Olof Palme. Hatad av några, beundrad av många.

 
Idag är det 30 år sedan Olof Palme mördades. Det var en extrem händelse i dåtidens Sverige, ofattbar och fruktansvärd. Det var ju inte bara ett mord på Sveriges statsminister - många upplevde det också som en attack mot hela Sverige. 
 
För mig stod Olof Palme för det goda Sverige. Han stod för ett samhällssystem där man brydde sig om varandra och där alla människor var lika mycket värda. Och framför allt, samhället var uppbygg kring tanken att det var rätt att bry sig om varandra. Så känns det inte riktigt idag, tycker jag.
 
Men det fanns också dem som hatade Olof Palme. Riktigt varför har jag aldrig förstått. Kanske upplevdes han som klassförädare (han föddes och växte upp i en överklassfamilj), kanske fanns det människor i vårt land som provocerades av en statsminister som brydde sig om de svaga i samhället.
 
På den tiden höll jag alltså Olof Palme väldigt högt, men trots det måsta jag ändå fråga mig själv: skulle jag gilla dåtidens Olof Palme om han var statsminister idag? Jag är inte helt säker på svaret.
 
Geijeraffären var ingen hit i Palmes karriär, och hans tendenser att använda fulingmetoder för att dölja sanningen kanske inte skulle ha funkat så bra i dagens mediasamhälle.
 
Hur som helst. Helt klart har samhället förändrats under de 30 år som gått sedan mordet inträffade. Då sågs palmehatarna som en udda minoritet bestående av ondsinta knäppisar. Idag har hatets företrädare blivit många fler tack vare möjligheterna nätet ger dem att sprida sin stinkande propaganda. Näthatarna har blivit inflytelserika "opinionsbildare".  
 
Vem mördade då Olof Palme. Själv har jag naturligtvis ingen aning. Själva mordhistorien med efterföljande utredning liknar mest en TV-såpa. Frågan är om vi nånsin kommer att få reda på vem/vilka som låg bakom mordet. 
 
Jag hoppas bara att vi nån gång ska få tillbaka lite av det samhälle Olof Palme stod för, där honnörsorden var solidaritet, demokrati och allas lika värde - och där hatets företrädare åter är en liten skara knäppisar i periferin.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om politik, olof palme, solidaritet