Vårpromenad som ger hopp

 
Vädret idag: varmt och soligt. Jag tog en promenad på lunchrasten, gick från jobbet till sporthallen och tillbaka. En halvtimme prick. Det hade nästan varit syndigt att inte ta chansen att få njuta när naturen bjussade på riktigt skönt vårväder. 
 
Det är fantastiskt att det händet gång på gång, varje år. Efter en kall och död vinter (okej, slumrande vinter då) väcks allt till liv igen när våren kommer - blommor, fåglar, människor. Naturen är (i alla fall hittills) oövervinnelig. 
 
Under min promenad hittade jag ett gäng tussilago (bilden ovan) som kämpat sig upp genom lagret av skräp, gamla löv och torrt gräs. Motståndet var säkert hårt men det blev ändå tussilagona som gick segrande ur matchen. Som vanligt. 
 
Det finns hopp om framtiden. Trots allt. 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, våren, vårväder, vår, tussilago

Fin bil i Rom

 
En av de trevligare stadsdelarna vi promenerade i när vi var i Rom var området väster om Piazza Navona. De smala och krokiga gatorna var mysiga och där fanns gott om inbjudande restauranger.
 
I ett gathörn såg vi bilen på bilderna ovan och nedan. Den såg ut att ha några år på nacken men såg fin och välskött ut. Jag har ingen aning om vilket bilmärke det handlar om. Kanske någon som läser detta vet?
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, bilar, resor, Italien

Halvtid

 
Jag ska erkänna att jag är lite stolt. 
 
Det här är mitt inlägg nummer 50 av 100 i utmaningen Blogg100. Jag har alltså hittills lyckats skriva ett inlägg om dagen i 50 dagar. Inte ett enda inlägg har jag hittills missat. Det bästa är att det dessutom gått riktigt bra. Inspirationen har för det mesta varit intakt och endast vid några få tillfällen har jag tvingats skrivit "nödinlägg", dvs inlägg utan någon som helst tanke och mening. 
 
Sedan kan man naturligtvis diskutera om överhuvud taget något av mina inlägg har någon mening, men det är en annan diskussion. 
 
Ifjol och året dessförinnan deltog jag också i Blogg100. Då gick mitt bloggande betydligt trögare och jag hoppade av Blogg100 i förtid, långt innan jag nådde halvtid. Men just nu känns sannolikheten stor att jag faktiskt ska komma i mål med 100 skrivna blogginlägg. Hoppas bara inspirationen håller i sig.
 
Bilden ovan har inget med Blogg100 att göra. Den tog jag i Roms tunnelbana för ett par veckor sedan.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100

Fototriss: gräsrotsnivå

Om man går ner på gräsrotsnivå kan man hitta ett och annat. Vitsippor, exempelvis. Sådana hittade jag när jag tog en fotopromenad idag genom de centrala delarna av Timrå.
 
Hemma på gården hittade jag ett antal kottar i gräset som våra tallar tappat. En av dem fick bli fotomotiv nummer två. 
 
Gräsrotsnivå kan ju också symbolisera något som ligger nära marken - eller på golvet. Hemma på vårat golv befinner sig ofta vår katt Houdini. 
 
Bilderna har jag också lagt upp på Instagram.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Fototriss, gräsrotsnivå, Timrå, Sundsvall

Varför spela teater? Jag har ju min iPhone!

 

Är du en skärmsneglare?

 

I gårdagens sändning av Aktuellt (SVT2) handlade ett av inslagen om våra nya vanor vi fått med anledning av att vi ständigt är uppkopplade. Skärmsneglare och onlinetics är tydligen ord som används för att beskriva när vi vanemässigt (tvångsmässigt) sitter och pillar på mobilen vid alla möjliga och omöjliga tillfällen. 

 

En studie om detta har gjorts vid Göteborgs universitet och frågan som ställdes i inslaget var: klarar vi av att ständigt kunna nätverka digitalt, samtidigt som vi ska förhålla oss till de människor vi har i vår fysiska närhet?  

 

Jag har tidigare bloggat om det här där jag slår fast min rätt att surfa när jag äter.

 

Jag menar, vad är alternativet?

 

Om jag vill ta del av nyhetsflödet i min mobil när jag är bortbjuden på middag (eller på fest eller nån annanstans där jag är bland andra människor), då måste jag få göra det. Behöver det innebära att jag är oartig?

Är det mindre oartigt när bordsgrannar dränker oss övriga med sina egna, aldrig sinande, flöden av skryt och egocentriska berättelser om sina inbillade storverk? I sådana situationer har jag större utbyte av att kolla Facebook i mobilen.

 

Nä, jag tänker inte spela teater bara för att vara artig.

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om blogg100, skärmsneglare, onlinetics, online-tics, timrå, sundsvall, facebook

Mina röda chinos

 
Vi åker motorvägen mellan Sundsvall och Timrå. I höjd med City Gross säger sambon:
 
"Vet du om att Dressmann har extrapris på chinos? Vi skulle kunna svänga av i Birsta om du vill köpa ett par". 
 
"Nej, jag orkar inte", säger jag. "Jag är inte mentalt förberedd på att handla kläder just nu". 
 
"Okej", säger sambon.
 
Färden går vidare och strax innan avfarten mot Birsta säger jag:
 
"Kanske jag skulle köpa ett par chinos ändå".
 
"Okej", säger sambon. "Då kan jag passa på att prova ett par skor". 
 
I Dressmanbutiken har man laddat med massor av chinos i olika färger. Röda, gula, svarta, gråa. 
 
Intill hyllorna med chinos hänger ett gäng orangea kavajer. 
 
"Jag vill ha en orange kavaj och ett par röda chinos", säger jag.
 
"Nej! Herregud! Det skulle se fruktansvärt ut. Rött och orange matchar inte alls varandra", säger sambon. 
 
Sedan följer en lång diskussion om vilka mönster och färger som matchar rött, och vilka som definitivt inte gör det. Nu har jag lärt mig att ljusblått och rött inte matchar varandra. Däremot matchar rött med exempelvis grått. 
 
Jag köpte ett par röda chinos och en gråvitrutig skjorta - samt ett par mörkblå chinos. 
 
Bilden ovan: motorvägen mellan Sundsvall och Timrå, nästan i höjd med Birsta City. Det var här jag bestämde mig för att köpa ett par chinos.
 
Blogg100/47
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, Dressmann, Timrå, Sundsvall, kläder

Stöldrisken eliminerad

 
Jag fortsätter att tjata om vistelsen vi hade i Rom under påskhelgen. 
 
En sak jag slogs av i Rom var att många bilar var så små. Här i Sverige är vi vana att se större bilar på vägarna, typ Volvo och Audi, men i Rom vimlade det istället av små Fiatbilar och ännu mindre Smartbilar. 
 
Och när bilar är så små ökar kanske också stöldrisken. Eller kanske man skulle kunna säga: stöldmöjligheten förenklas. Jag menar - en liten bil är det ju bara att ta under armen och gå iväg med.
 
Kanske var det så ägaren till den lilla pickupbilen på bilden tänkte. Typ "lika bra jag låser fast bilen med en kedja så att ingen bär iväg den".
 
Jag skulle vilja se den som försöker bära bort min Volvo.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, bilstölder, resor, Italien

Ifall nån undrar

 
Det blåser och är kallt ute. Jag fryser. Det måste väl i alla fall tyda på att jag inte är en robot.
 
Blogg100/45
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, Timrå

Kreativt entreprenörskap i liten skala

 
Entreprenörskap kan yttra sig på olika sätt. Man kan exempelvis äga en bilverkstad och ta betalt för att reparera andras bilar. Man kan också ha en revisionsfirma och ta betalt för att hålla ordning på siffrorna åt andra entreprenörer. Eller så kan man vara teambuildingkonsult och ta betalt för att lära andra entreprenörer att hålla ordning på sig själva.
 
I Rom såg vi några olika exempel på småskaliga, men inte mindre kreativa, entreprenörer. 
 
När vi steg av bussen strax söder om Rom, för att besöka Santa Domitillas katakomber, hajade vi till rejält när vi gick över ett övergångsställe. Mitt i vägkorsningen stod två killar och jonglerade, den ena med bollar och den andre med färgglada käglor. 
 
När trafikljusen lyste rött för bilarna ställde sig de två killarna mitt i korsningen och jonglerade. När några sekunder återstod innan det skulle slå om till grönt tog de av sig sina hattar och gick fram till bilarna i förhoppning att förarna skulle ge dem pengar. När det sedan slog om till grönt gick de åt sidan och när det åter blev rött körde de igång igen med sina jongleringskonster.
 
Smart och underhållande, tycker jag - men kanske lite farligt. De italienska bilisterna kör ju som galningar.
 
Efter gatan Via del Corso hittade vi nästa kreativa entreprenör. Det var en dam som satt på trottoaren med ett litet bord framför sig. På bordet hade hon lagt ut ett antal kort med vilkas hjälp hon spådde en tjej som satt bredvid. Själv tror jag inte ett dugg på spådomar, vare sig det sker med hjälp av kort eller med glaskulor. Men så länge entreprenörens kunder tror på det man gör så är det väl okej.
 
Dessutom hade damen med korten en ambulerande lösning och kunde slå sig ner där marknaden var som mest intensiv.
 
Det här med att tro på produkten handlar även det tredje exemplet om. Här har jag ingen bild att visa men på souvenirbutiken intill Petersplatsen sålde man välsignat vatten. Vattnet salufördes i små flaskor (uppskattningsvis 20 cl) som kostade 60 kronor. I butiken kunde man också köpa små kors och andra religiös symboler som butiken ombesörjde så att de blev välsignade. Det gick till så att när man betalt för varan fick man den inte med sig, utan efter att den välsignats levererades den utan extra kostnad till kundens hotell.
 
Jag frågade damen i kassan om det var påven själv som välsignade prylarna men nej, det var det inte. Välsignelsen utfördes av andra präster i Vatikanen, sa hon.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, resor, Italien

Okända anteckningar från gatan

 
Påskdagen i Rom. Det regnar ute. Vi har tagit vår tillflykt in i en irländsk pub på Via Nazionale där vi slår oss ner och beställer in varsin pasta carbonara. Genom fönstret ser jag en uteliggare på andra sidan gatan.
 
Uteliggaren har lagt ut ett gäng filtar i ett prång intill trottoaren där han slagit sig ned med sin hund. Bredvid sig har han en kasse med sina personliga tillhörigheter. 
 
Jag zoomar in kameran allt som går och tar några bilder på honom. Han röker. Eftersom jag sitter inne på puben ser han inte mig. 
 
Efter en stund tittar jag ut igen och ser att han håller i något. Först liknar det ett sånt där plånboksfodral till mobiler som är vanliga nuförtiden men efter att jag tagit ytterligare några bilder på honom, och förstorat dem i kameradiplayen, ser jag vad det är.
 
Uteliggaren skriver i en anteckningsbok. Den ser sliten ut med hundöron som spretar åt alla håll. Jag undrar vad han skriver. Skriver han kanske dagbok om livet som uteliggare? Eller löser han Sudoku? Kanske han ritar karikatyrer på folk som går förbi?
 
Blogg100/43
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, resor, Italien, uteliggare, tiggare

Fototriss: blå

Den här veckan är det blå som gäller hos Fototriss. Enklast att hitta färgen blå är att söka sig till de naturliga elementen. Exempelvis vatten. Som på bilden ovan. Bilden tog jag nu i eftermiddag vid Vivstavarvstjärn som ligger alldeles intill där jag bor.
 
Ett annat natuligt element är himlen som idag också var blå. Saken nere i hörnet är nån sorts snurrmojäng på skorstenen på ett hus i grannskapet. 
 
Motivet till min sista blåa bild hittade jag i garaget. Blixtlåset på cykelväskan visade sig ha en blå färg.
 
Bilderna na har jag också lagt upp på Instagram.
 
Blogg100/42
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blå, foto, blogg100, Fototriss, Timrå

Selfiekudde bättre än selfiepinne

 
Som jag tidigare nämnt här på bloggen blev vi överallt i Rom uppvaktade av personer som ville sälja selfiepinnar. För den som inte har koll på vad en selfiepinne är kan jag berätta att en sådan använder man för att ta bilder på sig själv med mobilen. Man monterar sin mobil på selfiepinnen, håller den framför sig och tar en bild på sig själv. Selfiepinnar är den senaste hajpen i Instagram- och Facebookvärlden.
 
Själv tycker jag inte Selfiepinnen är det optimala verktyget för att ta selfisar. Jag föredrar selfiekudden. En sån finns inte att köpa av säljare på stan. Min selfiekudde har min sambo sytt åt mig.
 
Selfiepåsen är en liten tygkudde fylld med ris. Den fungerar egentligen som ett litet stativ. Kudden kan man placera på vilket underlag som helst; exempelvis en sten, en spetsig stolpe eller en skylt. Ovanpå kudden placerar man sedan kameran och tack vare riset så står kameran stabilt. Sedan är det bara att ställa in fördröjd avtryckning så att man hinner att ställa sig i position för fotograferingen.
 
Fördelen med selfiekudden jämfört med en selfiepinne är att man kan ta bra bilder även när det är dåligt ljus. Riset i kudden gör att kameran står stabilt och man kan ta bilder med lång slutartid och samtidigt ha lågt ISO-tal.
 
Bilden ovan tog jag på några av de en miljon (kändes det som) selfiepinnesäljare vi mötte i Rom. Bilden nedan har jag tagit på min egen selfiekudde. Bilden allra längst ner har jag tagit på några personer som tog selfisar vid Fontana di Trevi (som vid vårt besök var tömd på vatten och föremål för underhållsarbeten).
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100selfieItalienresor

Ein selfie mit Einstein

 
Ytterligare en bild från Romvistelsen under påskhelgen. Här posar jag med självaste Albert Einstein, han med relativitetsteorin. 
 
Fast det är inte Einstein på riktigt. Det är bara en vaxfigur på ett vaxkabinett som vi passerade under vårt flanerande i centrala Rom. Vi löste inte in oss på vaxkabinettet utan nöjde oss med att ta lite selfisar med figurerna som stod placerade i enrén. Förutom Einstein kunde man där hitta Barack Obama, Brad Pitt, Napoleon och nån fotbollsspelare jag inte har en aning om vem det var.
 
Figuren till vänster i bild är dock ingen vaxfigur. Det är originalvarianten av turisten från Timrå.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Selfie, blogg100, Einstein, resor, Italien

Ett uppdrag att ta ställning till

 
Colosseum i Rom. Elipsformad amfiteater och en av Roms mest besökta turistattraktioner. Självklart var vi också där under helgens Romvistelse. 
 
Colloseum byggdes för snart 2000 år sedan och har blivit lite sliten, både av väder och vind men också av mänsklig hand. 
 
Vid vårt besök kunde vi konstatera att enorm byggnadsställning var rest utanpå en del av Colosseum. Jag gissar att någon form av underhållsarbete eller förstärkning pågick. Det måste väl betraktas som ett riktigt guldjobb för en ställningsentreprenör att få hyra ut en byggnadsställning av den storleken.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, resor, entreprenörsskap, Italien

Bra skor och en digital karta underlättar turistandet

 
Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Appen 700 City Maps är ett oslagbart hjälpmedel när man är ute och reser, särkilt i storstäder. Med den har man ständigt koll på vart man är och vilken väg man ska ta för att komma dit man vill.
 
700 City Maps (det finns även andra liknande appar) laddar man ner till sin smartphone medan man befinner sig i ett trådlöst nätverk. När man sedan kommer till sitt resmål funkar 700 City Maps online, ungefär som en GPS-navigator. På kartan i appen kan man sedan se vart man befinner sig, vilket visas med en prick.
 
När sambon och jag är ute och reser åker vi ofta lokalbuss för att ta oss till olika platser. Det är inte bara billigt, det är också kul eftersom man får möjlighet att se andra människor än turister. Med 700 City Maps under bussresorna visste vi precis när vi skulle kliva av.
 
Under storstadssemestrar blir det också mycket promenerande vilket gör att man lätt får ont i fötterna. Vis av erfarenheter från tidigare resor hade vi denna gång utrustat oss med rejäla promenadskor med luftdämpad sula. Dessa tillsammans med appen 700 City Maps bidrog starkt till att vistelsen i Rom blev väldigt lyckad.
 
Bilden ovan: tack vare bra skor slapp vi få ont i fötterna efter promenaderna på Roms gator.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, resor, Italien, kartor
 
 
 

RSS 2.0


Tweets by @pasokvist



Evenemang och konserter


Evenemang och konserter