Utrikes lunch i Hammerdal



I serien Per-Anders upptäcker Sverige har vi idag kommit till Hammerdal i norra Jämtland. Jag och min kollega var nämligen där idag, för att göra reportage i skogarna utanför Hammerdal, och efter uträttat värv åkte vi in till centralorten för att hitta nånstans att äta lunch.

Det fanns flera restauranger att välja bland och till slut bestämde vi oss för den på bilden ovan. En restaurang som lockar med lunch med kvalitet 9 -18 kan man ju bara inte motstå. Dessutom stod det Utrikes på skylten ovanför entrén. "Varför då?" frågade vi oss.

Ur den rikliga lunchmenyn bestämde vi oss för fläskkotletter med stekt potatis (jättegott) och jag passade på att fråga mannen i kassan om det här med Utrikes. Han berättade att Utrikes är ett begrepp nära sammanknippat med Hammerdal, och många olika företag har Utrikes som en del i namnet. Begreppet myntades på den tiden när delar av Jämtland tillhörde Norge (för en massa hundra år sedan), och i Hammerdal var det diskussioner om vilket land man skulle betala skatt till.

Tyvärr hann vi inte med så mycket mer än att äta lunch i Hammerdal, men nu kan jag i alla fall skryta med att jag besökt ytterligare en trevlig ort i Norrlands inland.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Korvar från det norska utlandet



Jag har varit i Utlandet.

Ibland hör jag hur vissa använder ordet utlandet i stället för utomlands. Utlandet finns visserligen i SAOL, men jag tycker det är ett konstigt ord. Som om världen endast bestod av två länder - Sverige och utlandet. Men oavsett om vi säger att vi varit i utlandet eller utomlands så menar vi ofta något land långt bort, typ Thailand eller Spanien eller USA.

Men hur många brukar säga att de varit utomlands när de varit i Norge?

För några helger sedan besökte jag Norge, ett land som både känns som utomlands och hemma. Utomlands, mest för att man där pratar ett annat språk - och hemma, för att skillnaden mot Sverige egentligen inte är så stor.

Jag gillar Norge och jag gillar norrmännen. Och jag gillar alla sköna ord i det norska språket. Synd bara att det är så dyrt i Norge. Efter en liten runda i Rema 1000 så försvann en betydande del av reskassan. 

Trots de höga priserna så kostade jag faktiskt på att köpa en riktig norsk korv på marknaden i Trysil. Efter att korvförsäljaren erbjudit mig generös provsmakning av diverse korvsorter bestämde jag mig till slut för en rejält pepprad sak (se korven som sticker upp ur påsen på bilden). De svarta hängande korvarna vågade jag inte ens provsmaka.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Hittills ingen aska i skidspåret



Jag ska ärligt erkänna att jag är en ovan skidåkare. De gånger jag åkt skidor efter grundskolan kan räknas på ena handens fingrar. Jag åkte skidor i lumpen för drygt 30 år sedan, samt en handfull gånger därefter.

Så det var alltså en klockren amatör som tillsammans med sambon gav sig ut i den norska skidorten Trysils långdåkningsspår idag. Men så här såg det i alla fall ut när jag susade fram i spåret (se videoklippet ovan).

Dagens väder var fantastiskt med klarblå himmel och en minusgrad. Ingen aska från Island har vi heller märkt av, men kassörskan i kvatersbutiken sa att hon kännt lukten av svavel igår. Tur att vi färdas hit med bil och inte med flyg.

Hjärnans egen road-movie



Ibland känns det som om min hjärna lever ett eget liv.

Det är påskaftonens morgon och jag har sovit som en stock hela natten. Jag ligger i sängen och njuter av att slippa kliva upp, då plötsligt min hjärna vaknar till liv. Som om jag hade en egen Youtube i huvudet, sätter hjärnan igång att spela upp en massa repriser av olika situationer jag varit med om under de senaste veckorna.

För mitt inre ser jag platser jag varit på, människor jag pratat med och ännu fler människor jag mött. 

Jag känner hur alla övriga delar av kroppen tar majoritetsbeslutet att fortsätta sova, men hjärnan fortsätter glatt att ösa ur sitt eget Youtubearkiv. Och nu låter den mig minnas reportageresan jag och min kollega gjorde i mitten av mars.

Under två dygn körde vi 100 långa mil på ödsliga och ändlösa vägar i Norrlands inland. En av platserna vi besökte var Vilhelmina. 

När man startar i Sundsvall känns Vilhelmina väldigt långt bort, men väl framme påminns man om hur stort Norrland egentligen är. Utanför hotellet i Vilhelmina såg vi nämligen en skylt (se bilden ovan) som visade lite av de norrländska perspektiven.  

Enligt skylten är Sundsvall endast halvvägs från Vilhelmina när man åker till Stockholm. Och om man åker norrut är sträckan till Kiruna nästan lika lång som till Stockholm. Jag som trodde att Kiruna inte låg speciellt långt från Vilhelmina.

Att Norrland är stort, och utgör 59 procent av Sveriges yta, det var alltså en av de saker min hjärna ville att jag skulle ligga och tänka på under påskaftonens förmiddag. Så småningom vaknade också min mage och gjorde mig uppmärksam på att det var frukostdax, och då hade jag inget annat val än att kliva upp.

PS. Om man tittar noga på bilden ser man att en av de små skyltarna är bortbruten. Undrar vilket ortsnamn som stod på den.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Exotisk djurupplevelse i Västerbotten



Jag befinner mig just nu i Umeå efter en dag i den Västerbottniska vildmarken. Tillsammans med min kollega är jag här för att göra en kortare reportageresa för vår personaltidning. Dagen har vi till stora delar ägnat åt bilkörning, och förutom massor av snö, och hala vägar, finns det även gott om renar på och omkring vägarna i Västerbotten.

Jag vet att det även finns en och annan ren i mitt eget hemlandskap, Medelpad, men det är väldigt sällan jag lyckas träffa på någon. Däremot träffade vi på flera renar under dagens biltur kring Vindeln, nordväst om Umeå.

För mig är renar ett vackert, och exotiskt djur, som till storleken är mycket mindre än vad man kan tro. På ett ställe stod en mindre hjord mitt på vägen, och djuren verkade inte bry sig speciellt mycket om att det kom bilar.

Jag stannade min bil och klev ur för att fotografera, och trots att jag gick ganska nära tittade renarna endast lite förstrött på mig.

Däremot tittade de passerande bilisterna (förmodligen lokalbefolkning) mer på mig än på renarna. För dem som bor här är renar antagligen inget exotiskt och bilisterna tyckte säkert jag var lite konstig som stod där på vägen och fotograferade.

Bilderna i detta blogginlägg har jag tagit under dagens biltur i Västerbotten. Det gäller att vara väldigt uppmärksam när man kör bil här. När som helst kan en ren dyka upp på vägen. Bilderna nedan går att förstora om man klickar på dem.