Två mil väster om Sundsvall hittar man bruksorten Matfors. Där växte jag upp och där avverkade jag låg- mellan- och högstadiet. Mitt nöjesliv bestod i att lyssna på mina dåtida popidoler (Beatles) samt att köra moppe. När jag blev 18 tog jag körkort och kunde i min Volvo 142 både köra raggarsvängen mellan Dannes kiosk och Folkets hus och lyssna på pop samtidigt. Sånt kallas utveckling.

En av mina starkaste minnen från Matfors var den automatiska obemannade varmkorvautomaten vid Texacomacken. Man stoppade in 5 kronor (tror jag det var) i ett myntinkast och ut kom en varmkorv (jo, den var faktiskt varm) i en plasttub, ett plastförpackat korvbröd och två portionsförpackningar senap och ketchup. Sedan var det bara att montera ihop komponenterna och avnjuta måltiden. Så kul var det i Matfors.

När jag var typ 19 år lämnade jag föräldrahemmet och flyttade till en egen lägenhet i Sundsvall. Sedan dess har besöken i Matfors varit ganska sällsynta, men igår var jag för en kväll tillbaka i min ungdoms hjulspår. Anledningen var evenemanget Memory Lane och platsen var Folkets Hus.

Kvällen inleddes i biosalongen där ett antal av ortens musiker bjöd på en rockkonsert. Temat var låtar från 60- 70- och 80-talen och vi fick höra allt från Beatles till Creedence Clearwater Revival. Flertalet av musikanterna var ärrade popgossar typ 50 + (alltså i min egen ålder), men med sig på scenen hade de även några yngre förmågor, typ 20 +. Alla på scenen gjorde en fantastisk konsert och framförde grymma 2000-talsversioner av de gamla örhängena (jag gillar skarpt när gamla poplåtar typ Kinkslåten "You Really Got Me" framförs med fläskiga 2000-talselgitarrer).

Ett extra plus dock till de duktiga ungdomarna på scenen som bidrog till att det hela fick en "modern" touch.

I evenemangsbiljetterna ingick det även en god middag på övervåningen i Folkets Hus, där det så småningom även bjöds på karaoke. Själv blev jag så uppfylld av den fantastiska musikupplevelsen så jag klev faktiskt upp och sjöng en karaokelåt (Snälla snälla). När sambon och jag så i den minus 20-gradiga vinternatten begav oss åter till Timrå hade jag ett brett leende på läpparna. Jag hade haft en fantastiskt trevlig kväll i Matfors.

Bilden ovan: Tyvärr hade jag bara tillgång till min urusla mobilkamera under kvällen men bilden ger kanske ändå en känsla av rocköset på Matfors Folkets Hus.

Allra först några korta minnesbilder från reklamavbrotten i kvällens Let´s dance:

Dressmanns knappgaranti: Vad innebär det? Kollade på Dressmanns hemsida men hittade ingenting. Jag är faktiskt intresserad av att veta vad Dressmanns knappgaranti innebär! Nån som vet?

Analklåda: Ett av reklamavbrotten handlade om botemedel mot analklåda. Alltså, fattar de inte att folk sitter och fikar framför TVn så här dags? Då kan man väl inte visa oss reklam som handlar om analklåda. Herregud!

Så till mitt blogginlägg:
Vem behöver egentligen standupkomiker när vi har politiker som Fredrick Federley och Gudrun Schyman?

Att vara politiker är ett viktigt uppdrag. Som politiker är man vald av folket att företräda oss när viktiga beslut om samhället ska tas. I det perspektivet kan man undra vad den centerpartistiske riksdagsmannen, och tillika megapajasen, Fredrick Federley håller på med. I januari åkte han på bjudresa till Kanarieöarna men ser inga problem med det. "Det var min dragpersonlighet Ursula som åkte", säger han. Hm..

I Let´s dance medverkar Gudrun Schyman och jag har tidigare bloggat om att jag gillar henne därför att hon har glimten i ögat. Men vart går egentligen gränsen mellan seriös politiker och tramsig underhållning? Det är en fråga jag ställer mig efter hennes framträdande i kvällen avsnitt av Let´s Dance.

Fortfarande håller jag Schyman lite högre än Federley, men man kan nog konstatera att båda bjussar Sveriges komiker på bra många uppslag till kommande skämt.

Själv konstaterar jag att gränsen mellan politik och tramsunderhållning håller på att suddas ut. I stället verkar vissa politiker bli förblindade av sin mediakåthet så till den milda grad att pajaserierna tar över.

Fortfarande tycker jag Gudrun Schyman håller sig (nätt och jämt) på rätt sida. Men Fredrick Federley har definitivt gått över gränsen.

En av deltagarna i Let´s dance är Stefan Sauk som för 20 år sedan medverkade i humorserien Lorry. I videoklippet ovan ser vi en av hans fantastiska monologer. Grym ironi av högsta klass.


Aftonbladet:
”Det var inte jag – det var Ursula”
”Han jobbar ju som en lobbyist”
Birro om att åka ut: skönt
Så bra var Let´s dance
Jag fick inte synas bakom Tony Irving

Intressant kommentar från bloggaren Krassman - In your face:
Nej Federlay, det var du

Det fanns en tid då jag ofta gick ut på dans. I stort sett varje helg åkte jag till något lämpligt dansställe för att ge mig ut i pardansens virvlar. På den tiden var jag singel och jag hade två syften med mina dansaftnar: Att ha kul och att försöka bli bekant med någon trevlig kvinna (egentligen hade jag endast ett syfte: att hitta en trevlig kvinna, men en förutsättning för att lyckas med det är ju att man har kul).

På varje dansgolv pågår ett socialt spel som man, om man så önskar, kan delta i. Det handlar om att bjuda upp så många damer som möjligt och på det viset signalera att man är aktiv på dansgolvet. Förhoppningsvis blir man sedan själv uppbjuden av någon dam, vilket i sin tur blir en signal om att man kanske är ett intressant objekt hos dansbesökarna av det motsatta könet. 

Som i alla andra spel så ökar vinstchansen med insatsen. Ju fler man bjuder upp, desto större är chansen att man själv blir uppbjuden. Och om man dansar både under damernas och herrarnas danser så blir man därmed en aktör att räkna med på dansmarknaden.

Det var väl egentligen inte så ofta jag hamnade bland de topprankade herrarna på dansgolvet, men till slut hittade jag i alla fall en trevlig dam som nu är min sambo. Och min övertygelse är att det blev i alla fall jag som fick den högsta vinsten.

Sedan vi blev ett par har danskvällarna blivit färre och numera är det väldigt sällan vi är ute och dansar. Men för ett tag sedan gick vi faktiskt ut på dans, så där bara för skojs skull.

För min egen del kändes det inte alls som förr. Jag hade inget driv att bjuda upp så många som möjligt utan kände mig mera som en kastrerad hankatt som mest fann nöje i att titta på de övriga dansgästerna. I den mån jag över huvud taget ville dansa, så ville jag bara dansa med min sambo.

Jag hade ingen som helst lust att delta i det sociala spelet på dansgolvet, i stället kände jag mig mera som en åskådare. Med nya ögon kunde jag nu iaktta alla överspända herrar (och damer med för den delen) som med varierande framgång gav sig ut på dansbanans sociala marknad.

- Vilka patetiska loosers, tänkte jag för mig själv, när jag med en rysning insåg jag att jag själv varit lika dan för tio år sedan.

Men, men. Who cares? Idag har jag mitt på det torra och är glad för det. Och vägen dit gick via många trevliga danskvällar som gav mig rikligt med motion på köpet.