Sverigedemokraterna putsar fasaden

Det är skrämmande och obegripligt.
 
I den senaste opinionsundersökningen från DN/Ipsos får Sverigedemokraterna 8,5 procent, vilket gör dem till Sveriges tredje största parti. Jag undrar: varför har de så många sympatisörer? Har Sverigedemokraternas putsande av partifasaden gett verkan?
 
Sverigedemokraternas ledning verkar ju anstränga sig hårt att kamouflera partiets verkliga ansikte för att istället framstå som ett "vanligt" svenskt demokratiskt parti, utan rasister eller andra extremistiska knäppskallar. 2009 var den nationalistiska profilen ganska tydlig och på sin hemsida skrev Sverigedemokraterna om "hotet mot den svenska nationella identiteten" och vikten av "moralisk upprustning".
 
Idag är imagen uppdaterad och en snabb titt på hemsidan ger intrycket att partiet nästan är mänskligt:
 
"Vi önskar oss ett varmare samhälle där människor känner trygghet och visar omtanke genom att ta ansvar för varandra."
 
Vår politik syftar istället till att ena och sammanföra människor kring gemensamma grundläggande värderingar med en gemensam syn på jämställdhet, yttrandefrihet, demokrati och på vad som är rätt och fel.
 
Men om man klickar vidare på några länkar så hittar man följande:
 
"Vi vänder oss emot det multikulturella samhällsbygget då det förutsätter splittring, utanförskap och även kräver att vi i Sverige ska anpassa oss till andra kulturer. Utgångspunkten måste vara att de som invandrar till Sverige ska anpassa sig till svensk kultur och svenska värderingar. Vi står upp för en öppen svenskhet där invandrare ska kunna bli en del av det svenska samhället. Vad som är viktigt för oss är att det finns en strävan hos de som kommer till Sverige att ta till sig svenska värderingar och bli en del av det svenska samhället."

SDs budskap är alltså att det multikulturella samhället är ett hot och att invandrare ska ge upp sin kulturella särart för att istället bli "riktiga" svenskar. Jag menar istället att de mångkulturella influenserna berikar vårt samhälle. Hur ska egentligen en kultur kunna utvecklas om den inte får några influenser utifrån? Det vi idag betraktar som svensk kultur är ju egentligen en mix av influenser utifrån.
 
Härom veckan gick Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson ut och sa att han ville städa upp i partiet och att det råder nolltolerans mot rasism i SD. I helgens kommun- och landstingskonferens i Västerås sa Åkesson att många uppfattar partiets medlemmar som bittra, arga och missnöjda. Han ville därför att partiets företrädare skulle tänka på sitt sätt att vara för att bland annat locka kvinnor att rösta på dem.
 
Problemet (för SD) är väl bara att om de slänger ut alla bittra, arga och missnöjda rasister ur partiet så blir det väl inga partimedlemmar kvar. Synd i så fall för SD men bra för Sverige.
Läs även andra bloggares åsikter om SD, Sverigedemokraterna, politik, demokrati

Det gäller att hitta hajpen

Aktuellt på SVT 2 visade härom kvällen ett inslag om ett experiment vid ett universitet i USA 2010. Experimentet gick i korthet ut på att man via två olika meddelanden (som skickades till två olika grupper människor) på Facebook uppmanade folk att rösta i kongressvalet. Det ena meddelandet innehöll praktiska fakta om valet, exempelvis om vallokaler och kandidater, och i anslutning till meddelandet fanns en knapp där man kunde bekräfta att man röstat.
 
Det andra meddelandet innehöll samma fakta men dessutom kunde man se vilka av ens Facebookvänner som redan röstat. Resultatet blev att oerhört många fler som sett det senare meddelandet gick och röstade. Bland dem som fått det första meddelandet var det lika många som röstade som inte fick något meddelande alls. 
 
Vad lär vi oss av detta? Jo, det vi redan visste. Nämligen att människan är ett flockdjur och följer helst de övriga individerna i flocken. 
 
Men experimentet visar också att det viktiga inte var vad man röstade på utan att. Drivkraften hos många är alltså att göra som alla andra.
 
Det här är en kunskap som är viktig för både politiker och näringsliv. Det är egentligen inte så viktigt vad man säljer eller vilket budskap man har. Det viktiga är att lyckas skapa en hajp som får människor att känna grupptrycket. Där finns nyckeln till framgång.
 
Bilden: Hajpat eller inte, när gruppen Kent spelade på Sundsvalls Konsertfest tidigare i år var det många människor som samlades i flock. Jag var en av dem.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om hajp, hype, flockbeteende, Facebook, politik, Kent, Sundsvall, Timrå

Varför inte nationalbloggare?

Fortsättning på gårdagens blogginlägg som handlade om låten Strövtåg i hembygden med Mando Diao. Texten till låten är skriven av Gustaf Fröding, värmländsk poet och nationalskald som var verksam i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.  
 
Jag har funderat lite på begreppet nationalskald. Exempel på andra svenska nationalskalder är Esaias Tegnér, Verner von Heidenstam, Carl Michael Bellman och Evert Taube. Med andra ord poeter som levde för väldigt länge sedan, i vissa fall flera hundra år sedan. Frågan är om det finns nationalskalder idag eller om det är ett begrepp som hör hemma i en förgången tid?
 
Kanske det skulle vara mer riktigt att vi idag utser nationalbloggare? Vilka skulle det i så fall vara? Kanske Carl Bildt eller Kissie? Eller varför inte undertecknad?
 
Tänk om någon popgrupp skulle få för sig att tonsätta mina blogginlägg om hundra år.
 
Undrar hur det skulle låta.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Nationalskald, Gustaf Fröding, Mando Diao, poesi, kultur, nationalbloggare

Obehaglig musik från Mando Diao

 
Jag blir faktiskt lite irriterad.
 
Jag har hört den där låten flera gånger nu. På radion och på TVn. Låten heter Strövtåg i Hembygden och gruppen som spelar och sjunger heter Mando Diao.
 
Grejen är att jag får, typ, olustkänslor när jag hör den där låten. Det är lite svårt att förklara, men låten och framförandet framkallar en sorts känsla av något som är gammalt och ofräscht. Och dessutom hotfullt. Som ett gammalt spöke eller nåt.
 
Kanske är det Gustaf Frödings gammelsvenska text. Kanske är det sångaren Gustaf Noréns jämrande, och på gränsen till falska sång, som gör att jag tycker låten känns obehaglig.
 
Riktigt fasansfullt blev det när jag tidigare idag ertappade mig själv med att nynna på låten. Varför gjorde jag det? Den är ju så dålig. Att jag nynnade på Strövtåg i Hembygden gör mig irriterad.
 
Men det är också något som gör att Strövtåg i Hembygden rör vid något djupt inom mig, typ minnen från min barndom. Nån sorts kombinerad känsla av trygghet och obehag. Det ska sägas att jag hade en väldigt trygg och fin barndom men det finns något mörk och obehagligt i mitt inre som väcks till liv av Strövtåg i Hembygden.
 
Usch. Nu vill jag lyssna på Audioslave så jag får känna mig lugn igen.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Mando Diao, Gustaf Fröding, Strövtåg i hembygden

Fototriss: ett motiv - på tre sätt

Veckans tema hos Fototriss är Ett motiv - på tre sätt. Motivet jag har valt att skildra på tre sätt är pellets. Efter en djupdykning i pelletsbingen kan jag presentera följande tre bilder.
 
Pellets är vackert - och ger skön värme i bostaden.
 
De två översta bilderna har jag fotat idag, men den nedersta har jag fotat vid ett tidigare tillfälle. Det är nämligen ett litet äventyr att ge sig in i själva pelletsbrännaren för att fotografera - något jag undviker i möjligaste mån. Jag har gjort det en gång och det får räcka.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Fototriss, pellets, värme, foto