Livet är för kort för höga telefonräkningar
När jag var ung minns jag att man kunde lita på de olika statliga samhällsfunktionerna - på sjukvården, skolan, SJ och på Televerket. Tågen gick som de skulle och den svarta bakelittelefonen som satt fast i hallväggen fungerade.
Hur ser det ut idag?
Idag är det mesta i samhället konkurrensutsatt och vi förväntas välja vilket apoteksföretag vi ska gå till, vilken bilprovare vi ska köra till och med vilken telefonleverantör vi ska ringa.
Självklart har jag under alla år hållit mig kvar vid Televerket (som numera fått det käcka namnet Telia). Detta därför att jag aldrig slutat tro på att den forna statliga myndigheten fortfarande står för trygghet och stabilitet.
Men nu är det fan slut med det.
Härom dagen satt jag och sambon och studerade vår senaste telefonräkning från Telia. Vi konstaterade att vi från vår hemmatelefon ringt för typ 70 kronor men med alla fasta avgifter inkluderade så blev slutsumman på räkningen hela 800 kronor.
800 spänn!
Så nu tänker jag lägga mig på rygg med strupen blottlagd och vänta på att bli uppringd av nån valpig telefonsäljare från typ Tele 2, 3 eller Telenor (eller nåt annat själlöst bolag som söker lyckan i den snåriga djungeln av telefonbolag). Jag vill veta vad ni har att komma med. Show me what you got! Kom igen - förför mig med era erbjudanden.
Till Telia säger jag: Försök övertyga mig varför ni är bättre än frifräsarbolagen ovan och att ni fortfarande står för det bästa alternativet i telebranchen. Innerst inne vill jag fortfarande ge er chansen, men de fasta kostnaderna är helt enkelt oacceptabelt höga.
Bilden: Under årens lopp har jag sparat alla telefoner jag slitit ut. Det har blivit rätt många. Jag fattar inte varför jag sparat dem. Kanske är det nån inneboende reflex att jag nån gång ska kunna laga dem, eller kanske använda delar av dem som reservdelar. Nu har de i alla fall hamnat i utkorgen på väg mot soptippen.