2017: lite sjuk, lite förbannad men ändå ganska nöjd
Mina lediga mellandagar har präglats av snöskottning. Minns inte när det senast kom så här mycket snö i december.
Fast bra ändå. Snöskottning ger rikligt med motion. Ett rejält gympass med snöskyffeln och man kan gå in i stugvärmen efteråt och dricka bärs med gott samvete.
Vad finns då att säga om 2017? Om man börjar från slutet så präglades min höst av prostatabekymmer. Under en period på två månader var jag på akuten fem gånger, tre av dem för urinstopp.
Jag kan säga att urinstopp är inte kul. Det gör ont som fan. Men känslan av befrielse är desto mer ofantlig när man får en kateter på plats och trycket lättar.
Nu är dock persen (förhoppningsvis) över. Tack vare två mediciner har prostatan krympt ihop till ett russin och framkomligheten i urinröret är åter normal. Kateter med tillhörande påse är ett minne blott.
På jobbet har det under året varit högtryck. Mer än nånsin. Förändringarnas vindar blåser och det är mycket som ska hinnas med. Men förändringarna är också spännande och stimulerande.
En minnesvärd händelse under året var sommarens semesterresa till Sardinien. Den var jättetrevlig. Sardinien är verkligen ett resmål att rekommendera.
En snackis under hösten har varit #metoo.
Äntligen, säger jag.
Äntligen blir alla skitstövlar tilltryckta som ägnat sig åt översittarfasoner och härskarteknik. Själv har jag alltid undrar varför just den sortens män många gånger blivit "vinnare" - vinnare i kärlekslivet, sällskapslivet och arbetslivet.
Svaret är väl att deras gränslösa självbild gjort att de trott sig ha rätt att bete sig hur som helst - en rättighet de naturligtvis aldrig haft. Bra att de nu blivit varse det.
I mitt arbete träffar jag många människor. De allra flesta är jättetrevliga och berikar mig med sina berättelser.
Men emellanåt råkar jag ut för människor som i sin egocentriska iver inte tvekar att göra andra illa. Tyvärr har jag vid några tillfällen under året råkat ut för sådant beteende. Sånt gör mig förbannad.
Sedan i somras går min blogg på lågvarv. Det beror främst på att jag inte har kraft nog att skriva. Övriga livet (jobbet) tar för för mycket kraft.
Vad har jag då att se fram emot under 2018? Jo, jag fyller 60 år.
60 år!
Om endast tio år fyller jag 70 och om tjugo år fyller jag 80. Och sedan..? Nånstans där borta finns ett slut som närmar sig med stormsteg. Ja, jag vet att jag är nojig. Men jag gläds åt att jag fortfarande mår hyfsat bra.
2018 är också ett valår och vi har en väldigt spännande valrörelse framför oss. Alliansen är på väg att krackelera och flera partier har opinionssiffror under fyraprocentsspärren. Glädjande är att att SDs opinionssiffror under året minskat något.
2018 - ett år då allting kan hända.
