Sommarstiltje på bloggen
Finns det något tråkigare än sommarlekar?
Fråga: Finns det något tråkigare än att spela kubb?
Svar: Ja, att spela boule.
Uppe på vinden har vi en stor plastsäck fylld med diverse sommarleksaker. Alltså en samling plastsaker som exempelvis frisbee och strandtennisbollar mm. Själv är jag inte så där väldigt road av att ägna mig åt diverse plastlekar på gräsmattan, men ibland uppstår sociala situationer då det är nödvändigt.
Det finns dock vissa sommarlekar som faktiskt kan vara riktigt roliga, ibland, men de flesta är helt enkelt ohyggligt tråkiga. Som en vägledning kommer här min analys av nedanstående sommaraktiviteter.
Badminton: En klassiker som fanns redan när jag var barn. Om man vill vara riktigt ambitiös kan man ha ett nät uppspänt mellan spelarna. Men det går lika bra utan nät, för då slipper man räkna poäng.
Kubb: Så jävla tråkigt. För mig är det fullständigt olidligt att stå där och kasta omkull dessa träklumpar. Det tar ju sån himla tid. Och när matchen äntligen är över då skriker någon: "Men nu måste förlorarna få revansch". Och så måste man stå ut med ännu en timmes lidande.
Frisbee: Min personliga favorit. Jag tycker faktiskt det är riktigt roligt att kasta frisbee. Det är kul när man får in tekniken och man lyckas göra fina och raka kast. Och det bästa av allt: man behöver inte räkna några poäng. Därmed kan man sluta att kasta precis när man vill.
Krocket: Ännu en sån där tråkig och tidskrävande aktivitet. Under mitt liv har jag många traumatiska minnen från oändliga krocketmatcher med myggbett och fuskande motspelare.
Boule: Det absolut tråkigaste spelet av dem alla. Jag ser inget som helst nöje i att stå där och kasta klot mot en lite träkula. Ytterligare en sån där aktivitet som kan hålla på i evigheter.
Fotboll på gräsmattan: I våran plastsäck finns en plastboll, målad som en fotboll, med alltför lite luft i. Den är användbar när man vill spela fotboll med små barn (eller små hundar) som är på besök. Det är alltid trevligt när man kan glädja de små liven.
Strandtennis: En aktivitet jag kan acceptera. Jag tycker det är ganska lättsamt att slå en boll mellan varandra med stora plastracketar.
Kasta badboll: Lämplig företrädesvis på badstränder. Om man har en badboll med sig brukar man inte behöva gå så långt ut i vattnet. Fördelen är också att man kan bryta när man blir less.
Sitta i skuggan och sova: Underskattad aktivitet som jag gillar. Brukar dock inte vara så uppskattat när man har gäster.
Håller du inte med? Svara gärna på enkäten här nedan.
(Detta inlägg är tidigare publicerat sommaren 2010. Men jag tycker det är så bra att jag vill dela med mig av det en gång till.)
Rumble - ett nytt ljud i huset
Sedan några veckor tillbaka har vi fått ett nytt ljud här hemma. Det kan beskrivas som ett infernaliskt plingande i olika toner och dyker upp från lite varstans i huset. Ibland kommer från vardagsrummet och ibland från sovrummet. Vissa gånger kan man även höra det från toa.
Det är min sambo som spelar ordspelet Rumble på sin iPhone. Spelet går ut på att under en viss tid bilda så många ord som möjligt och samtidigt tävla med motspelare över nätet. Sambon är duktig och titt som tätt hör jag hur hon tjoar till: "Yes, jag vann igen!"
Hon har en hel uppsättning motspelare och bland annat spelar hon regelbundet mot sin dotter, en av mina kollegor och någon okänd kvinna från Gävle.
Själv spelar jag inte Rumble, helt enkelt för att jag inte orkar. Min hjärna är alldeles för långsam och dessutom är jag inte speciellt tävlingsinriktad. Jag behöver tid för att ta beslut och vet att Rumble bara skulle göra mig stressad.
Men jag tillhör definitivt min sambos fanclub (visserligen har hon ingen fanclub men om hon hade haft en skulle jag varit med) och ropar gärna uppmuntrande ord till henne. "Krossa motståndarna nu, för fan!"
Bilden ovan: Det är med en imponerande snabbhet sambons pekfinger rör sig över displayen och bildar både vanliga och ovanliga ord. "Roligast är när man möter jämt motstånd så matcherna blir spännande", säger hon.
Läs även andra bloggares åsikter om Rumble, iPhone, ordspel
Jag vill tjäna mina pengar på hederligt arbete
Det är tisdag eftermiddag, termometern visar 25 grader utomhus, och jag ligger på rygg på gräsmattan och begrundar ett litet brännsår jag har på foten. Brännsåret fick jag dagen innan då jag råkade trampa på en bit glödande kol som hoppat ut från grillen.
Plötsligt ringer telefonen, och eftersom nio av tio telefonsamtal hemma hos oss är till sambon så svarar hon. Men så hör jag hur hon säger "ett ögonblick" och jag förstår att det är till mig. Hon kommer ut till mig med den trådlösa luren, och i den hör jag en hurtig mansröst som säger:
"Hej, jag ringer från Miljonlotteriet och vill bara berätta att ditt namn kommit upp i en dragning som vi gjort. Det innebär att du faktiskt har fått en vinstgaranti hos oss på 350 kronor."
"Okej...?", säger jag och tänker: "Miljonlotteriet..? dragning..? jag..?".
"Känner du till Miljonlotteriet?", fortsätter den hurtiga rösten. Och eftersom jag inte gör det så svarar jag:
"Nä, har aldrig ens hört talas om det."
"Nähä. Men Miljonlotteriet visas på TV 3 med Hans Wiklund och Hannah Graaf som programledare, och om man deltar kan man vinna miljontals kronor, bilar eller resor. Och det är ju sånt man inte har nåt emot att vinna, va? Eller hur?", säger mansrösten upphetsat.
"Nä.., visst har man inget emot det", säger jag och sätter mig upp på gräsmattan.
"Så jag skulle bara vilja få skicka ett litet brev till dig med sex lotter i. Det kostar 240 kronor plus porto 10 kronor", säger mannen.
"Så om jag köper ditt kuvert med sex lotter, och inte vinner, så går jag ändå i vinst 100 kronor eftersom jag har vinstgarantin på 350 kronor?", undrar jag.
"Nja, du måste köpa tre försändelser, a 240 kronor plus porto 10 kronor, för att kunna få ut vinstgarantin. Men du kan vinna miljoner..."
Där nånstans tackade jag nej och lade på luren.
Jag läser i dagens Aftonbladet.se att det är fler européer som tror på lyckonummer än som tror på vetenskaplig forskning, vilket jag tycker är bekymmersamt. Själv har jag inget särskilt intresse för spel, utan vill istället försöka tjäna mina pengar på hederligt arbete.
Bilden ovan: det var på gräsmattan det hände. Där låg jag när jag fick samtalet från Miljonlotteriet. Enda spåret är nu vår bärbara telefon.
Aftonbladet:
”Hokus pokus kan inte styra Europa”
Läs även andra bloggares åsikter om Miljonlotteriet, Hans Wiklund, Hannah Graaf, gräsmattan, lotter, lotteri, TV3
Finn fem fel
Här kommer en liten utmaning för er som gillar klurigheter. Bilden ovan är tagen i höstas när jag sitter och avnjuter en paella vid Placa de Catalunya i Barcelona. Maten var god, luften var ljum och ölen var kall. Allt var alltså hur bra som helst.
Men i den högra bilden har det smugit sig in fem små fel. Den som upptäcker dem får gärna lämna en kommentar här i bloggen och berätta.
Om någon tycker jag ser lite farlig ut så beror det troligen på att jag inte har mina glasögon på mig. Jag tar nämligen av mig dem varje gång jag äter, annars ser jag inte maten.
Om någon vill se en förstoring av bilderna tryck på den lilla bilden nedan.
Läs även andra bloggares åsikter om Finn fem fel, Barcelona, paella, glasögon
Låtsaskrig för bombade
Jag läser i dagens Sundsvalls Tidning att företaget Berget Events ska anordna ett låtsaskrig vid Åstön, en före detta militäranläggning vid kusten, några mil utanför Timrå. Namnet på evenemanget är Berget 7, som i praktiken handlar om ett omfattande air softgun-spel. Enligt tidningsartikeln väntas 1500 personer från hela världen delta i krigsleken.
Min spontana reaktion när jag läser detta är: Hur är man skapt som anmäler sig till detta?
På olika håll i vår värld utspelar sig just nu ett stort antal väpnade konflikter, med ett oändligt mänskligt lidande som följd. Barn, kvinnor och män tvingas leva i en ständig skräck för att bli dödade av krypskyttar eller av bomber. Och soldaterna är i de flesta fall unga grabbar som befinner sig långt hemifrån och inget hellre vill än komma tillbaka till sina familjer. Och om de kommer hem är risken stor att de är lemlästade både till kropp och själ.
I det perspektivet undrar jag hur vuxna människor kan klä sig i militäruniformer, utrusta sig med låtsasvapen och springa omkring i terrängen och skjuta på varandra.
Innebär det faktum att vi i Sverige varit förskonade från väpnade konflikter, att vi inte riktigt kan förstå vad en krigssituation egentligen innebär? Eller är deltagarna våldsbenägna knäppisar som istället för att ta värvning hos Främlingslegionen väljer att delta i ett ofarligt lightkrig - men ändå kan få utlopp för sin stridslängtan.
Herregud, väx upp!
Läs med om Berget 7 på ST.nu:
Det är inte så allvarligt som det ser ut
Kommentarer om Berget på ST.nu
Krig på Åstön i sommar
Läs även andra bloggares åsikter om Timrå, Åstön, Berget 7, Berget Events, air softgun, krig
Virtuell soldat till salu
"Join the Army: Travel to exotic countries, meet interesting people - and kill them".
Så lät det på 1960-talet när krigsmotståndarna förlöjligade den amerikanska krigsmaktens värvningsannonser, vilka skulle locka ungdomar att bli soldater och gå ut i krig.
Idag skulle ovanstående slogan kunna funka som en beskrivning av nutidens datorspel. Onlinespelen går ju ofta ut på att människor från olika platser i världen möts på Internet, och där förgör varandra på olika digitala krigsskådeplatser. Som ett digitalt sällskapsspel, fast med digitalt dödlig utgång.
Ett populärt sådant spel heter World of Warcraft, förkortat WoW. I WoW bildar spelarna grupperingar för att sedan via nätet utkämpa strider mot andra grupper, oavsett vart man befinner sig på jordklotet. I WoW har varje spelare en egen identitet som man under spelets gång har möjlighet att ge förbättrad kapacitet och utvecklade egenskaper.
Hemma hos oss har vi en tonåring som ägnar mycket tid framför datorn, och blivit en riktig grymming på WoW. Så duktig att han börjat göra affärer på sin färdighet. I förra veckan annonserade han ut sin "gubbe" (dvs sin identitet i WoW) på Blocket för 4000 kronor.
Alltså. 4000 kronor för något som egentligen inte finns, mer än som ett lösenord. Och enligt de uppgifter jag fått vid köksbordet (av en vanligtvis välinformerad källa) så saknades det heller inte köpare. Det finns alltså människor som är beredda att lägga upp 4000 kronor för en virtuell soldat som ska kriga i ett dataspel.
Visst, virtuella affärer är inget nytt under solen. Sånt håller man ju på med varje dag på aktiebörsen, och även vi vanliga dödliga varje gång vi betalar med kreditkort.
Men jag kan ändå inte låta bli att häpna över det som händer i den digitala låtsasverkligheten på nätet.
Läs även andra bloggares åsikter om Join the Army, datorspel, dataspel, World of Warcraft, WoW
