Ladda ner lunchmaten med din iPhone



Nu har den kommit. Den mest revolutionerande iPhone-appen som hittills konstruerats. Med Magic iMeal i din iPhone kan du enkelt ladda ner mat direkt i mikrovågsugnen. Det enda du behöver göra är att ställa in en tom tallrik i mikron, välja maträtt på din app och sedan trycka på start. Inom några sekunder finns så en varm måltid på tallriken, klar att äta.

Själv tycker jag denna iPhone-app är en utmärkt lunch-lösning på jobbet. Vanligtvis brukar jag ha matlåda med mig på jobbet med appen Magic iMeal i min iPhone fixar jag lunchen på nolltid.

Hur fungerar det då? Jo, matportionerna packas och förvaras i Magic iMeals huvudlager i Örnsköldsvall och med hjälp av paranormal strålning förs maträtterna, via iPhone-appen, över till din mikrovågsugn.

Nu kan du även ladda ner Magic iMeal Pro med tio extra maträtter för endast sju kronor.


ST:
Hjälmtvång för alla fotgängare
Fotgängare kan dömas för gångfylla




Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

ST:
April april din dumma sill

Kommer iPad verkligen att bli årets julklapp?



Härom dagen tittade jag in hos företagets IT-avdelning där jag fann jag två IT-gossar i full färd med att undersöka en sprillans ny iPad. Självklart passade jag på att känna på den jag också. Men jag vet inte om jag är så sugen på att skaffa någon egen. Jag kan uppriktigt inte förstå vad man ska ha den till.

En iPad påminner en hel del om en iPhone. Den har en "smekskärm", den har appar och en likadan hemknapp. Men en iPad är mycket större, så därför ryms den inte i fickan. En iPad har heller ingen kamera och man kan inte ringa med den. Så frågan är: varför behöver man en iPad när en iPhone är så mycket bättre.

Visst, en iPad har större skärm vilket kanske gör surfandet lite roligare. Men den är samtidigt så pass stor att den borde kännas klumpig att bära med sig när man är ute och rör sig. Jag läste nånstans att iPad tippas bli årets julklapp. Ska bli intressant att se om det verkligen blir så.

I alla fall så bad jag att få bli förevigad på bild när jag höll i IT-avdelningens iPad. Så nu har jag i alla fall bildbevis på att jag hållit en sådan i mina händer. Notera särskilt iPhonevantarna jag har på mig, vilka jag bloggade om igår.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skönt med speciella yllevantar för iPhone



Om du har en iPhone har du kanske märkt att du inte kan använda pekskärmen när du har handskar på dig. Detta är en klar nackdel nu när det blivit vinter eftersom man då oftast vill ha något värmande plagg på händerna. Nu finns dock lösningen på problemet. På Cool Stuff kan man nämligen köpa yllevantar som även funkar att smeka sin iPhone med.

I förra veckan skaffade jag mig ett sådant par vantar och idag testade jag dem utomhus.

Vantarna är alltså (enligt Cool Stuff) av ylle men längst upp på tummen, pekfingret och långfingret är materialet anpassat för att kunna användas på en pekskärm. Fungerar det då? Ja, för det mesta. När jag testade funkade det alldeles utmärkt när jag höll min iPhone i ena handen och pekade med den andra handen (se bilden ovan).

Däremot funkade det inte så bra när jag hade mobilen i bilhållaren på instrumentbrädan. Kanske kom pekfingret från fel vinkel på något vis. Men å andra sidan ska man ju inte använda mobilen när man kör bil (själv har jag då en bluetooth-mojäng i örat för att kunna ha båda händerna på ratten).

iPhonevantarna verkar vara av hyfsat god kvalitet men de finns endast i en storlek, en storlek som skulle kunna benämnas damstorlek. Således är de lite för små för mig vilket gör att de inte blir så väldigt varma. De finns endast i en färg, svart. När jag kollade på nätet så hittade jag emellertid liknande vantar på andra sajter i flera färger och andra storlekar.    

Jag försökte ta en egen bild på mina vantar men den blev inte så bra. Lånade istället bilden ovan från Cool Stuff.se


Cool Stuff:
Vantar för pekskärm
Julklappar till pojkvän

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vår vän Ingrid visar vägen



När min sambo och jag flyttade ihop för fem år sedan hade vi med oss var sin barnkull i boet. Det var min son samt sambons tre barn. Idag har de flesta av dem flyttat hemifrån, och istället har vi skaffat en ny familjemedlem - Ingrid.

Ingrid bor i vår bil och talar till oss när vi ska åka till någon plats där vi inte varit förut. Här kommer några exempel på snygga one-liners som Ingrid brukar leverera:

"Om en kilometer, håll höger mot E4."

"Om 450 meter, kör in i rondellen. Ta sedan tredje avfarten till Bergslagsdiagonalen."

Ingrid är alltså vår GPS-navigator och hon vägleder oss när vi färdas på okända vägar. Ibland kan det hända att jag tar en väg som Ingrid inte har föreslagit, och då säger hon bara lugnt:

"Rutten räknas om. Gör en U-sväng. Följ den markerade rutten."

Fast egentligen är Ingrid bara en av många röster som man kan välja bland i navigatorn. Förutom svenska finns det även en väldans massa andra språk. Ibland brukar jag ställa in den norska rösten som heter Nora - bara för skojs skull.

Våran GPS-Ingrid har visat oss vägen både i Stockholms innerstad och på små skogsvägar i Norrlands inland. Hon har även varit med i Baltikum och i Norge. På bilden ovan visar hon vägen genom Örnsköldsvik.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

iPoo - appen som gör toabesöket roligare

Idag tipsar Aftonbladet om de 25 bästa sommarapparna till iPhone. Men det finns en app som man kan säga är en riktig skitapp - därför att den ska bara ska använda på toa. Läs mitt blogginlägg om appen iPoo här.


Läs även andra bloggares åsikter
om
, , ,


iPhone - din vän på toa



Det ska vara en iPhone i år.

Jag vill härmed meddela att den tekniska utvecklingen inom området sociala medier har gjort nya omvälvande framsteg. Nu finns det optimala verktyget för dig som har tråkigt när du sitter på toa. Med ett enkelt knapptryck kan du koppla upp dig mot andra människor som också sitter på toa - över hela världen.

Förutsättningen är att du har en iPhone och att du har laddat ner appen iPoo.

Alla verkar ha en iPhone nu för tiden, mobiltelefonen med de rekordstora försäljningssiffrorna. Till iPhone finns också ett stort urval av applikationer (i dagligt tal appar), dvs dataprogram som man enkelt laddar ner till mobilen. Det finns faktiskt många användbara och nyttiga appar, men det finns också en del häpnadsväckande appar. Exempelvis iPoo.

iPoo är alltså toavarianten av Facebook, där man med hjälp av sin iPhone kan koppla upp sig med andra som också sitter på toa. Så kan man sitta där på kanten och utbyta skitprat (humor!) med övriga världens toabesökare, eller kanske rita en rolig gubbe som man skickar iväg till någon annan nödig person.

Själv vill jag ha lugn och ro när jag sitter på toa, för att helt och hållet kunna fokusera på det jag håller på med. Jag tycker iPhone är en riktigt trevlig och användbar mobil/surfdator, men på toa får den inte följa med. 



Aftonbladet:
Svenska appar säljer som smör

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Jag är pinsam



Jag känner att jag just nu är inne i en period av korta och intetsägande blogginlägg. Här kommer ett till:

Jag har just kommit till insikt om att jag är pinsam. Skälet är att jag endast har (i skrivande stund) 38 vänner på Facebook. I dagens Aftonbladet.se kan man nämligen läsa att man är pinsam om man inte har minst 50 till 60 vänner i Facebook. Visserligen är det inte längre status att ha flera hundra vänner (som det var för ett halvår sedan) men man bör alltså i alla fall ha minst 50.

Ja, ja, skit samma. Jag kan i alla fall trösta mig med att jag har ett antal vänner IRL, och det är inte fy skam det heller.

Liten ordlista:
IRL: in real life. På svenska: i verkliga livet. Alltså livet där människor träffar varandra fysiskt.

Snart kommer jag att gå in i en period av längre och djupare blogginlägg. Då blir det slut på pinsamheterna.

Bilden ovan:
I en kulvert mellan två tunnelbanstationer i Barcelona hade man dekorerat golvet med startfältet till en löparbana, där jag intog startposition. Pinsamt? Nej, men roligt.


Aftonbladet:
Ute att ha många Facebookvänner

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Helpdesk i fördatorisk tid



Datorer är fantastiska. Så mycket lagringskapacitet på en så liten fysisk yta. Jag minns när man tyckte man att 1 GB var stor lagringskapacitet på en hårddisk, men idag finns det USB-minnen som kan lagra 256 GB och hårddiskar som rymmer 2 TB (terrabyte).

Men ibland händer det att datorerna krånglar, och vad gör man då? Jo, då ringer man någon lämplig helpdesk för att förhoppningsvis få hjälp med problemet. Många gånger beror dock problemet på att man som användare inte riktigt förstår hur man ska göra.

För länge sedan, i den fördatoriska tiden, var boken den viktigaste bäraren av information. Men hur bar man sig åt när boken krånglade och man inte kom åt all den lagrade informationen?

Kolla in den norska dokumentationen i videoklippet ovan hur det kunde gå till då den bokliga helpdesken kom på besök.


Läs även andra bloggares åsikter om
, , , , ,

Google lägger ner i Kina



För tre år sedan beslutade Google att vissa ord inte skulle bli sökbara i den kinesiska varianten av Google. Åtgärden var den kinesiska regimens krav för att Google över huvud taget skulle kunna få etablera sig där. Bland annat fick man inga träffar om man googlade på "Taiwans självständighet" eller "massakern på Himmelska fridens torg 1989".

Naturligtvis fick Google kritik för detta i västvärlden och beskylldes helt riktigt för att krypa för den kinesiska diktaturregimen.

Igår meddelade dock Google att man övervägde att lämna Kina. Skälet är att Google blivit utsatt för en cyberattack där huvudmålen var att komma åt Gmail-konton som används av kinesiska människorättsaktivister. Google vill också ta bort sökningscensuren i Kina vilket den kinesiska regeringen antagligen inte går med på.

Kina är ju en av de starkast växande ekonomierna i världen och många västerländska företag står på kö för att få etablera sig där. Men Kina är ju faktiskt också en diktatur. Så antagligen måste företagen acceptera en begränsad yttrandefrihet i Kina, eller så avstå från alla goda affärer i landet.

Med den bakgrunden tycker jag Google visar stort mod och klokhet.

Bilden ovan är en kinesisk Googellogga som blev censurerad av den kinesiska regimen (enlig uppgifter här). Bilden nedan är den kinesiska Googleloggan idag.



På Voter.se kan man också svara på frågan om Google har rätt att ta politisk ställning. Klart de har. I det här fallet handlar det ju om att Google vågar stå upp mot en diktaturregim. Frågan är hur många andra företag som vågar göra likadant.



Bloggat om Google och Kina:
Om världen
Nikke index

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Det ska vara en laptop i år



Det är onsdag, klockan är sex på morgonen, och jag står i kön till säkerhetskontrollen på Midlanda flygplats norr om Sundsvall. Jag ska strax ta direktflyget till Göteborg för att där delta i ett jobbrelaterat möte.

Framme vid säkerhetskontrollen får vi samtliga gå igenom samma procedur. Man tar av sig sina ytterkläder, lägger fickornas innehåll i en plastlåda, samt promenerar igenom metalldetektorn. Själv går jag igenom samma moment som alla andra men inser att jag på en punkt faktiskt avviker från de övriga passagerarna. Jag har nämligen inte någon laptop i handbagaget.

De allra flesta i kön har alltså med sig en bärbar dator och framme vid säkerhetskontrollen får alla öppna respektive datorlock och visa för säkerhetstjänstemannen att det inte finns någon bomb i tangentbordet. Uppenbarligen ingår numera en laptop i varje resenärs standardutrustning, oavsett om man reser i jobbet eller som turist.

Det är nästan så jag känner mig lite udda när jag står där på kontrollens säkra sida och plockar ihop mina saker. Tyst frågar jag mig själv: Har jag egentligen någon trovärdighet som businessresenär när jag inte flyger med en laptop i handbagaget?

På mötet i Göteborg deltar personer från flera olika länder och allt prat är enbart på engelska. Två personer turas om att hålla föredrag och kopplar lätt in sina bärbara datorer i projektorn i taket. Ur ett hål mitt på sammanträdesbordet slingrar sig nämligen en härva av kablar upp. Där finns nätkablar, närverkskablar och kablar till projektorn.

Efter en stund inser jag att bland de 14 personerna som deltar i mötet är vi endast tre som inte tagit med en laptop. De flesta mötesdeltagarna har alltså pluggat in sina bärbara datorer men endast ett fåtal av dessa personer använder datorn till att visa någon presentation. Vad de övriga använder sina datorer till - det vet jag inte. Jag lutar mig diskret mot min bordsgranne och konstatera att hon skriver ett mail som hon raskt skickar iväg.

Hm... Måste nog skaffa mig en bärbar dator jag också. Om man vill vara på topp, bör man ha en laptop.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Vi som har Facebook - och de andra

Mänskligheten lever numera i en segregerad värld: Vi som har Facebook och de som inte har Facebook. Min sambo tillhör fortfarande de som lever i det digitala utanförskapet, dvs inte har Facebook, men hon utsätts ständigt för påtryckningar att ansluta sig. Bara under de senaste dagarna har hon flera gånger berättat att hon fått mail med Facebookinbjudningar.

- Vad är egentligen meningen med Facebook? Varför ska man ansluta sig där? hörde jag hur hon härom kvällen frågade sig.

- Facebook är fantastiskt, svarade jag. Där kan du dela med dig av alla detaljer i livet, allt från hur framgångsrika toabesöken är till vad du handlade på ICA idag. Du kan också få veta när dina vänner kommer hem från jobbet och när de ser på TV.

- Jag tycker det mest verkar fånigt, sa sambon.

- Frågan är hur länge du kan stå emot, sa jag.

Jag läser i Aftonbladet.se om ett företag som vid rekrytering av anställda ser Facebookande som en merit hos de som söker jobb. Om man har fler än 400 vänner på Facebook anses man ha ett rikt socialt kontaktnät och därmed kvalificerad att exempelvis jobba som marknadsförare.

Vem vet, snart kanske det är en merit att spela närpoker om man söker jobb som aktiemäklare.

Nu ska jag strax berätta på Facebook att jag skrivit ännu ett beaktansvärt inlägg på min blogg.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

USB-minne eller sticka?

Härom veckan var jag och en kollega ute på ett tjänsteuppdrag till nordöstra Jämtland. Vi åkte i min bil och vägen vi åkte präglades av skog, ängar och bondgårdar. Solen sken och färden genom den höstfärgade landsbygden gjorde vårt tjänsteuppdrag till en angenäm upplevelse.

Någonstans i närheten av Ramsele passerade vi en äng med betande kor och kalvar, något jag ville göra kollegan uppmärksam på. Men eftersom jag ibland kan vara lite tankspridd och omedelbart inte kom på vad de mindre korna kallas för så sa jag: "Titta vilka fina ko-valpar". "Ko-valpar?", sa kollegan. "Du menar väl kalvar?"

Vad har då ovanstående lilla historia med ett USB-minne att göra? Jo, jag har noterat att vissa personer envisas med att kalla ett USB-minne för ett "stick" eller en "sticka".

Den korrekta benämningen på tingesten man kan se på bilden här intill är ett USB-minne. På engelska kallas det USB flash drive. Gissningsvis kommer den felaktiga benämningen "stick" från Memory Stick, men det är Sonys egen benämning på sina minneskort till digitalkameror.

Visst, de som kallar USB-minner för "stickor" kanske har sin fulla rätt att göra det. Och om tillräckligt många gör det så kanske det så småningom blir en förändring i Svenska Akademiens ordlista.

Och jag skulle kunna envisas med att kalla kalvar för "ko-valpar", men det gör jag inte. För jag vet att det kallas kalvar. Och jag vet också att ett USB-minne är ett USB-minne och ingenting annat.

Tio skäl att inte köpa en GPS

Går omkring i det nyöppnade elektronikvaruhuset Media Markt i Birsta köpcentrum utanför Sundsvall. Butiksytan är verkligen gigantisk och jag går förbi oändliga rader med allt från digitalkameror och datorer till strykjärn och kylskåp. Och så naturligtvis plattskärmar. Hela väggar klädda med plattskärmar. Och valmöjligheterna känns nästan obegränsade. Plasma eller LCD. 32 tum eller 42 tum.

karta
Karta på papper eller på en liten skärm i bilen? Det är frågan.

Jag kommer fram till montern med GPS-navigatorer. Det senaste halvåret har min hjärna sakta blivit omprogrammerad från övertygelsen att en GPS är en onödig modepryl till insikten att det faktisk inte skulle vara så dumt med en liten kart-TV i bilen. I reklamen beskrivs GPS-navigatorer som självklara i varje bil och på mitt jobb pratar folk GPS-koordinater i stället för att ge en färdbeskrivning som går att följa på en hederlig papperskarta. Med tilltagande ångest försöker jag hitta argument att låta bli att köpa en GPS. Här kommer tio sådana argument:

1. Kostnaden. Herregud, betala flera tusen kronor för en liten dataskärm på 3,5 tum.

2. Det funkar lika bra med en papperskarta. Jag har haft körkort i mer än 20 år och alltid hittat rätt med papperskartor. Dessutom tycker jag papperskartor är vackra. Betraktar dem som konstverk.

3. Våra förfäder klarade sig utan GPS. I tusentals år har mänskligheten klarat sig utan GPS och ändå hittat rätt. Människan har också i tusentals år klarat sig utan mobiltelefoner och datorer. OK, efter stor tvekan skaffade jag mig till slut en mobiltelefon som jag idag alltid bär med mig (ja men..., tänk om nån ringer när jag är ute). Och nu för tiden betalar jag alla mina räkningar via webben (vem orkar stå i kö på Posten, eller Kassaservice eller vad det nu heter). Visst, en GPS är säkert väldigt bekväm med en massa finesser. Man kan t ex programmera en adress eller koordinater så visar GPS-navigatorn hur man ska köra. Man kan också... nä jag ska inte ha någon GPS!

4. GPS är en töntig modepryl. Jag gillar inte att köpa teknikprylar som många redan har. Om jag ska köpa en GPS så är det för att det ska underlätta mitt bilkörande. Exempelvis om jag ska till någon avlägsen plats i skogen, vilket då och då händer i jobbet.

5. Trafikfaran. Om alla bilförare ska sitta och glo på sina små kart-TV medan de kör bil, finns det då inte risk att de tappar uppmärksamheten på bilkörningen och orsakar trafikolyckor?

6. Inbrottsrisken. En GPS-navigator måste väl betraktas som stöldbegärlig med ökad risk för inbrott i bilen.

7. Överfallsrisk på stan. Vissa GPS-navigatorer går att ta med sig om man exempelvis är på semester och ska promenera i en främmande stad. Bra att ha om man söker en speciell sevärdhet eller glömt vart man ställde bilen. Men eftersom kart-TVn är stöldbegärlig så kanske man blir misshandlad och rånad av någon otäck tjuv.

8. Teknikångest. Ännu en tjock och svårläst manual man måste plöja igenom för att förstå hur den nya GPSen funkar. Jag har dock läst att vissa GPSer är väldigt lätta att installera. Man behöver bara trycka fast den i framrutan med en medföljande sugpropp och starta den så talar den själv om hur man ska göra.

9. Kan man verkligen lita på en GPS? Stämmer verkligen de medfölande kartorna? Tänk om man programmerar in Sveavägen i Sundsvall men i stället hamnar på Sveavägen i Stockholm. 45 mil åt fel håll. Sådant vill man ju inte vara med om.

10. Elektromagnetisk strålning. Tänk om den lilla kart-TVn ger ifrån sig någon form av strålning. Jag vill inte att det ska börja klia över hela kroppen när jag är ute och kör bil. Vill inte heller bli självlysande i neongrönt efter en dagstur till Piteå.

Hm... GPS-köp eller inte? Det tål att tänka på.

Nyare inlägg
RSS 2.0





Evenemang och konserter


Evenemang och konserter