I Dalhalla med Roxette

 
I måndags var jag och sambon på rockkonsert med Roxette. Konserten ägde rum i Dalhalla i Dalarna. 
 
För den som inte vet det är Dalhalla ett gammalt kalkbrott strax utanför Rättvik som lades ner 1990. Kvar blev en gigantisk grop (400 meter lång, 175 meter bred och 60 meter djup) som ett par år senare byggdes om till konsertarena med plats för 4000 åskådare. Långst ner i klalkbrottet finns också en lite sjö med klargrönt vatten där scenen är placerad.
 
Besöket i måndags var det första för mig sedan platsen blev en konsertarena. Helt klart är Dalhalla en mäktig plats för en musikupplevelse. 
 
Själva konserten då, hur var den? Jo, den var riktigt bra. 
 
Konserten inleddes med att Marie Fredriksson leddes in och satte sig i en stol längst fram på scenen där hon blev kvar under hela konserten. Helt klart verkar Maries fysiska krafter inte vara på topp vilket också märktes när hon sjöng. Hennes sångröst är helt intakt, och kraften finns där, men under konserten höll den inte hela vägen. Bakom henne fanns dock hela tiden sångerskan Dea Norberg som stöd i Maries sånginsatser.
 
Roxette bjöd på alla sina hits framförda i rejäla rockarrangemang vilket jag uppskattar. När det är rockkonsert då tycker jag det ska vara feta gitarrer, tung bas och fläskiga trummor - vilket Roxette levererade. Som en extra bonus rev gitarristen Christoffer Lundquist av en riktig taggtrådsversion av Gärdebylåten (Gärdebyn där låten har sitt ursprung ligger inte så långt bort från Dalhalla).
 
I år firar Per Gessle och Marie Fredriksson 30-årsjubileum som artistduo och har under årens lopp gjort en stor mängd konserter världen runt. Men trots att de har varit världsstjärnor under många år - med många och långa turnéer i bagaget, och trots att Marie Fredriksson är märkt av sin sjukdom så verkar både hon och Per Gessle ha spelglädjen kvar när de står på scenen. 
 
Konserten med Roxette blev ett härligt minne, trots att det stundtals regnade och trots ett lätt trafikkaos på bilparkeringen när vi skulle åka därifrån. 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om roxette, dalhalla, kultur, musik

Det är fanimej skandal!

 
Idag har jag klagat hos SVT.
 
Förr fanns "Klagomuren" dit man kunde ringa för att klaga på dåliga TV-program. Kanske det fortfarande går att ringa in sina klagomål, det vet jag inte, men på SVTs hemsida hittade jag i alla fall ett webbformulär där jag lämnade mina synpunkter. 
 
Föremålet för mina klagomål var konserten med Mikael Rickfors, Mats Ronander och Dan Hylander som sändes på SVT 1 igår kväll.
 
Fast frågan är om man egentligen kan kalla det för konsert. Programtiden var endast en halvtimme lång och dessutom var låtarna som framfördes nerkortade till ett minimum. Programmet blev därför jättetöntigt. 
 
Man kan verkligen undra varför SVT sänder en sådan undermålig produktion. Här hade jag sett fram emot en högtidsstund med de gamla rockrävarna och ett gäng låtar ur deras musikskatt. Men vad fick jag? Jo, en tramsproduktion med söndertrasade låtar och en alldeles för kort programtid. Ett hån mot artisterna och ett hån mot tittarna. 
 
Jag tänker på gårdagens TV-sändning från prinsbröllopet. En hel dags TV-tid ägnat åt något så fullständigt meningslöst! Samtidigt fick Rickfors, Ronander och Hylander endast en halvtimme. De kunde åtminstone fått en timme till så vi fått höra låtarna i sin helhet. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om rickfors ronander hylander, kultur, musik, rock, svt
 
 
 

På mitt nattduksbord

 
Mitt nattduksbord består av fyra svarta, runda, smala ben av metall samt två hyllor av frostat glas. På den övre hyllan står en klockradio, en burk med pennor, två tomma deodoranter, ett presentkort på SF-biografer samt några Euromynt. Klockradion är av en traditionell modell med gröna digitalsiffror, en snooseknapp och en ratt på sidan där man kan ställa in de olika kanalerna.
 
Bredvid klockradion står min eltandborste i laddningsaggregatet.
 
På den undre hyllan ligger två tandborstetuier (med tillhörande tandborstar), en mobilladdare, en fotoblixt, två anteckningsböcker samt en isskrapa som det står Scandic på. 
 
Ja visst ja. Glömde nämna att på den övre hyllan står även ett glas vatten samt en sänglampa.
 
Bilden ovan: på mitt nattduksbord finns också ett presentkit med en uppsättning nagelvårdsprylar jag vann på en tävling nånstans, nångång.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100

Varför Ola Salo?

 
Jag läser på nätet att Ola Salo kommer till festivalen Folkan Waterfront i augusti. Okej. Då vet vi vem som som ska spela i öltältet. Nu väntar vi bara på besked vem som blir huvudartist på stora scenen. 
 
För jag jag kan väl inte tänka mig att det är pellejönsartisten Ola Salo som ska vara huvudnumret vid årets festival.
 
Vid förra årets upplaga av Folkan Waterfron var Miss Li det stora dragplåstret. Så här bloggade jag då. Innan fjolårets festival var jag ingen större anhängare av Miss Li, men efter att jag upplevt konserten med henne ändrade jag mig. Miss Li var ju riktigt bra. 
 
Tänk om det blir likadant efter att jag sett och hört Ola Salo live. Kanske kommer jag ut som Ola Salo-fan efter festivalen.
 
Fast jag hoppas fortfarande att någon annan artist blir huvudattraktionen vid året Folkan Waterfront.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, Folkan Waterfront, Söråkers Folkets Hus, Timrå, Sundsvall

Gå med i min oljiga bokklubb

 
Jag läser väldigt sällan böcker. I princip aldrig. Senast jag läste en bok var nån gång på 1990-talet. Boken hette "Gör-det-själv-handbok för Volvo 740-serien 1982-1987" som jag köpte för att kunna byta kamrem på min bil (på den tiden hade jag en Volvo 740 -85). Jag kan avslöja att det var ett lite tråkigt slut i boken. De fick inte varandra. 
 
Men nu har jag gått med i en bokklubb. Ubbenbarligen är det så. Jag blev uppringd av en trevlig kille från Boniers förlag som ville ge mig en gratis bok. "Du behöver bara betala portot", sa han. "Endast 29 kronor". 
 
"Fast om jag tar emot den där boken så ramlar det väl in en massa andra böcker också, som jag måste betala", genmälde jag.
 
"Nejdå", sa den trevlige killen. "Du förbinder dig inte till någonting alls. Vilken bok vill du ha?"
 
"Visst, skicka en bok du. Jag kan ge bort den till nån i julklapp", sa jag.
 
Några dagar senare fick jag boken jag valde (som jag inte minns vad den heter) och nu dimper det in nya böcker i brevlådan varje månad. 
 
"Har du gått med i en bokklubb?", frågade sambon härom dagen. "Du läser väl inte böcker..?"
 
"Men den trevlige killen sa ju...", "Visst", sa sambon. "Om det är nånting man ska hålla sig långt borta ifrån så är det bokklubbar", sa hon. 
 
Jag gick in på bokklubbens hemsida där man kunde läsa att det gick att gå ur bokklubben, men först sedan man uppfyllt sina åtaganden - vilka är att man måste vara medlem i minst åtta månader. Det sa inte killen (som jag numera egentligen inte tycker var så trevlig) något om. Jag har inte gjort något sådant åtagande.
 
Risken finns nu att Spänningszonen kommer att få ett telefonsamtal från en trevlig 56-årig kille från Timrå som väldigt bestämt vill avsluta sitt medlemsskap i ovan nämnda bokklubb. Annars kommer de att få en trasig oljeindränkt handbok om Volvobilar sig tillskickade i ett kuvert. 
 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Litteratur, böcker, läsning, Timrå, Sundsvall
 

Molly PH bäst i Melodifestivalen

Ikväll har jag gjort det för första gången. Jag har röstat på ett bidrag i Melodifestivalen.
 
Jag gjorde det för att jag var förbannad. 
 
Om det nu var någon som inte såg kvällens avsnitt av Melodifestivalen från Göteborg kan jag berätta att kvällens bästa bidrag var låten I’ll Be Fine med Molly Pettersson Hammar. En soulig, skön och svängig låt framförd av en karismatisk sångerska med en fantastisk röst. "En given vinnare", tänkte jag.
 
Låten var den som framfördes först i raden av bidrag och alldeles innan berättade programledarna att man förutom den traditionella telefonröstningen nu även kunde rösta via en app. Gratis. Jag laddade ner appen men när jag skulle öppna den så hängde den sig. Så jag hann helt enkelt inte gratisrösta på på Molly Pettersson Hammar (man kunde endast rösta via appen medan bidraget framfördes). 
 
En stund senare under programmet såg jag den aktuella röstningsställning i appen som visade att Molly låg sist. Det var då jag bestämde mig för att sms-rösta. 
 
Senare läste jag i Aftonbladet att fler som tänkt rösta på Molly varit med om samma sak. Hon fick alltså inte alla de röster hon borde fått. Antagligen därför hon åkte ut. Istället blev det pajaser som Eric Saade och Dolly Style som gick vidare. När de framträdde funkade säkert appen.
 
Skandal är vad det är.
 
Och nu åter till verkligheten.
 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Molly Petterson Hammar, melodifestivalen, Mellon, mello2015

En kväll med Familjen

Nummer två avklarad.

Ikväll har jag och sambon sett den andra filmen i den nya omgången av Beck-filmer (omgång 5). Den första hette Rum 302 och den nu senaste heter Familjen. Den var helt klart sevärd men för övrigt tycker jag det inte finns så mycket att säga om den. Poliser som jagar bovar. As usual. Helt OK underhållning en lördagskväll. 
 
För övrigt har julen nu lämnat vårt hem för denna gång. Alla julstjärnor nerplockade från fönstren, granen avklädd och julgardinerna utbytta mot andra av mer säsongsneutralt slag. Skönt tycker jag. Nu känns det som det nya året kan börja på riktigt.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Beck, Familjen, film, video

Jag har sett den nya Beckfilmen

Har nyss sett den alldeles nya Beckfilmen Rum 302. Sambon och jag såg den hemma i TV-soffan på Swefilmer. Vi surfade in på Swefilmer på min iPad och såg filmen på vår platt-TV via Apple-TV. Hur enkelt som helst. Bildkvalitet var utmärkt och det uppstod inga störningar i överföringen. Den moderna tekniken är fantastisk. 
 
Hur var filmen då? Ja, den var helt ok. Intrigen var typ det vanliga; poliser som jagar bovar - den här gången bland annat i krogmiljön kring Stureplan i Stockholm. Good guys mot bad guys. Överklassbrats mot vanligt folk. I slutänden landat i mänskliga tragedier.
 
Noterbart är väl att Mikael Persbrandts karaktär Gunvald Larsson den här gången är något nertonade och inte fullt lika arrogant och odräglig som i tidigare filmer. I filmen har också Martin Beck & co fått en ny chef spelad av Jonas Karlsson, en karaktär som det är lite svårt att få grepp om.
 
Coolast i filmen är dock helt klart den nya karaktären Ayda Cetin, spelad av Elmira Arikan. En tuff tjej som ger Beckfilmen välbehövlig syre.
 
Och så Martin Becks granne förståss. "Vill du ha en stänkare?" Fast det sa han inte den här gången. Däremot sa han "..." Nja, ska inte avslöja det. Se filmen själv!
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Beck, Martin Beck, rum 302, film, video

Låten som bekräftar segern

För ett tag sedan var jag med sonen och kollade på innebandy. Lagen som spelade var Granlo mot Pixbo. Sonen (som själv är hängiven innebandyspelare, fast på korpnivå) berättade att varje spelare i Granlo i förväg fått välja en egen favoritlåt som spelas i högtalarna om spelaren i fråga gör mål. 

Den självklara frågan som dyker upp i mitt inre är: OM jag vore innebandyspelare och OM jag gjorde mål, vilken låt skulle jag då välja?
 
Svaret på den frågan är Kött och blod med Mats Ronander. Introt på den låten skulle vara perfekt att ha som bakgrund när man med uppsträckta händer springer runt på planen och tar emot folkets jubel. 
 
Fast nu förhåller det ju sig så att jag inte är någon innebandyspelare, än mindre gör jag några mål. Så jag får väl lyssna på låten på Spotify istället. 
 
Jubla kan jag göra i hallen. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Innebandy, musik, Mats Ronander

A boat over troubled water

För ett tag sedan besökte jag Stockholm. Vid ett tillfälle under vistelsen behövde jag ta mig mellan Djurgården och Gamla Stan. Jag kunde ha gjort det enkelt för mig och tagit en taxi men istället valde jag att ta Djurgårdsfärjan till Slussen, vilket är ett betydligt mer kostnadseffektivt färdsätt.
 
Det var sen vardagkväll men ändå rätt mycket folk som åkte med. Jag tänkte: skulle något liknande kunna funka i Sundsvall? 
 
Jag menar, det är ju ganska praktiskt det där - att använda en båt som en del i lokaltrafiken. Allra helst när vattenvägen är en genväg. Men det förutsätter ju förståss att befolkningsunderlaget är tillräckligt stort så att det lönar sig. 
 
Troligen skulle det inte löna sig i Sundsvall.  Det bor ju alldeles för få människor i staden med omnejd. 
 
Låt oss fantisera om en båtlinje mellan typ Skönsberg och Skönsmon. Eller mellan Skönsberg och inre hamnen. Skulle det funka? 
 
En lösning skulle kunna vara att bygga bostäder på Tjuvholmen. Då skulle nog en båtlinje mellan Tjuvholmen och centrala stan vara nödvändigt. Tjuvholmen är ju trots allt en ö.
 
Slutsatsen av detta är att Sundsvall behöver fler innevånare. Då skulle det också vara lönsamt med en båt i reguljärtrafik. 
 
Visst, i dagarna invigs den nya bron över Sundsvallsfjärden. Men den kanske inte i första hand är lämpad för lokaltrafik. En passagerarbåt skulle vara ett trevligt komplement till bron. Om det bodde fler människor i stan, förståss.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Sundsvall, sundsvallsbron, båttrafik, Stockholm

En mental korvupplevelse

 
Allting är mentalt.
 
Det största hindret för vår personliga utveckling är våra våra egna tankar. 
 
Så brukar det låta när diverse personliga utvecklare och experter på teambuilding är i farten. Och jag håller med helt och hållet. Dessutom påstår jag att det även är relevant när det gäller korv. I synnerhet tysk korv.
 
Under helgens tripp till Berlin hade sambon och jag återkommande diskussioner om korv. I tyska korvkiosker kan man nämligen köpa två sorters korv - vita och röda. På flera korvkiosker skyltade man dessutom med 1/2 meter wurst, dvs halvmeterlånga grillkorvar. Jag sa "vi kan väl dela på en korv, en vit. Jag har aldrig ätit vit korv."
 
"Aldrig i livet", sa sambon. "De ser vidiga ut, som långa vita jättemaskar."
 
Jag tog dock mod till mig och köpte en vit korv vilken faktiskt smakade riktigt bra. Sambon tog motvilligt en tugga och mumlade något om "konstig lös konsistens". Fast jag hävdar att de vita korvarna egentligen inte smakar något sämre än de röda, de bara ser äckliga ut. 
 
Med andra ord, att äta korv är en mental upplevelse. Synintrycket ger oss förutfattade meningar som sedan präglar våra handlingar. Bara för att en korv ser ut att vara äcklig så behöver den nödvändigtvis inte vara det.
 
Bilden tog jag hos den lokale korvgubben som stod i ett gathörn alldeles utanför vårt hotell. Visst blir man frestad att smaka på en vit, tysk, halvmeterlång, grillad korv?
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Korv, Tyskland, mat, Berlin, mentalt, tankar

Tågresa utan problem. Det är problemet.

I helgen var sambon på konferens i Västerås. Färdsättet hon valde var tåg. När hom kom hem igen på söndag kväll var hon besviken. Tågen hade nämligen hållit tidtabellen - både på ditvägen och tillbakavägen. 
 
Alla tidigare konferensresor hon gjort var tågen försenade, och när man råkar ut för sånt kan man söka och få tillbaka biljettkostnaden av SJ. Så blev det alltså inte denna gång.
 
"Nu måste jag ju betala nästa resa själv", sa sambon.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om SJ, tåg, resor, tågresor, järnväg, förseningar

Det blev inte bra men det kunde varit värre

 
Igår berättade jag om att jag bytte till vinterdäck på bilen för att slippa riskera ombesiktning på grund av slitna sommardäck. I morse var jag på Bilprovningen och fick visserligen en anmodan om ombesiktning (en krängningshämmare som hade lossnat), men jag är trots allt nöjd ändå.
 
Jag fick ingen anmärkning på avgasröret som jag satt fast med en slangklämma och besiktningsmannen tog heller ingen notis om att jag bundit ihop bromsslangarna under bilen med buntband. Men såna lagningar på en bil är kanske okej. Vad vet jag.
 
Jag slapp i alla fall få någon anmärkning på däcken.
 
Bilden tog jag under pågående besiktning av min bil.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Bilprovning

Veckans hjärnmask

 
Det brukar kallas för hjärnmask, fenomenet när man får en låt "på hjärnan" som man tvångsmässigt går och gnolar på typ flera dagar i följd. Själv har jag gått och gnolat på samma låt i en vecka nu. Låten heter Me and My Broken Heart och har under den senaste tiden dansat runt på Facebook i en coverversion gjord av sångerskan Andie Case. 
 
I videon sitter Andie Case i en bil tillsammans med sina två kompisar där den ena kör bilen och den andre sitter i baksätet och spelar gitarr. Videon är hur cool som helst. Oftast brukar ju de enklaste lösningarna bli de allra bästa. Jag menar, vem tänker på att sätta fast en kamera på instrumentbrädan, ge sig iväg på en åktur och sedan filma medan man sjunger?
 
Fast någon kanske protesterar och ifrågasätter hur trafiksäker en sådan övning är. Om man tittar på videon så ser man dock att båda som sitter i framsätet har bilbältena på sig (dock inte killen i baksätet) och killen som kör verkar ha ögonen på vägen hela tiden. Så jag tror det är ganska lugnt. 
 
Jag har tittat på den här videon ett antal gånger och konstaterat att de verkar köra på en spikrak landsväg. Killen som kör vrider nämligen inte på ratten en enda gång. Genom sidorutan ser man träd och några enstaka villor skymta förbi - de verkar inte passera några tättbebyggda områden eller vägkorsningar. 
 
Jag har dock inte lyckats luska ut av vilket fabrikat bilen är som de färdas i. Fast det kanske inte är så viktigt.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Hjärnmask, Andie Case, musik

Gratiskonsert med Mikael Wiehe i Timrå

 
"Hon springer på taniga ben..."
 
Ikväll bjöds det på gratiskonsert här i Timrå. Och artisten som spelade och sjöng var inte heller vem som helst. Ingen mindre än självaste Mikael Wiehe var det som gästade scenen på torget, inbjuden av Vänstern i Timrå. 
 
Väldigt många människor som hade samlats för att lyssna till den gamle progghjälten, som berättade att han varit aktiv som artist i hela 51 år. 
 
Att Mikael Wiehe fortfarande har ett glödande engagemang för politik och rättvisefrågor råder det ingen tvekan om, det framgick både i låttexter och mellansnack. Bland annat framförde han Valet som handlar om att ta ställning mot rasism - innan det är för sent. Låten gav han ut på sin och Björn Afzelius gemensamma skiva från 1986, en låt som är minst lika aktuell idag som då.
 
Som extranummer framförde Mikael Wiehe Flickan och kråkan, för dagen i en tuff och lite bluesig version. Den blev kvällen bästa låt.
 
Skön musik och härligt väder. Onsdagskvällen i Timrå blev med andra ord alldeles utmärkt.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Mikael Wiehe, Timrå, musik, politik

Jag tror min mobil tycker om mig

 
I bland är jag ute och promenerar i motionssyfte. Jag brukar gå lite olika sträckor runt centrala Timrå, och oftast tar promenaden nånstans mellan en halvtimme och en timme. Ambitionen är att jag ska promenera typ tre gånger i veckan. Vissa veckor blir det fler (inte så ofta), andra veckor blir promenaderna färre (oftast). Men jag brukar tänka att den bästa motionen är den som blir av. 
 
När jag är ute och går brukar jag starta appen RunKeeper i min mobil. Med den kan jag se statistik över mina promenader - hur lång tid varje promenad tog, hur lång sträcka jag gått och hur många kalorier jag förbrukade. Det sista värdet är alltid kul att titta på - att man förbrukat 300 kalorier blir liksom en bekräftelse på att man är en duktig motionär. 
 
Fast härom dagen visade RunKeeper att den lever ett eget liv - och att den faktiskt bryr sig om mig. Jag hade tagit en promenad till Coop, tur och retur, och handlat en påse frukt och en brödlimpa - en promenad på totalt en dryg halvtimme. Den här gången glömde jag dock att starta RunKeeper, vilket jag blev varse när jag promenerat färdigt. Några minuter efter att jag kommit hem fick jag nämligen ovanstående meddelande på mobilen. 
 
Tydligen hade RunKeeper-appen (trots att den inte var igång) noterat att jag varit ute och rört mig, och blev uppenbarligen lite sur över att jag inte hade startat den. 
 
Visst är det fantastiskt! Bara för att min mobil tycker om mig så mycket, och inte vill att jag ska missa mina bortpromenerade kalorier, ger den mig en tillrättavisning. Är inte det kärlek?
 
Fast jag har ännu inte riktigt bestämt mig för vad jag ska tycka om RunKeepers omtanke. Med våra mobilers hjälp (som de flesta av oss bär med oss överallt) gör vi det möjligt för företag, och andra aktörer i samhället, att ständigt övervaka oss. Att jag får en påminnelse från en promenadapp att jag ska starta den är kanske inte hela världen, men möjligheterna till övervakning en smartphone ger är faktiskt lite skrämmande. 
 
Men i fortsättningen glömmer jag i alla fall inte att starta RunKeeper.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om RunKeeper, övervakning, storebror, iPhone, kärlek, motion, träning

Dålig gatumusik låter sämre än bra gatumusik

Jag läser i media om Dough Seegers, den hemlöse countrysångaren från Nashville i USA, som blev kändis i Sverige efter att ha medverkat i TV-programmet Jills veranda. Innan Seegers slog igenom var han en fattig och utslagen gatumusikant. Men efter framträdandet i svensk TV började han tjäna pengar och fick råd att skaffa sig mat och bostad. Hans musikalitet, och en stor portion tur, blev hans räddning.
 
Osökt tänker jag på de nutida (östeuropeiska) tiggarna vi ser på gatorna i Sveriges städer. Några av dem försöker också hanka sig fram som gatumusikanter, fast utan att få till något större underhållningsvärde. För det mesta saknas passionen och glöden i deras framträdanden, och oftast blir deras musicerande bara påfrestande att höra på.
 
Men med rätt uppbackning och stöd kanske deras framträdanden skulle kunna bli lite roligare. För vissa av dem har faktiskt talang. Jag har hört fler dragspelare, och till och med en saxofonist, på Sundsvalls gator som helt klart verkar vara duktiga musiker. 
 
Så nu undrar jag: Finns det inget TV-team som kan ge sig ut på talangjakt bland dessa gatans musikanter? Kanske döljer det sig några blivande stjärnor bakom insamlingsmuggarna på stadens gator och torg.
 
När jag härom dagen, vid lunchtid, gick genom centrala Sundsvall noterade jag att inga dragspelande gatumusikanter syntes tIll. Tidigare har det varit alldeles fullt av dessa efter Storgatan. Kanske upplevdes de som störande av omgivning och har blivit bortkörda.
 
Eller så har de blivit upptäckta av någon talangscout och håller på att spela in en skiva, eller nåt...
 
Bilden ovan tog jag i Amsterdam för några år sedan. Gatumusikanten på bilden var oerhört duktig och höll en regelrätt konsert på gatan intill uteserveringen där vi satt och fikade.
 
 
Aftonbladet:
Doug Seegers ställer in sin höstturné
 
Läs även andra bloggares åsikter om Doug Seegers, tiggare, gatumusikanter, musik, politik

Miss Li - politisk musik att bli glad åt

 
Glada skutt och skidåkarrörelser.
 
Igår var sambon och jag på festivalen Folkan Waterfront på Fagerviksfältet i Timrå. Huvudattraktionen på stora scenen var Miss Li som gjorde en energifylld föreställning. 
 
Jag kan väl inte påstå att jag hittills tillhört de allra ivrigaste beundrarna av Miss Li. Jag har upplevt hennes musik som lite väl klämkäck, nästan på gränsen till hysterisk. Men efter gårdagens konsert har jag reviderat min uppfattning. Miss Li bjöd på en energifylld show där hon och hennes band framförde en lång rad medryckande låtar. Helt enkelt musik att bli glad åt.
 
Hon höll också igång fysiskt på scenen och varvade sina sånginsatser med glada skutt och något som liknade skidåkarrörelser. Härligt med en artist som bjuder på sig själv.
 
Miss Li hymlar inte med vart hon står politiskt. Hon har tidigare offentlig tagit ställning för socialdemokraterna och vid flera tillfällen uppträtt i samband med partiets olika event. Hennes politiska åskådning framgick också under gårdagens konsert. Låttexter och mellansnack handlade om alla människors lika värde, att hon inte gillar den egoistiska trenden i samhället och att hon inte heller gillar SD-ledaren Jimmie Åkesson. Bra där, Miss Li!
 
För övrigt tycker jag Folkan Waterfront var ett lyckat arrangemang. Den enorma gräsmattan passar utmärkt som festivalområde, som dessutom ligger vackert alldeles vid havet.
 
När sambon och jag cyklade hem (vi bor endast några kilometer från festivalområdet) i den ljumma sommarnatten funderade jag på vilka artister jag skulle vilja se på Folkan Waterfront nästa år. Spontant kom jag att tänka på Red Hot Chili Peppers som är ett fantastiskt liveband från USA. Eller varför inte Neil Young?
 
Ovan och nedan några bilder från Miss Lis konsert på Folkan Waterfront.
 
 
 
ST:
 
Dagbladet:
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Miss Li, Folkan Waterfront, folkanwaterfront, musik, festival, Timrå, Fagerstranden

Dags för Sverige att återta Karlsbron?

 
Just nu befinner jag mig tillsammans med sambon i Tjeckiens huvudstad Prag. Här bor vi i företagets nya personallägenhet som jag hade turen att få hyra en vecka. Prag är en jättehärlig stad med många restauranger och ett myllrande folkliv. Frågan är hur vi ska få tiden att räcka till för alla aktivitet vi skulle vilja göra. 
 
Tidigare idag kollade vi in Karlsbron (tillsammans med typ en miljon andra turister). På Karlsbron finns ett antal statyer där en av dem föreställer Johannes Nepomuk, präst på 1300-talet och numera nationalhelgon i den tjeckiska provinsen Böhmen. Johannes Nepomuk kom i onåd hos den dåvarande kungen i Prag (därför att Nepomuk umgicks med en biskop som kungen inte gillade) och kungen hämnades genom att låta kasta Nepomuk i floden Moldau, som flyter under Karlsbron.
 
Om man vidrör statyn så får man, enligt en gammal tjeckisk ritual, tur i livet och kan också vara säker på att få besöka Prag snart igen. På plats där på bron kunde vi konstatera att många ville ha både lycka och returbiljett till Prag. Kön till statyn var nämligen lång med människor som ville lägga handen mot den hårt slitna sidan av statyn. 
 
1648 ägde slutstriden under trettioåriga kriget rum på Karlsbron. Den svenska armen hade tågat in i Prag och hade siktet inställt på att inta Gamla Stan. På Karlsbron blev det dock stopp, därför att där motades de tillbaka av den lokala armén. 
 
Med andra ord ett förnedrande nederlag för oss svenskar. Frågan är om det inte är dags att vi nu får upprättelse? Vilket av våra partier har modet att leda oss ur den förnedring vi tvingades utstå för mer än 350 år sedan? Kanske dags att vi rustar upp vår svenska arme ordentligt och beger oss till Prag för ett nytt slag på Karlsbron?
 
Eller så inte. Jag tycker det känns ganska skönt att leva i ett land där politikerna inte driver okupation av andra länder som valfrågor. Det är bra mycket roligare om vi lyckas spöa tjeckerna i ishockey.
 
Bilden tog jag idag på Karlsbron. Kön av människor var lång som vill lägga handen mot statyn av Johannes Nepomuk.
 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Prag, semester, resor, Karlsbron, krig, militärer

När hjärtat slår för Heart

 
Jag skulle vilja berätta om min eftermiddag. 
 
Jag kom hem från jobbet typ kl 16,30. Då åt jag middag samtidigt som jag surfade på min iPad. Efter det blev jag jättetrött och satte mig i vardagsrumssoffan för att vila. Där somnade jag och vaknade ett par timmar senare. När jag vaknade kände jag mig mosig och seg, och blev sittande ytterligare en stund i soffan - stirrande in i väggen. 
 
Så plötsligt fick jag en oemotståndlig lust att lyssna på låten Mother Earth Blues med den amerikanska gruppen Heart. Jag letade fram låten på Spotify, pluggade in iPaden i stereon och drog upp volymen.
 
Det var länge sedan jag lyssnade på Heart. Under mitten av 1970-talet lyssnade jag mycket på gruppen, i synnerhet låtarna på deras två första LP-skivor. Fronfigurerna i Heart är systrarna Nancy och Ann Wilson, och bandets musik är en blandning av folkpop och hårdrock. De är så jädrans bra. Under sina konserter gör de ibland även covers på Led Zeppelinlåtar. 
 
Efter att ha lyssnat på Mother Earth (samt ytterligare några Heartlåtar) piggnade jag till rejält. Jag blev så pigg att jag gick ut i köket och plockade ur diskmaskinen. 
 
Ovan en Youtubevarant av Mother Earth Blues, tyvärr utan rörliga bilder.
 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Heart, blues, musik

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0





Evenemang och konserter


Evenemang och konserter