Endast vid död och bröllop ger vi cred
En av de upplevelser jag hade under sommaren var att närvara vid ett bröllop. Det var trevligt. Både brudgummen och hans brud svarade planenligt ja och den efterföljande festen bjöd på en god stämning. Släktingar och vänner höll tal där samtliga bedyrade hur fantastiska bruden och brudgummen är.
Och det stämmer naturligtvis också - de två är jättesympatatiska människor.
Men när jag satt där och lyssnade på alla talen så kom jag att tänka på hur det kan låta på en begravning. Nämligen likadant. När det är begravning hålls det också tal, där talarna öser lovord över den avlidne. Det är alltså vid just dessa två evenemang som vi tenderar att ge varandra rikligt med cred. Bröllop och begravningar. Nästan aldrig annars.
Vi måsta alltså antingen gifta oss eller dö för att vi ska få höra nån säga ett gott ord om oss. Varför kan vi inte göra det oftare i vardagen? Varför inte ställa sig upp i samband med att man äter middag med familjen och hålla ett tal till någon av familjemedlemmarna? Eller på jobbet? På förmiddagsfikat, kanske.
Nåt att tänka på.
Bilden tog jag i somras i Polen. Bröllopscermonin ägde rum till allmän beskådan på en hotellterass mitt i Sopot. Detta var dock inte det bröllop jag nämner ovan. Det ägde rum på hemmaplan.