John Lennon skänkte världen magi



Idag är det den 9 augusti och John Lennon skulle ha fyllt 70 år - om han fortfarande hade levat. Tyvärr fick han ju lämna jordelivet alldeles för tidigt, endast 40 år gammal, därför att en mördare kom i hans väg.

För den som inte vet det så var John Lennon en av medlemmarna i rockgruppen Beatles, och kanske den som var mest betydelsefull i gruppen. Under hela mitt liv har jag älskat musik och under samma liv har jag också betraktat Beatles musik som magisk. Redan 1963, när jag var sju år, njöt jag av de sköna harmonierna i She loves you och A hard days night (1964).

Trots att Beatles låtar de första åren var enkla, så var de ändå spännande. Men med tiden så gjorde de något som få andra popartister dittills hade lyckats med. De utvecklade sin musik, och inte bara den. Under flera år gick de i täten för hela rockmusikens utveckling. Höjdpunkten kom 1967 när de släppte LPn Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band som fortfarande av många betraktas som en milstolpe i musikhistorien.

Jag vill påstå att jag har en relation med de flesta av John Lennons och Beatles låtar. Jag minns när jag som barn såg TV-inspelningen av All you need is love och uppfylldes av Beatles kärleksbudskap. Jag minns också hur jag hänfördes av de spännande taktbytena i Happiness Is a Warm Gun från Beatles vita dubbelalbum. Raden av höjdarlåtar är oändlig och det skulle ta hela dagen att räkna upp dem alla.

Men det finns några ytterligare låtar till jag vill nämna. Många förknippar ju John Lennon med låten Imagine, och visste är den ok. Men själv tänker jag nog på Strawberry fields forever som släpptes 1967 och som i originalversionen var en oerhört spännande och nyskapande låt. Under senare år har dock samma låt getts ut i en mer avskalad version som John Lennon spelade in, som en demoversion, innan originalversionen spelades in. Och den enklare versionen är minst lika vacker.

Bland de låtar Lennon gjorde under sin solokarriär tillhör Walking class hero bland de bästa. Det är en helt akustisk och enkel låt om konsekvenserna av klassresan från arbetarklass till medelklass.

Under sina sista år var John Lennon väldigt engagerad i att sprida sitt fredsbudskap, som kan symboliseras genom låten Give Peace a Chance. Ett engagemang han blev både hyllad och hatad för.

Jag beundrade John Lennon, inte bara för hans fantastiska musik, utan även för hans mod att våga gå sin egen väg. Både när det gäller hans musikaliska utveckling och sin personliga.


DN:
Nils Hansson: Man saknar de triumfartade världsturnéerna som han aldrig hann göra

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Mäktig konsertupplevelse med Roxette i Sundsvall



Ikväll har Roxette haft sin comeback-premiär i Sundsvall, och jag var där. Inför en, i det närmaste, fullsatt Norrporten Arena bjöd Marie Fredriksson och Per Gessle med band på en rockafton av sällan skådat slag.

Redan tio minuter före utsatt tid gick Roxette ut på scenen, och öppnade direkt med Dressed for success. Sedan betade de av de flesta av sina hits, vilket genom åren hunnit bli rätt många. Till många av låtarna stämde också publiken upp till allsång, bland annat i It must have been love. Då var det en mäktig känsla att stå där mitt i publikhavet.

Själv var jag nyfiken på hur Marie Fredrikssons konsertform skulle vara. Detta med tanke på den långa sjukdomsperiod hon har bakom sig. När konserten var över kunde jag dock konstatera att hon fixade det hela riktigt bra. Hon sjunger fortfarande med stor känsla och inlevelse, men nog märks det att hennes form inte riktigt är på topp. Ibland kändes det som om hennes krafter inte riktigt räckte till. Vissa höga toner lät hon helt enkelt bli att sjunga, och valde istället en oktav längre ner.

Men sammanfattningsvis tycker jag att Roxettes gjorde en toppenkonsert. Bra tryck i låtarna (bandet verkade ha riktigt roligt på scenen), en publik i toppform, och ett perfekt konsertväder gjorde att konserten blev en mäktig upplevelse.

En perfekt avslutning på min semester.

Bilden ovan: Jag stod ganska långt fram i publikhavet och lyckades ta några bilder som blev helt ok.


Sundsvalls Tidning:
En ojämn tillställning

Läs även andra bloggares åsikter om
, , , ,

Skön blues i genomskinligt jättetält på Timråland



Timråland. Så kallas Timrås egen stadsfestival med musik, restaurangtält och öl i plastglas. I år hade man även laddat med ett rejält partytält, på hela 600 kvadratmeter, där både taket och väggarna var genomskinliga. Riktigt coolt faktiskt.

Här tillbringade jag och sambon fredagskvällen tillsammans med en massa glada Timråbor. Vartefter kvällen fortskred samlades fler och fler besökare och till slut var det riktigt trångt i det gigantiska tältet.

När vi anlände till Timrålandet började vi med att titta på menyn, eftersom vår plan var att äta middag där. Men det var inget på menyn som lockade. På menyn fanns bland annat oxfilé för hela 200 kronor, och jag undrar hur stor åtgång det blev på den rätten. I stället gick vi till en av de intilliggande pizzeriorna och åt en varsin pizza.

Tillbaka på Timråland fick vi så avnjuta en rad olika rockband, med mer eller mindre lokal prägel (se nedan bilder på de olika banden). Själv tyckte jag att Gävlebandet Sooner or Later var bäst med sina inlevelsefyllda tolkningar av olika rock- och blueslåtar.

För övrig är detta en helg med många olika nöjesevenemang att välja på i Sundsvall-Timråregionen. Allt ifrån Stöde marknad till Skogsdag i Birsta. Men det evenemang som kommer att locka flest besökare blir nog konsertfesten på Norrporten Arena under fredag och lördag. Igår (fredag) spelade Ulf Lundell och Takida, och ikväll blir det konsert med Roxette. Jag ser fram emot att se och höra Marie Fredriksson göra comeback efter sin långa sjukdomsperiod.

Här kommer några bilder från fredagens Timråland (klicka på bilderna för att se förstoringar):

 Rock & Co

 Sooner or Later

 No Comments

  Dirty Dixxx

 Och så det stora tältet. Med genomskinliga väggar.


ST:
"Marie Fredriksson är en ängel som välsignar oss med sin röst"
Lugn natt trots alla evenemang
Het öppning för Timråland på torget
En fullspäckad helg


Dagbladet:
De laddar upp för helgens musikfest


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Häftig konsert med motorcyklar som instrument



Årets häftigaste konsert under Sundsvalls Gatufest ägde rum på lördag eftermiddag. Men det var ingen rockgrupp eller trubadur som stod för underhållningen, utan ett 30-tal Harley Davidson-motorcyklar (inklusive förare) som samlats på Stora Torget för att ge en motorcykelkonsert. Dirigent och kompositör var en kille som heter Staffan Mossenmark och tillsammans med de 30 mc-förarna bjöd han på en minst sagt annorlunda musikupplevelse.

Innan konserten hade deltagarna samlats på en stor parkering utanför Sundsvall (arrangören hade hoppats på 150 HD-motorcyklar) för att repetera. Alla inblandade visste alltså precis hur dirigenten ville ha det under konserten, och följde hans instruktioner till punkt och pricka.  

Hur låter då en konsert där motorcyklar är instrumenten? Jo, jag tycker det lät riktigt maffigt. Precis som inför en symfoniorkester pekade och gestikulerade dirigenten åt deltagarna som svarade med att öka och minska varvtalen må sina hojar - ibland endast några av motorcyklarna, ibland alla tillsammans.

Även hojarnas signalhorn användes som instrument, och dirigenten utnyttjade det faktum att signalhornen alla lät olika. Det blev alltså ett fasligt tutande när alla satt igång sina signalhorn samtidigt.

HD-konserten var ett arrangemang av Gatufestens sommarfond till förmån för kroniskt sjuka barn. Själv tycker jag konserten var ett jättehäftig och gläds åt att det faktiskt verkar vara en del nytänkande inom Sundsvalls Gatufest.

Klicka på bilderna nedan för att se förstoringar. En av deltagarna var radioprofilen Gert Fylking, som för övrigt är presentatör under Gatufesten (se sista bilden i raden nedan). 

      

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

ST:
Up the chimney är osannolikt bra
Här är lördagsminglet
Så mycket har det aldrig tidigare mullrat på torget