Scener från ett broderskap

 
Det här inlägget har tagit ett drygt halvår att skriva.
 
I julas sändes serien Den fjärde mannen på SVT. Serien bygger på en bok av Leif GW Persson och handlingen kretsar kring ambassaddramat 1975 då terrorister ockuperade västtyska ambassaden i Stockholm.
 
I slutscenen sitter två män på en parkbänk och den ene berättar om en händelse från sin barndom. Berättelsen handlar om hur han hetsade sin bror att skjuta en fågel med ett luftgevär men brodern tvekade. När så brodern efter mycket tjat till slut gav vika och sköt en fågel fick denne en utskällning och blev bestraffad av fadern. Brodern som tjatade vägrade att erkänna någon skuld inför fadern och slapp bestraffning helt och hållet. 
 
Frågeställningen efter berättelsen var ungefär: är man samma människa som vuxen jämfört med när man var ung? Ska man som vuxen behöva ta ansvar för nåt som man gjorde som barn (med tanke på brodern som tjatade)? 
 
Själv har jag ingen bror utan får istället diskutera saken med mig själv. Jag försätter mig i ett temporärt tillstånd av multipla personligheter vilket resulterar i nedanstående diskussion (och ovanstående bild på mig själv). Helt klart är att jag inte håller med mig själv om mina åsikter.
 
P-A 1: "Jag påstår att de personliga dragen hänger med hela livet. Pojken som hetsade sin bror att skjuta fågeln, och sedan inte kunde stå för det - jag tror sannolikheten är stor att han skulle kunna göra liknande saker som vuxen."
 
P-A 2: "Nja, jag håller nog inte med. De flesta har väl nån gång handlat i ungdomligt oförstånd och gjort sådant de absolut inte skulle göra som vuxen. Man präglas väl också av den omgivning man vistas i och de normer som finns där."
 
P-A 1: "Visst, men det är inte så kul att tvingas leva ett helt liv anklagad för något man inte gjort sig skyldig till. Det finns dem som blivit massmördare för mindre."
 
P-A 2: "Fast det handlar också om att kunna förlåta. Ingen ska behöva känna sig dömd hela livet för något man gjorde som barn."
 
P-A 1: "Visst, men att kunna förlåta förutsätter faktiskt att den andra parten först ber om förlåtelse."
 
P-A 3: "Jag föreslår att vi tillsammans tittar på serien Morgans mission som börjar på måndag (5 oktober, SVT 1, kl 20,00). Serien handlar om skådespelaren Morgan Alling som startar en mission mot mobbing vid en högstadieskola i Ystad."
 
P-A 1: "Okej, det kan vi göra. Men jag skulle vilja tillägga att inte heller brodern som sköt är utan skuld. Det var ju trots allt han som dödade fågeln. Var och en måste kunna ta ansvar för sina egna handlingar."
 
P-A 2: "Jag gillar underrubriken på Morgans mission: det finns inga onda barn - bara onda mönster".
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om hämnd, mobbing, förlåtelse, ondska
 
#1 - Micke

Jo..många onda mönster där ute...jobbar ju på skola...hujeda mej.


SV Mubarak? Får googla på det...


Ha de gott.

Svar: Det finns även onda mönster i vuxenvärlden.
Per-Anders

#2 - BP

Jag skulle kanske förstå inlägget bättre om jag hade sett serien.
Det finns inga onda barn - bara onda mönster håller jag dock med om.

PS. Gillar ditt fotomontage. Du kan ditt PS. DS.

Svar: Kanske skulle min poäng bli tydligare om man sett serien. Kanske inte...
Per-Anders

#3 - KajsaLisa

Tittar man på vad som händer i världen i dag så är nog oförstående barn det minsta problemet.
Världen dräller ju av krig, våld och vuxna utan ansvar. Men det du beskriver ä ju ett vanligt vuxenproblem in i absurdum, vuxna som faller undan och lyder aktoriteter. Nazismen är väl ett lysande exempel på detta.

Svar: Typ. Intressant reflektion där.
Per-Anders

#4 - Veiken

Jag tror att man har en viss personlighet, men kan ofta hantera det som vuxen. Ledaren och följaren exempelvis.
Onda mönster tror jag på. Det föds inga elaka människor. Vi formas allteftersom tiden går...

Svar: Så är det nog.
Per-Anders

#5 - kalebass

Jag har ett exempel från min tidiga barndom; Jag sitter på toa (på svalen) och mina kamrater finns en trappa under. Stojar och stökar. En dörr öppnas på samma våningsplan där jag sitter. Mamman till en av grabbarna ropar att dom skall vara tysta, annars får dom stryk!(det var på den tiden). Då hör jag någon säga att det var jag...
Jag kunde sagt något, men nej. Jag tog på mig det hela. Detta "mönster" har följt mig upp i vuxenåldern. Har alltid haft mycket svårt att säga ifrån och samtidigt avslöja någon annan.

Svar: Aj då. Inga snälla kamrater du hade.
Per-Anders