Vårt behov av att hata
För några lördagar sedan läste jag ledaren i Sundsvalls Tidning. Det var chefsredaktören Mats Åmvall som skrev om näthat, journalistik och demokrati. Sundsvalls Tidning hade granskat en företrädare för Sverigedemokraterna vilket fick till följd att journalister vid tidningen fick ta emot mängder av hatmail.
Bland annat uppmanade, den Sverigedemokraterna närstående, sajten Avpixlat sina läsare att förfölja STs journalister som hämnd för tidningens granskning.
Många SD-sympatisörer hävdar att SD är mobbade i media. Så är det naturligtvis inte. Däremot är de föremål för granskning på samma sätt som andra politiska partier, och precis som alla andra har också SD rätt att bemöta kritik som riktas mot dem. Det är demokrati. Hot mot journalister och argumentation med järnrör tycker jag däremot inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle.
Ikväll har jag sett Uppdrag granskning på SVT om näthat mot kvinnor. I programmet vittnade ett flertal kvinnor om det hat, och regelrätta mordhot, som de fått ta emot för att de offentligt uttryckt sina åsikter.
Jag undrar hur människor är skapta som hotar att mörda och våldta sina medmänniskor bara för att de säger vad de tycker. Noteras bör att åsikterna kvinnorna i programmet uttryckte inte innehöll några hot, eller ens något hat. Ändå blev de bemötta med just hat, och hot.
Människor som hatar söker makt genom att försöka trampa på, och förminska, andra. Sådant upprör mig, oavsett om det sker på nätet i hotfulla ordalag eller mer sofisktikerat och lömskt i vardagen.
Ibland får jag känslan av att det finns ett underliggande behov hos människan att hata, men förhoppningsvis har jag fel.
Vi som bryr oss måste visa att vi är fler än dem som hatar.