Så har då Sveriges nyfödda prinsessa fått ett namn - Estelle. Ett fint namn, tycker jag. 

För övrigt tycker jag att uppståndelsen kring den nyfödda prinsessan känns absurd. Naturligtvis är det roligt för prinsessan Victoria och prinsen Daniel att deras nyfödda flicka mår bra, men det som hänt är ju ett lika fantastiskt under som när alla andra små barn föds. Så jag undrar: varför denna extrema mediabevakning? Kvällstidningarna svämmar ju fullständigt över av detaljer kring nedkomsten.

Speglar den verkligen läsarbehovet av händelsen? 

Uppenbarligen gör den det och man kan undra varför så många tycker kungahuset och deras förehavanden är så intressant. Handlar det om det enkla folkets behov av att få vara överhetens undergivna undersåtar? Eller finns det något annat skäl till att medierna kommer i extas och sköljer sitt rojalistiska opium över folket?

Själv har jag just kommit hem från några dagars jobbrelaterat besök i Kalmar. Det var första gången jag besökte denna småländska stad och när gårdagens arbetsinsatser var över tog jag och några kollegor en tur till Kalmar slott. Att besöka Kalmar slott hör tydligen till när man är i Kalmar.

På vallarna runt slottet fanns ett gäng rejäla kanoner men tyvärr ingen tillhörande amunition. Lite synd, tycker jag. Tänk att ha fått bränna iväg en salut för den nyfödda prinsessan - och alla andra fantastiska barn som fötts denna dag.  


DN:
Prinsessan heter Estelle
Estelle och Mary blir nya trendnamn
Landshövding: Jag är så glad att jag står här och gråter
”En högoddsare”

Aftonbladet:
Fram med kaffet, flicka
”Totalt olämpligt att heta Estelle”
Folket: Estelle är ett succéval

Läs även andra bloggares åsikter om Estelle, Victoria, kUnge, Daniel, monarki, republik, demokrati, prinsessa, kungahuset, Kalmar

"Det är i princip riskfritt att begå ett villainbrott i Stockholm. Endast två procent klaras upp."

Orden kommer från kriminologen Leif GW Persson i kvällens avsnitt av TV-serien Veckans Brott.

Inslaget i programmet handlar om de sk miljonbrotten, vilket är benämningen på de 1 miljon brott i Sverige som aldrig klaras upp. Det är "vardagsbrott" som exempelvis misshandel, inbrott, stölder, bedrägerier och trafikbrott. De ouppklarade miljonbrotten utgör ca 90 procent av alla anmälda brott i Sverige.

I förra veckans avsnitt av Veckans brott efterlyste Leif GW Persson och programledaren Camilla Kvartoft tittarnas erfarenheter av polisens hantering av miljonbrotten. De fick 2000 svar. Det var historier om exempelvis misshandelsfall och stölder där polisen visste vilka förövarna var men ända la ner utredningen.

Varför?, kan man undra.

Leif GW Persson menar att det är själva genomströmningen av hanterade brott hos polisen som belönas, och till den kategorin hör de som avskrivs. Av det skälet läggs alltså många utredningar ner. Helt enkelt därför att det är enklare att lägga ner dem än att utreda dem.

Leif GW Persson är kritisk till polisens arbete och menar att det även finns kritik inom polisens egen organisation. Men de poliser som är kritiska törs inte träda fram därför att de är rädda för repressalier.

"Polisen måste få till den operativa verksamheten så att någonting blir gjort, och kritiken inom organisationen måste tas tillvara och förvaltas", sa Leif GW i programmet.

Om Leif GW Perssons analys är korrekt är det ju fruktansvärt. Har vi en poliskår i Sverige som helt enkelt är för slö för att göra sitt jobb?

Jag undrar vad som skulle hända om jag råkar ut för ett nedlagt miljonbrott, och där polisen vet vem förövaren är, och jag skulle hänga ut förövaren på bloggen. Eller ta lagen i egna händer och själv på lämpligt sätt straffa boven ifråga. Skulle polisen lägga ner det brottet också?


Läs även andra bloggares åsikter om Leif GW Persson, Veckans brott, Camilla Kvartoft, miljonbrott, vardagsbrott, polisen

Jag undrar en sak. Vilka kriterier ska man egentligen uppfylla för att få bli omnämnd i Wikipedia? Måste man vara president, rockstjärna eller läppfisk? Själv tog jag körkort 1978 efter att ha gjort två uppkörningar, jag har suttit i kommunfullmäktige under en mandatperiod och jag har även gjort en kortare intervju med Wanja Lundby-Wedin. Räcker det?

Eller måste jag bli massmördare?

Av en slump upptäckte jag att Anders Behring Breivik har en egen artikel i Wikipedia. Är han verkligen värd det? En norsk massmördare och knäppskalle. Först studsade jag till lite när jag såg hans namn men inser efter lite eftertanke att han nog måste finnas där. Han är ju faktiskt en historisk person, vare sig jag vill det eller inte. Jag förväntar mig ju att hitta både Saddam Hussein och Adolf Hitler i Wikipedia, så varför då inte Breivik? Trots att de alla är bad guys så är de ju ändå en del av historien.

Så trots allt: Jag föredrar nog att vara en good guy i det fördolda än en bad guy i historieböckerna.

Jag läser på Aftonbladet.se att vi svenskar är sämst i Norden på att tvätta kläder. Enligt en undersökning som marknadsanalysföretaget Userneeds gjort på uppdrag av tvättmedelsföretaget Vanish så tvättar vi våra kläder i för låga temperaturer vilket medför att bakterierna inte dör utan istället sprider sjukdomar.

Jag undrar: kan det verkligen stämma? Jag tvivlar.

Däremot vill jag påstå att vi män är bättre på att tvätta kläder än kvinnor. Själv är jag väldigt noga med att följa tvättråden i de plagg jag ska tvätta. Om det står angivet att plagget ska tvättas i 60 grader då tvättar jag i 60 grader. Och om det står angivet att temperaturen exempelvis ska vara 30 grader, då ställer jag in 30 grader på tvättmaskinen.

Jag minns min första sambo (vi pratar alltså om mitt barns mor som jag bodde ihop med för 30 år sedan) som tvättade kläder märkta med 40 grader i 60 grader, vilket innebar att plaggen färgade av sig och blev förstörda. När jag påpekade detta skrek hon: "men tvätta själv då för fan". 

Sedan dess har jag tvättat alla mina kläder själv med gott resultat varje gång.  

Jag tycker det är roligt att vara i tvättstugan och tvätta kläder. För mig är det en klart lustfylld aktivitet. Men det krävs engagemang och noggrannhet för att resultatet ska bli bra. Om detta har jag avhandlat i ett tidigare blogginlägg. Läs det här.

Bilden ovan är från vårt mysiga torkrum här i huset.

Läs även andra bloggares åsikter om tvätta kläder, tvättstugan, tvättmedel, manligt, kvinnligt, bakterier, tvättråd, Timrå, Sundsvall

Är språket en klassmarkör?

Det är lördag kväll i november och jag står i vardagsrummet och tittar ut genom fönstret. Ute har mörkret lagt sig men tack vare den vita snön kan jag ändå se min vedhög på baksidan av huset. Jag tar en klunk Falcon Höstlager och funderar lite på det här med alkohol och vilken betydelse det har i sällskapslivet.

Om man blandar Coca Cola och vodka i ett glas, vad får man då? En grogg, skulle jag säga. Men om man dessutom häller i lite likör och sätter en citronskiva på kanten, vad blir det då? Jag skulle fortfarande kalla det för en grogg men jag vet att många istället skulle kalla det för en drink.

Fast egentligen är det ju samma sak. Starksprit och läsk, blandat i ett glas. Den enda skillnaden är att om man använder TV-såpaordet drink så känns kanske alkoholbruket lite finare.

Själv är jag dock inte så förtjust i starksprit över huvud taget, oavsett om man gör en grogg eller en drink av det. Jag tar hellre en öl när det är lördag kväll, vilket underlättar när jag vill filosofiera lite vid min vedhög.


Läs även andra bloggares åsikter om klassmarkör, medelklassmarkör, november, Falcon Höstlager, alkohol, Coca Cola, grogg, drink, sprit, starksprit, öl

DN:
Utredning vill tillåta spritbutiker

Idag fick jag ett mail på jobbet från en kvinnlig kollega. I mailet fanns en bild som visade en massa blåa prickar som åkte runt i något sorts avancerat processflöde. Under bilden kunde man läsa:

"Har du någonsin tänkt över hur en kvinnas hjärna fungerar? Det är enkelt att förstå om du kollar in den här bilden. Varje liten blå kula är en tanke på något som skall göras eller ett beslut som skall tas eller ett problem som skall lösas. Mannen har det mycket lättare, han har bara 2 kulor... och de sitter inte ens i hans huvud.

Sänd detta vidare till kvinnor som vill ha sig ett gott skratt och män som klarar av att se verkligheten i vitögat..."

Där fick man så man teg. Hur många gånger har man inte mött kvinnor som högljutt skanderat att "karlar inte kan gå och tugga tuggummi samtidigt." Men jag tänker på vad min terapeut sa som jag gick hos en gång i tiden (eftersom jag gått i väggen och behövde hjälp att komma upp "på banan" igen). Terapeuten, som var kvinna, sa att det bara är dumt att försöka göra flera saker samtidigt. "Det har jag slutat med för länge sedan", sa hon.

Hon menade att man istället ska ha som ambition att göra en sak i taget. Ett råd som jag har följt sedan dess. Och tack vare det rådet mår jag numera också väldigt bra. Dessutom hinner jag med allt jag har tänkt.

Jag svarade min mailande kollega att bilden bara speglar det kontrollbehov många kvinnor har. Många kvinnor skryter ju med att de kan göra många saker samtidigt. Men i praktiken handlar det om att de inte klarar av att släppa taget om sina små revir, därför att de är rädda att någon man ska klara sysslorna lika bra (eller kanske ännu bättre). 

Själv tycker jag inte livet handlar om en tävlan om vem som kan göra saker bäst, istället tycker jag det viktiga är att man hjälper varandra. Utan prestige.

Bilden ovan är endast en del av bilden jag berättar om i inlägget. Dessutom rör sig alla prickarna i orginalbilden, men jag lyckades inte överföra animationen till bloggen.


Läs även andra bloggares åsikter om manligt, kvinnligt, terapi, psykoterapi

Ute är det gråkall höstkänsla, men här inne i stugan är det varmt och skönt. Det knastrar i öppenspisen och jag sitter och tittar på bilder från vår semestervecka i Barcelona för ganska precis ett år sedan. Jag ler åt minnena från stranden och de härliga havsvågorna, de ljumma kvällarna på utomhusrestaurangerna, och det färgsprakande folklivet på marknaden intill La Rambla. 

Och så ler jag åt Antoni Gaudí och alla hans sköna byggnader i Barcelona. 

Som besökare i denna stad kommer man förr eller senare i närkontakt med något som skapats av Antoni Gaudí, arkitekten som kring sekelskiftet ritade ett stort antal byggnadsverk i Barcelona. Många av Gaudís byggnadsverk är i gotisk och jugendstil, ofta med runda fantasifulla former. Ibland till och med surrealistiska former. Jättesnyggt, tycker jag.

Jag minns att när jag gick omkring där i Barcelona, och tittade på Gaudís alla konstiga former, så funderade jag på hur det kom sig att just han fick sådant inflytande över arkitekturen i stan. Jag menar, Gaudís skapelser är ju inte bara många utan har ju även en ganska djärv arkitektur.

Svaret på den frågan är väl att den konstform han representerade var trendig vid den tiden och att han omgav sig av rika uppdragsgivare (som ville visa att de tillhörde den trendiga skaran). Jag undrar om det vid den tiden förekom någon debatt i Barcelona om Gaudís olika byggen.

Ett av Gaudís byggnadsverk, La sagrada familia, började att byggas 1882. Bygget pågår fortfarande, och beräknas pågå bortåt ytterligare 30 år. Tänk den byggentreprenör som fått det bygguppdraget.

I sammanhanget tänker jag på min hemstad Sundsvall. Efter den stora branden 1888, då i princip hela Sundsvall ödelades, bestämdes att de nya husen i staden skulle byggas helt i sten. Den sk Stenstaden i Sundsvall har sedan blivit känd för sin vackra och pampiga arkitektur. Inte kanske så djärv och pompös, men väldigt stilfull. Jag tror de flesta sundsvallsbor idag är ganska stolta över sin historiska innerstad. 

Men frågan är om vi ska vara nöjda med de byggnader som finns, eller om det finns plats för nya byggnadsverk. När det blir tal om att uppföra nya byggnader i Sundsvall brukar det ibland höras protester, exempelvis så grymtar en del över den nya högbron och tankarna på att bygga en ny idrotts- och kulturarena.

Själv har jag inget emot att det byggs nya byggnadsverk i Sundsvall, och de får gärna uppföras i en ny spännande arkitektur.

Bilden ovan har jag tagit på La sagrada familia i Barcelona.


Läs även andra bloggares åsikter om Barcelona, Antoni Gaudí, Sundsvall, Stenstaden, arkitektur, högbron

Jag får inte riktigt ihop det här med avregleringar i samhället. På torsdag upphör Bilprovningens monopol på att besiktiga fordon vilket innebär att det blir fri konkurrens, och därmed fritt fram för privata företag att utföra fordonsbesiktningar (företag som vill utföra fordonsbesiktningar måste dock godkännas av Swedac).

Man skulle kunna tro att ökad konkurrens kommer att innebära lägre priser, men inte då. Enligt ekonomisajten e24.se kommer priset för att besikta bilen istället att öka rejält. Enligt artikeln är syftet med avregleringen att få fler besiktningsstationer, längre öppettider och ett bättre serviceutbud.

Själv är jag inte så säker på att jag vill ha fler besiktningsstationer. Som privatbilist vill jag ha lägre kostnader och högre kvalitet på besiktningstjänsterna. Inte högre besiktningspriser.

Avregleringen av besiktningsmarknaden har ju ännu inte trätt i kraft så vi vet ju inte om priserna verkligen kommer att höjas. Men man kan ju jämföra med avregleringen av elmarknaden för snart 20 år sedan som innebar att elpriserna sköt i höjden. I det fallet blev de stora kraftbolagen vinnarna, och vi konsumenter förlorarna.

Så frågan är om samma sak kommer att inträffa när fordonsbesiktningen avregleras. Blir det näringslivet som tar hem vinsterna på bekostnad av oss konsumenter? Hoppas inte det.

Bilden ovan visar en avreglerad elkopplingsmojäng som jag fotade på vår gata häromdagen.


e24.se:
Dyrare besiktning efter första juli

DN:
KD vill sälja fler statliga bolag
"Elavregleringen är ett skräckexempel"

Konsumentverket:
Från 1 juli 2010 utförs bilbesiktning av privata företag

Läs även andra bloggares åsikter om avreglering, Bilprovningen, monopol, besiktning, elmarknad

Det är fredag kväll och vi står och tittar på ett (näst intill) ensamt rockband som spelar på torget i Timrå centrum. Vi är ett 50-tal personer i publiken, de flesta vuxna men också några barn i småskoleåldern.

Egentligen var det nog meningen att publiken skulle bestå av en massa ungdomar, eftersom konserten är en del av ett drogfritt arrangemang i samband med skolavslutningen. Men jag undrar vart ungdomarna är? Samtidigt vet jag ju svaret: de är antagligen någon annanstans där de ostört kan ägna sig åt ett ohämmat alkoholintag.

Men rockbandet (som för övrigt heter Rock & CO och är ett riktigt bra coverband från Timrå) på den permanenta betongscenen låter sig inte nedslås av den glesa publiken, utan rockar på med allt från Tomas Ledin-låtar till Iron Maiden. Och eftersom jag själv gillar svängig hårdrock tycker jag det är riktigt trevligt.

Intill oss står ytterligare ett par. De är, precis som jag och sambon, i åldern 50 plus.  

"Om man kunde köpa öl, då skulle det nog vara fullt med folk här", säger mannen, och antagligen har han rätt. Man kan här jämföra med evenemanget Timråland, som varje sommar äger rum på samma plats där vi nu befinner oss. Där kan man köpa öl, och följaktligen brukar det också vara massor av folk på plats.

Visst, jag gillar också att dricka öl men jag vet inte om jag tycker att Timråland står för den ultimata ölupplevelsen. Det brukar endast finnas Norrland Guld att välja på och för övrigt brukar Timråland kännas ganska rörigt (som en minivariant av det ännu rörigare Sundsvalls Gatufest). 

Man kan alltså konstatera att det är tillgången på alkohol som avgör om ett arrangemang drar folk eller inte. Och just skolavslutningen brukar ju vara starkt sammankopplad med ett ordentligt supande, därför tycker jag att arrangörerna av den drogfria skolavslutningen i Timrå ska ha all heder för sitt initiativ.

Synd bara att inte fler, både vuxna och ungdomar, kom och lyssnade på musiken. Det är trots allt viktigt att vi vuxna försöker gå före med gott exempel och visa att man inte alltid behöver alkohol för att ha roligt.

Bilden ovan tog jag förra sommaren när det var Timråland. Då flödade ölen ordentligt, ett vuxenbeteende som många ungdomar tar efter.

Läs även andra bloggares åsikter om Timrå, Rock & co, skolavslutningen, drogfritt, ungdomar, alkohol, Timråland, öl, Sundsvalls Gatufest

Dagbladet:
16 berusade studenter omhändertogs på torsdagen

ST:
Lugnt studentfirande i Sundsvall
Musiken lockade till drogfri avslutningskväll

I Aftonbladet kan vi läsa om Candrah Löfgren som begärde att få avsluta sin livsuppehållande vård, för att istället få dö. Candrah var förlamad och kunde endast leva med hjälp av respirator. På sin egen begäran sövde läkarna ned henne varpå hennes mamma stängde av respiratorn och Candrah avled.

Candrah hade levt med sin respirator under större delen av sitt liv och jag kan naturligtvis inte annat än respektera hennes vilja, och beundra hennes mod när hon ville dö. 

Trots det har jag väldigt blandade känslor inför dödshjälp. Candrahs fall är ju ett exempel på passiv dödshjälp, vilket jag kan acceptera, men aktiv dödshjälp är jag däremot total motståndare till. Jag kan aldrig acceptera att någon människa aktivt avlivas därför att man är sjuk.

Jag menar att det finns en stor risk med att tillåta aktiv dödshjälp (vilket vissa vill), nämligen att vi hamnar i en situation där människor förväntas ta emot dödshjälp när man är svårt sjuk. Sjukvård är ju förenat med stora kostnader, och med aktiv dödshjälp som valbart alternativ finns det en risk att sjuka människor känner sig pressade att dö för att slippa vara en belastning för samhället.

Jag skulle vilja att vi istället pratar lite mer om livshjälp. För det finns faktiskt exempel på människor som lever ett rikt liv, trots att de är svårt sjuka. En intressant artikel om detta går att läsa här.

Det här med dödshjälp är förenat med många svåra frågor. Handlar det alltid om individens eget val? Ska sjukvården tillhandahålla dödshjälp när någon är deprimerad?

Man kanske kan invända mot det jag skriver med att dödshjälp endast ska komma ifråga när det gäller obotligt sjuka som lider och inte har någon livskvalitet. Men jag menar att vi måste lyfta blicken och se vilka konsekvenserna kan bli om vi inför lagliga möjligheter till aktiv dödshjälp.


Aftonbladet:
”Det visade sig att det fanns ett liv värt att leva”
Drömmen – att få dö
Svåra gränser vid dödshjälp
”Det blev fint och värdigt”

Wikipedia:
Dödshjälp

Läs även andra bloggares åsikter om dödshjälp

Det är sen kväll i villaområdet och inne i vårt sovrum är det mörkt och tyst. Vi håller om varandra under täcket och pratar dämpat om de fasansfulla morden i Härnösand, endast tre mil härifrån.

"Jag läste i tidningen att det är en extremt ovanlig händelse, men på nåt vis känns det som om det inträffat ovanligt många extrema händelser på sistone", säger sambon. "Se bara på Arbogamorden och alla de där fallen där både barn och ungdomar mördat varandra. Och så det här i Härnösand. Vad är det som händer egentligen?"

Jag svarar inte utan funderar en stund. Tidigare under dagen träffade vi en släkting som nyligen förlorat en nära anhörig i cancer, och jag tänker att om man inte blir mördad så dör man väl i någon svår sjukdom. Det är väl egentligen bara en tidsfråga innan det är min tur. Samtidigt så vet jag ju att rent statistiskt så är risken faktiskt ganska liten.

"Av de cirka 100 mord som årligen begås i Sverige så är Arboga- och Härnösandsmorden extrema, men naturligtvis är det som hänt fruktansvärt, bara fruktansvärt", säger jag.

Men när jag funderar på det här med ond bråd död, då tänker jag också på livet. Det är ju trots allt livet jag eftersträvar, och det är ju livet jag vill ha ut så mycket som möjligt av.

Jag viskar till min sambo att jag älskar henne.

"Och det är just därför som jag har bilbältet på mig varje gång jag kör bil", säger jag. "Jag vill inte att du ska behöva sitta vid min sjukbädd och vaka bara för att jag varit slarvig." 

Att säga till någon som förlorat en anhörig att man ska bejaka livet, är kanske inte det första man säger för att trösta. När någon drabbats av sorg, då finns nog egentligen inga bra ord. Då handlar det nog bara om att i handling visa att man bryr sig.

Men när sambon och jag försöker hantera de fruktansvärda mord vi läser om i tidningen, då vill jag prata om livet. Och hur man lever det så bra som möjligt. Därför vill jag förmedla följande tankar på vägen (kanske det också finns fler):

- Var rädd om dig själv och dina medmänniskor.
- Jobba inte ihjäl dig.
- Använd bilbältet.
- Var uppmärksam på hur dina nära och kära mår.

Du har endast ett liv, ta vara på det.

Läs även andra bloggares åsikter om Härnösand, mord, livet, döden, Timrå, Sundsvall

Aftonbladet:
Han ville lära sig att slåss
Häktades misstänkt för tre mord
Mammans anhöriga: Tack för allt stöd
De tänkte ta sina liv – fann varandra på bron

Ikväll är det dags för den årliga lampsläckarstunden Earth Hour. När jag och sambon skulle fira Earth Hour för ett år sedan hade vi dukat upp diverse godsaker i vardagsrummet, men själva firandet kändes mer komplicerande än väntat. Så här bloggade jag om det då.


Aftonbladet:
Australien släcktes ner
Släck ljuset för klimatet
Earth hour en tom symbolhandling

Läs även andra bloggares åsikter om Earth Hour