harpejji och ser ut som en strykbräda med strängar på. Rent tekniskt är det en sorts blandning av gitarr och piano.
 
Harpejji uppfanns 2007 av en person vid namn Tim Meeks och man kan alltså få fram toner både genom att knäppa och "hamra" på strängarna. 
 
På videon deltar endast tre av de fem gruppmedlemmarna. Men i gengäld gästas Walk of the Earth av sångaren Scott Helman. Låten de spelar heter Can't feel my face och versionen Walk off the Eart gör är hur bra som helst. 
 
Om man tittar noga så kan man se att sångerskan Sarah Blackwood är höggravid. Barnet i magen var en gosse som enligt uppgift föddes endast några timmar efter att videon spelats in. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om walk off the earth, musik

Svensexa eller frivillig trafikpolis?

 
Jag har hört talas om medborgargarden. Alltså "vanliga" människor som går samman och ägnar sig åt frivillig polisiär verksamhet. 
 
Om det vi ser på bilden är ett exempel på medborgargarde - det vet jag inte. Men att det handlar om en ickepolis, det är i alla fall ganska säkert. 
 
Bilden tog jag i den kroatiska staden Cricvenica när vi var där på semester för en månad sedan. Den vitklädda killen på bilden stod vid ett övergångsställe och dirigerade biltrafiken och gångtrafikanterna. I munnen hade han en visselpipa som han ivrigt blåste i. 
 
Jag är ganska säker på att han inte var polis. Frågan är då vem han var och varför han stod där.
Kanske tillhörde han nån frivilligorganisation som tagit på sig uppgiften att stå vid stadens övergångsställen och hålla koll så att ingen blev påkörd.
Kanske skulle han gifta sig och kompisarna hade dragit ut honom på svensexa och tvingat honom att leka trafikpolis en stund.
Eller kanske hade han bara ett stort kontrollbehov och kände det nödvändigt att styra upp trafiken just där och då.
 
Bra eller dåligt? Tycker du det skulle vara okej om "vanliga" människor på eget initiativ ställer sig vid ett övergångsställe (utan trafikljus) och dirigerade trafiken? 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om kroatien, resor, trafiksäkerhet, gatufoto

Sommartal med goda visioner

 
Idag har statsminister Stefan Löfvén hållit sitt sommartal. Jag har inte sett det i sin helhet, men däremot sett delar av det och dessutom läst några referat av det. 
 
Jag måste säga att jag tycker det Stefan Löfvén säger känns bra. Han talar som jag förväntar mig att en socialdemokratiskt statsminister ska tala.
 
 "Det är dags att sluta riva, och börja bygga Sverige", sa han bland annat.
 
Vidare sa han: "Jag vill att varje barn oavsett om hen har lätt eller svårt vid skolbänken ska känna: Ja, jag blir sedd, hörd och förstådd."
 
Sånt gillar jag. Alla ska ha rätt att bli bekräftade, oavsett sin förmåga eller sociala ursprung. 
 
Löfvén pratade mycket om invandring i sitt tal. Bland annat sa han:
 
"Vår regering vägrar att acceptera tiggeri och utsatthet. Vi riktar inte vreden mot tiggarna, utan den nöd som skapar tiggeriet". 
 
Bra där!
 
Löfven konstaterade att Sverige tillhör de länder i Europa som drar ett stort lass när det gäller att ta emot människor som flyr från krig och förstryck. 
 
"Jag är stolt över att Sverige aldrig kommer att fly från sitt medmänskliga ansvar. Men vi ska också få andra länder att också göra sitt", sa han. Löfvén sa också att även samtliga kommuner i Sverige måste ta ett större ansvar. Idag är det bara några, menade han.
 
Stefan Löfvén berättade också att regeringen satsar på utbildning för att fler ska komma i jobb. Han presenterade konkreta förslag på hur det ska lösas.
 
I samband med statsministerns tal svämmade Twitter över av diverse näthatare och deras illasinnade kommentarer. Trist, tycker jag. I dessa tider av oro, både inom och utom Sverige, är det viktigt att vi alla hjälps åt och ställer oss bakom de goda krafterna (socialdemokraterna) i kampen mot de onda krafterna (typ SD, näthatare, IS och diverse andra destruktiva knäppisar).
 
Visst, Löfvén presenterade många visioner som säkert är svåra att omsätta i praktiken. Men han har i alla fall goda visioner och det är en bra början.
 
Bilden: Stefan Löfvén, vår statsminister. Företrädare för det goda. Bilden har jag hämtat från socialdemokraterna.se där också sommartalet kan ses i sin helhet. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om stefan löfvén, löfven, sommartal, socialdemokraterna

Taxi är bäst i Kroatien

 
Vill bara säga att jag verkligen gillar taxichaufförerna i Kroatien. Alltid hjälpsamma, alltid vänliga och de förefaller genuint hederliga. Om man ska till en adress för första gången (typ hyrd semesterboende i ett flerfamiljshus) och man inte är riktigt säker på att det är rätt hus går alltid chauffören in i huset och frågar om vi hamnat rätt.
 
Om man har packning med sig hjälper de till att bära in den i huset.
 
Billigt är det också att åka taxi i Kroatien. Dricks är inte nödvändigt utan vi har varit med om flera tillfällen då taxichaufförer istället jämnat av priset nedåt för enkelhetens skull.
 
Bilden tog jag på en gata i Crikvenica när vi var där för en månad sedan. På gatan fanns en "hållplats" för taxibilar (vilket var en pub där chaufförerna hängde mellan körningarna). Vid fototillfället fanns dock ingen taxi inne.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om resor, kroatien, taxi

Vi är alla värda en applåd ibland

 
Så till det här med passagerare som applåderar när ett flygplan landar. Jag har alltid undrat varför.
 
Är passagerarna så imponerade över att piloten lyckades landa så att man i nåt sorts spontant lyckorus börjar klappa i händerna? Själv har jag inte räknat med något annat än att piloten ska lyckas både starta och landa flygplanet. Det är ju hans/hennes jobb, typ (såvida vederbörande inte är berusad förståss, vilket uppenbarligen händer).
 
Fast egentligen kanske vi skulle behöva lite mer av spontan feedback i vardagslivet. Exemeplvis när vi varit och handlat på ICA och kassörskan slagit in alla varorna i kassan och meddelar det totala priset - då apploderar kunderna i kön.
 
Eller varför inte på lokalbussen. Jag tror säkert det skulle lätta upp stämningen om busspassagerarna börjar applådera när bussen efter ett par timmars busstur når busstationen i någon svensk stad.
 
Jag skulle bara kunna gå till mig själv. Tänk om jag och min kollega skulle mötas av applåder i korridoren på jobbet varje gång vi gett ut ett nytt nummer av personaltidningen. Vilken energi sånt skulle ge. 
 
Bilden ovan tog jag i planet på väg till Kroatien tidigare i sommar. När planet landat i Rijeka utbröt spontana applåder bland passagerarna. Herregud! 
 
Jag har tidigare bloggat om mina funderingar om applåder i flygplan. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om applåder, semester, resor, flygplan

Vem är egentligen Loa Falkman?

 
Mera funderingar efter besöket i Dalhalla tidigare i sommar.
 
På väg ner mot publikområdet i Dalhalla passerade vi bland annat en souvenirshop. Där kunde man köpa tröjor och andra reklamprylar och på väggen hängde en affish med sommarens program. Förutom kvällens konsert med Roxette kunde vi där läsa att både Ulf Lundell och Marlena Ernman gästat Dalhalla denna sommar.
 
En kvinna intill mig läser högt ur programmet och konstaterar att även Loa Falkman ska sjunga här.
 
"Fast jag vet inte vem Loa Falkman är, bara att han är den nye ICA-Stig", upplyser tjejen bakom disken.
 
Om någon tvivlar på reklam-TVs genomslagskraft så påstår jag motsatsen. I själva verket hävdar jag att det är via reklam-TV vi får våra referensramar och vår bildning. Handen på hjärtat - vad är det egentligen vi diskuterar på fikarasterna på jobbet? Är det aktuella samhällsfrågor? Diskuterar vi hur främlingsfientligheten i samhället ska kunna minskas? Kulturfrågor?
 
Nej, vi diskuterar de senaste intrigerna i ICAs TV-reklam - om operasångaren Loa Falkman är bättre som ICA-Stig än den gamle proggsångaren Hans Mosesson. 
 
Själv tycker jag dock att reklamen från Carlton Beer är bäst.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om dalhalla, ica, loa falkman, reklam, ica-stig

Extra extranummer med Ola Salo

 
Hallå! Igår var jag och sambon och lyssnade på Ola Salo på festivalen Folkan Waterfront här i Timrå. Jag ska väl kanske erkänna att jag inte tillhör Ola Salos främsta beundrarskara men konserten var helt ok. Ola Salo var på ett strålande humör och bedyrade flera gånger hur trevligt han tyckte det vara att komma till Norrland. 
 
Publiken var väldigt entusiastisk och lyckades med konststycket att ropa in Ola Salo och hans band till ett extra extranummer (alltså inte bara det inplanerade extranumret). Ola Salo sa att det hade han varit med om endast en gång tidigare.
 
Tidigare under kvällen spelade Malmöbandet Hurricane Love på Folkan Waterfront. Det var deras nordligaste spelning hittills och konserten var en positiv musikalisk överraskning, tycker jag. Jag hade inte ens hört talas om gruppen innan men deras låtar var toppenbra och de bjöd på en härlig utstrålning från scenen. Hurricane Loves musik är sådan man blir glad åt och jag hoppas jag får möjlighet att se och höra dem igen nån gång.
 
För övrigt är Folkan Waterfront en helskön festival med aktiviteter både för barn och för vuxna. Jag hoppas den återkommer nästa år igen.
 
Bilderna är två av dem jag tog igår på Folkan Waterfront. Ola Salo (ovan) och Hurricane Love (nedan).
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om folkan waterfront, folkanwaterfront, hurricane love, ola salo, timrå

Kärnvapen bra för världsfreden?

 
Den här veckan är det 70 år sedan USA fällde atombomber över Hiroshima och Nagasak i Japan. De båda städerna utplånades fullständigt på en sekund och cirka 110 000 människor dödades omedelbart av de två bomberna. Med tiden blev den totala dödssiffran 200 000 på grund av de bränn- och strålskador som många fick.
 
Bomberna fälldes för att förmå Japan att kapitulera i det då pågående andra världskriget.
 
Jag har alltid levt i den tron att USAs atombomber var en fullständigt förfärlig handling eftersom de dödade så oerhört många människor och skapade en sådan fruktansvärd förödelse. Med andra ord ett krigsbrott.
 
Men i en artikel i Sundsvalls Tidning läser jag att det nog egentligen inte var så. Militärexperter som citeras i artikeln menar att om inte atombomberna fällts hade andra världskriget fortsatt som konventionellt krig med stridande marktrupper vilket på sikt inneburit många fler döda.
 
"Aldrig har så få människor dött i krig som under efterkrigstiden. Det går att argumentera för att detta är en effekt av kärnvapnen", säger Fredrik Lindvall, sägerhetplolitisk analytiker, i artikeln.
 
Efter 1945 skaffade fler länder kärnvapen och terrorbalansen som uppstod gjorde att ingen ville starta ett krig - sägs det.
 
"Att kalla kärnvapen för fredsbevarande är kanske för starkt ord, men de har helt klart varit krigsdämpande", menar Fredrik Lindvall i artikeln.
 
Själv har jag dock svårt att ta till mig resonemagnet att det skulle vara taktiskt rätt att döda ett visst antal människor bara för att kunna undvika att ännu fler dödas senare. Mänskliga liv får aldrig bli ett investeringskapital i tron att man ska spara ännu fler.
 
I väpnade konflikter finns inga vinnare, bara förlorare.
 
Om alla verkligen vill så får vi fred på jorden.
 
Skrota alla kärnvapen!
 
Bilden ovan: Molnet vid en atomsprängning har ett karaktäristiskt utseende och liknar en svamp. Eftersom jag inte har någon atombomb så har jag heller ingen möjlighet att ta ett sådant foto. Istället fotade jag en svamp jag hittade pågräsmattan. Jag tycker den smäller lika högt som fotomotiv!
 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om atombomb, kärnvapen, hiroshima, nagasaki, krig, fred

Känn dig otrygg med MySafety

 
Idag blev jag uppringd på min mobil av en man från MySafety. Han sa att han ville informera mig om att MySafety bevakar så att inte min identitet blir kapad på nätet. 
 
Han betonade att många människor får sina identiteter kapade av kriminella men att man med MySafetys hjälp kunde känna sig trygg. 
 
Jag frågade om detta är en tjänst som han erbjuder eller om MySafety iklätt sig rollen som min digitala bodyguard bara så där per automatik. 
 
"Vi tar en abonemangsavgift på endast 59 kronor i månaden", sa han. 
 
"Nja, jag är nog inte intresserad. Jag håller koll på det där själv", sa jag.
 
"Du ska veta att det är väldigt lätt för kriminella att kapa din identitet på nätet", sa han.
 
"Det tror jag säkert, men jag ber att få tacka nej".
 
"Men det är väldigt enkelt att ta ett abonnemang. Det enda vi behöver göra är att tala in ett inspelat meddelande som kvittens", sa han.
 
"Nej, som jag sa så tackar jag nej", sa jag.
 
Klick!
 
Där la han på luren.
 
Efter samtalet googlade jag på MySafety och hittade bland annat en artikel från Privata Affärer som berättade att MySafety blivit utkastad från callcenterföretagens egen branschorganisation därför att MySafety använt alltför aggressiva försäljningsmetoder. De aggressiva försäljningsmetoderna gjorde att företaget fick rekordmånga anmälningar hos Konsumentverket. 
 
MySafety har också blivit anmälda för att ha skickat fakturor till folk utan det funnits några avtal.
 
Företagets affärsidé verkar vara att utnyttja människors oro för nutidens digitala faror. Frågan är om MySafety är till nån hjälp eller om det i själva verket är det företaget som föranleder den största oron. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om MySafety, telefonsäljare, callcenter, internet
 
 
 
 

Play the game

  
Som jag bloggade om häromdagen var vi förra veckan på rockkonsert. Det var jag, sambon och 4000 andra människor. 
 
Vid rockkonserter förr i tiden hände det ibland att publiken visade rockartisterna sin uppskattning genom att tända sina tändare och hålla upp dem i luften. Flera gånger har jag själv upplevt den mäktiga synen när tusentals människor i en publik vajat sina tändare fram och tillbaka. 
 
Men det var förr, det. Nuförtiden är det mobiler som gäller. 
 
När vi var på förra veckans konsert med Roxette höll publiken upp sina mobiler (med tända lampor) under en av låtarna. Den mäktiga känslan blev densamma, faktiskt lika coolt som om publiken hållit upp tändare.
 
Fast när konserten led mot sitt slut undrade jag faktiskt vad stora delar av publiken höll på med. Som de allra flesta vet (eller borde veta) avslutas i stort sett alla rockkonserter med en liten teaterföreställning. Den teaterföreställning kallas extranummer. 
 
Alla artister räknar med att publiken vill ha ett extranummer. Egentligen ska ju publikens önskemål om extranummer komma som en positiv överraskning på artisterna på scenen. Men alla större artister räknar med extranummer och luras bara när de påstår att konserten är slut.
 
Därför var det med stor irritation jag konstaterade att stora delar av publiken reste sig för att lämna Dalhalla när Per Gessle sa "tack för ikväll, det här var sista låten". 
 
Alla borde veta att det bara är teater och att bandet räknar med att spela ytterligare ett par låtar. Så när Roxette efter några minuter åter kom in på scenen för att dra igång The Look såg den del av publiken som var på flykt enbart förvånad ut, typ "hallå, vad är det som händer? Han sa ju att det var slut och så börjar de spela igen. Kan inte vi gå härifrån nu?
 
Amatörer!
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, musik, roxette, dalhalla

RSS 2.0


Tweets by @pasokvist



Evenemang och konserter


Evenemang och konserter