Vart tog nyckelbarnen vägen?

 
I begynnelsen fanns Hyland Hörna.
 
Hyland Hörna var en svensk talkshow i televisionens barndom som sändes i svensk TV mellan åren 1962 och 1983 (alltså hela 21 år). 
 
Programmet leddes av Lennart Hyland och i samband med serien sammanställdes bland annat en ABC-bok (1966) som såldes till förmån för leprasjuka barn. Jag minns att mina föräldrar köpte en sån bok (svenska folket fick skicka in förslag på verser till varje bokstav). Några av verserna minns jag fortfarande, exempelvis den under bokstaven Ä:
 
Älgen ensam satt och log,
i en söndeskjuten skog.
 
Under bokstaven N kunde man läsa:
 
Nyckelbarnet sa till pappan,
far, jag såg din fru i trappan.
 
Begreppet nyckelbarn var en snackis på den tiden. Nyckelbarn var barn till föräldrar som båda var yrkesarbetande och för att kunna ta sig in i hemmet efter skolan hade barnet en nyckel runt halsen.
 
Jag minns att min mamma tyckte synd om nyckelbarnen.
 
Idag pratas det aldrig om nyckelbarn. Finns de inte längre? Går alla barn på dagis och fritids idag?
 
Intressant det där hur modeorden kommer och går - i takt med att samhället förändras. På 1970-talet pratade ingen om att nätverka eller skicka en tweet. Idag är det många som använder de orden dagligen.
 
Nyckelbarn verkar däremot vara ett ord som inte längre behövs.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, nyckalbarn, Timrå, Sundsvall

Varför Ola Salo?

 
Jag läser på nätet att Ola Salo kommer till festivalen Folkan Waterfront i augusti. Okej. Då vet vi vem som som ska spela i öltältet. Nu väntar vi bara på besked vem som blir huvudartist på stora scenen. 
 
För jag jag kan väl inte tänka mig att det är pellejönsartisten Ola Salo som ska vara huvudnumret vid årets festival.
 
Vid förra årets upplaga av Folkan Waterfron var Miss Li det stora dragplåstret. Så här bloggade jag då. Innan fjolårets festival var jag ingen större anhängare av Miss Li, men efter att jag upplevt konserten med henne ändrade jag mig. Miss Li var ju riktigt bra. 
 
Tänk om det blir likadant efter att jag sett och hört Ola Salo live. Kanske kommer jag ut som Ola Salo-fan efter festivalen.
 
Fast jag hoppas fortfarande att någon annan artist blir huvudattraktionen vid året Folkan Waterfront.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, Folkan Waterfront, Söråkers Folkets Hus, Timrå, Sundsvall

Dags för en ny omgång av Blogg100

 
Blogg 100 är igång igen, för fjärde året i rad. Jag var med förra året och året dessförinnan, men gav upp i förtid båda omgångarna. Nu tänkte jag prova igen - utmaningen är att posta minst ett blogginlägg per dag, under 100 dagar. 
 
För att öka läsvärdet i mina 100 kommande inlägg tänkte jag inte bara bjuda på utlämnande personliga betraktelser, skarpsynta politiska analyser och exempel på nyskapande fotografi. Det kanske också blir någon nakenchock samt redogörelser för aktuella intriger på jobbet. 
 
Fast kanske ändå inte. 
 
Mest troligt är att läsekretsen får glädjas över de blogginlägg som blir skrivna överhuvud taget. Och då blir det som vanligt - små funderingar i vardagen.
 
Nåja, jag kör så länge det håller. Vi får se hur det går.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, nakenchock, Timrå, Sundsvall

Hoppas IS skonar Italien

 
Jag läser på det norska public servicebolaget NRKs hemsida att en IS-sympatisör påstått på Twitter att IS planerar att överta makten i Italien. Förutom att införa sharialagar i Italien så påstår sympatisören också att IS tänker använda det lutande tornet i Pisa till att kasta ner homosexuella från.
 
Att IS är en samling vettlösa och blodtörst galningar, bortom allt förstånd, är väl numera ganska känt. Men jag hoppas verkligen inte de gör verklighet av sina italienska planer, i synnerhet inte under påskhelgen. För då tänker nämligen jag och sambon ta en weekendtripp till Italien, närmare bestämt till Rom.
 
Det var egentligen en slump att det blev just under påskhelgen som vår resa ska äga rum. Efter att vi bokade resan har vi förstått att påsken är en riktigt stor helg i Italien. Då går italienarna uppenbarligen all in i sitt katolska religionsutövande och många vallfärdar till Rom för att delta i alla religiösa aktiviteter. 
 
Det känns som om vi har en spännande resa framför oss.
 
Åter till den länkade artikeln ovan om IS invasionsplaner. Artikeln är ju skriven på norska och som så många gånger tidigare kan man konstatera vilket härligt språk det är. Exempelvis så visste jag inte tidigare att det norska ordet för hashtag är emneknaggen. Inga onödiga amerikaniserade termer här inte.
 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Italien, resor, IS, ISIS, terrorism
 

När katten gick över gränsen

 
Man skadar inte ostraffat mina kameraprylar.
 
Vi har en katt här hemma. Houdini heter han. Varje morgon följer han med mig till badrummet där han lägger sig på golvet och spinner. Budskapet är tydligt: "Kela med mig! Jag har väntat hela natten på att nån ska kela med mig. Kela med mig nu!" 
 
Houdini är en jättemysig katt men han har en liten egenhet (som han delar med många andra okastrerade hankatter). Han kissar ibland på ställen han inte ska kissa på. Allra mest gillar han att kissa på något som råkat bli liggande på golvet, typ ett papper, ett klädesplagg eller en plastpåse. 
 
Det är inte så kul när sådant händer men en plastpåse är ju inte hela världen, den går ju att slänga. Och kattkisset går ju att torka bort med rengöringsmedel.
 
Lite värre är det när han kissar i vår skinnsoffa. Lukten är inte alls trevlig och jag har tillbringat åtskilliga stunder med att försöka sanera soffan från den otrevliga odör som blivit resultatet av Houdinis framfart. Men det har alltid gått bra till slut. Jag har (nästan) varje gång fått bort lukten tack vare ett specialmedel som jag köpte i en djuraffär.
 
En nerkissad plastpåse eller ett intensivt skurande i soffan. Visst, det är inte kul, men det går att stå ut med.
 
Men det finns en gräns för vad som är acceptabelt. Den gränsen överskred Houdini strax före jul.
 
Då kissade vår käre lille katt på ett av mina kamerabatterier med följd att det kortslöts och blev oanvändbart. Det var då jag tog beslutet som vi gått och funderat på under lång tid: Nu måste Houdini kastreras.
 
Det är ju nämligen så att en kastrerad katt har inte samma behov av att markera sitt revir och därmed inte samma drift att kissa lite här och var. Dagarna för julaftonen gick därför färden till djursjukhuset här i stan där Houdini sövdes ner och blev av med delar av sin manliga stolthet.
 
800 kronor kostade det men det var det värt. Efter det har han inte kissat på annan plats än i sin kattlåda och vi tvåbenta individer i familjen har sluppit att torka kattkiss runt om i huset.
 
Precis som kattläkaren förutspådde har Houdini också blivit en gladare katt. Numera är han både piggare och busigare och har inte längre medelst urin behovet att markera sitt revir.
 
På bilden Houdini och mitt kamerabatteri. Notera den svarta fläcken på kontakterna på batteriet. Det var där kortslutningen inträffade. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Foto, katturin, katter, Timrå, Sundsvall
 

Statusjakt ända in i döden

Det här är sant. Vill bara påpeka det. 
 
I England finns ett företag som hyr ut sörjande till begravningar. Företaget heter Rent a mourner (på svenska: Hyr en sörjande). 
 
Min spontana reaktion är: varför i hela världen skulle någon vilja hyra sörjande till en begravning? Räcker det inte med dem som redan finns?
 
En representant för företaget förklarar i en intervju att det här är en tjänst för dem som vill öka antalet begravningsgäster. Syftet med det är att få det att framstå som om den döde var en populär person.
 
Det handlar alltså om att göra begravningen till en statusmarkör. Groteskt, tycker jag.
 
Innan begravningen äger rum blir de inlejda sörjarna uppdaterade om den avlidnes liv. Detta för att få det att verka som att de verkligen kände den avlidne.
 
Fast låtsassörjande är i och för sig inget nytt. I antikens Grekland fanns det proffesionella gråterskor som anlitades för att gråta när någon dött. Statusjakten var tydligen igång sedan på den tiden.
 
Priset för en timmes fejksörjare är 45 brittiska pund vilket motsvarar ca 600 kronor. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Begravningar, Statusjakt, döden,
 

Fotografisk psykologi

 
Jag fotograferar ju en hel del på jobbet. Maskiner, träd, papper, människor. Ofta porträttbilder. 
 
Jag har många gånger konstaterat att entusiasmen över att bli fotograferad varierar från person till person. Några gillar det, andra gillar det inte. Oavsett vad de tycker så brukar de flesta vilja se bilderna på sig själva i kameran. Och ofta brukar de kommentera med en suck: "ja, ja, jag är väl inte snyggare än så".
 
Utan att riktigt tänka mig för har då många gånger spontant svarat: "nejdå, det är du inte" för att omedelbart inse att det kanske inte var ett så bra svar. Innebörden blir ju då att personen inte ser speciellt bra ut.
 
Borde jag då istället svara "jo, det är du"? Nej, det borde jag naturligtvis inte. Då skulle ju budskapet bli: "Du kan faktiskt bli snyggare än du är nu", vilket också får innebörden att personen inte är snygg nog. 
 
Båda varianterna av svar riskerar ju att bli förolämpande. Och det vill jag ju inte. 
 
Hur borde jag då bemöta fotoobjekten när de gnäller om sitt utseende? 
 
Säger dessa personer så bara därför att de tigger smicker?
 
På bilden ovan blev fotografen själv förevigad i en semmelsituation på jobbet idag. Kan man bli snyggare än så?
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Semla, selfie, porträttfotograf, foto
 
 
 
 
 

När halkan slår till

 
Det rådande mildvädret har gjort det väldigt halt ute och en av dem som råkat illa ut är min sambo. För en vecka sedan halkade hon på en isfläck och ramlade och bröt handleden.
 
Söndagskvällen tillbringade hon och jag på akutmottagningen. Jag passade på att läsa korrektur (personaltidningen gick till tryck dagen efter) medan hon väntade på att bli röntgad. Hon hade jätteont. Jag höll i bunten med korrektur i ena handen och hennes friska hand i min andra hand. 
 
På sjukhuset fick sambon armen gipsad och en sjukskrivning fram till och med 23 mars.
 
"Tjugotredje mars..?", utbrast sambon förskräckt. "Hur ska jag stå ut med att göra ingenting under så lång tid? Risken är att jag blir så uttråkad att jag börjar klättra på väggarna."
 
Visserligen tycker jag det ibland kan vara skönt att få sitta still på en stol och bara stirra in i väggen - men inte i en och en halv månad. Då skulle nog även jag bli uttråkad. Nu hoppas jag hennes arm snart läker ihop så hon slipper att ha ont - och kan börja jobba igen. 
 
Bilden: Sambons brutna handled innan läkaren drog rätt den och lade på gips.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Ishalka, halka
 
 

Fototriss: se upp!

Veckans tema hos Fototriss är se upp! Min första bild har jag tagit i duschen. Bilden tog jag med mobilen som har ett (näst intill) vattentätt skal. 
 
Istappar är något man ska se upp för i dessa snösmältningens tider. Istapparna på bilden hänger på en planka vi har på vår gård.
 
Min sista bild har jag tagit på taklampan i källaren. 
 
Bilderna na har jag även lagt upp på Instagram.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Fototriss, se upp, Timrå, Sundsvall, foto

Somewhere over the villaområde

Så lite man egentligen vet om sin hembygd. Jag som trodde att jag bodde i ett tryggt och lugnt villaområde där det mest dramatiska är nåt kraftigt snöfall ibland eller nån vidbränd karrébit på sommargrillen. 
 
Och så händer detta. 
 
Vem kunde tro att det fanns sådana saker högt däruppe? Över mitt hus? 
 
Kolla på videoklippet ovan och du förstår vad jag menar.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Timrå, Sundsvall, oväder, snökaos, vinter

Gå med i min oljiga bokklubb

 
Jag läser väldigt sällan böcker. I princip aldrig. Senast jag läste en bok var nån gång på 1990-talet. Boken hette "Gör-det-själv-handbok för Volvo 740-serien 1982-1987" som jag köpte för att kunna byta kamrem på min bil (på den tiden hade jag en Volvo 740 -85). Jag kan avslöja att det var ett lite tråkigt slut i boken. De fick inte varandra. 
 
Men nu har jag gått med i en bokklubb. Ubbenbarligen är det så. Jag blev uppringd av en trevlig kille från Boniers förlag som ville ge mig en gratis bok. "Du behöver bara betala portot", sa han. "Endast 29 kronor". 
 
"Fast om jag tar emot den där boken så ramlar det väl in en massa andra böcker också, som jag måste betala", genmälde jag.
 
"Nejdå", sa den trevlige killen. "Du förbinder dig inte till någonting alls. Vilken bok vill du ha?"
 
"Visst, skicka en bok du. Jag kan ge bort den till nån i julklapp", sa jag.
 
Några dagar senare fick jag boken jag valde (som jag inte minns vad den heter) och nu dimper det in nya böcker i brevlådan varje månad. 
 
"Har du gått med i en bokklubb?", frågade sambon härom dagen. "Du läser väl inte böcker..?"
 
"Men den trevlige killen sa ju...", "Visst", sa sambon. "Om det är nånting man ska hålla sig långt borta ifrån så är det bokklubbar", sa hon. 
 
Jag gick in på bokklubbens hemsida där man kunde läsa att det gick att gå ur bokklubben, men först sedan man uppfyllt sina åtaganden - vilka är att man måste vara medlem i minst åtta månader. Det sa inte killen (som jag numera egentligen inte tycker var så trevlig) något om. Jag har inte gjort något sådant åtagande.
 
Risken finns nu att Spänningszonen kommer att få ett telefonsamtal från en trevlig 56-årig kille från Timrå som väldigt bestämt vill avsluta sitt medlemsskap i ovan nämnda bokklubb. Annars kommer de att få en trasig oljeindränkt handbok om Volvobilar sig tillskickade i ett kuvert. 
 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Litteratur, böcker, läsning, Timrå, Sundsvall
 

Molly PH bäst i Melodifestivalen

Ikväll har jag gjort det för första gången. Jag har röstat på ett bidrag i Melodifestivalen.
 
Jag gjorde det för att jag var förbannad. 
 
Om det nu var någon som inte såg kvällens avsnitt av Melodifestivalen från Göteborg kan jag berätta att kvällens bästa bidrag var låten I’ll Be Fine med Molly Pettersson Hammar. En soulig, skön och svängig låt framförd av en karismatisk sångerska med en fantastisk röst. "En given vinnare", tänkte jag.
 
Låten var den som framfördes först i raden av bidrag och alldeles innan berättade programledarna att man förutom den traditionella telefonröstningen nu även kunde rösta via en app. Gratis. Jag laddade ner appen men när jag skulle öppna den så hängde den sig. Så jag hann helt enkelt inte gratisrösta på på Molly Pettersson Hammar (man kunde endast rösta via appen medan bidraget framfördes). 
 
En stund senare under programmet såg jag den aktuella röstningsställning i appen som visade att Molly låg sist. Det var då jag bestämde mig för att sms-rösta. 
 
Senare läste jag i Aftonbladet att fler som tänkt rösta på Molly varit med om samma sak. Hon fick alltså inte alla de röster hon borde fått. Antagligen därför hon åkte ut. Istället blev det pajaser som Eric Saade och Dolly Style som gick vidare. När de framträdde funkade säkert appen.
 
Skandal är vad det är.
 
Och nu åter till verkligheten.
 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Molly Petterson Hammar, melodifestivalen, Mellon, mello2015

Fototriss: träd

Träd är veckans tema hos Fototriss. Mitt första träd är en närbild på vår stympade julgran som faktiskt fick vara med i Fototriss för några veckor sedan. Den grenlösa granen utgör fortfarande en prydnad utanför vårt hus.
 
Min andra bild visar de två tallarna som står på gård. 
 
Sista bilden har jag tagit på några björkar i närkontakt med varandra. 
 
Bilderana har jag också lagt upp på Instagram.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Fototriss, träd, Timrå, Sundsvall

En mysig stund tillsammans

 
Fredag kväll. Veckan har varit hård med fullt fokus på jobbet och övertid varje kväll. Men nu är det äntligen helg och för enkelhetens skulle blev det hämtpizza till middag. Jag tog bilen och köpte pizza och när jag kom tillbaka hade sambon mysdukat med levande ljus och rosor utspridda på bordet. Fredagsmys. Kärlek.
 
Vi äter pizzorna tillsammans i skenet från de levande ljusen ackompanjerade av mysmusik i bakgrunden (Tears for Fears. Nostalgitripp). Under måltiden pratar vi om hur vi haft det under veckan på våra respektive jobb och hur skönt det är att det äntligen blivit fredag kväll. 
 
Levande ljus, ett var sitt glas vin, skön musik, god mat. Det är kärlek i rummet. Fast nånting fattas. Våra blickar möts och jag känner att vi tänker på samma sak. Fast är det egentligen rätt att göra det nu? När man äter middag ska man ju prata med varandra. 
 
Till slut tar sambon initiativet och går in i sovrummet och jag känner att det är inte längre fel att ta steget. Sambon kommer tillbaka med våra iPads och äntligen är fredagskvällen fullbordad. Det är nu vi upplever fritiden. Gemenskapen. Samvaron. 
 
Med var sin iPad sitter vi mitt emot varandra vid matbordet. Sambon spelar Wordfeud och jag redigerar en bild jag tog för ett par dagar sedan. Vi känner lugnet. Det är nu helgen börjar på riktigt.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Kärlek, fredagsmys, Timrå, Sundsvall, sociala medier, Facebook, Instagram, Twitter, iPad, iPhone

Fototriss: B som i...

Här kommer tre bilder som börjar på B. På den första bilden har jag fotat bubbelplast.
 
När jag tog den andra bilden på mig själv rådde det busväder.
 
Den sista bilden tog jag på min borrmaskin.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Fototriss, foto, Timrå

RSS 2.0


Tweets by @pasokvist



Evenemang och konserter


Evenemang och konserter