Det var bättre förr. Fast egentligen inte.

 
Jag är 57 år och sosse. Jag minns hur det var förr, på den gamla goda tiden när man bara hade en telefon per hushåll - som satt fast med en sladd i väggen och oftast stod i hallen.
 
På den tiden beställde man telefon hos Televerket som levererades och installerades av en telemontör. När jag var barn fanns det i stort sett endast en telefonmodell att välja på. Den var svart och hade snurrskiva.
 
Jag minns den dagen familjen fick en telefon med jack. Den var grön vilket kändes oerhört modernt och nästan onödigt påkostat. Jag gick i mellanstadiet och på fullt allvar tyckte jag det kändes som om vi var familjen Crazy. Vi hade en grön telefon! Att den dessutom gick att flytta mellan olika telefonuttag i lägenheten kändes väldigt coolt! 
 
När jag så småningom flyttade hemifrån och skaffade egen telefon - så hade den knappar i stället för snurrskiva. Jag hämtade den själv på Televerket och pluggade in den i köket i min etta i Nacksta. Efter att jag väntat tre dagar på att den skulle kopplas in ringde det plötsligt i telefonen. Det var Televerket som ringde och berättade att jag nu kunde börja använda telefonen. 
 
Jag tyckte det kändes fantastiskt. En egen lägenhet med en egen knapptelefon. 
 
Då var året 1980 och det fanns inte ens i sinnevärlden att de personer jag ringde till alltid bar en telefon med sig. Om någon kompis inte svarade när jag ringde så provade jag igen lite senare. Konstigare än så var det inte. Och tro det eller ej - på nåt konstigt sätt funkade livet ändå. 
 
Vad jag förökar säga med ovanstående utdrag ut mitt livs historia är att härom dagen bestämde sambon och jag oss för att skaffa bredbandstelefoni. Vi var på Teliabutiken och signade avtalet och efter några dagar fick vi en router med posten. Alltså en ny router. Vi hade redan en router som hörde till vårt tidigare bredbandsabonnemang men som nu inte längre behövdes. 
 
Jag tror denna är vår fjärde router som passerat revy hemma hos oss under de tio år vi bott i huset. 
 
Igår tillbringade jag typ två timmar av kvällen med att koppla in våra nya bredbandsprylar (det följde med ett gäng andra dosor och apparater och kablar) så att allt skulle funka; telefonen, TVn och internet. Det enda som inte följde med var en instruktion men tack vare min datakunniga sambo och några telefonsamtal till Telias support så fick jag till slut liv i alla apparater så att jag kunde sjunka ner i soffan och se Aktuellt. 
 
Det var då jag tänkte på telemontören som den där gången kom hem till oss och skruvade fast en svart telefon med snurrskiva i hallväggen. 
 
Då var allt enkelt. Man bara svarade i telefonen. Man hade inte en massa apparater och sladdar och nätverk som skulle konfigureras. 
 
Tyvärr hade man på den tiden heller ingen HD-bild på TVn vilket vi har nu. Det känns bra.
 
Bilden: jag har faktiskt kvar den gamla telefonen med snurrskiva från föräldrahemmet. Ibland tar jag fram den och fotograferar den.
 
 
 
Blogg100/16
Läs även andra bloggares åsikter om telia, blogg100, bredbands-tv
#1 - Mia

Ja och inte alltför länge sedan kunde man köpa en dator, gå hem och följa instruktionen så fungerade allt. För varje gång jag köper en dator, desto besvärligare blir det.

Din telefonhistoria den ler jag igenkännande åt. Det enda du missade var den vita (som jag hade) istället för den gröna... ;-) Nu bär vi telefonen i fickan och fixar en massa annat med den. Det minsta är att ringa med den... ;-)

Svar: Utvecklingen går framåt. Varken vi vill det eller inte.
Per-Anders

#2 - Susanne Hultman

Jag minns när jag bodde i Nicaragua och vi fick gå till motsvarande Televerket för att kunna ringa. Inte mänga hade telefon hemma. Vi beställde och väntade i två år. Då var det dags att åka tillbaka till Europa. Det var i slutet på 1980-talet.

Nu har jag helt skrotat den fasta telefonen och håller mig till mobilen. Det var ju ingen som ringde på den fasta. Inte jag heller.

Svar: Jo, jag vet att många säger upp den fasta telefonen. Jag känner att jag ännu inte är mogen för det. Av känsloskäl skulle jag tro.
Per-Anders

#3 - Ulla Maria

Inlägg med klar nostaligifaktor. Kommer ihåg när vi fick den första lätta Dialogtelefonen (tror jag rätt bestämt att den hette, någon Kobra hade vi aldrig) som ersatte den tyngre bakelitmodellen.
Mitt första sommarjobb var på Televerkets felanmälan.

Svar: Så hette den, ja. Dialog.
Per-Anders

#4 - BP

Vad gäller telefoni undrar jag om det inte var bättre förr. En telefon är en telefon, basta. i har också fasta telefonen kvar och vi undrar ibland varför...

Svar: En telefon ska ha en sladd. Så är det bara.
Per-Anders

#5 - DDT

Jag minns känslan när man skulle ringa något nervöst samtal och väntade med ett svettigt finger i sifferhålet och inte riktigt vågade släppa den där sista siffran. Och ljudet.
Men jag kan inte påstå att jag saknar den fasta telefonen. Fast den hade en stor fördel - man tappade ju aldrig bort den.

Svar: Precis. Den fördelen ska man inte underskatta.
Per-Anders