Sundsvall ägde Melodifestivalen

 

Flockbeteenden som förenar oss svenskar: Vi springer runt i affärer som skållade råttor när det är julhandel, vi ställer lydigt ut soptunnan vid vägen innan sopbilen kommer - och vi ser på Melodifestivalen. Själv är jag ett offer för samtliga tre nämnda beteenden.

 

Jag har just sett den första delfinalen av årets Melodifestival och trots att den sändes från Karlskrona var det ändå en helt annan stad som satte prägeln - Sundsvall.

 

Från Sundsvall kommer en av programledarna, nämligen Gina Dirawi. Jag gillar henne skarpt. Hon är cool, skärpt och verkar ha stenkoll på läget. Att hon dessutom inte håller inne med sin Sundsvallsdialekt är ett extra plus.

 

Från samma fina stad kommer också artisten Yohio, som hittills varit mest känd i Japan. Yohio blev en av finalisterna efter kvällen delfinal och hans låt var också en av de bättre.

 

Rent generellt tycker jag dock kvällens låtar var ganska slätstrukna och kan väl närmast beskrivas som standard dussinpop. Endast två låtar stack ut lite: Anna Järvinen med låten Porslin och Mary N’diaye med Gosa. Den senare var egentligen en ganska vedervärdig låt men ändå intressant.

 

Vilka låtar är det vi minns från Melodifestivalen under årens lopp? Jo, de vedervärdiga. Och det är de låtarna vi går omkring och nynnar på (jag också). Ta exempelvis Kebabpizza Slivovitza med Andra Generationen från 2008 som folk gick och nynnade på lite överallt. Ett annat exempel är Sean Banan med låten Sean Den Förste Banan från ifjol. En grymt töntig låt, men som vi ändå gick och nynnande på.

 

Videon ovan är en låt med Yohio där han sjunger på japanska (tror jag).