En verklighet sannare än Facebook?
Enligt Stockholms handelskammare kollar 40 procent av svenska arbetsgivare upp sina jobbsökande på Facebook. Det gör de antagligen därför att de vill veta "allt" om de arbetssökande, inte bara det de arbetssökande berättar om i sina ansökningshandlingar.
Det är ju på Facebook vi avslöjar vilka vi egentligen är, vad vi tycker och vad vi står för.
Grejen är att många inte verkar inse det.
Låt säga att du flyttar till en ny bostad eller börjar jobba på en ny arbetsplats. Då kan du nästan räkna med att dina nya grannar, respektive nya kollegor, kollar upp dig på Facebook. Antagligen gör du samma sak om du är på väg att få en ny bekantskap.
Och utifrån hur du profilerar dig på din Facebookprofil blir du bedömd (här kan man naturligtvis ha olika uppfattningar om vad som är smart, respektive inte smart, men om jag skulle få en blivande kollega som publicerar bilder på sig själv när hen ollar, lajkar diverse SD-sidor och skriver inlägg med enbart versaler skulle i alla fall jag uppleva varningssignaler).
Å andra sidan finns dem som tror de är smarta men egentligen bara är skrytsamma och patetiska, vilket klippet från Solsidan illustrerar.
Sedan finns det personer som inte har Facebook över huvud taget. Vad ska man tro om dem?
Finns man på riktigt om man inte finns på Facebook?