Primalskrikets befrielse

Jag har gått ner i källaren. Där har jag sökt mig till ett litet utrymme innanför pannrummet. Vårt hus är gammalt, byggt 1956, och i en originalritning jag hittat kallas det lilla utrymmet för vedförråd. Huset uppvärmdes uppenbarligen med vedeldning på den tiden.

 

I det lilla utrymmet står jag nu, denna fredagseftermiddag, och djupandas - inte hastiga andetag utan lugna, långsamma. Jag andas in, fyller mina lungor med luft, håller kvar en sekund, och andas sedan ut. Efter det tredje andetaget håller jag andan en sekund extra, och sedan skriker jag rakt ut. Jag tar i allt jag kan och vrålar med full kraft - ända tills luften tar slut. Det svartar för ögonen och jag faller ner på knä.

 

Jag reser mig upp igen och tar ytterligare ett andetag, lite snabbare men ändå inte hastigt, och går sedan upp i köket. Där öppnar jag en Saku Kuld.

 

Arbetsveckan är över. Helgen kan börja.