När hjärnan går på halvfart

Makarska i Kroatien, förra veckan.

I hotellrummet är det minst 30 grader varmt och jag sitter på sängen och dricker kolsyrat vatten. Både sambon och jag har sovit till klockan 11.00 och efter en lätt frukost gör vi oss redo att gå ner till stranden. Men den intensiva värmen gör mig matt, och jag orkar inte mycket mer än att stirra in i väggen framför mig. Det känns som om min hjärna håller på att koagulera.

"Packa ner dina badgrejor, så går vi", säger sambon.

Jag häller i mig de sista vattendropparna, går ut på balkongen och hämtar min handduk. Efter att ha gått in med handduken och packat ner den i badväskan går jag ut på balkongen igen och hämtar mina badskor. Jag packar ner dem i badväskan och är klar att gå.

"Varför tog du inte handduken och badskorna på samma gång? Är det inte lite onödigt att gå två gånger", undrar sambon.

"Intressant fråga", svarar jag.

Jag tycker nämligen att det är just detta som är själva grejen med sommaren och semestern. Att få slippa vara effektiv.

"När jag har semester, och det dessutom är 30 grader varmt, då tar jag hellre några steg extra än tänker i onödan", upplyser jag sambon och öppnar en ny PET-flaska med vatten.

Allt hade varit så mycket enklare om jag istället vore en dator. Då hade jag bara kunnat skicka ett felmeddelande via skärmen, typ "Overheated" eller "Error". Jag önskar att liknande möjligheter fanns för oss människor. Varför inte glasögon som kunde berätta om hjärnans status, som på bilden ovan.

Varför har inte någon datorutvecklare tänkt på det?