Så löser vi (en del av) flyktingkrisen

 
Vi ser det dagligen på TV. Enorma flyktingströmmar som är i rörelse genom Europa. Människor som flyr från krig, död och misär. Frågan är hur vi ska hjälpa dem på bästa sätt. 
 
Härom dagen läste jag om ett intressant förslag i sammanhanget. Det kom från den belgiske EU-parlamentarikern Philippe Lamberts (Gröna partiet) som förslog att flyktingarna kunde få flytta in i EU-byggnaden i Strasbourg - den står ju tom 300 dagar om året.
 
Det förhåller sig nämligen så att EU har flera säten. Förutom sekretariatet i Luxemburg sammanträder parlamentet både i belgiska Bryssel (300 dagar om året) och i franska Strasbourg (50 dagar). Dessa två städer har alltså var sin fullt utrustad parlamentsbyggnad. Beräkningar har visat att detta kostar unionsmedborgarna upp emot 200 euro per år (administration och extra transporter) vilket ju är ett helt makalöst slöseri, tycker jag.
 
Varför har då EU två parlamentsbyggnader i två olika städer? Det logiska vore ju bara en byggnad. Svaret är att Frankrike har en tjurig regering som envisas med att en av parlamentsbyggnaderna måste finnas i Frankrike och därför har det blivit på det viset. 
 

I parlamentsbyggnaden i Strasbourg finns 750 kontor, alla uppvärmda, alla med egen dusch, men som står tomma 300 dagar om året. Varför inte hålla samtliga möten i Bryssel så kan människor på flykt få bo i Strasbourg?

 

Bilden har jag lånat från Europaparlamentets hemsida och visar parlamentsbyggnaden i Strasbourg.

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om eu, eouropa, flyktingkrisen, flyktingar, politik, samhälle, flyktingström

Fototriss: stillhet

 
Stillhet. En läge i livet som många av oss inte direkt känner överflöd av. Jobbet, fritiden - det mesta går i turbofart. Men ibland händer det att vi får lov att avsätta lite tid för stillhet - exempelvis för att gå på begravning. 
 
I förra veckan vara jag på begravning - igen. Det var andra gången i år och vid båda dessa var nyckelordet cancer.
 
Cancer verkar vara en sjukdom som ständigt lurar bakom hörnet. Jag skulle kunna räkna upp namnen på ett antal personer som under de senaste åren drabbats - både i min egen omgivning och i kändisvärldens mediabevakning.
 
Personen som begravdes i förra veckan kände jag knappt, däremot var hon en nära vännina till min sambo.
 
Men som vid alla begravningar påminns man om livets skörhet och när jag satt där i kyrkbänken kom många tankar. Jag berördes djupt av de anhörigas sorg och förtvivlan över att ha mist en av sina närmaste, men också hur de stöttade varandra i den svåra stund de befann sig i. 
 
Tankarna kom osökt till de gigantiska flyktingströmmarna som just nu äger rum i Europa. Jag tänkte på hur det kan vara möjligt att en regering bombar, lemlästar och mördar sin egen befolkning - på det sätt Assad-regimen i Syrien gör. På samma sätt undrar jag hur bödlarna i IS är skapta som mördar medmänniskor på ett sätt som liknar löpande-bandprincipen.
 
För dessa mördare verkar inte ett människoliv inte vara mycket värt.
 
På TV ser jag glimtar från den helvetiska situationen i Syrien och tänker att det är väl självklart att folk flyr därifrån. Jag förstår verkligen inte hur Syriens president Bashar al-Assad kan stå och se på när halva hans befolkning flyr från sitt hemland, bortjagad av landets egen armé. Hur kan hatet vara en så starkare drivkraft än att bry sig?
 
Så till mina tre bidrag till veckans Fototriss: Bilden ovan tog jag idag i Paradislunden, en liten park alldeles intill Timrå kyrka. Paradislunden är designad både som en utomhusvariant av ett kyrkorum men också som plats för en spontan stund i stillhet.
 
För mig är eld ett bra hjälpmedel att känna stillhet. Det kan vara en eld i öppenspisen eller kanske ett levande ljus som på bilden.
 
En utmärkt plats för stillhet är vår hörnsoffa i vardagsrummet. Där kopplar jag gärna av en stund, vilket inte sällan medför en liten tupplur. 
 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om timrå, paradislunden, cancer, stillhet, eftertanke, syrien, flyktingar, jagdelar

Att säga det förbjudna

 
Härom kvällen såg jag ett inslag i SVT Aktuellt om att Sverige tillhör de få länder i Europa som tar emot förhållandevis många flyktingar. En random svensk kvinna i övre medelåldern som spontanintervjuas säger att vi måste prata om volymerna som kommer till Sverige. "Men sånt får man ju inte säga i det här landet", sa hon. 
 
Inte..?
 
Men hon sa ju just det. Så frågan är då vilka konsekvenserna blir för att hon sa det där "man inte får säga". Kommer militär att rusa in i hennes hem och släpa iväg henne till något sunkigt fängelse anklagad för landsförräderi? Kommer hon bli torterad och avrättad därför att hon hade kritiska åsikter i TV (vilket är verkligheten i diktaturer med obefintlig yttrandefrihet)?
 
Nej, naturligtvis inte.
 
Däremot kan det hända att hon blir emotsagd. Och det är just det som är demokrati. Rätten att yppa sina åsikter och rätten att bemöta andras åsikter utan att riskera represalier i form av våld, internering eller något annat vedervärdigt. 
 
Repliker typ "sånt får man ju inte längre säga i det här landet" brukar ofta komma från debatörer som står Sverigedemokraterna nära, och som i samma andetag hävdar att Sverige styrs av en PK-maffia. Men deras problem är att de inte tål att bli ifrågasatta. De vill torgföra alla sina mer eller mindre rabiata åsikter, samtidigt som de vill att deras meningsmotståndare (PK-maffian) ska hålla käft. 
 
Är det den verkligheten vi kan förvänta oss om SD får makten i Sverige? Kommer en fri debatt utan risk för represalier att bli ett minne blott med Jimmi Åkesson som statsminister?
 
Frågan är när det blir mest farligt att säga det förbjudna.
 
Bilden har inget med innehållet i inlägget att göra. Den tog jag i våras vid en sjö nånstans i Norrland. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om yttrandefrihet, diktatur, demoktrati, media, pk, pk-maffia, politik, sverigedemokraterna

Sommartal med goda visioner

 
Idag har statsminister Stefan Löfvén hållit sitt sommartal. Jag har inte sett det i sin helhet, men däremot sett delar av det och dessutom läst några referat av det. 
 
Jag måste säga att jag tycker det Stefan Löfvén säger känns bra. Han talar som jag förväntar mig att en socialdemokratiskt statsminister ska tala.
 
 "Det är dags att sluta riva, och börja bygga Sverige", sa han bland annat.
 
Vidare sa han: "Jag vill att varje barn oavsett om hen har lätt eller svårt vid skolbänken ska känna: Ja, jag blir sedd, hörd och förstådd."
 
Sånt gillar jag. Alla ska ha rätt att bli bekräftade, oavsett sin förmåga eller sociala ursprung. 
 
Löfvén pratade mycket om invandring i sitt tal. Bland annat sa han:
 
"Vår regering vägrar att acceptera tiggeri och utsatthet. Vi riktar inte vreden mot tiggarna, utan den nöd som skapar tiggeriet". 
 
Bra där!
 
Löfven konstaterade att Sverige tillhör de länder i Europa som drar ett stort lass när det gäller att ta emot människor som flyr från krig och förstryck. 
 
"Jag är stolt över att Sverige aldrig kommer att fly från sitt medmänskliga ansvar. Men vi ska också få andra länder att också göra sitt", sa han. Löfvén sa också att även samtliga kommuner i Sverige måste ta ett större ansvar. Idag är det bara några, menade han.
 
Stefan Löfvén berättade också att regeringen satsar på utbildning för att fler ska komma i jobb. Han presenterade konkreta förslag på hur det ska lösas.
 
I samband med statsministerns tal svämmade Twitter över av diverse näthatare och deras illasinnade kommentarer. Trist, tycker jag. I dessa tider av oro, både inom och utom Sverige, är det viktigt att vi alla hjälps åt och ställer oss bakom de goda krafterna (socialdemokraterna) i kampen mot de onda krafterna (typ SD, näthatare, IS och diverse andra destruktiva knäppisar).
 
Visst, Löfvén presenterade många visioner som säkert är svåra att omsätta i praktiken. Men han har i alla fall goda visioner och det är en bra början.
 
Bilden: Stefan Löfvén, vår statsminister. Företrädare för det goda. Bilden har jag hämtat från socialdemokraterna.se där också sommartalet kan ses i sin helhet. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om stefan löfvén, löfven, sommartal, socialdemokraterna

Kärnvapen bra för världsfreden?

 
Den här veckan är det 70 år sedan USA fällde atombomber över Hiroshima och Nagasak i Japan. De båda städerna utplånades fullständigt på en sekund och cirka 110 000 människor dödades omedelbart av de två bomberna. Med tiden blev den totala dödssiffran 200 000 på grund av de bränn- och strålskador som många fick.
 
Bomberna fälldes för att förmå Japan att kapitulera i det då pågående andra världskriget.
 
Jag har alltid levt i den tron att USAs atombomber var en fullständigt förfärlig handling eftersom de dödade så oerhört många människor och skapade en sådan fruktansvärd förödelse. Med andra ord ett krigsbrott.
 
Men i en artikel i Sundsvalls Tidning läser jag att det nog egentligen inte var så. Militärexperter som citeras i artikeln menar att om inte atombomberna fällts hade andra världskriget fortsatt som konventionellt krig med stridande marktrupper vilket på sikt inneburit många fler döda.
 
"Aldrig har så få människor dött i krig som under efterkrigstiden. Det går att argumentera för att detta är en effekt av kärnvapnen", säger Fredrik Lindvall, sägerhetplolitisk analytiker, i artikeln.
 
Efter 1945 skaffade fler länder kärnvapen och terrorbalansen som uppstod gjorde att ingen ville starta ett krig - sägs det.
 
"Att kalla kärnvapen för fredsbevarande är kanske för starkt ord, men de har helt klart varit krigsdämpande", menar Fredrik Lindvall i artikeln.
 
Själv har jag dock svårt att ta till mig resonemagnet att det skulle vara taktiskt rätt att döda ett visst antal människor bara för att kunna undvika att ännu fler dödas senare. Mänskliga liv får aldrig bli ett investeringskapital i tron att man ska spara ännu fler.
 
I väpnade konflikter finns inga vinnare, bara förlorare.
 
Om alla verkligen vill så får vi fred på jorden.
 
Skrota alla kärnvapen!
 
Bilden ovan: Molnet vid en atomsprängning har ett karaktäristiskt utseende och liknar en svamp. Eftersom jag inte har någon atombomb så har jag heller ingen möjlighet att ta ett sådant foto. Istället fotade jag en svamp jag hittade pågräsmattan. Jag tycker den smäller lika högt som fotomotiv!
 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om atombomb, kärnvapen, hiroshima, nagasaki, krig, fred

Om Donald Trump, Neil Young och Bert Karlsson

 
Det drar ihop sig till presidentval i USA. Just nu laddar man inför primärvalen (då republikanerna och demokraterna ska utse sina respektive presidentkandidater) och 8 november nästa år genomförs själva presidentvalet. 
 
En av de politiker som vill bli republikanernas presidentkandidat är Donald Trump, stenrik affärsman från New York. Donald Trump är en herre med ett gränslöst ego och är bland annat känd för sina skyskrapor som han namngivit efter sig själv.
 
I den pågående primärvalskampanjen är hans taktik att så mycket som möjligt försöka smutskasta sina motkandidater på den republikanska sidan. Bland annat har han hävdat i media att en av hans rivaliserande kandidater, den tidigare stridsflygaren John McCain, inte är en krigshjälte (i USA är det status för en politiker att vara "krigshjälte" efter att ha deltagit i ett krig). Trump menar att John McCain i själva verket är en loser eftersom denne blev tillfångatagen och fängslad av fienden under Vietnamkriget.
 
När Trump tillkännagav sin kandidatur (vilket han gjorde från sin skyskrapa Trump Tower i New York) gjorde han det till tonerna av Neil Youngs låt Rockin' in the free world.
 
När Neil Young fick vetskap om detta gick han ut med ett pressmeddelande där han berättade att han inte gillade att Trump använde hans låt. I ett pressmeddelande sa Young att Donald Trump använde Rockin' in the free world utan att tillstånd getts, och att Young själv är en mångårig anhängare av demokraten Bernie Sanders (som står betydligt mer till vänster än högerpolitikern Donald Trump).
 
Rockin' in the free world handlar om fattiga människor i USA som inte får tillräckligt stöd av samhället, en fråga som knappast republikanen Donald Trump bekymrar sig om. I amerikansk media spekulerades det om Trump helt enkelt inte fattat budskapet i låten utan trodde den handlade om ett ogillande av statens inblandning i samhället.
 
Donald Trump äger också rättigheterna till flera TV-program, bland annat Miss Universum och Miss USA. Men nu har TV-bolaget NBC brutit kontraktet med Donald Trump och tänkter sluta sända hans program. Skälet är att Trump fällt kränkande kommentarer om mexikanska migranter som kommer till USA.
 
I intervjuer skryter Trump om att att han är miljardär och menar att han därmed är en politiker som inte låter sig bli korrumperad. Trump tycker han redan har så mycket pengar att han inte behöver något mer.
 
Visst, så kan man ju också se det.
 
Med sina ständiga utspel har Trump fått mycket uppmärksamhet i media och ligger bra till i opinionsundersökningarna - för närvarande leder han på den republikanska sidan. Man kan dock fråga sig varför folk sympatiserar med en sån som Donald Trump - en arrogant pajas som lever en tillvaro långt bort från medelväljaren. 
 
Men fenomenet är bekant.
 
Vi minns Bert Karlsson och Ian Wachtmeister, frontfigurer i det numera avsomnade partiet Ny Demokrati, (den ene skivbolagsdirektör, den andre greve) som med populism och ölbackar kammade hem 6,7 procent i valet 1991. Varför blev de så populära?
 
Idag har vi Sverigedemokraterna vars opinionssiffror ökar för varje gång någon partiföreträdare levererar en skandal. Hur kommer det sig egentligen? Finns den någon som tror att den vanlige medelsvensken blir vinnaren om Jimmie Åkesson och hans bratspolare kommer till makten?
 
Lite att fundera på i det svala sommarvädret.
 
Bilden: Donald Trump.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Donald Trump, politik, Bert Karlsson, Neil Young, sverigedemokraterna, SD
 
 

Förlegat statsskick som fascinerar

Hellre republik än monarki i Sverige?
 
Tja, det statsskick vi har idag är i grunden odemokratiskt och jag tycker naturligtvis att det är fel att vi har en statschef som tillsätts via arv och inte genom fria val. Så svaret borde väl rimligtvis vara ja på frågan.
 
Men jag kan å andra sidan stå ut med vår svenska monarki eftersom kungen i praktiken inte har någon makt. Han är tack och lov bara en galjonsfigur (emellertid för oss skattebetalare en kostsam sådan). Lyckligtvis styrs Sverige av folkvalda politiker i regering och riksdag.
 
Däremot reagerar jag starkt på den oproportionerligt stora uppmärksamhet som kungliga bröllop får i media. Visst, jag vet varför det är så; skälet är att väldigt många i vårt land vill se detta spektakel. Och precis som när det gäller stora idrottsevenemang (som också får oerhört mycket mediautrymme) så gäller tydligen Bert Karlssons gamla devis: ge folk vad folk vill ha
 
Och då är väl allt bra då?
 
Ja kanske. Men jag har ändå väldigt svårt att förstå hur något så uråldrigt och förlegat som det det svenska kungahuset kan väcka sådan fascination hos så många. Varför detta okritiska fjäskande för överheten? Varför detta intresse för detaljer om kungafolkets medaljer och diadem?
 
I sin krönika i dagens Aftonbladet skriver Jan Guillou bra om ovanstående. Titeln är Vid kungliga bröllop råder intellektuellt undantagstillstånd.
 
Bilden är en gratisbild som jag hämtat från Kungahusets hemsida.
 
Blogg100/100
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om prinsbröllop, demokrati, republik, monarki, Carl Philip, sofia, kungahuset

Ordning och reda. Debatt på söndag.

 
På söndag den 10 maj är det dags för partiledardebatt på TV (SVT2 kl 20,00). Jag har ännu inte bestämt mig om jag ska se den. Jag menar, hur givande kommer den att vara - egentligen?
 
Partiledardebatter på TV tenderar att mer och mer bli uppvisningar i verbal fajting, där målgruppen är respektive partiers funtionärer och diverse wannabetyckare på Twitter. "Vanliga" tittare, som inte är så insatta och inte hänger med i alla sifferexerciser, har inte så mycket att hämta i debattspektaklet.
 
Är det demokrati? 
 
Samtidigt som de etablerade partiernas ledare ägnar sig åt pajkastning smyger sig mörkrets företrädare, Sverigedemokraterna, uppåt i opinionssiffrorna. Med tillräckligt mycket inflytande skulle SD, med sitt främlingsfientliga och destruktiva partiprogram, kunna försätta Sverige i ett katastroftillstånd. Det är en hotbild som måste tas på allvar.
 
För att tydliggöra vad SD egentligen står för måste de etablerade partierna föra begripliga debatter, inte ägna sig åt debattekniskt underhållningsvåld.
 
Agendaredaktionen har i alla fall gjort en riktigt häftig trailer inför söndagens debatt. Kolla in den i klippet ovan. Antagligen kommer trailern att bli mer underhållande än själva partiledardebatten.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om pldebatt, partiledardebatt, politik

Statusjakt ända in i döden

Det här är sant. Vill bara påpeka det. 
 
I England finns ett företag som hyr ut sörjande till begravningar. Företaget heter Rent a mourner (på svenska: Hyr en sörjande). 
 
Min spontana reaktion är: varför i hela världen skulle någon vilja hyra sörjande till en begravning? Räcker det inte med dem som redan finns?
 
En representant för företaget förklarar i en intervju att det här är en tjänst för dem som vill öka antalet begravningsgäster. Syftet med det är att få det att framstå som om den döde var en populär person.
 
Det handlar alltså om att göra begravningen till en statusmarkör. Groteskt, tycker jag.
 
Innan begravningen äger rum blir de inlejda sörjarna uppdaterade om den avlidnes liv. Detta för att få det att verka som att de verkligen kände den avlidne.
 
Fast låtsassörjande är i och för sig inget nytt. I antikens Grekland fanns det proffesionella gråterskor som anlitades för att gråta när någon dött. Statusjakten var tydligen igång sedan på den tiden.
 
Priset för en timmes fejksörjare är 45 brittiska pund vilket motsvarar ca 600 kronor. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Begravningar, Statusjakt, döden,
 

Att vara odödlig

Vart går gränsen?
 
Jag menar, de flesta av oss har nog ambitionen att leva ett så roligt liv som möjligt - utifrån de olika förutsättningar som var och en har. För egen del försöker jag alltid fånga de möjligheter till njutning som bjuds. Det kan handla om att tända ett ljus och mysa med sambon i soffan, det kan också handla om att belönas med en förlösande tarmtömning efter en god och omfattande middag.
 
Det finns också andra sätt att njuta - utifrån de speciella förutsättningar vissa har. Det kan exempelvis handla om den njutning som ekonomiska rikedomar, makt och privilegier för med sig. Det är helt ok för mig - jag störs inte alls av att andra har det "bättre" än mig.
 
Men jag har fler än en gång noterat att det finns en gräns nånstans där borta, en gräns där vanan att vara privilegierad övergår till ett begär. Och när man går över den gränsen händer nåt - självbilden påverkas, man betraktar sina privilegierna som ett självklart normaltillstånd och personen i fråga börjar betrakta sig själv som odödlig.
 
Och som ödödlig och oantastlig är det lätt hänt att man ger sig rätten att ta vad man vill, när man vill, bara man får mätta suget efter privilegiets njutning.
 
Det är en farlig väg. Och när smällen kommer, för den kommer, då blir slutet brutalt.
 
Så det bästa är alltså att försöka hålla distansen till de saker man håller på med. Även om det bara handlar om att äta en god middag.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Odödlig, makt, maktfullkomlig, maktmissbruk

Tankar om tiggeri

 
Sonen kommer hem och berättar att han köpte en kopp kaffe till en tiggare på stan, samt en kopp choklad och en Snickers till tiggarens lilla dotter. Sedan fick tiggaren behålla växeln som blev kvar av hundringen. 
 
Tiggaren och hans dotter blev jätteglada och sonen fick en kram av den lilla flickan.
 
Den tiggande mannen berättade på knagglig engelska för min son att den enda inkomst de hade var det de fick ihop på att tigga. Han berättade också att de blivit avvisade från en butik när han ville handla för pengarna han hade fått.
 
Jag är stolt över min son som har ett gott hjärta.
 
I Sverige är vi vana att det finns sociala skyddsnät i samhället. Här ska ingen behöva vara fattig, ingen ska behöva tigga. Att se tiggare på gatorna är något som, åtminsone jag, associerar till exempelvis England och Baltikum. Men sedan några år tillbaka har det blivit en vanlig syn även i Sverige. Frågan är hur vi ska förhålla oss till detta, för oss, nya fenomen. 
 
Borde tiggeriet förbjudas? Nej, jag tror inte förbud löser några problem i sammanhanget. Fattigdom försvinner inte därför att man förbjuder det.
 
Tillhör tiggarna kriminella ligor som försöker lura av oss våra pengar? Kanske, kanske inte. Som affärsidé tycker jag det dock verkar lite långsökt. Rimligtvis borde det finnas mer inkomstbringande verksamheter för illasinnade ligabossar.
 
Är tiggarna bara lata och tigger därför att de inte vill jobba? Jag har lite svårt att tro det. De flesta människor skulle nog föredra att ha ett riktigt jobb att gå till - hellre än att sitta still på en trottoar och frysa dagarna i ända.
 
Många av dem som tigger på våra svenska gator kommer tydligen från Rumänien. Rumänien är ett medlemsland i EU och som sådant borde man kunna förvänta sig att dess regering tar hand om sina egna medborgare. Men det gör den inte. Det överlåter nämnda regering istället till innevånarna i Sverige (samt ett antal andra länder i Europa). 
 
Bilden ovan tog jag i Trondheim sommaren 2012.


Läs även andra bloggares åsikter om Tiggare, tiggeri, solidaritet

De vill bara åt vårt blod

 
Allting är relativt.
 
Jag såg första avsnittet av Fredrik Önnevalls dokumentärseri Fosterland på SVT 2 igår. Det handlade om nationalismens utbredning i Europa.
 
I serien kollar han in nationalistiska yttringar i olika europeiska länder och i gårdagens avsnitt besökte han bland annat Grekland. Där intervjuade han en företrädare för det nationalistiska partiet Gyllene Gryning.
 
Företrädaren var dotter till partiledaren och hon menade att invandrare (alltså människor som invandrar till Grekland) är ett hot mot Grekland. Detta eftersom (hävdade hon) invandrare till skillnad från greker begår gruppvåldtäkter och mord.
 
Till saken hör att hennes pappa, partiledaren, sitter fängslad - anklagad för samröre med en organisation som utför våldsamma attacker på invandrare och politiska motståndare.
 
I programmet träffade Fredrik Önnevall också en kvinna i Sverige som var aktiv inom Sverigedemokraterna. Hon berättar att hennes föräldrar utvandrade från Polen till Sverige vilket innebar att hon själv fick möjlighet till ett bra liv.
 
Att hon idag röstar på Sverigedemokraterna, ett parti som kraftigt vill minska invandringen, förklarar hon med att Sverige inte har möjlighet att ta hand om fler invandrare.
 
Men om man läser Sverigedemokraternas partiprogram (där SD beskriver sig själva som ett nationalistiskt parti som är emot mångkultur) så framgår ju att partiet egentligen är emot invandring av helt andra skäl, bland annat att invandringen skulle vara ett hot mot vår nationella identitet. Det innebär att även om SD skulle tycka att Sverige har råd att ta emot invandrare så skulle man ändå inte vilja det - därför att man inte vill blanda människor från olika kulturer. 
 
SD-kvinnan i programmet verkar alltså inte riktigt ha koll på vad hennes parti egentligen står för. 
 
Finns det då folkslag som är högre stående än andra, och vilka är de i så fall?
 
Greker eller svenskar? I Grekland ser Gyllene Gryning ner på deras invandrare och påstår att de mördar och våldtar. Själv minns jag 1980-talet då många här i Sverige såg ner på greker just för att de var greker. 
 
Svenskar eller finländare? I dagens Sverige har vi SD som ser invandrare och ett mångkulturellt samhälle som ett hot. Det kan ställas mot partiet Sannfinländarna i Finland som bygger sin politik på fientlighet mot svenskar. 
 
Norrlänningar eller stockholmare? Notisen på bilden ovan kommer från DN. Ett högt stående folkslag måste alltså vi Norrlänningar vara eftersom man söderöver (stockholmare?) vill åt vårt blod
 
Själv tycker jag alla folkslag är lika mycket värda, och jag ser mångkultur som något positivt. Inskränkta nationalistorganisationer som Sverigedemokraterna och Gyllene Gryning har inget att tillföra i ett demokratiskt samhälle.
 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, fosterland, rasism, nationalism

Mera hat löser inga problem

Under jul- och nyårshelgen såg jag ”Den fjärde mannen”, TV-deckaren som byggde på terrorattentatet mot Västtyska ambassaden i Stockholm 1974. Terroristerna som ockuperade ambassaden, och där dödade flera personer, tillhörde terrororganisationen RAF (Röda Arméfraktionen).
 
Under hela 1970-talet utförde RAF (egentligen mer kända som Baader-Meinhofligan) en lång rad ohyggliga terrorattacker. Många oskyldiga människor fick sätta livet till och begreppet Baader-Meinhof blev synonymt med terrorism.
 
Jag minns den tiden väl. Baader-Meinhofligan figurerade ofta i media och när jag läste om dem fick jag en känsla av obehag.
 
Sedan många år är Baader-Meinhofligan lyckligtvis historia men tyvärr inte terrorismen som fenomen. Numera har terrorgrupperna andra namn (exempelvis al-Qaida och IS) men fortfarande är det oförsonliga hatet den stora drivkraften.
 
Igår slog terrorister till mot en tidningsredaktion i Paris och mejade ner tolv helt oskyldiga människor med automatvapen. Uppenbarligen utfördes dådet av islamistiska extremister som ville hämnas dem som terroristerna tycker har smädat deras religion.
 
Det som hände i Paris är en obeskrivligt vidrig handling. Men det värsta är att det kan bli ännu värre. De rasistiska och antimuslimska krafterna i Europa har under senare år vuxit sig starkare och skulle någon galenpanna från en sån gruppering få för sig att hämnas kan det gå riktigt illa. En hämndspiral utan slut skulle bli en fullständig katastrof.
 
Islamistiska terrorister inte är representativa för muslimer i allmänhet. Ökad främlingsfientlighet och hämnd löser inga problem. Vägen framåt är istället att stoppa våld och destruktiva maktstrukturer, samt verka för en ökad förståelse mellan olika människor.
 
Wolfgang Hansson i Aftonbladet har skrivit en bra text idag om detta.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Terrorism, Charlie Hebdo

Den blicken Kinberg Batra gav Löfvén

 
Det är lördag förmiddag och jag har brutit mot min heliga princip att aldrig kliva upp före klockan tolv en ledig dag. Men imorse råkade jag se i mobilen (brukar ibland surfa lite där i sängen) om den extrainsatta pressträffen klockan 10,30 på TV - och den ville jag se.
 
Budskapet på presskonferensen var att S-regeringen och de borgerliga partierna nu är överens. Det blir inget extraval. 
 
Ok. Kanske bra det. Risken med ett nyval hade ju varit att SD fått ännu fler röster, vilket skjutit Sverige ännu närmare katastrofens rand. Decemberövernskommelsen (som den kallas) ska väl också ge S-regeringen större möjligheter att leda landet utifrån sin egen politik, vilket naturligtvis är bra.
 
Men visst hade jag sett fram emot en spännande valrörelse där socialdemokraterna (förhoppningsvis) tagit debattfajten med SD och pulveriserat deras rasistpolitik. Fast det hade ju kanske i sig varit en risk. SD-anhängarna tenderar ju (märkligt nog) att öka varje gång partiet synas och nya skandaler blir offentliga.
 
Under presskonferensen var företrädarna från de sex partierna väldigt överens och inte minsta lilla konflikthärd syntes till. Men visst finns skillnadena där. Om inte annat i attityden. Moderatledaren (överklassföreträdaren) Anna Kinberg Batras blick när hon tittar på socialdemokraten (fackföreningskämpen) Stefan Löfvén visar med all tydlighet vem hon tycker är betydelsefull och vem hon inte tycker är det. 
 
Kanske som den gången hon påstod att stockholmare är smartare än lantisar.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Kinberg Batra, Stefan Löfvén, decemberöverenskommelsen, nyval, extraval

Skulle PewDiePies koncept funka i politiken?

Söndagmiddag här hemma. Korv och makaroner. Maträtten ifråga kanske inte lever upp till vad man spontant skulle betrakta som söndagsmiddag men julförberedelser pågår här hemma och vi ville ha nåt lättlagat till middag. 
 
Dessutom betraktar jag falukorv och pasta som fin mat. Naturliga råvaror, typ.
 
Vi samtalar om ditten och datten och min son berättar om PewDiePie, YouTubestjärnan som har otroliga 30 miljoner följare på sin YouTubekanal. I juli i år hade hans kanal fått 5,2 miljarder visningar vilket var den högsta siffra någon YouTubekanal någonsin fått.
 
PewDiePie heter egentligen Felix Kjellberg och är en helt vanlig 25-årig svensk kille från Göteborg. 
 
Hur har han då lyckats med bedriften att bli så oerhört populär på nätet? Jo, han filmar när han spelar datorspel. Samtidigt kommenterar han högljutt och skämtsamt det som händer på spelet.
 
Själv begriper jag inte riktigt hur man kan bli så oerhört populär på att filma sig själv när man spelar datorspel, samtidigt som man sitter och skriker. Men jag kan erkänna att jag ändå är imponerad av den unge gossens bedrift och unnar honom verkligen hans framgångar (enligt min son har PewDiePie tjänat 35 miljoner på sin YouTubekanal).
 
Jag funderar faktiskt själv på att prova på något liknande. Kanske filma mig själv när jag ser på Agenda och samtidigt högljutt kommentera det som händer, typ "ha ha ha, vilken ful jävla slips Löfvén har idag" eller "Gud vad het Camilla Kvartoft är". 
 
Sedan är det bara att luta sig tillbaka och vänta på att miljonerna ska rulla in.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om PewDiePie, agenda, politik

Pajaspartiet klipper till - den här gången utan järnrör

Ja, vad säger man?
 
Pajaspartiet Sverigedemokraterna har slagit till med full kraft. Den här gången lämnade man järnrören hemma och istället klippte man till med beskedet att man tänker fälla regeringens budgetförslag. 
 
Skälet är en hämnd för att den socialdemokratiska regeringen inte vill ta i SDs rasistpolitik. 
 
Sverigedemokraterna talar om en en gigantisk invandring som är ett hot mot Sverige. Ett betydligt större hot mot det svenska samhället är väl istället Sverigedemokraterna, ett parti vars inskränkta budskap och främlingsfientliga politik håller på att förgifta Sverige - ett parti vars företrädare hytter med järnrör och ägnar sig åt näthat. 
 
Frågan är vad som händer nu. Bir det nyval? Tänker Alliansen bilda regering med SD? Själv kan jag inte låta bli att fundera på hur ett eventuellt nyval skulle sluta. Skulle Socialdemokraterna ta chansen (och har partiet förmågan) att förbättra valresultatet från september, eller finns det en risk att SD får ännu fler röster?
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, Alliansen, Löfvén, budget, budgeten, politik, socialdemokraterna

På den tiden jag bekämpade ryssen med en grävmaskin

 
När jag var 20 år var jag militär. Ofrivillig sådan. Det kallades värnplikt och var obligatoriskt för alla män i Sverige (utom för de lyckliga som av olika skäl lyckades få frisedel). Min värnplikt gjorde jag i Boden (ING 3) och där körde jag en kamoflagemålad grävmaskin. Med mig i hytten hade jag en k-pist. Sveriges beredskap var god.
 
Det här var alltså i slutet av 1970-talet och vid den tiden pågick fortfarande det kalla kriget. De stora fienderna i världen var USA och Sovjetunionen och deras relation var minst sagt frostig. Från min värnpliktstid minns jag att samtliga övningsscenarier utgick från att "lede fi" kom från öster, i klartext Sovjetunionen.
 
Sedan 20 år tillbaka är dock det kalla kriget över och den militära hotbilden har förändrats. Helt riktigt har också Sverige dragit ner sina försvarskostnader. Det finns naturligtvis ingen anledning att göda militär verksamhet bara för militärernas egen skull.
 
Men nu är tydligen nånting på väg att hända. De militära kränkningarna mot Sverige blir fler och fler, både i luften och till havs, och frågan är vad som egentligen ligger bakom detta. Just nu smyger en ubåt från främmande makt omkring på havsbottnen i Stockholms skärgård och svenska militären har mobiliserar sina styrkor i jakten på den mystiska undervattensfarkosten. 
 
Det här har fört med sig att alla kalla krigetnostalgiker i Sverige har vaknat till och förtjust ropar på ökade anslag till det svenska försvaret.
 
Visst, det är självklart att den svenska försvarsmakten ska ha helikoptrar, personal och annat som är nödvändigt för att jaga ubåtar. Det är naturligtvis nödvändigt att Sverige har de resurser som behövs för att skydda oss från att bli attackerade av främmande makt. 
 
Men jag måste säga att jag inte gillar det här. Om det nu är en rysk ubåt som befinner sig på svensk vatten så skulle jag vilja vända mig direkt till Rysslands president Putin med frågan: Vad ska det här vara nödvändigt för? Vad är du ute efter? Har du fått storhetsvansinne och försöker återupprätta nån sorts ny Sovjetstat? Jag vill även i fortsättningen kunna turista i Baltikum (vilket var väldigt svårt under Sovjettiden) och jag tycker våra svenska skattepengar behövs bättre i skola och omsorg än i ett upprustat försvar.
 
Ta din ubåt och åk hem!
 
Bilden ovan: Jag gjorde alltså lumpen på Ingenjörsregementet (ING 3) i Boden 1977-78. Ingenjörstruppernas uppgift i ett krig är att underlätta framkomligheten för stridande trupper, bland annat genom att bygga broar och vägar. Jag var på ett vägbyggnadskompani där jag körde grävmaskin och hjullastare. Under min värnpliktstjänstgöring hade jag alltså turen att få lära mig ett riktigt jobb, inte bara springa omkring med en bössa och leka krig. Bilden är tagen under en övning på ett ställe som heter Telepakte i Lappland och det är jag som står bredvid grävaren (en Atila 1202).
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Ubåtsjakt, krig, fred, Putin, Ryssland, USA

Mina åsikter i smyg blev politisk verklighet

Jag minns diskussionerna i S-föreningen för så där tio, femton år sedan.
 
Jag minns särskilt en gång när den socialdemokratiska föreningen jag då var medlem i hade kallat till ett medlemsmöte där bland annat miljöfrågor stod på dagordningen. Under mötet yttrade jag mig och sa bland annat: "ja, säga vad man vill om Miljöpartiet men de har ju i alla fall satt miljöfrågorna på den politiska agendan". 
 
Jag fick genast mothugg från flera andra mötesdeltagare med typ: "nä, det har dom inte alls det. Vi socialdemokrater pratade miljö långt före MP, och förresten är Miljöpartiet bara ett populistiskt enfrågeparti". Budskapet var tydligt: inom socialdemokratiska kretsar pratar vi inte gott om Miljöpartiet. 
 
Idag vet vi hur det gick. För några dagar sedan presenterade vår nye socialdemokratiske statsminister sin regering bestående av 18 socialdemokrater och sex miljöpartister. Så kan det gå. 
 
Med åren har dock mina smygsympatier med Miljöpartiet svalnat i takt med att partiet förvandlats från att vara en uppkäftig rebellrörelse till dagens välartade kostym-och-slipsparti. Dessutom har de ju flera gånger visat att de är politiskt opålitliga och frågan är om de ideologiskt egentligen står till höger eller vänster. 
 
Under den nyligen avslutade valrörelsen smygsympatiserade jag med Feministiskt initiativ. Jag tycker Gudrun Schyman är helskön och oerhört underhållande i sina framträdanden på TV, och säga vad man vill om Fi men nog måste man konstatera att det är de som satt begreppet feminism på den politiska agendan. 
 
Men idag anses Fi vara ett ansvarslöst enfrågeparti (inte minst inom S-kretsar) som fått sina väljarsiffror av proteströstare. När Stefan Löfvén presenterade sin nya regering beskrev han den som en feministisk regering. Vem vet, ge Fi tio år så kanske de också får vara med i en socialdemokratisk regeringsbildning. 
 
Själv röstar jag dock fortfarande på socialdemokraterna och tycker trots allt att Löfvéns nya regering inger framtidstro. Med sin spännande mix av ministrar tror jag möjligheterna ökar att olika grupper i samhället kan komma närmare varandra; kvinnor - män, invandrare - svenskar, storstad - landsbygd, ung - gammal. Kanske kan till och med alla som röstade på SD bli integrerade i samhället. De är ju också människor.
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Löfvén, Stefan Löfvén, miljöpartiet, SD, Sverigedemokraterna, politik, feminism

Jag är en sann Sverigevänn

 
Sverigevänner.
 
Som så många andra har även jag konstaterat att gårdagens valresultat blev en smärre chock. Sverigedemokraterna fick nästan 13 procent av rösterna och en känsla av obehag griper tag i mig. 13 procent av Sveriges vuxna befolkning vill alltså att vårt land ska ledas av ett parti vars företrädare ägnar sig åt näthat och att hota folk med järnrör. Det bekymrar mig väldigt mycket. 
 
Igår satt jag hela kvällen framför TVn och såg på valvakan. När det slutgiltiga valresultatet stod klart inledde SD-ledaren sitt tal till sina partiarbetare med "Sverigevänner". Jag blev provocerad av det.
 
Jag betraktar mig som Sverigevän. Jag är stolt över att vara svensk. Men för den skull är jag inte emot mångkultur, och jag är definitivt inte rasist. Därför blir jag förbaskad när SD försöker utse sig själva till Sverigevännerna framför andra. 
 
För mig står svensk kultur för öppenhet, solidaritet och och allas lika värde. Det är värderingar som ligger långt bort från SD. Därför betraktar jag inte Sverigedemokraterna som riktiga Sverigevänner. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, val2014, SD, Sverigedemokraterna
 

Låt inte hatet vinna valet

 
På söndag är det val. Då bestämmer vi vilket parti, och vilka ideologier, vi vill ska företräda oss i politiken.
 
Själv tänker jag rösta på socialdemokraterna och hoppas naturligtvis att det partiet ska vinna valet. Men jag röstar inte bara för att vi ska få en ny regering - min röst är också ett bidrag till att hålla Sverigedemokraterna så långt bort från politiskt inflytande som det bara går.
 
Varför?
 
Jo, för om vi släpper krafter lösa som grundar sina värderingar på hat, och på ett fördömande vi-och-domtänkande, ger vi oss in på en fullständigt livsfarlig väg. Historien har många exempel på vad kan hända om man släpper hatet fritt, allt från nazitysklands folkmord på 1940-talet till dagens vidrigheter som utförs av Islamiska Staten.
 
Jag vill leva i ett Sverige byggt på omtanke, demokrati och mångkultur.
 
På Aftonbladet debatt kunde vi för några veckor sedan läsa ett oerhört viktigt inlägg av Christian Thorén om just detta. Läs det här. Jag kunde inte sagt det bättre själv. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, val2014, Sverigedemokraterna, Socialdemokratrerna, valet

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0





Evenemang och konserter


Evenemang och konserter