Fråga: Finns det något tråkigare än att spela kubb?

Svar: Ja, att spela boule.

Uppe på vinden har vi en stor plastsäck fylld med diverse sommarleksaker. Alltså en samling plastsaker som exempelvis frisbee och strandtennisbollar mm. Själv är jag inte så där väldigt road av att ägna mig åt diverse plastlekar på gräsmattan, men ibland uppstår sociala situationer då det är nödvändigt.

Det finns dock vissa sommarlekar som faktiskt kan vara riktigt roliga, ibland, men de flesta är helt enkelt ohyggligt tråkiga. Som en vägledning kommer här min analys av nedanstående sommaraktiviteter.

Badminton: En klassiker som fanns redan när jag var barn. Om man vill vara riktigt ambitiös kan man ha ett nät uppspänt mellan spelarna. Men det går lika bra utan nät, för då slipper man räkna poäng.

Kubb: Så jävla tråkigt. För mig är det fullständigt olidligt att stå där och kasta omkull dessa träklumpar. Det tar ju sån himla tid. Och när matchen äntligen är över då skriker någon: "Men nu måste förlorarna få revansch". Och så måste man stå ut med ännu en timmes lidande.

Frisbee: Min personliga favorit. Jag tycker faktiskt det är riktigt roligt att kasta frisbee. Det är kul när man får in tekniken och man lyckas göra fina och raka kast. Och det bästa av allt: man behöver inte räkna några poäng. Därmed kan man sluta att kasta precis när man vill.

Krocket: Ännu en sån där tråkig och tidskrävande aktivitet. Under mitt liv har jag många traumatiska minnen från oändliga krocketmatcher med myggbett och fuskande motspelare.

Boule: Det absolut tråkigaste spelet av dem alla. Jag ser inget som helst nöje i att stå där och kasta klot mot en lite träkula. Ytterligare en sån där aktivitet som kan hålla på i evigheter.

Fotboll på gräsmattan: I våran plastsäck finns en plastboll, målad som en fotboll, med alltför lite luft i. Den är användbar när man vill spela fotboll med små barn (eller små hundar) som är på besök. Det är alltid trevligt när man kan glädja de små liven.

Strandtennis: En aktivitet jag kan acceptera. Jag tycker det är ganska lättsamt att slå en boll mellan varandra med stora plastracketar.

Kasta badboll: Lämplig företrädesvis på badstränder. Om man har en badboll med sig brukar man inte behöva gå så långt ut i vattnet. Fördelen är också att man kan bryta när man blir less.

Sitta i skuggan och sova: Underskattad aktivitet som jag gillar. Brukar dock inte vara så uppskattat när man har gäster.

Håller du inte med? Svara gärna på enkäten här nedan.

(Detta inlägg är tidigare publicerat sommaren 2010. Men jag tycker det är så bra att jag vill dela med mig av det en gång till.)

"Vancouver i brand".

Rubriken läser jag i Aftonbladet och intill den ser jag en bild på ungdomar som tänt eld på en polisbil. Spontant tänker jag på förortskravallerna i Paris och undrar om samma sak nu även inträffat i Vancouver. Brottas även västra Kanada med utanförskap, kriminalitet och droger som gjort att krutdurken exploderat?

Men så läser jag vidare i texten och inser att det hela handlar om ishockey. Hemmalaget Vancouver Canucks hade förlorat en ishockeymatch mot Boston vilket gjorde supportrarna galna. Av inget annat skäl än att favoritlaget förlorat en ishockeymatch begav sig 100 000 människor ut på stan för att slåss, anlägga bränder, välta bilar och krossa fönster. 

Jag tar mig för pannan och häpnar.

Osökt tänker jag på det gamla uttrycket "Idrotten ädla känslor föder". Uppenbarligen hade inte Vancouverfansen hör det talesättet.

Själv har jag aldrig varit mycket för att idrotta. När jag var liten blev jag alltid sist vald i gympalektionernas lagindelningar och skolmästerskapen i längskidåkning tyckte jag var stentråkigt. Jag har aldrig haft någon tävlingsinstikt vilket var det troliga skälet till min obefintliga idrottsentusiasm.

Men hör och häpna, under årens lopp har jag faktiskt ägnat mig åt två idrotter: bordtennis och bowling. Bordtennis ägnade jag mig åt under några år i högstadiet, och för cirka 15 år sedan spelade jag bowling i ett av företagets korplag. Men eftersom vinnarinstintinkten var lika med noll, och tävlingsnerverna var på gränsen till sammanbrott, blev de båda idrottkarriärerna kortvariga.

Härom dagen hälsade vi emellertid på några vänner som skaffat sig ett pingisbord (som de monterat upp i sitt garage) och även jag spelade en match. Naturligtvis förlorade jag men det gjorde inte så mycket. Eftersom de ädla känslorna flödade där i garaget ber jag ödmjukt att få gratulera motståndaren till segern.


Läs även andra bloggares åsikter om Vancouver, ishockey, idtorr, sport, kravaller

Vad har Maorifolket på Nya Zeeland, Ainufolket i Japan, och befolkningen i Timrå gemensamt? Jo, alla har en egen totempåle. Men medan Ainufoket har sin på påle i skogen, så är Timrås totempåle är placerad i en trafikplats. Närmare bestämt i en rondell på vägen mot Timrå IKs hemma-arena E-on Arena.

På olika håll i världen används totempålar som en ledstjärna att hämta kraft och inspiration ifrån, så att prestationsförmågan ska öka. Men när ursprungsbefolkningarna på andra sidan jordklotet hoppas få god jaktlycka, kanske Timrås påle istället kan ge kommunens ishockeylag framgångar i elitserien.

Konstverket/totempålen är åtta meter högt och tillverkat av en utrangerad transportskruv från SCAs närbelägna massafabrik. Längst upp sitter fem hockeyklubbor målade i de olympiska ringarnas färger.

Må pålen ge Timrå IK många segrar i hockeyrinken!


ST:
Skruven på plats inför hockeystarten

Wikipedia:
Totempåle
Totem

Läs även andra bloggares åsikter om Maorifolket, Ainufolket, Timrå, Timrå IK, ishockey, totempåle, totem, skruven

Ikväll har jag varit i E-on arena och sett Timrå IK sopa isen med Frölunda. Timrå IK vann hockeymatchen med 6-2 och Frölunda var chanslösa redan från början. Att se Timrå spela hemmamatch i E-on arena är egentligen mycket mer är ishockey. Mest känns det som att vara på en gigantisk fest tillsammans med 6000 andra människor.

I arenan finns det flera restauranger och pubar, och kvällen till ära spelade Timrås eget rockband Copy Cats på en specialbyggd scen ovanför ståplatsläktaren.

Mest imponerad blev jag dock av publiken när en tyst minut utlystes för den tidigare Timråspelaren Jan-Erik "Biffen" Nilsson som nyligen avlidit. Under nästan en minut var det knäpp tyst i arenan, och det enda som hördes var ljudet från de rörliga reklamtavlorna i sargen. Imponerande att bevittna 6000 människor som är tysta samtidigt.

Tyvärr är bilden ovan lite risig eftersom jag tagit den med mobilen.


Läs även andra bloggares åsikter om E-on arena, Timrå, Frölunda, ishockey, Copy Cats

Sitter och tittar på Olympiska vinterspelen från Vancouver på TV. Igår var det damishockey och ikväll är det skidskytte (som det för övrigt verkar vara varje kväll). Jag är lite förvånad över att jag sitter här och tittar, för egentligen är jag inte speciellt intresserad av idrott.

Men det är något vilsamt över upplevelsen att titta på vinter-OS. Jag kan inte riktigt förklara varför. Det är en avkopplande känsla att sitta i soffan, insvept i en filt, och titta på alla skidåkare som likt en renhjord böljar fram över de snötäckta kullarna.

Jag inser att känslan påminner lite om när jag för några år sedan var långtidssjukskriven för utbrändhet och varken orkade se på TV eller läsa. Det enda jag klarade av var att ligga på rygg i sängen och lyssna på P4.

Bland annat lyssnade jag på de finska sändningarna, vilka jag då tyckte var väldigt avkopplande. Det finska språket böljar fram på ett behagligt sätt, och trots att jag inte kan ett ord finska så lyssnade jag både på de finskspråkiga nyhetssändningarna och på något sorts önskeprogram med finsk schlagermusik.

Konstigt? Ja, kanske. Men ibland måste det få hända konstiga saker också.

När det gäller deltagarna i OS så antar jag att de måste ha bra på fötterna, såväl hockeyspelare som skidåkare. En som däremot hade dåligt på fötterna var den man jag fotograferade i Jurmala, utanför Riga, i somras (se bilden ovan). Av någon konstig anledning försökte han ta sig fram på stranden iförd inlines, vilket kanske inte var så lämpligt.

Men han kanske hade sina skäl, fastän det verkade konstigt.

Aftonbladet:
Ingen medalj i skidskyttestafetten
Helenas betyg: Underkänt
”Bara kameran kan matcha mig”
”Petter på väg att bli en bättre människa”

Att äta middag och samtidigt se på TV har egentligen aldrig varit min grej, jag vill nog helst kunna fokusera på måltiden och ostört få föra ett stilla samtal med de övriga runt bordet. Men idag fick det bli ett undantag - det är OS på TV.

När jag kom hem från jobbet förut ikväll så hörde jag till min förvåning att TVn var påslagen. Och i hallen mötte jag sambon med ett lass nygräddade pannkakor, och i farten gav hon mig följande upplysning:

"I dag ska vi äta middag i vardagsrummet. Anja Pärson åker snart störtlopp."

Trots gårdagens vurpa så hade ju Anja bestämt sig för att göra ett nytt försök, och spänningen var stor när hon åter gav sig iväg utför i störtloppsbacken.

Men det svenska stålet är starkt och trots smärtan efter kraschen igår kom Anja ner helskinnad efter ett snyggt åk i backen. Och att döma av TV-kommentatorns referat där han betonade Anjas smärta under loppet ("hon har ont - aj, aj, aj!") så riktigt kände man hur hon led för hela det svenska folket.

Jag minns 1970- och 80-talen då jag, tillsammans med de flesta andra svenskar, satt klistrade vid TV-apparaterna när Ingemar Stenmark åkte slalom. Varje gång han åkte så stannade Sverige. Folk gjorde avbrott i jobbet, trafiken stannade och undervisningen i skolorna stoppades - alla hade bänkat sig vid närmsta TV för att se Stenmark åka.

Själv har jag dock aldrig varit särskilt intresserad av att åka skidor. Men det har hänt! För några år sedan åkte jag och sambon några kilometer i ett längskidspår när vi var på vintersemester i Norska Trysil (se bildbeviset ovan). Innan den resan hade jag införskaffat en komplett skidutrustning - skidor, pjäxor och stavar (begagnade förståss) på Fyndlagret i Sundsvall. Och priset var helt OK: 300 kronor för hela rubbet.

Nu ska Anja snart åka slalom. Dax att koka lite tevatten.


Läs även andra bloggares åsikter om Vancouver, OS, Anja Pärson, Ingemar Stenmark, störtlopp, slalom, utörsåkning

Aftonbladet:
Helena Jonssons tårar efter nya OS-fiaskot
ACO missnöjd med sina skidor i tävlingen
Svenska folket: ”Du tar ingen medalj”
Glädjebeskedet: Anja kör slalomen

Idag har mitt liv berikats med ny kunskap. Jag har nämligen lärt mig att det finns en idrott som kallas springskytte. Idrottsgrenen påminner en del om skidskytte, biathlon, men i stället för skidor så tar sig de tävlande framåt medelst löpning.

Jag har alltid varit lite förundrad över det här med skidskytte. Hur kommer man på att kombinera just skidåkning och skytte, och sedan göra det till en idrottsgren? Vem vet? Fast nu finns ju skidskytte och då är kanske steget inte så långt till att skapa en idrott där man kombinerar löpning och skytte.

Jag söker på springskytte på Wikipedia och får bland annat läsa att idrotten i tävlingssammanhang kommer att ersättas av rullskidskytte. Ännu en variant alltså.

Nu undrar jag naturligtvis om jag missat ytterligare idrottsgrenar med skytte som inslag. Tänk om det finns rallyskytte. Alltså en sport där man kör omkring med bil och skjuter med en bössa genom sidorutan. Hm... Kanske bättre då att man stannar bilen och kliver ur innan man skjuter.

Nej, färdigtfunderat om springskytte. Klockan är mycket och det är dags att lägga sig.