Jag tycker mest synd om David

 
Läser i media idag att moderatledaren Anna Kinberg Batra öppnar för ett samarbete med Sverigedemokraterna. Många har sagt mycket om det och jag kan bara hålla med dem som tar sig för pannan. Ledaren för moderaterna, visserligen ett högerparti men ändå ett "normalt" demokratiskt parti, gör sig redo att samarbeta med nationalistiskt och extremistiskt parti som inget annat riksdagsparti ens velat ta i med tång. 
 
"Det har funnits en beröringsskräck", sa AKB i kvällens SVT-aktuellt. Uppenbarligen är hon beredd att beröra SD nu - bara för att komma åt regeringsmakten. Herregud!
 
Jag tänker på Anna Kinberg Batras man, David Batra. Han är standup-komiker, en av Sveriges mer kända, och som sådan förväntas man ju skämta grovt om både det ena och det andra, inte minst politiker. Tänk om det skulle hända att hans fru blir statsminister - vad gör David då? 
 
Jag menar, med AKBs strama robotliknande personlighet och det faktum att hon fick makten med hjälp av mörkrets krafter så borde det inbjuda till hur många standupskämt som helst - som inte David kunde använda sig av.
 
Om han inte begärde skilsmässa förstås. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Kinberg Batra, David Batra, politik, moderaterna, SD, Sverigedemokraterna,

Jag - en Neil Youngkille

 
Trumpifiering. Preppa. Mukbang.
 
Jag läser listan med nyord 2016 och ovanstående är tre av dem. Ytterligare ett nyord från 2016 är Dylanman. Ordets innebörd beskrivs i nyordslistan som "man som beundrar Bob Dylan och som anser sig förstå honom särskilt väl". Enligt beskrivningen har en Dylanman ett stort ego och förväntar sig att omgivningen andäktigt ska låta sig hänföras av dennes storverk.
 
Den sorten har man ju träffat på några gånger och jag blir lika irriterad varje gång. Självupptagna personer som bara vill prata till, inte med, andra människor har jag fått nog av.
 
Själv hade jag faktiskt inte hört ordet Dylanman förut, och jag har heller ingen ambition att bli någon sådan. Istället skulle jag vilja kalla mig för en Neil Youngkille - helt enkelt därför att Neil Young är så jävla bra!
 
Bilden: när jag blir stor vill jag bli som Neil Young - en man som trots sin mogna ålder fortfarande rockar fett.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Dylanman, nyord, musik, mansideal

It's gas, man

Jag och familjen var ju alltså i Florida i oktober. Förutom ett hus hyrde vi också en bil. En Chevrolet Impala, årsmodell 2016.
 
Vi hämtade ut bilen omedelbart när vi landat på flygplatsen i Fort Lauderdale, Miami. Jag ska erkänna att det var en skitcool bil att köra. 300 hästkrafter. Automatväxlad. Rymlig med skön sittkomfort.
 
Problemet vara bara att när jag efter några dagar skulle tanka den visste jag inte om den gick på bensin eller diesel. Jag tittade igenom alla papper vi fick när vi hämtade bilen på hyrfirman, men ingen information fanns att hämta om bränsleslag. 
 
Jag googlade, men nä - ingen klarhet om det var en bensinare eller inte. 
 
Till slut insåg jag att det inte fanns någon annan utväg än att köra in på närmaste mack, som var en Shellmack, och bita i det sura äpplet. Jag gick in till killen i kassan och sa som det var: "jag är turist från Sverige och jag har en hyrbil som jag inte vet om den går på diesel eller bensin. Kan du hjälpa mig, typ?"
 
"Sure", sa killen i kassan och gick ut till bilen. Där lossade han på tanklocket, stoppade in pekfingret i påfyllningshålet och drog det åt sidan några centimeter. Sedan luktade han på fingret och sa: "it's gas, man".
 
Lycklig fyllde jag upp bensin för 30 dollar och gick sedan in till kassan och betalade. Resan kunde fortsätta med nytankad Chevy. 
 
Bilden: Jag och hyrbilen framför hyrhuset i Florida.
 
 
 

Traditioner är till för att brytas

Jag hade intentionen att delta i bloggutmaningen Blogg 24 och skriva ett blogginlägg om dagen mellan 1 och 24 december. Jag misslyckades. Min mentala energi räckte inte till och jag gav upp några dagar innan julaftonen.  
 
Nu har det hunnit bli nyårsafton och jag sitter och tänker på det firande som kommer att äga rum ikväll. I media och på Facebook läser jag upprörda kommentarer från människor som inte gillar fyrverkerier. "Hundar blir rädda och det kostar för mycket pengar" är några av argumenten mot nyårsfyrverkerierna.
 
Kanske är det så. Själv har jag ingen hund och det var väldigt många år sedan jag köpte några fyrverkerier senast. Jag brukar istället gå ut på gräsmattan under tolvslaget och titta på fyrverkerier som andra skjuter upp.
 
Däremot finns det en annan nyårstradition som jag definitivt har tröttnat på. Nämligen den att visa sketchen "Grevinnan och betjänten" på TV varje nyårsaftonskväll. Jag läser på Wikipedia att det inte bara är i Sverige som sketchen visas. Varje nyårsafton visas den i en rad länder, i och utanför Europa.
 
I Sverige visades sketchen första gången 1969 och sedan 1976 har den visats varje nyårsafton (med undantag av 2004 då visningen ställdes in pga tsunamikatastrofen i Indiska oceanen).
 
Det finns två versioner av sketchen inspelade, där samma skådespelare deltar. Den ena spelades in i Tyskland 1963 och den andra i Schweiz. Den vi får se i svensk TV är den schweiziska versionen. 
 
Fast nu får det vara nog, tycker jag. Den berusade betjänten har alltså stapplat omkring i våra TV-rutor 40 år i rad nu - likaså den dementa grevinnan (som enligt Wikipedia inte är en grevinna) Miss Sophie som inte förstår att hennes middagsgäster är döda. 
 
Det är verkligen dags att den traditionen bryts nu. Mitt förslag är att SVT de närmaste 40 åren visar sketcher med Ulvesson och Herngren (se videoklippet ovan) istället.
 
Gott Nytt År!
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om ulvesson, herngren, nyår, grevinnan och betjänten, traditioner, nostalgi, media

Att inte utmana sina illusioner

 
Bilden ovan tog min sambo på mig när vi var i Umeå förra helgen. I ett köpcenter i staden fanns denna apparat, en  snäll-o-meter. Om man lade handen emot displayen och väntade några sekunder så fick man ett utlåtande, i procent, på skärmen hur snäll man är.
 
Under några sekunder lekte jag med tanken på att prova. Men jag lät bli. Snäll-o-metern var ju avsedd för barn (handmallen på displayen var i tydlig barnstorlek). Det skulle bara ha sett fånigt ut om en 58-årig man stod på knä och försökte lägga handen mot en 10-tumsskärm på en konstig apparat med en kö av femåringar bakom sig.
 
Dessutom kanske snäll-o-meterna skulle ha påstått att jag inte är så snäll som jag tror. Det hade nog varit det värsta.
 
Blogg24-19

Viktminskningsbonus

Jag bloggade häromdagen om fördelar med att vara sjuk och nämnde då att om man har tur kan man få slippa jobbets luciatåg. Igår kom jag till insikt om ytterligare en fördel: viktminskning. Under förra veckan gick jag nämligen ner flera kilo.  
 
Skälet till viktminskningen är naturligtvis att jag under min sjukdomsvecka inte åt så mycket; att ligga däckad med influensaliknande symptomer främjar inte direkt matlusten. Det jag åt under de här dagarna handlar i stort sett om en tallrik filmjölk och några mackor varje dag. 
 
Naturligtvis känns det bra att jag gått ner i vikt eftersom jag tycker jag väger för mycket. Frågan är nu hur jag ska hålla den här vikten - ska jag fortsätta att endast äta lite filmjölk om dagarna? 
 
Blogg24-18

Jag slapp i alla fall luciatåget

Att ligga hemma och vara sjuk är inte kul. Det är klart irriterande med en näsa som ständigt rinner och klart obehagligt med värk i kroppen och i huvudet. 
 
Men det kunde naturligtvis vara värre. Jag vet ju att det troligen kommer att gå över inom de närmsta dagarna så jag ska inte klaga. Det finns också många människor på vår jord som lider av betydligt värre plågor än en förkylning.
 
Och faktum är att min förkylning gav mig lite tur i oturen. 
 
Jag insjuknade ju i tisdags, den 13 december, Luciadagen, vilket innebar att jag slapp vara med om det traditionella luciafiranden på jobbet. Luciafirandet på jobbet är ganska träligt. Det börjar med att vi får lussebullar och pepparkakor (vilket redan där är ett nerköp eftersom vi vanligtvis får mackor till förmiddagsfikat, jag har tidigare bloggat om det) sedan kommer ett luciatåg in i lokalen och ställer sig och sjunger ett gäng julsånger. 
 
Själv brukar jag bara bli trött av tillställningen och i skydd av mörkret försöker jag smita upp till mitt kontorsrum.
 
Blogg24-15 

Fototriss: transportmedel

På grund av att jag ligger däckad i en förkylning har jag inte riktigt mäktat med att uppdatera bloggen och bloggutmaningen Blogg24. Här kommer emellertid ett inlägg med mitt bidrag till förra veckans Fototriss. Temat då var Transportmedel.
 
De två översta bilderna tog jag vid vårt besök i Everglades nationalpark i Florida. Vi åkte både träskbuggie och svävare och fick se en rad spännande djur, bland annat alligatorer.
 
Den tredje bilden är också från vår Floridaresa. Bilden tog jag när vi kollade på ishockey i Tampa när hemmalaget Lightning mötte Detroit Redwings. I pauserna fick folk åka med i ismaskinen. 
 
Blogg24-14

Rapport från sjukbädden

 
Mitt sjukdomstillstånd har nu övergått från att handla om huvudvärk och ont i kroppen till hosta och snuva. Jag var en sväng på jobbet igår och styrde upp några grejor men sedan åkte jag hem igen. Sedan dess har jag leget i sängen.
 
Blogg24-13

Det är min tur nu

 
Klockan 15.00 i eftermiddag slog den till. Förkylningen. Flera personer omkring mig, hemma och på jobbet, har drabbats - och nu är det tydningen min tur. 
 
Jag är än så länge inte speciellt snuvig, men det killar i halsen och jag känner mig väldigt hängig. Det känns som om jag har feber. Hoppas det inte är influensa. 
 
Blogg24-12

Fototriss: E som i...

Veckans tema hos Fototriss är E som i... Här kommer tre bilder som utgör mitt bidrag. Första bilden tog jag på frukostbuffén på hotellet i Umeå där vi bodde under helgen. Flingorna var Ekologiska.
 
Andra bilden tog jag på gitarrmuseet. Elgitarren på bilden är en donation från ABBA-museet. 
 
Sista bilden tog jag idag på vägen hem från Umeå. Vägen på bilden är E4.
 
Blogg24-11

Hellre Paddy Persson än Ted Gärdestad och Bob Dylan

 
Umeå lördag.
 
Idag har vi besökt det fantastiska gitarrmuseet i Umeå och deras imponerande samling elgitarrer. Typ 500 till antalet. Sedan gick vi på en restaurang och åt julbord. Efter det gick vi tillbaka till hotellrummet där vi såg Så mycket bättre och därefter gick vi ner till hotellrestaurangen och tog en bärs. 
 
Hotellrestaurangen visade sig vara ett trevligt ställe. Mycket folk på plats, ett band som spelade irländsk musik och en härlig stämning i lokalen.
 
I kvällens avsnitt av Så mycket bättre sjöng deltagarna Ted Gärdestadlåtar. Ted Gärdestad har aldrig tillhört någon av mina favoriter vilket jag förklarar här.
 
Vi snabbzappade på hotell-TVn och kunde konstatera att det pågick Nobellmiddag nånstans söderut i Sverige, typ Stockholm. En av pristagarna, Bob Dylan (litteraturpriset) var inte närvarande för att hämta sitt pris. I programmet visades några filmsnuttar med en ung Bob Dylan och jag inser att jag har liknande känslor för honom som för Ted Gärdestad. Båda artisterna verkar haft ett kolossalt ego under sina karriärer, inte det minsta självdistans och blivit fullständigt uppslukade av sin popularitet. 
 
Sådana artister gör mig bara trött.
 
Därför var det befriande att komma ner i hotellrestaurangen och lyssna på Paddy Persson Group och deras irländska tongångar. Deras framförande präglades av humor, musikalitet och stor spelglädje. Att delar av deras trumset vid ett tillfälle ramlade av scenen (det stod lite för nära scenkanten) verkade inte bekymra orkestern utan de spelade glatt vidare tills låten tog slut. 
 
Paddy Persson Group var en ny och trevlig bekantskap för mig. Jag hoppas få se och höra dem igen någon gång.
 
Bilden: Paddy Persson lirade ikväll på krogen Plectrum i Umeå. 
 
Blogg24-10
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Paddy Persson Group, Umeå, Ted Gärdestad, Bob Dylan, Nobelpriset, Nobel, litteraturpriset, semester, resor

Amerikansk mat är fett ensidig


Jag tänkte jag skulle dela med mig av några minnen från resan till Florida i början av oktober. Det här minnet handlar om amerikansk mat. 
 
Amerikansk mat förefaller ganska ensidig. Man kan gå in i princip vilken restaurang som helst så domineras menyn av hamburgare, ribs och friterad potatis (inte helt olik svenska restaurangmenyer men i Sverige finns det i alla fall ytterligare rätter att välja bland, exempelvis pasta eller fisk - sånt hittar man väldigt sällan i USA).
 
En av restaurangerna vi besökte hette Fords Garage vilken hade, naturligtvis, hamburgare som specialitet. Inredningen var inspirerad av verkstadsmiljö och kul detalj var servettringarna som utgjordes av slangklämmor. 
 
Även själva hamburgarna var snyggt designade med en reliefstämpel på brödet. 
 
På toan var handfaten designade som bildäck. 
 
Skälet till namnet på restaurangen var att biltillverkaren Henry Ford hade sitt sommarboende i den del av västra Florida där vi var.
 
 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Resor, Florida, USA, mat, hamburgare, blogg24

Det bästa som finns är att lägga sig och sova

 
Det är kväll och jag har lagt mig. Bredvid mig ligger sambon. Hon sover. 
 
Det är mörkt. Jag hör olika ljud; en bil som kör förbi utanför fönstret, det susar i vattenrören till elementen, dova ljud från fabriken några kilometer bort. 
 
Fast här i sängen känner jag mig trygg. Här är jag på säkert avstånd från verkligheten. 
 
I sängens trygga famn kan jag i lugn och ro ägna mig åt eftertanke och analys av vad som hänt under dagen. 
 
Och där precis somnade jag.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg24, sömn, vila, återhämtning, eftertanke

En sista cig

 
Bilden ovan tog jag i nåt flygplan jag flög med under året. Framför mig i sätet satt en skylt med instruktioner hur man skulle bära sig åt ifall planet måste nödlanda i vattnet; vart nödutgångarna är, att inte ta med bagaget.
 
Det intressanta var att det också fanns en instruktion till rökare att de inte skulle ta en cig ifall planet störtar. 
 
Jag kan tänka mig konversationen bland flygplanssätena om nödsituationen skulle uppstå:
 
Hon: "Älskning, hjälp! Planet har störtat i havet! Vad ska vi göra? Vart är nödutgångarna? Vi måste ut!"
 
Han: "Vänta, jag ska bara ta en cig först."
 
Jag drar mig till minnes att jag sett nån film nån gång där den dödsdömde står framför exekutionspatrullen och blir erbjuden en sista cigarett. En sista njutning innan döden. 
 
Det kanske är nåt sånt det handlar om. Planet har störtat i vattnet och visserligen överlevde vi men man vet aldrig - vi kanske drunknar eller dör på nåt annat sätt. Och då är det lika bra att ta en sista cig. 
 
Men å andra sidan; om jag skulle sitta i ett flygplan och störta i havet - då skulle jag nog försöka ta en bild och lägga upp på Instagram. Därefter skulle jag försöka ta mig ut ur planet.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Rökning, resor, flygplan, nödläge

Endast vid död och bröllop ger vi cred

 
Tiden går. Det är redan december. Jag tänker tillbaka på sommaren. 
 
En av de upplevelser jag hade under sommaren var att närvara vid ett bröllop. Det var trevligt. Både brudgummen och hans brud svarade planenligt ja och den efterföljande festen bjöd på en god stämning. Släktingar och vänner höll tal där samtliga bedyrade hur fantastiska bruden och brudgummen är. 
 
Och det stämmer naturligtvis också - de två är jättesympatatiska människor. 
 
Men när jag satt där och lyssnade på alla talen så kom jag att tänka på hur det kan låta på en begravning. Nämligen likadant. När det är begravning hålls det också tal, där talarna öser lovord över den avlidne. Det är alltså vid just dessa två evenemang som vi tenderar att ge varandra rikligt med cred. Bröllop och begravningar. Nästan aldrig annars.
 
Vi måsta alltså antingen gifta oss eller dö för att vi ska få höra nån säga ett gott ord om oss. Varför kan vi inte göra det oftare i vardagen? Varför inte ställa sig upp i samband med att man äter middag med familjen och hålla ett tal till någon av familjemedlemmarna? Eller på jobbet? På förmiddagsfikat, kanske. 
 
Nåt att tänka på.
 
Bilden tog jag i somras i Polen. Bröllopscermonin ägde rum till allmän beskådan på en hotellterass mitt i Sopot. Detta var dock inte det bröllop jag nämner ovan. Det ägde rum på hemmaplan. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Bröllop, begravning, cred, beröm, blogg24

Öppna upp!

 
Tidigare, fram till för ungefär ett år sedan, brukade jag ibland skriva små dikter och lägga upp här bloggen. Det var alltså ganska länge sedan jag senast brast ut i poesi men igår kom inspirationen över mig vilket resulterade i nedanstående lilla poem. 
 
Öppna upp för ljuset,
och den gränslösa kompetensen.
Öppna upp för himlen,
och den oändliga målbilden.
Öppna upp för livet,
och det svindlande mervärdet.
Öppna upp för kärleken,
och den vidsträckta potentialen.
 
Vad vill jag då säga med detta poetiska verk? Ja, typ att öppenhet är bättra än slutenhet. Och att tramsiga businessord är underskattade i poetiska sammanhang.
 
Mer dikter finns att läsa under rubriken Poesi till vänster på sidan.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg24, poesi, kultur

Jag gjorde det mest förbjudna

 
Klockan 9,30 varje morgon fikar vi tillsammans på jobbet. Varje veckodag har sin egen brödsort. På exempelvis onsdagar är det tekakor och på fredagar är det frallor. 
 
På torsdagar är det mitt favvobröd - sirapslimpa (tror jag det kallas för).
 
Vissa dagar finns emellertid flera brödsorter att välja på (då det blivit bröd kvar från dagen innan). En gång (en fredag) tog jag en fralla men såg i samma stund att det även fanns limpa kvar från gårdagen, så jag lade ifrån mig frallan och skulle just till att skära upp en limpskiva istället. 
 
"Du måste äta upp det bröd du har tagit", tillrättavisade mig en kollega. "Du kan inte ta i ett bröd och sedan lägga tillbaka det".
 
"Oj! Visst. Förlåt", sa jag. Men när kollegan tittade bort så skar jag ändå upp en limpskiva och lät frallan ligga kvar i brödkorgen.
 
Ja, jag vet. Jag är en stygg pojke. Men limpmackor är så goda. 
 
Bilden har jag tagit på en måndag. Långt ifrån det godaste brödet under veckan.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg24, förbjudet, utomparlamentariskt, arbetsliv

Att vara närvarande på riktigt

 
Jag får ett meddelande på Messenger från min son. "Är du här?", frågar han. 
 
Han bor några kilometer från mig och jag undrar varför han skriver så. Jag kan inte komma på att jag lovat att hälsa på honom just idag. Eller har jag det? Kanske jag lovat, och glömt, att åka till honom och så undrar han om jag kommit än. 
 
Jag svarar honom "vadå här? Jag är hemma i Timrå."
 
Han skriver igen: "Du fattar inte. När jag frågar om du är här så menar jag här på Messenger."
 
Språkförbistring. Att få frågan vart man befinner sig behöver alltså inte betyda att någon vill veta på vilken fysisk plats man befinner sig. Det kan alltså betyda att någon vill veta vart på Internet man är. Om man är på Facebook eller på Twitter eller på nån chat.
 
Jag borde ha svarat att jag har gömt sig i djupwebben (Dark web) eller i nåt moln eller nåt.
 
Själv sitter jag just nu i soffan. Vår fysiska soffa hemma i vardagsrummet. Där finns jag på riktigt. Ifall nån undrar.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg24, virtuell, virtuellt, internet, web, språkförbistring

Jultecken

 
Julen närmar sig. Det finns flera tecken på det. Julgardiner dyker upp i fönstren här hemma, julprylar till försäljning i affärerna, julreklam i postlådan. 
 
Idag dök ytterligare ett jultecken upp. Blogg 24.
 
Blogg 24 funkar som typ julkalendern. En nedräkning från 1 december fram till julafton. Fast istället för att öppna luckor skriven man blogginlägg. 
 
För en stund sedan läste jag att Blogg 24 kör igång även i år, och jag har bestämt mig för att hänga på. Jag har inte bloggat regelbundet sedan i somras vilket beror på att jag inte haft lust. Men nu fick jag plötsligt lust igen. 
 
Hoppas lusten håller i sig 24 dagar till.
 
Vill du veta mer om Blogg24? Sök på Blogg 24 på Facebook. 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg24, blogg, jul

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0





Evenemang och konserter


Evenemang och konserter