Tal till folket

I dagarna pågår socialdemokraternas partikongress i Göteborg.
 
Jag minns den gamla goda tiden då socialdemokraterna var det statsbärande partiet i Sverige. När mer än halva svenska folket röstade på socialdemokraterna. Då socialdemokraterna stod för trygghet och välfärd för den vanliga enkla människan. 
 
Det var då, det. I det senaste valet 2014 fick socialdemokraterna 31 procent av rösterna. I den senaste opinionsundersökningen (april 2017) var siffran nere på 26 procent. Idag är alltså socialdemokraterna nedgraderat till ett parti vilket som helst, typ centern eller miljöpartiet eller nåt annat dussinparti. 
 
Tiderna har förändrats. För 30 år sedan var det knappast någon som högt bekände sig till fascistiska ideologier. Och om någon hade hade gjort skulle denne betraktast som ett skämt. 
 
Idag har vi ett fascistiskt parti i riksdagen, som dessutom är det tredje största partiet. Ett parti vars väljare till stor del består av LO-medlemmar, en väljarkategori som förr utgjorde stommen i socialdemokraterna. 
 
Hur kan det komma sig? Varför lyckas ett fascistparti som sverigedemokraterna locka till sig delar av socialdemokraternas väljarkår. Arbetarrörelsen har ju alltid haft demokrati, solidaritet och jämlikhet som honnörsord. Tror någon att det är värdeord som sverigedemokraterna står upp för? Nej, naturligtvis inte. Viktiga begrepp för SD är istället nationalism, nej till mångkultur och assimilering
 
Vad är det då som gått snett hos socialdemokraterna? Jag tror det handlar om bristen på självförtroende. Partiet skulle behöva paketera sitt budskap i en karismatisk ledare som får oss att sträcka på ryggen och vara stolta över vår ideologi. En alldeles egen Barack Obama som säger "ja, vi kan". 
 
En ledare som förklarar att det är solidaritetdemokrati och jämlikhet (samt också en stark exportindustri) som visar oss vägen till ett gott samhälle för oss alla. 
 
Tack!
 
Blogg100/41
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, demokrati, Blogg100, socialdemokraterna

Vad har Donald Trump i kikaren - egentligen?

 
Från början av den amerikanska presidentvalrörelsen såg nog de flesta Donald Trump endast som ett pittoresk inslag i den politiska debatten. En gapig pajas som i sina tal slängde ur sig oförskämdheter mot enskilda personer och folkgrupper han inte gillade. Men så blev han utsedd till republikanernas presidentkandidat och många av oss kliade oss förundrat i huvudet. Ännu mer kliade vi oss när han också gick och vann presidentvalet. 
 
Ett av skälen till att han lyckades få halva amerikanska befolkningen att rösta på honom i presidentvalet var hans löfte att minska arbetslösheten. Det faktum att han var framgångsrik affärsman och lyckas med allt han företar sig, menade han själv, var en garanti för att han skulle lyckas uppfylla det vallöftet. 
 
Men varför har då Donald Trump varit så framgångsrik i affärer? Jo, därför att han är genomegoistisk. Hans pappa uppfostrade honom till att bli en "killer" och i Donald Trumps sinnevärld har det aldrig funnits något annat alternativ än att han skulle bli den ständige vinnaren.
 
Frågan är vad som skulle få en sån som honom att ta parti för arbetslösa arbetare i stängda bilfabriker? Omtanke om arbetarna? Nja, knappast. För Donald Trump handlar det nog bara om att skaffa sig ännu mer makt - bara för sin högst personliga skull.
 
Härom dagen höll preident Trump tal till kongressen. Där sa han att han tänker ge ökade medel till USAs militär. Trump menade i sitt tal att hans avsikt är att USA ska få den största militär landet någonsin haft. 
 
Då undrar jag: vad ska USA med så mycket militärer till? Har inte landet militärer så det räcker? Tänker Trump ladda för att starta ett storkrig nånstans?
 
Pengarna till den militära upprustningen ska bland annat tas med hjälp av nedskärningar i miljömyndighetens och utrikesdepartementets budgetar. Fast fler militärer och minskat miljöarbete känns inte som en speciellt långsiktig politik, tycker jag.
 
Blogg100/5
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Donald Trump, politik, USA

Min mamma skulle nog blivit förskräckt


Jag tänker på min mamma. 
 
Min mamma föddes 1918 i Värmland och växte upp i orten Väse ett par mil öster om Karlstad. Hon var yngst i en skara på sex syskon och hennes uppväxt präglades av enkla förhållanden, på gränsen till fattigdom. Men tack vare ett ihärdigt kämpande av hennes föräldrar fick familjen mat för dagen och tak över huvudet. 
 
1940, när min mamma var 22 år, ockuperades Norge av Tyskland. Under de fem år ockupationen pågick flydde många norrmän över gränsen till Sverige, varav många hamnade i Karlstad med omnejd. 
 
Under min uppväxt berättade mamma många gånger om hur hon deltog som frivillig hjälparbetare för att ta hand om alla flyktingar från Norge. Med egna ögon såg hon det lidande som det nazistiska Tyskland orsakade och när Adolf Hitlers imperium till slut kapitulerade var min mammas glädje oändlig. 
 
Den nazistiska terrorregimen kom att gå till historien som bland den mest fruktansvärda som nånsin funnits. Nazisterna mördade fem miljoner judar, de byggde fasansfulla koncentrationsläger och gick till militärt angrepp och ockuperade flera av sina grannländer. 
 
Av naturliga skäl stod inte nazister särskilt högt i kurs i mitt föräldrahem. Mamma var också övertygad om att världen lärt sig läxan att aldrig igen släppa fram en ledare som Adolf Hitler. När hon gick bort 2006 var hon fortfarande övertygad om att den nazistiska ideologin för evigt var förpassad till historieböckerna. 
 
Jag vet inte hur mycket hon har koll på det aktuella världsläget 2017 där uppe i sin himmel men om hon kände till det som hänt de senaste åren skulle hon nog bli förskräckt. Först och främst skulle hon tvingats konstatera att vi numera har ett rasisktiskt parti i riksdagen som ivrigt hetsar svenska folket mot andra fokgrupper (precis som nazisterrna gjorde under perioden innan, och under, andra världskriget).
 
Hon skulle också tvingas konstatera att USA fått en president som användera sig av samma retorik som Adolf Hitler - nämligen den att landets problem orsakas av invandrare och att folkets problem ska lösa genom att undanröja dessa främlingar.
 
Att USAs president Donald Trump dessutom verkar vilja etablera sig som diktator bekräftas av hans forsök att välja vilka medier som ska få vara hans propagandamegafon.
 
Jag saknar min kloka mamma och hennes goda hjärta men är samtidigt glad att att hon inte behöver uppleva vad som hander I Sverige, i USA och i världen just nu. Hon skulle nog blivit väldigt ledsen.
 
Bilden är tagen en fin sommardag 1939, ett år innan tyska styrkor gick in i Norge. Till höger min mamma med sin syster, ännu lyckligt ovetande vad som väntade.
 
Blogg100/1
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om nazism, Donald Trump, USA, demokrati, blogg100

Blogg100 för det fria ordet

Bloggt 100 är på G igen.

 

Det är nu sjätte året i rad bloggutmaningen Blogg 100 genomförs. 100 blogginlägg på 100 dagar med början den 1 mars. Det innebär alltså att om man fullföljer utmaningen har det hunnit bli juni när det sista inlägget postas. Tanken svindlar. Sommaren är alltså bara 100 blogginlägg bort.

 

Själv har jag varit med tre gånger (eller är det fyra, jag minns inte). En av gångerna har jag lyckats ta mig i mål (eller var det två).

 

Grundaren av Blogg 100, Fredrik Wass, skriver på sin blogg att årets tema blir en manifestation för det fria ordet. Detta med tanke på bland annat Donald Trumps misstänkliggörande av oberoende media som han envisas med att kalla för "fake media".

 

Ett bra initiativ av Fredrik Wass, tycker jag. Själv är jag väldigt bekymrad av den svartmålning av Sverige som Trump, tillsammans med det högerextrema amerikanska mediebolaget Fox News, ägnar sig åt. Svartmålning som bygger på rena lögner. Ännu mer bekymrad blir jag när Sverigedemokraterna här hemma hänger på och "bekräftar" den negativa bilden av Sverige. 

 

Jag känner mig inspirerad av årets upplägg av Blogg 100. Tillsammans ska vi bilda en motkraft mot näthatare, extremister, sverigedemokrater och en ondsint amerikans president som försöker ta ifrån oss det goda svenska samhället som bygger på demokrati, solidaritet och yttrandefrihet. 

 

Gå in på Fredrik Wass blogginlägg där du kan anmäla dig till Blogg 100. Blogg 100 finns också på Facebook. Gå in på Facebook och sök på Blogg100.

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, media, fakemedia, politik, Donald Trump, SD, Sverigedemokraterna, yttrandefrihet, demokrati

Demokrati är enda alternativet

 
Nedanstående blogginlägg började jag att skriva i somras. Först nu har jag skrivit det klart. Möjligen kan det kännas lite inaktuellt, men egentligen inte:
 
I ETC skriver statsvetarstudenten Numan Semsuri att Demokrati duger inte. Semsuri menar att demokrati är ett överskattat statsskick eftersom det är med demokratins hjälp som exempelvis Sverigedemokraterna och Donald Trump närmar sig makten. I Turkiet finns också den demokratiskt valde president Erdogan som ägnar sig åt utrensningar av oliktänkande.
 
Att SD och Donald Trump får stöd av de breda massorna är naturligtvis oroväckande, tycker jag. Om (och när) dessa två aktörer får reell politisk makt riskerar Sverige respektive USA att hamna i ett katastroftillstånd. På riktigt.
 
Men problemet är naturligtvis inte det demokratiska systemet. Vad skulle i så fall vara alternativet? Diktatur? Naturligtvis inte. Man kan inte avskaffa demokratin bara för att folket tycker "fel". Problemet är väl snarare att demokratin inte är tillräckligt vital. Som någon sa nångång: "Vi kan aldrig ta demokratin för given, den måste återerövras om och om igen." Kanske detta är något våra traditionella politiker borde fundera på.
 
Vad jag menar är att alla måste involveras i den demokratiska processen. Inte bara proffstyckare på Twitter, eller när politiker i valtider gör halvhjärtade försök att "intressera" sig för väljarna. När väljarna inte känner sig sedda av de etablerade politikerna ökar risken att väljarna söker sig till fejkpolitiker som Trump och SD. 
 
Om vi har en demokrati där majoriteten vill införa dödsstraff (apropå exemplen i Semsuris artikel) så tyder det på att politikerna misslyckats med att skapa ett humant samhällsklimat. Lösningen är naturligtvis inte att då göra samhällsklimatet ännu mer inhumant (införa dödsstraff). I en vital demokrati finns inte "behov" av vare sig dödsstraff, Donald Trump eller SD. I en vital demokrati strävar alla medborgare efter att skapa ett samhälle som är bra för alla.
 
Vi har alla en skyldighet att jobba för hålla den vitala demokratin levande. 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, politik, diktatur, svpol
 
 

Terrorn kommer närmare

Jag ser på TV-nyheterna om attentatet i Berlin. En långtradare körde in i en julmarknad. Minst 12 döda och massor av skadade människor.
 
Enligt vad jag kan tolka av TV-bilderna handlar det om julmarknaden i ena änden av gatan Kurfürstendamm i västra Berlin. Inte långt därifrån fanns hotellet där jag och sambon bodde när vi besökte Berlin i december 2014.
 
Just den julmarknaden minns jag som riktigt mysig med försäljning av allt från julpynt och godis till gluhwein. Det känns läskigt att tänka att just där vi promenerade runt bland stånden inträffade ett (förmodat) terrorbrott två år senare.
 
Det som inträffade igår var fruktansvärt för de som drabbades på platsen, men är också ett slag det demokratiska och öppna samhället. Det känns som om terrorna kommer närmare och närmare - numera också på gator jag själv gått på.
 
En olustig känsla infinner sig.
 
Bilden tog jag på julmarknaden i Berlin där en långtradare mejade ner ett stort antal människor igår.
 
Blogg24-20
 

Skrämseljournalistik lågt av media

 
Jag tycker svensk dags- och kvällspress i stort sett gör ett bra jobb. Visserligen ägnar de sig lite för mycket åt kändisjournalistik och omotiverad uppmärksamhet av kungahuset, men de granskar också makten (typ näringsliv och politiker) på ett ofta föredömligt och trovärdigt sätt. 
 
Men ibland trampar media, främst kvällstidningar, rakt ner i klaveret vilket gör mig rejält irriterad. 
 
Det handlar om rubriksättning på löpsedlar. 
 
Se exemplen jag fotat här intill. 
 
Vad är meningen med den typen av löpsedlar?
 
Vi står inför det faktum att många människor runt om i Sverige mår psykiskt dåligt. De är oroliga och mentalt sköra. Vad de inte behöver är att tvingas bli skrämda av korkade löpsedlar. Jag tycker det är väldigt lågt när kvällstidningar jagar upplagesiffror med skrämseljournalistik.
 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Media, politik, samhälle, blogg24, journalistik

Trumpskyltarna bådar inte gott

 
Förra veckan var jag med familjen i USA. I Florida. Vi hade en fantastisk semestervecka med bad, skönt klimat och häftiga utflykter.
 
Vi hade hyrt ett hus i Cape Coral på Floridas västkust. Cape Coral är ett gigantiskt villaområde som anlagts i ett utdikat före detta sumpområde. Det är alltså ett villaområde, inklusive en massa kanaler, med hundratusentals innevånare. 
 
Gatuvyerna såg precis som man sett på amerikanska filmer. Villauppfart, postlåda i plast.
 
Vi hade hyrt en bil som vi åkte omkring med. Lite här och där såg vi skyltar som folk satt upp på sina villagräsmattor. "Trump Pence", stod det på dem. Det handlar alltså om amerikaner som visar sin sympati för den republikanske presidentkandidaten Donald Trump och hans vicepresidentkandidat Mike Pence.
 
Jag såg ingen skylt med sympatier för Hillary Clinton (sambon berättar att hon faktiskt såg en en sådan skylt). Men vi såg ett antal Trump-skyltar. Det bådar inte gott. 
 
Jag menar, Donald Trump förefaller vara en knäppis på riktigt. I sitt senaste utspel påstår han att presidentvalet är riggat och att han inte tänker erkänna valresultatet om Clinton vinner. Det har inneburit att hans sympatisörer förbereder sig med vapen för att "skydda" demokratin. Herregud - tur att jag hann lämna USA innan valdagen den 8 november. 
 
Vad händer med USA, och världen, om Donald Trump skulle bli president? En maktgalen cowboy som endast har sina personliga intressen i siktet. Som stödtrupp har han ett antal miljoner minst lika korkade amerikaner.
 
Bilden ovan tog jag på en villatomt i närheten av huset vi hyrde.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Hillary Clinton, Donald Trump, presidentval, politik, USA

Det kanske finns ett samband mellan politik och kläder

 
Sitter och kollar på bilder i mobilen. Hittar en bild jag tog när vi var i Helsingfors i början av juli. 
 
Bilden tog jag på Norra Esplanaden och visar entrén till en butik. Halonen, står det ovanför entrédörren. Det ser ut att vara en klädbutik. 
 
Jag tänker på Tarja Halonen, Finlands förre president. Och så tänker jag på Björn Borg och Börje Salming, före detta idrottsstjärnor som när karriären tog slut började designa kallingar och andra klädesplagg.
 
Kan det verkligen vara så att när Tarja Halonen avgick som president så gjorde hon en Salming och gick över till konfektionsbranchen? Började designa blusar och kjolar, typ. Coolt i så fall.
 
Kanske man snart kan köpa Obama Underwear. 
 
Lite längre bort på Esplanaden gick vi in i en annan klädbutik (eller om det var nån sportaffär eller nåt liknande). Där saluförde man Björn Borgkläder. Jag tog en bild på dem också.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Tarja Halonen, Björn Borg, Salming, Finland, konfektion, politik, kläder, idrott

EU-motståndet inte som förr

Image by frankieleon (License)
 
Brexit, dvs lämnasidan i Storbritanniens folkomröstning om EU, vann. 
 
Själv har jag alltid varit EU-skeptiker. I ja/nej-valet 1994 röstade jag nej och under årens lopp har jag skanderat "skyll inte på nej, jag röstade nej" när det blivit tal om byråkratiska tokigheter till följd av medlemsskapet i EU. 
 
Då för 20 år sedan var det "vänster" att vara mot EU. Det kändes logiskt att vara både EU-motståndare och emot kapitalet och byråkraterna som utgjorde den EU-vänliga sidan. 
 
Nuförtiden känns det lite annorlunda. 
 
Idag är det diverse nationalister och halvrasister som står i frontlinjen bland EU-motståndarna. SD i Sverige, Ukip i Storbritannien, Geert Wilders i Nederländerna. 
 
I det sällskapet känner jag mig definitivt inte bekväm. 
 
Det är nästan så att jag är beredd att ansluta mig till EU-anhängarna - trots att jag politiskt fortfarande hör hemma på vänsterkanten. 
 
Jag tycker det är synd att Storbritannien nu är på väg att lämna EU. Vinner Storbritannien på det? Vinner övriga Europa på det?
 
På nåt vis känns det hoppfullt när exempelvis gamla forna öststater blir medlemmar EU, vilket tyder (i alla fall borde tyda) på att de uppnått status som demokratiska och moderna länder. 
 
Fast jag kan ju också ha fel.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om EU, Brexit, politik

Bygg fler höghus i Sundsvall!

 
Planer finns att bygga ett 110 meter högt höghus mitt på Stora Torget i Sundsvall. Byggnaden ska få 38 våningar och innehålla bostäder och butiker, de sistnämnda på markplanet. Huset kommer att bli väldigt smalt i förhållande till sin höjd, bara 215 kvadratmeter av markytan kommer att tas i anspråk. 
 
Åsikterna bland Sundsvallsborna om planerna går isär, där vissa gillar iden och andra är stark emot.
 
Själv gillar jag monumentala byggnadsverk och har egentligen inget emot att man bygger höghus. Men jag tycker inte man ska bygga endast ett höghus - jag tycker man borde bygga fem. Endast ett höghus kommer att se töntigt ut (inget annat hus i centrala Sundsvall är så högt) och kommer att stå där som en död tall på ett kalhygge. 
 
Fem höghus intill varandra skulle se klart bättre ut - som ett sammanhang, som en stadsdel. 
 
Allra mest optimalt tror jag att det skulle bli om de fem höghusen (eller om den nu blir bara ett) byggdes i hamnen istället för på torget. I hamnen kunde det med fördel också byggas en multiarena för konserter och stora idrottsevenemang. 
 
Bygg gärna högt - men bygg också brett!
 
Blogg100/88
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om blogg100, torg1, sundsvall, timrå, höghus

Vem bryr sig om annat när Maddes klänning är dyr


Lördag kväll. ICA Maxi Sundsvall. Jag studsar till över Expressens löpsedel som står placerad intill entrén. 
 
Alltså.
 
Vi vet alla hur det ligger till. Kvällstidningarna är kommersiella produkter som vill ha så stora upplagor som möjligt så att de därmed får så många annonsörer som möjligt. Och för att nå de målen vill tidningarna ha så många läsare som möjligt. 
 
Därför anstränger sig tidningsproducenterna hårt att locka läsarna med just det innehåll som läsarna vill ha. Denna dag har alltså Expressen bedömt att många läsare vill läsa om det faktum att den ena prinsessan hade en dyrare klänning än den andra prinsessan.
 
My God!
 
En nyhet som verkligen berör. Eller så inte.
 
Jag avslutar med några rader från August Strindberg på Twitter:

Vaknar upp.
Läser om kungligt dop.
Ser att det 2016.
Skakar på huvudet och somnar om.

 

Blogg100/85

Läs även andra bloggares åsikter om kungahusskvaller, politik, blogg100, kungahuset, monarki, republik, demokrati

Allt har sin tid, kanske även EU

Känner du dig som en europé?
 
Frågan ställd i samband med att SVT tar pulsen på EU och Europa. Temat har fått en egen hashtag, #delateuropa, och tydligen ska det bli flera programinslag om ämnet under veckan. 
 
Det handlar om att stödet för EU minskar både i Sverige och i flera andra länder. Inom vissa EU-länder finns till och med en stark opinion för att gå ur EU. 
 
Europa befinner sig just nu i en gigantisk flyktingkatastrof där miljontals människor flyr från ett krigshärjat Syrien. Inte så många länder verkar vilja ta emot dem men någonstans måste de ju ta vägen. Det allra bästa vore naturligtvis att det blev fred i Syrien och att de kunde återvända dit, men nu är det inte så. Istället sätts EU-samarbetet på hårda prov.
 
Uppenbarligen är inte samhörigheten bland EUs medlemsstater tillräckligt stark för att kunna hantera människor i nöd. Kanske inte så konstigt, egentligen. EUs grundtanke var väl att tjäna pengar, inte att hjälpa nödställda människor.
 
I folkomröstningen 1994, då vi svenskar skulle bestämma om vi skulle gå med i EU eller inte, röstade jag nej. Skälet till det var att jag inte ville ha en europeisk överstatlig "regering" som skulle bestämma över oss svenskar.
 
Men jag röstade inte nej därför att ogillar människorna som bor i Europas olika länder.
Jag röstade inte nej för att jag ogillar deras religioner eller deras kulturer. 
Jag röstade inte nej därför att jag var nationalist, vilket jag inte var (och inte är nu heller för den delen).
 
Jag har alltså varit EU-skeptiker men numera har jag på nåt vis vant mig vid att vara EU-medborgare. EU har blivit som ett normaltillstånd. Jag gillar att resa och besöka andra länder i Europa. Jag gillar att försöka kommunicera med människor som inte alla gånger förstår vare sig engelska eller svenska (de två språk jag kan). Jag gillar att lära mig mer om olika kulturer och vanor i de länder och städer där jag hamnar. 
 
Vad är då mitt svar på den inledande frågan? Jo, svaret är ja. Men jag känner mig inte bara som en europé, jag känner mig även som en svensk men också som en världsmedborgare. 
 
Vad kommer då att hända med EU? Tja, vem vet. Vi befinner oss i en omvälvande tid med många aktörer i fokus, allt från IS till diverse nationalistiska partier i Europa. Frågan är om EU fortfarande är vägvisaren in i framtiden.
 
Blogg100/49
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om blogg100, eu, #delateuropa, delateuropa, europa
 
 
 
 
 

Personer passande i rollen som statsminister

 
Det sägs att väljarnas förtroende för regeringen och statsminister Stefan Löfvén är lågt. Enligt Aktuellt (SVT) ikväll söndag så vill många svenskar hellre se moderatledaren Anna Kinberg Batra som statsminister.

För det första så tror jag inte det spelat någon roll vilken regering vi haft det senaste halvåret. Att leda landet under den pågående flyktingkrisen har ju inneburit ett kamakazeprojekt, oavsett vem som varit statsminister. Den extrema flyktingströmmen till Sverige har ju gjort att alla beslut varit fel beslut, oavsett vilken inriktning de haft. Moderaterna har bara haft "tur" som sluppit regera under den här tiden.
 
För det andra har jag svårt att tro att en moderatledd regering skulle innebära någon fördel för Sverige, i synnerhet inte med Kinberg Batra som statsminister. Moderaterna har ju på senare tid signalerat hårdare tag mot olika grupper i samhället och jag har svårt att tror att svenska löntagare skulle bli vinnare i ett samhälle med en politik vriden åt höger.
 
För det tredje så är det kanske möjligt att Stefan Löfvén trots allt inte är rätt man att leda Sverige. Att socialdemokraterna är rätt parti att inneha regeringsmakten, det tycker jag, men kanske behöver vi en annan partiledare. Personligen skulle jag vilja se Göran Greider som socialdemokritisk partiordförande. Han brukar vara klarsynt och tydlig i sina framträdanden på TV och han känns som som en rekorderlig socialdemokrat.
 
Eller varför inte Leif GW Persson. Han har offentligt deklarerat att han är socialdemokrat och med sin rakryggade hållning i vad som är rätt respektive fel tror jag han skulle göra sig bra som statsminister.
 
Så det så.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om göran greider, leif gw persson, blogg100, politik, socialdemokraterna

Tänk om Usama bin Ladin bor i Timrå

 
För ett tag sedan (det var faktiskt för ett bra tag sedan) var vi hos några vänner på surströmmingskalas. Förutom surströmming, kokt potatis och hackad rå lök hamnade också en och annan god dryck nere i våra magar. Vi sjöng, spelade gitarr och skrattade.
 
Någon gång efter tolvslaget gled samtalet in på världspolitiken. Frågan vad som egentligen hände i New York den 11 september 2001 kom upp. Var det Usama bin Ladin och al Qaida som låg bakom terroratackerna då tusentals människor dödades? Eller var det i själva verket krafter inom USA?
 
Under diskussionen kände jag att det var nödvändigt att referera till intrigen i långfilmen The long kiss godnight (med Geena Davis och Samuel L Jackson i huvudrollerna). I den filmen planerar bovarna (som har kopplingar till den amerikanska underrättelsetjänsten) att spränga hela New York för att sedan skylla attentatet på utländska terrorister. Syftet med attacken var att provocera fram ökade anslag till den amerikanska krigsmakten.
 
Innan den sista droppen med god dryck lämnade flaskan hann vi också med att avhandla vad som egentligen hände med Usama bin Ladin. Blev han dödad av USA och sedan dumpad i havet? Var inte "avrättningen" av honom bara en fejkad teaterföreställning, iscensatt av Bin Ladin själv i samarbete med USA? Detta för att kunna ge Bin Ladin en ny identitet, och därmed möjlighet att starta ett nytt liv utan att behöva vara världens mest eftersökta man. 
 
Varför skulle då USA göra något sådant? Tja, Bin Ladin och USA har ju faktiskt samarbetar förut så varför inte kunna göra det igen.
 
Frågan som återstår är vart Bin Ladin befinner sig nu. 
 
Tänk om han bor i Timrå. 
 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om blogg100, terror, timrå, terrorism
 
 
 
 
 
 

Vilket parti tror på tomten?

 
Jag läser i ETC om en opinionsundersökning som genomförts av Föreningen Vetenskap och folkbildning (VOF). Undersökningen handlar om vilka trosföreställningar och konspirationsteorier som vi svenskar har kopplade till hur vi röstar.
 
Resultatet visar bland annat att Sverigedemokraternas väljare i högre grad än övriga väljare tror att jorden regelbundet besöks av utomjordingar. Många SD-väljare tror också att människan kan delas in i olika biologiska raser.
 
Bland Miljöpartiets sympatisörer tror betydligt fler än genomsnittet på änglar och healing, samt att månlandningen 1969 var iscensatt. Själv har jag ingen anledning att betvivla det senare. Jag minns att jag såg det live i skolan när jag gick i klass sex i Kyrkskolan, Matfors.
 
Moderata och socialdemokratiska väljare tror i högra grad än andra på chemtrails, ett ord jag måste erkänna att jag inte hört förut. Enligt Wikipedia är chemtrails ett ord som används av konspirationsteoretiker för att beskriva innehållet i kondensstrimmorna efter jetplan.
 
Konspirationsteorierna i sammanhanget är flera, bland annat att chemtrails används för att manipulera vädret, förbättra mobiltäckning och bedriva biologisk krigföring. Visserligen är jag själv socialdemokrat men jag har aldrig funderat på vad de där vita strecken efter jetplan innehåller. Spontant skulle jag ha gissat på sockerdricka.
 
Vidare visar undersökningen att Vänsterpartistiska sympatisörer i större utsträckning än genomsnittet tror på reinkarnation och att KDs väljare tror på Gud. Det senare kanske är föga överraskande.
 
I ETC-artikeln nämns inget om vad Liberalernas (tidigare Fp) och Centerns väljare tror på. Kanske är det deras väljare som i högre grad än andra tror på tomten. Vad vet jag?
 
Bilden ovan tog jag för några veckor sedan på ett jetplan som lämnar efter sig en kondensstrimma. När jag var liten kallade min mamma sådana flygplan för rea-plan. Enligt wiktionary är det en ålderdomlig benämning på jetplan.
 
Blogg24/4
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om utomjordingar, sverigedemokraterna, socialdemokraterna, liberalerna, centerpartiet, moderaterna, politik

Om att vara svensk och inte sticka ut för mycket

 
I lördags var jag och sambon på Sundsvalls teater och såg standup-komikern Al Pitcher. Han bjöd på en riktigt kul föreställning och jag fick mig ett par rejäla skrattanfall. Al Pitcher kommer från Nya Zeeland och i sina standupföreställningar driver han med sig själv men framförallt driver han med oss svenskar. 
 
Innan föreställningens början blev vi i publiken uppmanade att skriva en lapp med vad vi tyckte var svaret på följande fråga: "What is the best thing happend i Sundsvall?" Jag skrev typ "When the Sundsvall hockey team won over Timrå IK." (Ja, jag vet att det var fantasilöst men att pressa fram positiva tankar på kort varsel är svårt)
 
På scenen läste Pitcher upp vad som skrivits på samtliga lappar och eftersom han inte hade så stor koll på vad som händer i Sundsvallsregionen ställde han följdfrågor. Exempelvis hade någon skrivit på en lapp om olika uttryck på vår lokala dialekt.
 
"Tell me more about this", sa Pitcher.
 
Ingen i publiken sa något. 
 
"But who wrote this?", sa Pitcher.
 
Inget svar från publiken.   
 
Just detta faktum, att vi svenskar är lite lågmälda och blyga, är en röd tråd genom Al Pichers föreställningar. Han kämpade hårt med att försöka få igång en dialog med oss i publiken men resultatet blev så där. Men han fick i alla fall oss att skratta. 
 
För ett par år sedan hade vi en praktikant från Nya Zeeland på jobbet. Hon berättade att hon under sin uppväxt bott på olika platser i världen, både i Europa och i Amerika, och i Sverige befann hon sig för att under några år studera på universitet.
 
Hon sa hon trivdes i Sverige men tyckte att hon ibland kunde önska lite mer temperament hos oss svenskar. Svenskar uppfattade hon som lågmälda och konstaterade att det på en svensk arbetsplats sällan förekommer högljudda diskussioner. Just livfulla diskussioner var något hon saknade i Sverige.
 
Jag försökte förklara för henne att det närmast är en norm i Sverige att inte hetsa upp sig, i synnerhet inte på jobbet. En högljudd diskussion på en svensk arbetsplats skulle väl närmast riskera resultera i en uppsägning.
 
Frågan jag ställer mig är: stämmer det att vi svenskar är lågmälda och blyga? Är det kanske en regional företeelse i Sverige - är vi norrlänningar, eller människor från någon annan landsända, mer fåordiga än övriga svenskar? Är det bra eller dåligt att vara lågmäld respektive temperamentsfull? 
 
En som gladeligen bryter mot den lågmälda svenska normen är artisten Ulf Lundell som skäller ut publiken när han tycker den stör (jag har själv varit på flera Lundellkonsterter där det inträffat). En gång hamnade jag på samma flyg som artisten ifråga och kunde notera hur han högljutt meddelade en medpassagerare att om denne inte höll käft skulle han se till "så att du åker ut ur planet" (flygplanet hade ännu inte hunnit starta).
 
Men jag gillar Ulf Lundells blogg - trots att han då och då raderar samtliga inlägg han skrivit.
 
Bilden tog jag i lördags under föreställningen med Al Pitcher.
 
 
Blogg24/2
 
Läs även andra bloggares åsikter om blogg24, al pitcher, ulf lundell, svenskhet

Terror

 
Följetongen IS fortsätter. I den allmänna debatten diskuteras just nu vilken benämning terrorgruppen ska ha. IS eller Daesh. Det finns en argumentation för att den senare benämningen är den rätta. Daesh betyder typ "trångsynta som tvingar på andra sina åsikter", en benämning som beskriver IS ganska bra - men som terrororganisationen själv inte gillar. 
 
Det är skäl nog att använda benämningen Daesh. 
 
Många hävdar att Islamska staten inte är ett korrekt namn eftersom organisationen per definition inte är en stat. Jag kan hålla med om det. IS är en terrororganisation, inte ett land. IS är Daesh. 
 
Igår höjde Säpo nivån för terrorhot i Sverige från tre till fyra på en femgradig skala. Så hög nivå har vi tidigare aldrig haft i Sverige. Jag undrar vad som ligger bakom Säpos beslut. Kanske är vi lyckligt ovetande om storyn. Kanske vill myndigheterna skicka tydliga signaler till terrorister att Sverige står på tårna för att förhindra eventuell attentat. Troligen är det en kombination av båda kanske.
 
Jag kan inte neka till att jag känner ett sting av oro av alla terrorattacker och terrorhot. Idag har extra många poliser patrullerat på gatorna och myndigheterna säger att vi vanliga medborgare ska vara extra vaksamma. Det känns inte kul att hot om terror ska bli en del av vår vardag. 
 
Om några veckor planerar sambon och jag att göra en weekendtrip till Köpenhamn. Vi har ännu så länge inga planer på att avboka resan men någonstans i bakhuvudet känns det lite pirrigt. Terrorn gör sig påmind lite varstans i världen. 
 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om terror, terrorism, is, daesh, isis, isil, terrorhot
 

Från oskyldigt spädbarn till kallblodig terrorist

 
Under två dagar har jag följt SVTs extrainsatta TV-sändningar om de fruktansvärda attentaten i Paris. Det jag sett är chockerande, vedervärdigt och nästan svårt att ta in. Min första tanke var: hur är människor skapta som kan ställa sig och skjuta, skoningslöst meja ner, hundratals oskyldiga medmänniskor i en nöjeslokal?
 
I sändningarna visades bland annat en presskonferens som den franska polisen höll. Polistalesmannen berättade att man identifierat en av terroristerna som en 30-årig man från en av Paris förorter. I samband med presskonferensen fick vi reda på att terroristen var född den 21 november 1985.
 
Jag ser framför mig det spädbarn terroristen var den dagen han föddes. 21 november 1985. Då var han endast ett litet nyfött barn vars enda drift i livet var en längtan efter mänsklig närhet och lite modersmjölk. Alla vet vi att ingen människa föds kriminell och jag undrar hur det kommer sig att ett litet oskyldigt barn, 30 år senare, kan förvandlas till en känslolös terrorist som kallblodigt mördar sina medmänniskor. Vad hände egentligen efter vägen dit?
 
Men massmord är ju egentligen inte något unikt på vår jord. Massmord pågår dagligen på vår planet - det enda som skiljer är benämningen och tillvägagångssättet. Ofta kallas det krig då metoderna är flygbombningar och framryckande arméer. Men resultatet är alltid detsamma - död, skräck och lidande bland "vanliga" människor. Listan på exempel genom historien kan göras hur lång som helst - världen över. 
 
Ett aktuellt exempel är Syrien där regeringen (med hjälp av landets armé) mördar sin egen befolkning med bomber från flygplan. Det är också skälet till (tillsammans med IS härjningar) att miljoner människor flyr därifrån för att söka skydd i bland annat Sverige. 
 
Terrorattackena i Paris var helt klart en krigshandling, inte bara mot Frankrike utan också mot ett öppet, fritt och mångkulturellt samhälle - just den typen av samhälle som IS föraktar. Att värna om öppenhet och demokrati, där vi slipper hat och rädsla, är en kamp vi aldrig får ge upp. 
 
Bilden har jag hämtat från MorgueFile.com, en sajt där man kan hämta gratis bilder.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om paris, terrorism, frankrike, krig, demokrati, fred, frihet, öppenhet
 
 

Scener från ett broderskap

 
Det här inlägget har tagit ett drygt halvår att skriva.
 
I julas sändes serien Den fjärde mannen på SVT. Serien bygger på en bok av Leif GW Persson och handlingen kretsar kring ambassaddramat 1975 då terrorister ockuperade västtyska ambassaden i Stockholm.
 
I slutscenen sitter två män på en parkbänk och den ene berättar om en händelse från sin barndom. Berättelsen handlar om hur han hetsade sin bror att skjuta en fågel med ett luftgevär men brodern tvekade. När så brodern efter mycket tjat till slut gav vika och sköt en fågel fick denne en utskällning och blev bestraffad av fadern. Brodern som tjatade vägrade att erkänna någon skuld inför fadern och slapp bestraffning helt och hållet. 
 
Frågeställningen efter berättelsen var ungefär: är man samma människa som vuxen jämfört med när man var ung? Ska man som vuxen behöva ta ansvar för nåt som man gjorde som barn (med tanke på brodern som tjatade)? 
 
Själv har jag ingen bror utan får istället diskutera saken med mig själv. Jag försätter mig i ett temporärt tillstånd av multipla personligheter vilket resulterar i nedanstående diskussion (och ovanstående bild på mig själv). Helt klart är att jag inte håller med mig själv om mina åsikter.
 
P-A 1: "Jag påstår att de personliga dragen hänger med hela livet. Pojken som hetsade sin bror att skjuta fågeln, och sedan inte kunde stå för det - jag tror sannolikheten är stor att han skulle kunna göra liknande saker som vuxen."
 
P-A 2: "Nja, jag håller nog inte med. De flesta har väl nån gång handlat i ungdomligt oförstånd och gjort sådant de absolut inte skulle göra som vuxen. Man präglas väl också av den omgivning man vistas i och de normer som finns där."
 
P-A 1: "Visst, men det är inte så kul att tvingas leva ett helt liv anklagad för något man inte gjort sig skyldig till. Det finns dem som blivit massmördare för mindre."
 
P-A 2: "Fast det handlar också om att kunna förlåta. Ingen ska behöva känna sig dömd hela livet för något man gjorde som barn."
 
P-A 1: "Visst, men att kunna förlåta förutsätter faktiskt att den andra parten först ber om förlåtelse."
 
P-A 3: "Jag föreslår att vi tillsammans tittar på serien Morgans mission som börjar på måndag (5 oktober, SVT 1, kl 20,00). Serien handlar om skådespelaren Morgan Alling som startar en mission mot mobbing vid en högstadieskola i Ystad."
 
P-A 1: "Okej, det kan vi göra. Men jag skulle vilja tillägga att inte heller brodern som sköt är utan skuld. Det var ju trots allt han som dödade fågeln. Var och en måste kunna ta ansvar för sina egna handlingar."
 
P-A 2: "Jag gillar underrubriken på Morgans mission: det finns inga onda barn - bara onda mönster".
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om hämnd, mobbing, förlåtelse, ondska
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0





Evenemang och konserter


Evenemang och konserter