Progg eller inte progg
Jag är 57 år och sosse. Jag älskar musik.
Men när det gäller musik förväntas man som sosse göra vissa åtaganden - eller kanske hellre: förväntades. På 1970-skulle man gilla proggmusik.
Det gjorde dock inte jag. Nationalteatern var väl hyfsat ok men Hola Bandola band tyckte jag var ganska trista och Björn Afzelius soloskivor kändes bara som pekoral. På den tiden stördes jag av den progressiva musikrörelsens anti-musikaliska hållning och den alltför upplåsta självbilden många av dåtidens proggaktörer hade.
På 70-talet fanns en progressiv musikrörelse även i England. Men den liknade inte på något sätt den svenska motsvarigheten. Där var gruppen Yes en av förgrundsgestalterna - en grupp som jag gillade skarpt på den tiden.
Yes var progressiva rent musikaliskt. De vågade exprimentera och utveckla själva musiken. Därför tyckte jag deras musik var väldigt spännande - till skillnad från den svenska proggen som bara var tråkig.
Den progressiva musikrörelsen i Sverige på 70-talet var helt och hållet politisk inriktad. Definitionen på progg var alltså musik med en tydlig vänsterpolitisk, och antikommersiell, inriktning. Det konstiga var att jag på den tiden ibland också råkade träffa på moderater som gillade progg. Jag fattade aldrig riktigt varför moderater lyssnade på vänstermusik.
Härom dagen hade jag en diskussion med på en person som hävdade att Ulf Lundell är progg, ett påstående jag hävdar är felaktigt. Ulf Lundell har väl knappast profilerat sig med ett vänsterbudskap i sina låtar. Samma sak gäller Pugh Rogefeldt. Han tog ju tydligt avstånd från den progressiva musikrörelsen på 1970-talet och kan inte heller betraktas som progg.
Själv har jag på senare år omvärderat proggen något. Exempelvis Mikael Wiehes låtar håller hög klass och har ett budskap som funkar väldigt bra även idag.
Bilden tog jag på Mikael Wiehe när han spelade i Timrå centrum 2014.
Blogg100/27