Tal till folket

I dagarna pågår socialdemokraternas partikongress i Göteborg.
 
Jag minns den gamla goda tiden då socialdemokraterna var det statsbärande partiet i Sverige. När mer än halva svenska folket röstade på socialdemokraterna. Då socialdemokraterna stod för trygghet och välfärd för den vanliga enkla människan. 
 
Det var då, det. I det senaste valet 2014 fick socialdemokraterna 31 procent av rösterna. I den senaste opinionsundersökningen (april 2017) var siffran nere på 26 procent. Idag är alltså socialdemokraterna nedgraderat till ett parti vilket som helst, typ centern eller miljöpartiet eller nåt annat dussinparti. 
 
Tiderna har förändrats. För 30 år sedan var det knappast någon som högt bekände sig till fascistiska ideologier. Och om någon hade hade gjort skulle denne betraktast som ett skämt. 
 
Idag har vi ett fascistiskt parti i riksdagen, som dessutom är det tredje största partiet. Ett parti vars väljare till stor del består av LO-medlemmar, en väljarkategori som förr utgjorde stommen i socialdemokraterna. 
 
Hur kan det komma sig? Varför lyckas ett fascistparti som sverigedemokraterna locka till sig delar av socialdemokraternas väljarkår. Arbetarrörelsen har ju alltid haft demokrati, solidaritet och jämlikhet som honnörsord. Tror någon att det är värdeord som sverigedemokraterna står upp för? Nej, naturligtvis inte. Viktiga begrepp för SD är istället nationalism, nej till mångkultur och assimilering
 
Vad är det då som gått snett hos socialdemokraterna? Jag tror det handlar om bristen på självförtroende. Partiet skulle behöva paketera sitt budskap i en karismatisk ledare som får oss att sträcka på ryggen och vara stolta över vår ideologi. En alldeles egen Barack Obama som säger "ja, vi kan". 
 
En ledare som förklarar att det är solidaritetdemokrati och jämlikhet (samt också en stark exportindustri) som visar oss vägen till ett gott samhälle för oss alla. 
 
Tack!
 
Blogg100/41
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, demokrati, Blogg100, socialdemokraterna

Vad har Donald Trump i kikaren - egentligen?

 
Från början av den amerikanska presidentvalrörelsen såg nog de flesta Donald Trump endast som ett pittoresk inslag i den politiska debatten. En gapig pajas som i sina tal slängde ur sig oförskämdheter mot enskilda personer och folkgrupper han inte gillade. Men så blev han utsedd till republikanernas presidentkandidat och många av oss kliade oss förundrat i huvudet. Ännu mer kliade vi oss när han också gick och vann presidentvalet. 
 
Ett av skälen till att han lyckades få halva amerikanska befolkningen att rösta på honom i presidentvalet var hans löfte att minska arbetslösheten. Det faktum att han var framgångsrik affärsman och lyckas med allt han företar sig, menade han själv, var en garanti för att han skulle lyckas uppfylla det vallöftet. 
 
Men varför har då Donald Trump varit så framgångsrik i affärer? Jo, därför att han är genomegoistisk. Hans pappa uppfostrade honom till att bli en "killer" och i Donald Trumps sinnevärld har det aldrig funnits något annat alternativ än att han skulle bli den ständige vinnaren.
 
Frågan är vad som skulle få en sån som honom att ta parti för arbetslösa arbetare i stängda bilfabriker? Omtanke om arbetarna? Nja, knappast. För Donald Trump handlar det nog bara om att skaffa sig ännu mer makt - bara för sin högst personliga skull.
 
Härom dagen höll preident Trump tal till kongressen. Där sa han att han tänker ge ökade medel till USAs militär. Trump menade i sitt tal att hans avsikt är att USA ska få den största militär landet någonsin haft. 
 
Då undrar jag: vad ska USA med så mycket militärer till? Har inte landet militärer så det räcker? Tänker Trump ladda för att starta ett storkrig nånstans?
 
Pengarna till den militära upprustningen ska bland annat tas med hjälp av nedskärningar i miljömyndighetens och utrikesdepartementets budgetar. Fast fler militärer och minskat miljöarbete känns inte som en speciellt långsiktig politik, tycker jag.
 
Blogg100/5
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Donald Trump, politik, USA

Min mamma skulle nog blivit förskräckt


Jag tänker på min mamma. 
 
Min mamma föddes 1918 i Värmland och växte upp i orten Väse ett par mil öster om Karlstad. Hon var yngst i en skara på sex syskon och hennes uppväxt präglades av enkla förhållanden, på gränsen till fattigdom. Men tack vare ett ihärdigt kämpande av hennes föräldrar fick familjen mat för dagen och tak över huvudet. 
 
1940, när min mamma var 22 år, ockuperades Norge av Tyskland. Under de fem år ockupationen pågick flydde många norrmän över gränsen till Sverige, varav många hamnade i Karlstad med omnejd. 
 
Under min uppväxt berättade mamma många gånger om hur hon deltog som frivillig hjälparbetare för att ta hand om alla flyktingar från Norge. Med egna ögon såg hon det lidande som det nazistiska Tyskland orsakade och när Adolf Hitlers imperium till slut kapitulerade var min mammas glädje oändlig. 
 
Den nazistiska terrorregimen kom att gå till historien som bland den mest fruktansvärda som nånsin funnits. Nazisterna mördade fem miljoner judar, de byggde fasansfulla koncentrationsläger och gick till militärt angrepp och ockuperade flera av sina grannländer. 
 
Av naturliga skäl stod inte nazister särskilt högt i kurs i mitt föräldrahem. Mamma var också övertygad om att världen lärt sig läxan att aldrig igen släppa fram en ledare som Adolf Hitler. När hon gick bort 2006 var hon fortfarande övertygad om att den nazistiska ideologin för evigt var förpassad till historieböckerna. 
 
Jag vet inte hur mycket hon har koll på det aktuella världsläget 2017 där uppe i sin himmel men om hon kände till det som hänt de senaste åren skulle hon nog bli förskräckt. Först och främst skulle hon tvingats konstatera att vi numera har ett rasisktiskt parti i riksdagen som ivrigt hetsar svenska folket mot andra fokgrupper (precis som nazisterrna gjorde under perioden innan, och under, andra världskriget).
 
Hon skulle också tvingas konstatera att USA fått en president som användera sig av samma retorik som Adolf Hitler - nämligen den att landets problem orsakas av invandrare och att folkets problem ska lösa genom att undanröja dessa främlingar.
 
Att USAs president Donald Trump dessutom verkar vilja etablera sig som diktator bekräftas av hans forsök att välja vilka medier som ska få vara hans propagandamegafon.
 
Jag saknar min kloka mamma och hennes goda hjärta men är samtidigt glad att att hon inte behöver uppleva vad som hander I Sverige, i USA och i världen just nu. Hon skulle nog blivit väldigt ledsen.
 
Bilden är tagen en fin sommardag 1939, ett år innan tyska styrkor gick in i Norge. Till höger min mamma med sin syster, ännu lyckligt ovetande vad som väntade.
 
Blogg100/1
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om nazism, Donald Trump, USA, demokrati, blogg100

Blogg100 för det fria ordet

Bloggt 100 är på G igen.

 

Det är nu sjätte året i rad bloggutmaningen Blogg 100 genomförs. 100 blogginlägg på 100 dagar med början den 1 mars. Det innebär alltså att om man fullföljer utmaningen har det hunnit bli juni när det sista inlägget postas. Tanken svindlar. Sommaren är alltså bara 100 blogginlägg bort.

 

Själv har jag varit med tre gånger (eller är det fyra, jag minns inte). En av gångerna har jag lyckats ta mig i mål (eller var det två).

 

Grundaren av Blogg 100, Fredrik Wass, skriver på sin blogg att årets tema blir en manifestation för det fria ordet. Detta med tanke på bland annat Donald Trumps misstänkliggörande av oberoende media som han envisas med att kalla för "fake media".

 

Ett bra initiativ av Fredrik Wass, tycker jag. Själv är jag väldigt bekymrad av den svartmålning av Sverige som Trump, tillsammans med det högerextrema amerikanska mediebolaget Fox News, ägnar sig åt. Svartmålning som bygger på rena lögner. Ännu mer bekymrad blir jag när Sverigedemokraterna här hemma hänger på och "bekräftar" den negativa bilden av Sverige. 

 

Jag känner mig inspirerad av årets upplägg av Blogg 100. Tillsammans ska vi bilda en motkraft mot näthatare, extremister, sverigedemokrater och en ondsint amerikans president som försöker ta ifrån oss det goda svenska samhället som bygger på demokrati, solidaritet och yttrandefrihet. 

 

Gå in på Fredrik Wass blogginlägg där du kan anmäla dig till Blogg 100. Blogg 100 finns också på Facebook. Gå in på Facebook och sök på Blogg100.

 

 

Demokrati är enda alternativet

 
Nedanstående blogginlägg började jag att skriva i somras. Först nu har jag skrivit det klart. Möjligen kan det kännas lite inaktuellt, men egentligen inte:
 
I ETC skriver statsvetarstudenten Numan Semsuri att Demokrati duger inte. Semsuri menar att demokrati är ett överskattat statsskick eftersom det är med demokratins hjälp som exempelvis Sverigedemokraterna och Donald Trump närmar sig makten. I Turkiet finns också den demokratiskt valde president Erdogan som ägnar sig åt utrensningar av oliktänkande.
 
Att SD och Donald Trump får stöd av de breda massorna är naturligtvis oroväckande, tycker jag. Om (och när) dessa två aktörer får reell politisk makt riskerar Sverige respektive USA att hamna i ett katastroftillstånd. På riktigt.
 
Men problemet är naturligtvis inte det demokratiska systemet. Vad skulle i så fall vara alternativet? Diktatur? Naturligtvis inte. Man kan inte avskaffa demokratin bara för att folket tycker "fel". Problemet är väl snarare att demokratin inte är tillräckligt vital. Som någon sa nångång: "Vi kan aldrig ta demokratin för given, den måste återerövras om och om igen." Kanske detta är något våra traditionella politiker borde fundera på.
 
Vad jag menar är att alla måste involveras i den demokratiska processen. Inte bara proffstyckare på Twitter, eller när politiker i valtider gör halvhjärtade försök att "intressera" sig för väljarna. När väljarna inte känner sig sedda av de etablerade politikerna ökar risken att väljarna söker sig till fejkpolitiker som Trump och SD. 
 
Om vi har en demokrati där majoriteten vill införa dödsstraff (apropå exemplen i Semsuris artikel) så tyder det på att politikerna misslyckats med att skapa ett humant samhällsklimat. Lösningen är naturligtvis inte att då göra samhällsklimatet ännu mer inhumant (införa dödsstraff). I en vital demokrati finns inte "behov" av vare sig dödsstraff, Donald Trump eller SD. I en vital demokrati strävar alla medborgare efter att skapa ett samhälle som är bra för alla.
 
Vi har alla en skyldighet att jobba för hålla den vitala demokratin levande. 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, politik, diktatur, svpol