Snällpop med Stiftelsen på Birsta City

Nu har även jag fått lite koll på popgruppen alla talar om: Stiftelsen. Den lilla kollen fick jag idag då de spelade två låtar live på köpcentrat Birsta City i Sundsvall.
 
Stiftelsen består av fyra grabbar från Ljungaverk, varav sångaren Robert Pettersson sedan tidigare är känd från Ångebandet Takida. Stiftelsen är hans musikaliska sidoprojekt. 
 
Innan jag begav mig till Birsta City lyssnade jag på några av deras låtar på Spotify. Jag hade ju inte hört dem förut och ville ju liksom vara lite mentalt förberedd. 
 
Hur blir då mitt omdöme om Stiftelsen? Tja, man skulle kunna säga att Stiftelsens musik låter som en snällvariant av den musik som Takida spelar - och med tanke på att Takidas musik låter som en sorts snällvariant av hårdrock så blir det alltså väldigt snällt. Med andra ord: snäll, och ganska tam, trivselpop.
 
Uppenbarligen var det väldigt många fler än jag som också var nyfikna på Stiftelsen. Både framför scenen och ute på parkeringen var det rejält trångt med publik respektive bilar.
 
 
Sundsvalls Tidning:
 
Aftonbladet:
 
Läs även andra bloggares åsikter om Stiftelsen, Sundsvall, Timrå, Birsta city, Ljungaverk, musik, trivselterror, Takida
 
 
 

Stoppa datorn - jag vill gå hem!

Igår var jag på konferens med deltagare från hela Europa. Vid lunchen satt jag mitt emot en man från Tyskland och vi pratade om stress, överfulla inboxar och hur dåligt man kan må om man jobbar för mycket. Han berättade att det finns företag i Tyskland som under vissa tider under dygnet stänger ner sina e-postservrar - enbart för att få de anställda att sluta jobba.
 
"Företagen slår igen servrarna exempelvis klockan 19 och startar dem igen klockan 7 på morgonen", sa han.
 
"Smart", sa jag.
 
Idag, vid lunchtid, tänkte jag åter på det han berättade. Tänk att man med en så enkel åtgärd, som att slå av en strömbrytare på en server, kan stoppa ett helt företags verksamhet. Visst, jag vet att det egentligen krävs lite mer än så, men att tvinga hem de anställda genom att göra deras datorer oanvändbara kanske vore något även för svenska företag.
 
Fast då tycker jag man kunde slå av dem klockan 14 istället. Särskilt på fredagar.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Stress, e-post, utmattning

När vissa tycker de har mer bråttom än andra

Motorvägen mellan Timrå och Sundsvall. Jag är på väg till jobbet. Vägarbete. Bilkö.
 
Bilkön är flera kilometer lång och den kryper framåt i en hastighet av 20 kilometer i timmen. En lokalbuss kör om hela kön och klämmer in sig strax innan avsnittet där vägarbetet pågår. Helt ok tycker jag. Bussen har en tidtabell att passa. 
 
Men så börjar ett antal privatbilister att köra om och det blir som en propp längst fram i kön. Bilkön stannar helt. 
 
Visst. Jag förstår naturligtvis att de omkörande bilisterna har bråttom, men det har vi nog allihop som sitter här och krypkör på ettans växel. Att några bilister försöker pressa sig förbi bilkön gör bara att köandet tar ännu längre tid för oss andra. 
 
Morr...
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Vägarbete, asfalt, Sundsvall, Timrå, motorväg, bilkö, egoister

Per-Anders blogg fyller fem år

 
Den här bloggen har faktiskt funnits i fem år. Närmare bestämt fem år och två månader. Det var i juli 2007 som jag skrev jag mitt första blogginlägg och fram till dags dato har antalet blogginlägg hunnit bli 830. 
 
För att fira detta lilla jubileum gör jag en liten intervju med mig själv. 
 
Per-Anders: Gratulerar till ditt bloggjubileum.
 
Per-Anders: Tack.
 
Per-Anders: Hur känns det?
 
Per-Anders: Ja, vad säger man? Tiden går fort. När jag tänker på det faktum att jag om ytterligare fem år är 59 år så känner jag lätt panik. Vart ska det här egentligen sluta? Ålderdomen närmar sig med stormsteg.
 
Per-Anders: Hur menar du?
 
Per-Anders: Jamen vafan. Jag vet att ålderdomen och döden lurar nånstans därborta i horisonten och för varje år kommer slutet allt närmare.
 
Per-Anders: Fast nu var det ju inte döden vi skulle prata om utan istället din blogg. Hur kom det sig egentligen att du började blogga för drygt fem år sedan?
 
Per-Anders: Det fanns väl egentligen flera skäl. Dels kände jag att jag skulle vilja prova det, på den tiden relativt, nya sociala mediet. Dels såg jag bloggandet som en chans till skrivträning utanför jobbet. Jag skriver ju väldigt mycket i mitt arbete.
 
Per-Anders: Skrivträning..?
 
Per-Anders: Okej. Så här är det. I min blogg får jag ha en helt egen värld där bara jag bestämmer vad jag ska skriva. Här kan jag andas. Till min blogg flyr jag när kreativiteten pockar på och jag inte får utlopp för den någon annanstans.
 
Per-Anders: Jaha. Du har hittills skrivit 830 inlägg vilket i snitt blir ett inlägg varannan dag. Något speciellt inlägg du är extra nöjd med?
 
Per-Anders: Det finns faktiskt några inlägg jag tycker blev riktigt bra. Bland annat hade jag ett aprilskämt 2009 som blev lite kul. Storyn om den försvunna motorvärmarkabeln blev också bra. Sedan måste jag också få säga att det känns bra att jag några gånger lyckats reta upp Sverigedemokrater med mina blogginlägg. Jag minns särskilt ett inlägg där jag fick igång en rejäl diskussion i kommentarsfältet med en (för mig okänd) person. Det var kul.
 
Per-Anders: Hur tänker du då fira ditt jubileum?
 
Per-Anders: Inte på något sätt alls. Möjligen med en bild på en tårtbit.
 
Per-Anders: Om man följer din blogg kan man konstatera att uppdateringsfrekvensen den senaste tiden varit lite gles. Tycker du fortfarande att det är kul att blogga?
 
Per-Anders: Jodå, det är fortfarande kul. Men grejen är att det bara är kul när jag själv har lust. Och under de senaste månaderna har jag känt mig lite trött och sliten, och därför varit tvungen att använda min energi till andra saker. 
 
Per-Anders: Framtiden då? Kommer Per-Anders blogg att finnas kvar om ytterligare fem år.
 
Per-Anders: Bra fråga. Frågan är väl om bloggmediet i sig kommer att finnas kvar då. Utvecklingen inom sociala medier går ju jättefort framåt och kanske ser det sociala medielandskapet ut på ett helt annat sätt om fem år.
 
Per-Anders: Okej. Ber att få tacka för pratstunden.
 
Per-Anders: Tack själv.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om blogg, sociala medier, döden