Att vara odödlig
Vart går gränsen?
Jag menar, de flesta av oss har nog ambitionen att leva ett så roligt liv som möjligt - utifrån de olika förutsättningar som var och en har. För egen del försöker jag alltid fånga de möjligheter till njutning som bjuds. Det kan handla om att tända ett ljus och mysa med sambon i soffan, det kan också handla om att belönas med en förlösande tarmtömning efter en god och omfattande middag.
Det finns också andra sätt att njuta - utifrån de speciella förutsättningar vissa har. Det kan exempelvis handla om den njutning som ekonomiska rikedomar, makt och privilegier för med sig. Det är helt ok för mig - jag störs inte alls av att andra har det "bättre" än mig.
Men jag har fler än en gång noterat att det finns en gräns nånstans där borta, en gräns där vanan att vara privilegierad övergår till ett begär. Och när man går över den gränsen händer nåt - självbilden påverkas, man betraktar sina privilegierna som ett självklart normaltillstånd och personen i fråga börjar betrakta sig själv som odödlig.
Och som ödödlig och oantastlig är det lätt hänt att man ger sig rätten att ta vad man vill, när man vill, bara man får mätta suget efter privilegiets njutning.
Det är en farlig väg. Och när smällen kommer, för den kommer, då blir slutet brutalt.
Så det bästa är alltså att försöka hålla distansen till de saker man håller på med. Även om det bara handlar om att äta en god middag.