Grym konsertupplevelse med Neil Young

 
Jag ska direkt erkänna att jag aldrig varit på någon konsert med Bruce Springsteen. Men jag har sett glimtar med med honom på tv. Vad jag såg då var en vältränad och leende herre som glatt skuttade omkring på scenen och med spända halsmuskler brölade fram sina sångtexter. 
 
Jag har också sett några glimtar på TV från Lotta på Liseberg. Lotta Engberg ger mig samma vibbar som Bruce Springsteen. Det de levererar är trivsam familjeunderhållning anpassad för de breda folklagren. Lite som Kalle Anka på julaftonen - trygg, snäll och återkommande underhållning utan överraskningar.
 
Inget fel i det, men det är definitivt inte Rock'n'Roll.
 
Neil Young, däremot, är Rock'n'Roll. I förrgår (söndag) var jag på konsert med Neil Young, i Hartwall Arena i Helsingfors. Meningen var att vi skulle se och höra Young i Dalhalla (ikväll tisdag) men de biljetterna tog slut i ett nafs så det fick bli den finska huvudstaden istället.
 
Konserten med Neil Young var grymt bra. Allt satt perfekt; hans röst, låtarna, gitarrsolona, de tunga riffen.
 
Neil Young inledde konserten med ett akustiskt set med bara han själv och sin gitarr på scenen. Några av låtarna kompade han sig själv på piano och tramporgel.
 
Efter det akustiska partiet kom Youngs band, Promise of the Real, in på scenen. Tillsammans spelade de ett gäng låtar med lite countrytouch - alltså inte vanlig slemmig country utan country på Neil Youngvis - med nerv och inlevelse.
 
Den sista delen av den tre timmar långa konserten låg de tunga rockarkorden i fokus. Ingen kan som Neil Young plocka fram brutala gitarrsolon ur en elgitarr, och samtidigt få det att låta vackert och smärtsamt på samma gång.
 
Innan konserten undrade jag lite hur den 71-årige Neil Young skulle klara tre timmar intensiv Rock'n'Roll på scenen. Skulle hans röst hålla, skulle han fortfarande spela med inlevelse, skulle han fysiskt orka? Svaret på frågorna blev i samtliga fall ja. Neil Young och hans band levererade sina hits (alla fick naturligtvis inte plats) med en imponerande glöd. Ljudet under konserten var också bra och jag kände mig väldigt nöjd när jag lämnade arenan. 
 
Det enda lilla minustecken i protokollet var att Neil och hans band spelade varken Hey Hey, My My eller Rocking in the free world. Men kanske blir det istället kvällens konsertbesökare i Rättvik som får höra de låtarna.
 
Bilden tog jag med mobilen under konserten med Neil Young i Helsingfors. 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Neil Young, Hartwall arena, Dalhalla, Bruce Springsteen

Kommentarer
Postat av: Fyrtiotaggare.com

Underbart att ha varit på en bra konsert. Det kan man leva ett tag på.

Svar: Jo, det var en minnesvärd och trevlig upplevelse.
Per-Anders

2016-07-06 @ 07:08:46
Postat av: Anna-Lena

Så bra att konserten blev bra. Jag skulle kunna gå på den konserten nästan bara för att få höra lite tramporgel...
Oväntat, skulle jag tro.
Helsingfors då? Hur upplevdes den staden?

Svar: Helsingfors var trevligt men lite dyrt på restauranger mm.
Per-Anders

2016-07-06 @ 10:08:43
Postat av: Anna-Lena igen

Nämen... vad skriver jag? Neil Young själv skulle förstås vara det jag betalar för. Så klart.

Svar: Neil Young hanterade alla instrument han spelade på med bravur, inklusive munspel.
Per-Anders

2016-07-06 @ 10:14:06
Postat av: Mia

Det lyser igenom ordentligt i inlägget hur nöjd du är med konserten! Härligt.... Jag skulle säkert också varit nöjd, men nu var jag inte där. Får vara nöjd med att du är nöjd!

Svar: Jag var både nöjd och glad.
Per-Anders

2016-07-06 @ 17:39:26
URL: http://miatankar.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0


Tweets by @pasokvist



Evenemang och konserter


Evenemang och konserter