Vi som har Facebook - och de andra

Mänskligheten lever numera i en segregerad värld: Vi som har Facebook och de som inte har Facebook. Min sambo tillhör fortfarande de som lever i det digitala utanförskapet, dvs inte har Facebook, men hon utsätts ständigt för påtryckningar att ansluta sig. Bara under de senaste dagarna har hon flera gånger berättat att hon fått mail med Facebookinbjudningar.

- Vad är egentligen meningen med Facebook? Varför ska man ansluta sig där? hörde jag hur hon härom kvällen frågade sig.

- Facebook är fantastiskt, svarade jag. Där kan du dela med dig av alla detaljer i livet, allt från hur framgångsrika toabesöken är till vad du handlade på ICA idag. Du kan också få veta när dina vänner kommer hem från jobbet och när de ser på TV.

- Jag tycker det mest verkar fånigt, sa sambon.

- Frågan är hur länge du kan stå emot, sa jag.

Jag läser i Aftonbladet.se om ett företag som vid rekrytering av anställda ser Facebookande som en merit hos de som söker jobb. Om man har fler än 400 vänner på Facebook anses man ha ett rikt socialt kontaktnät och därmed kvalificerad att exempelvis jobba som marknadsförare.

Vem vet, snart kanske det är en merit att spela närpoker om man söker jobb som aktiemäklare.

Nu ska jag strax berätta på Facebook att jag skrivit ännu ett beaktansvärt inlägg på min blogg.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

USB-minne eller sticka?

Härom veckan var jag och en kollega ute på ett tjänsteuppdrag till nordöstra Jämtland. Vi åkte i min bil och vägen vi åkte präglades av skog, ängar och bondgårdar. Solen sken och färden genom den höstfärgade landsbygden gjorde vårt tjänsteuppdrag till en angenäm upplevelse.

Någonstans i närheten av Ramsele passerade vi en äng med betande kor och kalvar, något jag ville göra kollegan uppmärksam på. Men eftersom jag ibland kan vara lite tankspridd och omedelbart inte kom på vad de mindre korna kallas för så sa jag: "Titta vilka fina ko-valpar". "Ko-valpar?", sa kollegan. "Du menar väl kalvar?"

Vad har då ovanstående lilla historia med ett USB-minne att göra? Jo, jag har noterat att vissa personer envisas med att kalla ett USB-minne för ett "stick" eller en "sticka".

Den korrekta benämningen på tingesten man kan se på bilden här intill är ett USB-minne. På engelska kallas det USB flash drive. Gissningsvis kommer den felaktiga benämningen "stick" från Memory Stick, men det är Sonys egen benämning på sina minneskort till digitalkameror.

Visst, de som kallar USB-minner för "stickor" kanske har sin fulla rätt att göra det. Och om tillräckligt många gör det så kanske det så småningom blir en förändring i Svenska Akademiens ordlista.

Och jag skulle kunna envisas med att kalla kalvar för "ko-valpar", men det gör jag inte. För jag vet att det kallas kalvar. Och jag vet också att ett USB-minne är ett USB-minne och ingenting annat.

Tio skäl att inte köpa en GPS

Går omkring i det nyöppnade elektronikvaruhuset Media Markt i Birsta köpcentrum utanför Sundsvall. Butiksytan är verkligen gigantisk och jag går förbi oändliga rader med allt från digitalkameror och datorer till strykjärn och kylskåp. Och så naturligtvis plattskärmar. Hela väggar klädda med plattskärmar. Och valmöjligheterna känns nästan obegränsade. Plasma eller LCD. 32 tum eller 42 tum.

karta
Karta på papper eller på en liten skärm i bilen? Det är frågan.

Jag kommer fram till montern med GPS-navigatorer. Det senaste halvåret har min hjärna sakta blivit omprogrammerad från övertygelsen att en GPS är en onödig modepryl till insikten att det faktisk inte skulle vara så dumt med en liten kart-TV i bilen. I reklamen beskrivs GPS-navigatorer som självklara i varje bil och på mitt jobb pratar folk GPS-koordinater i stället för att ge en färdbeskrivning som går att följa på en hederlig papperskarta. Med tilltagande ångest försöker jag hitta argument att låta bli att köpa en GPS. Här kommer tio sådana argument:

1. Kostnaden. Herregud, betala flera tusen kronor för en liten dataskärm på 3,5 tum.

2. Det funkar lika bra med en papperskarta. Jag har haft körkort i mer än 20 år och alltid hittat rätt med papperskartor. Dessutom tycker jag papperskartor är vackra. Betraktar dem som konstverk.

3. Våra förfäder klarade sig utan GPS. I tusentals år har mänskligheten klarat sig utan GPS och ändå hittat rätt. Människan har också i tusentals år klarat sig utan mobiltelefoner och datorer. OK, efter stor tvekan skaffade jag mig till slut en mobiltelefon som jag idag alltid bär med mig (ja men..., tänk om nån ringer när jag är ute). Och nu för tiden betalar jag alla mina räkningar via webben (vem orkar stå i kö på Posten, eller Kassaservice eller vad det nu heter). Visst, en GPS är säkert väldigt bekväm med en massa finesser. Man kan t ex programmera en adress eller koordinater så visar GPS-navigatorn hur man ska köra. Man kan också... nä jag ska inte ha någon GPS!

4. GPS är en töntig modepryl. Jag gillar inte att köpa teknikprylar som många redan har. Om jag ska köpa en GPS så är det för att det ska underlätta mitt bilkörande. Exempelvis om jag ska till någon avlägsen plats i skogen, vilket då och då händer i jobbet.

5. Trafikfaran. Om alla bilförare ska sitta och glo på sina små kart-TV medan de kör bil, finns det då inte risk att de tappar uppmärksamheten på bilkörningen och orsakar trafikolyckor?

6. Inbrottsrisken. En GPS-navigator måste väl betraktas som stöldbegärlig med ökad risk för inbrott i bilen.

7. Överfallsrisk på stan. Vissa GPS-navigatorer går att ta med sig om man exempelvis är på semester och ska promenera i en främmande stad. Bra att ha om man söker en speciell sevärdhet eller glömt vart man ställde bilen. Men eftersom kart-TVn är stöldbegärlig så kanske man blir misshandlad och rånad av någon otäck tjuv.

8. Teknikångest. Ännu en tjock och svårläst manual man måste plöja igenom för att förstå hur den nya GPSen funkar. Jag har dock läst att vissa GPSer är väldigt lätta att installera. Man behöver bara trycka fast den i framrutan med en medföljande sugpropp och starta den så talar den själv om hur man ska göra.

9. Kan man verkligen lita på en GPS? Stämmer verkligen de medfölande kartorna? Tänk om man programmerar in Sveavägen i Sundsvall men i stället hamnar på Sveavägen i Stockholm. 45 mil åt fel håll. Sådant vill man ju inte vara med om.

10. Elektromagnetisk strålning. Tänk om den lilla kart-TVn ger ifrån sig någon form av strålning. Jag vill inte att det ska börja klia över hela kroppen när jag är ute och kör bil. Vill inte heller bli självlysande i neongrönt efter en dagstur till Piteå.

Hm... GPS-köp eller inte? Det tål att tänka på.