När katten gick över gränsen
Man skadar inte ostraffat mina kameraprylar.
Vi har en katt här hemma. Houdini heter han. Varje morgon följer han med mig till badrummet där han lägger sig på golvet och spinner. Budskapet är tydligt: "Kela med mig! Jag har väntat hela natten på att nån ska kela med mig. Kela med mig nu!"
Houdini är en jättemysig katt men han har en liten egenhet (som han delar med många andra okastrerade hankatter). Han kissar ibland på ställen han inte ska kissa på. Allra mest gillar han att kissa på något som råkat bli liggande på golvet, typ ett papper, ett klädesplagg eller en plastpåse.
Det är inte så kul när sådant händer men en plastpåse är ju inte hela världen, den går ju att slänga. Och kattkisset går ju att torka bort med rengöringsmedel.
Lite värre är det när han kissar i vår skinnsoffa. Lukten är inte alls trevlig och jag har tillbringat åtskilliga stunder med att försöka sanera soffan från den otrevliga odör som blivit resultatet av Houdinis framfart. Men det har alltid gått bra till slut. Jag har (nästan) varje gång fått bort lukten tack vare ett specialmedel som jag köpte i en djuraffär.
En nerkissad plastpåse eller ett intensivt skurande i soffan. Visst, det är inte kul, men det går att stå ut med.
Men det finns en gräns för vad som är acceptabelt. Den gränsen överskred Houdini strax före jul.
Då kissade vår käre lille katt på ett av mina kamerabatterier med följd att det kortslöts och blev oanvändbart. Det var då jag tog beslutet som vi gått och funderat på under lång tid: Nu måste Houdini kastreras.
Det är ju nämligen så att en kastrerad katt har inte samma behov av att markera sitt revir och därmed inte samma drift att kissa lite här och var. Dagarna för julaftonen gick därför färden till djursjukhuset här i stan där Houdini sövdes ner och blev av med delar av sin manliga stolthet.
800 kronor kostade det men det var det värt. Efter det har han inte kissat på annan plats än i sin kattlåda och vi tvåbenta individer i familjen har sluppit att torka kattkiss runt om i huset.
Precis som kattläkaren förutspådde har Houdini också blivit en gladare katt. Numera är han både piggare och busigare och har inte längre medelst urin behovet att markera sitt revir.
På bilden Houdini och mitt kamerabatteri. Notera den svarta fläcken på kontakterna på batteriet. Det var där kortslutningen inträffade.