Eurovision Song Contest 2013 i Malmö är avslutad och härmed vill jag presentera mina röster.

 

 

4 poäng: Finlands bidrag. Krista Siegfrids låt "Marry Me" var extremt överklämmig och nästan påfrestande. Ett plus dock till den tuffa pussen på slutet.

 

5 poäng: Greklands bidrag. "Alcohol Is Free" med Koza Mostra var en kul låt som kändes som en recyclad variant av Kebabpizza Slivovitza från svenska Mellon 2008.

 

6 poäng: Norges bidrag. "I Feed You My Love" med Margaret Berger kan enklast beskrivas med Maria Montazamis nyord från Let´s Dance: Energetisk.

Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Reinfeldt, ESC, Mello, ESCmalmo, Danmark, Petra Mede, Emmelie de Forest, Only Teardrops, Robin Stjernberg

 

 

 

Ängelholms flygplats, igår förmiddag. Vi sitter vid gaten och väntar på att få kliva ombord på planet som ska föra oss till Bromma. Plötsligt uppenbarar sig en syn som får mig att le. Planet som vi ska flyga med dras fram till gaten av - en jordbrukstraktor. Som tur är har jag min systemkamera i handbagaget och med den i högsta hugg pressar jag mig fram bland de väntande passagerarna och hinner precis ta några bilder genom panoramafönstret. Det blev gårdagens roligaste bild i min kamera.

 

För övrigt har jag och kollegan nu återvänt till fast mark igen efter två dygn till sjöss. Det blev en trevlig och intressant resa på Nordsjön som var på sitt allra bästa humör, nästan inga vågor alls. Vi klev i land i Helsingborg varifrån vi alltså tog flyget hem till Sundsvall.

 

 

De har gjort det igen. Favoritgruppen Walk off the Earth har återigen gett ut en grym video där de gör en egen toppenversion av en gammal låt. Den här gången har de tagit sig an Madonnas hit Material Girl som de förvandlat till en helskön skapelse.

 

Trots att Sarah Blackwood, som sjunger på den här låten, är höggravid så håller hon igång förvånansvärt bra.

 

Jag gillar den här gruppen skarpt.

 

 

Bilden ovan: I Göteborg upptäckte jag att Gothia Towershotellet är på väg att byggas ut med ytterligare ett torn. Ingen ekonomisk kris där inte...

 

 

 

I går provkörde jag en elbil, en Renault Twizy. Bilen är pytteliten och obetydligt större än en självgående rullstol, men riktigt kul att köra. Maxhastigheten är ca 80 kilometer i timmen och man kan köra tio mil på en laddning. Priset är drygt 60 000 kronor.

 

Nej, jag är inte spekulant på bilen. Anledningen till att jag provkörde den var en ren slump. Jag råkade bara befinna mig på en plats där ett evenemang med elbilar ägde rum och någon sa: "Kom och provkör du också". "Självklart", sa jag.

 

Fast visst skulle det vara kul att ha en sån där liten rackare till elbil. Den är så liten att man nästan skulle kunna parkera den i vardagsrummet. Enkel att köra är den också. Bara att trycka på en knapp så är man igång. När jag tryckte gasen i botten lyckades jag faktiskt få den att spinna lite i gruset. 

 

Men den är nog inte mycket att ha i svensk vinterkörning. Dörrar och sidorutor är extra tillbehör och jag tror inte den har någon uppvärmning i kupén. Däremot är den säkert toppen under varma sommardagar när man vill åka ner på city och köpa glass.

 

Om jag uppfattade saken rätt kommer den även att visas under Vårmässan i Sundsvall nu i helgen. 

 

 

Härom dagen var jag ute på shoppingrunda med sambon. Bland annat besökte vi en heminredningsbutik som bland annat saluförde kuddar med tankeväckande texter. Jag tog en bild på en av kuddarna. Gillar budskapet. 

 

Saker och ting brukar ordna sig.

 

 

 

Fredag. Ätit middag. Varvat ner. Blivit trött. Blundar. Aktivitet noll. 

 

 

 

Det stundar firmafest på jobbet. Temat är 80-tal och frågan är vad jag ska ha på mig. Själv får jag ingen spontan reflex av 1980-talsmodet - vad hade man egentligen på sig då? För mig är 80-talet bara någon sorts mellanperiod som inte utmärktes av vare sig spännande musik eller snygga kläder. 1960- och 70-talen var roligare. Då fanns det hippies, respektive punkare och musiken var definitivt mer spännande. Men 80-talet..? Det enda jag minns från 1980-talet var tramsig discomusik.

 

Men jag har lyssnat uppmärksamt på diskussionerna under förmiddagsfikat de senaste veckorna. Där pratas det om pudelfrisyrer, axelvaddar och pastellfärger. En kollega beskrev 1980-talets klädmode som "brett och kort". "Ta något plagg du använder nuförtiden och kör det länge i torktumlaren. Då blir det 80-tal", sa han.

 

Så frågan är om jag ska satsa på knallgul pudelfrisyr, pastellgröna byxor eller blommig kavaj med axelvaddar. Hm... jag funderar vidare.

 

 

 

 

 

 

Under den nedsläckta jordtimmen satt vi i vardagsrumssoffan och åt räkor och drack några glas vin. Efter de tre-fyra år vi känt till Earth Hours existens har det kommit att bli en riktigt trevlig tradition hos oss.

 

Men hur ser det ut rent generellt? Har Earth Hour slagit igenom som tradition i den svenska folksjälen? Kanske inte. För att Earth Hour ska kunna få samma traditionsstatus som jul, påsk och midsommar är det viktigt att firandet blir ordentligt uppstyrt. 

 

 

 

 

 

Det var härom dagen. Solen sken in genom vardagsrumsfönstret och strålarna landade på vardagsrumssoffan. Där, mitt i ljuskäglan, hade vår katt lagt sig för att njuta av värmen. Turligt nog var katten så dåsig och trött så han brydde sig inte särskilt mycket om att jag tog närbilder på hans öra. Motljuset gjorde så att det nästan såg ut som om kattörat glödde.

 

 

Än en gång har jag lyckats byta en xenonlampa i min bil. I bilens instruktionsbok står det att man av säkerhetsskäl inte ska byta xenonlampor själv eftersom de laddas upp och har starkström i sig. Men om man bara väntar en timme efter att man slagit av tändningen så laddas starkströmmen ur och det är ofarligt att röra lampan. Därmed är det också helt ok att byta den. 

Kvällens middag. Pasta Carbonara. Sambon instruerade mig om att, innan man börjar äta häller man lite riven ost och svartpeppar över maten. Det var jättegott. Jag blev mätt. Där någonstans kom inspirationen att skriva ett blogginlägg. Ett blogguppslag hade dykt upp i mitt huvud och jag vill få ner det på pränt. Men så blev jag trött, vilket man kan bli efter maten. "Jag vilar en stund i soffan först", tänkte jag. 

 

När jag vaknade ett par timmar senare hade jag glömt blogguppslaget. Roligare än så här blev det alltså inte idag.

 

 

I begynnelsen skapade Gud Melodifestivalen. Sedan ett antal år tillbaka finns även en variant för ungdomar kallad Lilla Melodifestivalen. Nu undrar jag om det finns någon Stora Melodifestivalen för oss över 50 som gillar typ hårdrock och blues. Om så är fallet skulle jag kunna tänka mig att ställa upp med ett bidrag.

 

Jag ska bara träna lite till på appen Garage Band i min iPad.

 

 

 

Angående kvällens TV-sändning av Andra chansen i Melodifestivalen. Jag funderar lite på Martin Rolinski som ejakulerade så färgglatt på väggarna i sin glasbur när han framförde sitt bidrag. Han sjöng sin låt två gånger och jag undrar hur man bar sig åt för att göra ren glasburen mellan de två framförandena. Torkade man bort färgen med en trasa eller spolade man helt enkelt bort den med en vattenslang?

 

Samma frågeställning gäller danstjejerna som var med i hans nummer (de fick ju också färg på sig). Duschade de med kläderna på innan framförande nummer två eller rann färgen av, av sig själv? Jag förutsätter att det handlar om vattenlöslig färg utan skadliga tillsatser.

 

För övrigt tycker jag Caroline af Ugglas låt var bättre i kväll än när hon sjöng den i deltävlingen från Skellefteå. Om jag skulle höra den ännu en gång kanske jag till och med tyckte den var bra.

 

Men det var definitivt fel låtar som gick vidare till finalen. Jag tyckte Behrang Miri med "Jalla Dansa Sawa" borde gått vidare. Eller varför inte Martin Rolinski med sin Modern Talking-sound-alike-låt "In and out of love".

 

 

 

 

 

För fem år sedan fyllde jag 50. Jag fick då boken Manligt i present, skriven av Gunnel & Kjell Swärd. Boken innehåller ett antal visdomsord, eller vad man nu ska kalla dem, som handlar om män. Här kommer en av tänkvärdheterna:

Det finns tre stadier i en mans liv:
1. Han tror på tomten.
2. Han tror inte på tomten.
3. Han är tomten.

Hm... kanske det. Hemma hos oss brukar oftast min sambo var tomte när det är julafton. Vet inte riktigt varför, kanske för att hon är mest van att klä ut sig och spela teater tillsammans med barn (hon jobbar nämligen i skolan).

 

 

Måndagar - den stora tröttdagen.

När jag kom hem från jobbet igår eftermiddag var jag jättetrött. Efter att jag ätit middag somnade jag på stolen vid köksbordet. När jag en stund senare vaknade hade jag tippat framåt och nästan hamnat med ansiktet i tallriken. Jag reste mig och stapplade iväg till vardagsrumssoffan där jag somnade igen.

Efter en halvtimme vaknade jag av att en mystisk röst inom mig sa: "Per-Anders, greppa din iPad och ladda ner appen Garage Band, ty den appen kommer att ge dig mycken glädje".

Yrvaken och smått chockad fann jag ingen annan råd än att följa den mystiska röstens uppmaning. Och visst hade rösten rätt. Garage Band är en riktigt cool app.

Med Garage Band kan man skapa musik med hjälp av en rad olika instrument, inbyggda i appen. Man kan även ansluta en riktig elgitarr, eller elbas, till iPaden och med hjälp av olika inställningar i Garage Band få fram en himla massa coola ljud.

 

Nu har jag inte längre tid att vara trött på kvällarna.

 

 

 

Kollar runt lite bland bloggar som deltar i #blogg100. Hamnar hos Kulturellan som skriver om Yoko Ono som fyllde 80 år veckan. Yoko Ono är kanske mest känd för att hon var gift med John Lennon men hon har ju faktiskt en egen karriär också, som konstnär. Konstnärsskapet har hon utövat både före och efter hon träffade Beatlesstjärnan. 

 

När jag läste i media att Yoko Ono kommit upp i den aktningsvärda åldern av 80 år hajade jag till lite. "Är hon verkligen så gammal", tänkte jag. Eftersom hon var sju år äldre än John Lennon borde han alltså ha varit 73 år om han fortfarande varit i livet. Tiden går...

 

Yoko håller fortfarande kvar vid sitt budskap om fred och kärlek, vilket hedrar henne. Hennes senaste projekt är #smilesfilm som handlar om hur trevligt det är när man delar med sig av sitt leende. På videoklippet ovan uppmanar hon oss att dela med sig av ett leende på Instagram och tagga bilden med #smilesfilm. Självklart är jag på. Mitt leende kan beskådas här. 

 

 

Scen 1: Person A och person B träffas på ICA och A berättar att hans laptop har kraschat. "Blev den angripen av datavirus", frågar B. "Nej, jag tappade den i golvet och den gick sönder rent fysiskt", säger A.

Scen 2: Person C berättar för person D att det varit störningar i tågtrafiken söder om Stockholm. "Hörde du om det på radion", frågar B. "Nej, jag befann mig på tåget rent fysiskt", säger C.

Scen 3: Person E var ute på en biltur och råkade krocka med ett träd. E fick åka ambulans till sjukhuset och blev där undersökt av en läkare. "Rent fysiskt är du fullt frisk men jag tror du fått en chock och behöver terapi", säger läkaren.

Scen 4: Person F berättar för person G att hon hämtat en blankett för att kunna söka bostadsbidrag. "Laddade du ner den från nätet?", frågar G. Nej, jag hämtade en blankett rent fysiskt på Försäkringskassan.

Scen 5: Person H berättar för person I att han skickat en bild på sin hund till sina släktingar i Danmark. "Skickade du bilden via e-post", frågar I. "Nej, jag skickade den rent fysiskt i ett kuvert med snigelpost, svarar H.

Nu för tiden använder vi ofta uttrycket rent fysiskt som för att förtydliga att någonting egentligen finns på riktigt. Jag har inte så många minnen av att folk sa rent fysiskt för exempelvis 20 år sedan. Ibland känns det som om vi lever i två världar, den ena fysiskt och den andra virtuellt.