Tankar om tiggeri

 

Sonen kommer hem och berättar att han köpte en kopp kaffe till en tiggare på stan, samt en kopp choklad och en Snickers till tiggarens lilla dotter. Sedan fick tiggaren behålla växeln som blev kvar av hundringen. 

 

Tiggaren och hans dotter blev jätteglada och sonen fick en kram av den lilla flickan.

 

Den tiggande mannen berättade på knagglig engelska för min son att den enda inkomst de hade var det de fick ihop på att tigga. Han berättade också att de blivit avvisade från en butik när han ville handla för pengarna han hade fått.

 

Jag är stolt över min son som har ett gott hjärta.

 

I Sverige är vi vana att det finns sociala skyddsnät i samhället. Här ska ingen behöva vara fattig, ingen ska behöva tigga. Att se tiggare på gatorna är något som, åtminsone jag, associerar till exempelvis England och Baltikum. Men sedan några år tillbaka har det blivit en vanlig syn även i Sverige. Frågan är hur vi ska förhålla oss till detta, för oss, nya fenomen. 

 

Borde tiggeriet förbjudas? Nej, jag tror inte förbud löser några problem i sammanhanget. Fattigdom försvinner inte därför att man förbjuder det.

 

Tillhör tiggarna kriminella ligor som försöker lura av oss våra pengar? Kanske, kanske inte. Som affärsidé tycker jag det dock verkar lite långsökt. Rimligtvis borde det finnas mer inkomstbringande verksamheter för illasinnade ligabossar.

 

Är tiggarna bara lata och tigger därför att de inte vill jobba? Jag har lite svårt att tro det. De flesta människor skulle nog föredra att ha ett riktigt jobb att gå till - hellre än att sitta still på en trottoar och frysa dagarna i ända.

 

Många av dem som tigger på våra svenska gator kommer tydligen från Rumänien. Rumänien är ett medlemsland i EU och som sådant borde man kunna förvänta sig att dess regering tar hand om sina egna medborgare. Men det gör den inte. Det överlåter nämnda regering istället till innevånarna i Sverige (samt ett antal andra länder i Europa).