Novemberångest

 
November. En grå och allmän deprimerande tid på året. Det som håller mig uppe är min längtan.
 
Min längtan består av två delar. En långsiktig och en kortsiktig. Min kortsiktiga är densamma varje vardag. Den börjar när jag kliver upp på morgonen och pågår fram till kvällen då jag går och lägger mig. Det är alltså det min kortsiktiga längtan går ut på; att jag får gå och lägga mig för att sova.
 
Varje vardag fungerar alltså som transportsträckor från och till sängen.
 
Min andra längtan återkommer på veckobasis. Den brukar dyka upp i mitt sinne typ varje tisdag (ibland redan på måndagar men det händer också att det dröjer ända till onsdagen). Det jag längtar till är att det ska bli fredag eftermiddag och jag får komma hem efter jobbet och öppna en bärs. Och när bärsen är öppnad och första klunken tagen då startar jag Spotify och min playlist med Jimi Hendrixlåtar. 
 
Med ljudvolymen på HÖGT sätter jag mig på en stol mitt på golvet och stirrar in i väggen. När femte låten på Hendrixlistan (Woodo Chile) kommer fyller jag lungorna med luft och vrålar i riktning mot väggen. Ett primalskrik hämtat från tårna.
 
Sedan känns allt bra igen. Då sänker jag ljudvolymen och beger mig till köket för att laga mat.
 
Fast jag längtar efter att det ska bli december. Jag får så ont i halsen av allt skrikande.
 
Bilden: Min datorhögtalare. Funkar utmärkt till Jimi Hendrixlåtar. 
 
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om ångest, höst, jimi hendrix, hårdrock
#1 - BP

Med andra ord är hela din vecka en transportsträcka till primalskriket på fredagar. Å december är ju på sätt och vis ännu mörkare än november. Kanske du borde "intervallträna" så kan du skrika under december också;-)

Svar: När december kommer är jag nog alldeles för hes för att skrika.
Per-Anders