Jag tycker mest synd om David

 
Läser i media idag att moderatledaren Anna Kinberg Batra öppnar för ett samarbete med Sverigedemokraterna. Många har sagt mycket om det och jag kan bara hålla med dem som tar sig för pannan. Ledaren för moderaterna, visserligen ett högerparti men ändå ett "normalt" demokratiskt parti, gör sig redo att samarbeta med nationalistiskt och extremistiskt parti som inget annat riksdagsparti ens velat ta i med tång. 
 
"Det har funnits en beröringsskräck", sa AKB i kvällens SVT-aktuellt. Uppenbarligen är hon beredd att beröra SD nu - bara för att komma åt regeringsmakten. Herregud!
 
Jag tänker på Anna Kinberg Batras man, David Batra. Han är standup-komiker, en av Sveriges mer kända, och som sådan förväntas man ju skämta grovt om både det ena och det andra, inte minst politiker. Tänk om det skulle hända att hans fru blir statsminister - vad gör David då? 
 
Jag menar, med AKBs strama robotliknande personlighet och det faktum att hon fick makten med hjälp av mörkrets krafter så borde det inbjuda till hur många standupskämt som helst - som inte David kunde använda sig av.
 
Om han inte begärde skilsmässa förstås. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Kinberg Batra, David Batra, politik, moderaterna, SD, Sverigedemokraterna,

Jag - en Neil Youngkille

 
Trumpifiering. Preppa. Mukbang.
 
Jag läser listan med nyord 2016 och ovanstående är tre av dem. Ytterligare ett nyord från 2016 är Dylanman. Ordets innebörd beskrivs i nyordslistan som "man som beundrar Bob Dylan och som anser sig förstå honom särskilt väl". Enligt beskrivningen har en Dylanman ett stort ego och förväntar sig att omgivningen andäktigt ska låta sig hänföras av dennes storverk.
 
Den sorten har man ju träffat på några gånger och jag blir lika irriterad varje gång. Självupptagna personer som bara vill prata till, inte med, andra människor har jag fått nog av.
 
Själv hade jag faktiskt inte hört ordet Dylanman förut, och jag har heller ingen ambition att bli någon sådan. Istället skulle jag vilja kalla mig för en Neil Youngkille - helt enkelt därför att Neil Young är så jävla bra!
 
Bilden: när jag blir stor vill jag bli som Neil Young - en man som trots sin mogna ålder fortfarande rockar fett.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Dylanman, nyord, musik, mansideal

It's gas, man

Jag och familjen var ju alltså i Florida i oktober. Förutom ett hus hyrde vi också en bil. En Chevrolet Impala, årsmodell 2016.
 
Vi hämtade ut bilen omedelbart när vi landat på flygplatsen i Fort Lauderdale, Miami. Jag ska erkänna att det var en skitcool bil att köra. 300 hästkrafter. Automatväxlad. Rymlig med skön sittkomfort.
 
Problemet vara bara att när jag efter några dagar skulle tanka den visste jag inte om den gick på bensin eller diesel. Jag tittade igenom alla papper vi fick när vi hämtade bilen på hyrfirman, men ingen information fanns att hämta om bränsleslag. 
 
Jag googlade, men nä - ingen klarhet om det var en bensinare eller inte. 
 
Till slut insåg jag att det inte fanns någon annan utväg än att köra in på närmaste mack, som var en Shellmack, och bita i det sura äpplet. Jag gick in till killen i kassan och sa som det var: "jag är turist från Sverige och jag har en hyrbil som jag inte vet om den går på diesel eller bensin. Kan du hjälpa mig, typ?"
 
"Sure", sa killen i kassan och gick ut till bilen. Där lossade han på tanklocket, stoppade in pekfingret i påfyllningshålet och drog det åt sidan några centimeter. Sedan luktade han på fingret och sa: "it's gas, man".
 
Lycklig fyllde jag upp bensin för 30 dollar och gick sedan in till kassan och betalade. Resan kunde fortsätta med nytankad Chevy. 
 
Bilden: Jag och hyrbilen framför hyrhuset i Florida.
 
 
 

Demokrati är enda alternativet

 
Nedanstående blogginlägg började jag att skriva i somras. Först nu har jag skrivit det klart. Möjligen kan det kännas lite inaktuellt, men egentligen inte:
 
I ETC skriver statsvetarstudenten Numan Semsuri att Demokrati duger inte. Semsuri menar att demokrati är ett överskattat statsskick eftersom det är med demokratins hjälp som exempelvis Sverigedemokraterna och Donald Trump närmar sig makten. I Turkiet finns också den demokratiskt valde president Erdogan som ägnar sig åt utrensningar av oliktänkande.
 
Att SD och Donald Trump får stöd av de breda massorna är naturligtvis oroväckande, tycker jag. Om (och när) dessa två aktörer får reell politisk makt riskerar Sverige respektive USA att hamna i ett katastroftillstånd. På riktigt.
 
Men problemet är naturligtvis inte det demokratiska systemet. Vad skulle i så fall vara alternativet? Diktatur? Naturligtvis inte. Man kan inte avskaffa demokratin bara för att folket tycker "fel". Problemet är väl snarare att demokratin inte är tillräckligt vital. Som någon sa nångång: "Vi kan aldrig ta demokratin för given, den måste återerövras om och om igen." Kanske detta är något våra traditionella politiker borde fundera på.
 
Vad jag menar är att alla måste involveras i den demokratiska processen. Inte bara proffstyckare på Twitter, eller när politiker i valtider gör halvhjärtade försök att "intressera" sig för väljarna. När väljarna inte känner sig sedda av de etablerade politikerna ökar risken att väljarna söker sig till fejkpolitiker som Trump och SD. 
 
Om vi har en demokrati där majoriteten vill införa dödsstraff (apropå exemplen i Semsuris artikel) så tyder det på att politikerna misslyckats med att skapa ett humant samhällsklimat. Lösningen är naturligtvis inte att då göra samhällsklimatet ännu mer inhumant (införa dödsstraff). I en vital demokrati finns inte "behov" av vare sig dödsstraff, Donald Trump eller SD. I en vital demokrati strävar alla medborgare efter att skapa ett samhälle som är bra för alla.
 
Vi har alla en skyldighet att jobba för hålla den vitala demokratin levande. 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, politik, diktatur, svpol
 
 

RSS 2.0




Evenemang och konserter


Evenemang och konserter