Och ändå är vi en del av samma helhet, delar i samma universum. Med ursprung ur samma stjärnstoft. När jag blir sådär existentiell hemfaller jag allt oftare åt att tänka på universum som uppbyggt av fraktaler, där var och en av oss på något sätt (oklart hur :) ) speglar hela universum...
Kan kännas ganska tryggt att titta ut från samma jag på omvärlden. Tänk så förvirrande det skulle vara att byta perspektiv titt som tätt.
Jag brukar undra hur jag ska kunna veta att jag verkligen är "samma jag" i någon mening, som jag var igår, eller för tjugo år sen. Vad av mig finns kvar, och hur mycket måste finnas kvar (molekyler, minnen) för att jag ska vara jag? Och om inte jag är jag, vem är jag då?
Det är himla jobbigt att tänka på ... :)
"Svar: Fast ibland känner jag mig instängd i mig själv. Jag skulle vilja kunna se omgivningen från en punkt utanför mig själv."
Det skulle vara väldigt intressant! Undrar just hur jag skulle uppfatta mig själv?