När storyn inte håller måttet
Det var härom dagen.
Klockan var typ sju på kvällen och jag satte mig vid datorn för att skriva ett blogginlägg. Det var tänkt att handla om grillverktyg - alltså såna som man använder för att placera, och vända, kött på grillen.
Utgångspunkten i inlägget var en diskussion sambon och jag haft om grillverktyg. Sambon hade tidigare under kvällen grillat, och placerade då köttbitarna på grillen med en vanlig gaffel. Hon konstaterade att det inte var ett optimalt verktyg pga den höga värmen.
"Jag skulle vilja ha en riktig, och lång, grilltång så jag slipper bränna mig hela tiden", sa sambon.
"Men vi har ju en lång grilltång. Den brukar jag använda", sa jag.
"Men jag gillar inte den. Den är precis som alla andra grilltänger man hittar i affärerna - otymplig att använda. Antingen är de för sladdriga så man inte får något grepp om köttbiten, eller så är de för hårt spända så man inte orkar klämma ihop klaffarna", sa sambon.
"Men som all annan teknisk utrustning kräver en grilltång rätt kompetens. Tänk om du exempelvis skulle hamna bakom spakarna på en helikopter. Den skulle du inte kunna flyga utan att först fått både utbildning och träning", sa jag.
"Helikopter..? Jag vill naturligtvis ha en grilltång jag kan börja använda på en gång. Man ska väl inte behöva gå en kurs för att kunna hantera en grilltång. Då är det ingen bra grilltång", sa sambon.
Där nånstans kom jag inte längre i skrivandet. Det var då jag bestämde mig för att det inte skulle bli något blogginlägg om grillverktyg.