Om att vara svensk och inte sticka ut för mycket

4 kommentar(er)
 
I lördags var jag och sambon på Sundsvalls teater och såg standup-komikern Al Pitcher. Han bjöd på en riktigt kul föreställning och jag fick mig ett par rejäla skrattanfall. Al Pitcher kommer från Nya Zeeland och i sina standupföreställningar driver han med sig själv men framförallt driver han med oss svenskar. 
 
Innan föreställningens början blev vi i publiken uppmanade att skriva en lapp med vad vi tyckte var svaret på följande fråga: "What is the best thing happend i Sundsvall?" Jag skrev typ "When the Sundsvall hockey team won over Timrå IK." (Ja, jag vet att det var fantasilöst men att pressa fram positiva tankar på kort varsel är svårt)
 
På scenen läste Pitcher upp vad som skrivits på samtliga lappar och eftersom han inte hade så stor koll på vad som händer i Sundsvallsregionen ställde han följdfrågor. Exempelvis hade någon skrivit på en lapp om olika uttryck på vår lokala dialekt.
 
"Tell me more about this", sa Pitcher.
 
Ingen i publiken sa något. 
 
"But who wrote this?", sa Pitcher.
 
Inget svar från publiken.   
 
Just detta faktum, att vi svenskar är lite lågmälda och blyga, är en röd tråd genom Al Pichers föreställningar. Han kämpade hårt med att försöka få igång en dialog med oss i publiken men resultatet blev så där. Men han fick i alla fall oss att skratta. 
 
För ett par år sedan hade vi en praktikant från Nya Zeeland på jobbet. Hon berättade att hon under sin uppväxt bott på olika platser i världen, både i Europa och i Amerika, och i Sverige befann hon sig för att under några år studera på universitet.
 
Hon sa hon trivdes i Sverige men tyckte att hon ibland kunde önska lite mer temperament hos oss svenskar. Svenskar uppfattade hon som lågmälda och konstaterade att det på en svensk arbetsplats sällan förekommer högljudda diskussioner. Just livfulla diskussioner var något hon saknade i Sverige.
 
Jag försökte förklara för henne att det närmast är en norm i Sverige att inte hetsa upp sig, i synnerhet inte på jobbet. En högljudd diskussion på en svensk arbetsplats skulle väl närmast riskera resultera i en uppsägning.
 
Frågan jag ställer mig är: stämmer det att vi svenskar är lågmälda och blyga? Är det kanske en regional företeelse i Sverige - är vi norrlänningar, eller människor från någon annan landsända, mer fåordiga än övriga svenskar? Är det bra eller dåligt att vara lågmäld respektive temperamentsfull? 
 
En som gladeligen bryter mot den lågmälda svenska normen är artisten Ulf Lundell som skäller ut publiken när han tycker den stör (jag har själv varit på flera Lundellkonsterter där det inträffat). En gång hamnade jag på samma flyg som artisten ifråga och kunde notera hur han högljutt meddelade en medpassagerare att om denne inte höll käft skulle han se till "så att du åker ut ur planet" (flygplanet hade ännu inte hunnit starta).
 
Men jag gillar Ulf Lundells blogg - trots att han då och då raderar samtliga inlägg han skrivit.
 
Bilden tog jag i lördags under föreställningen med Al Pitcher.
 
 
Blogg24/2
 
Läs även andra bloggares åsikter om blogg24, al pitcher, ulf lundell, svenskhet
#1 - Kim M Kimselius

Härligt inlägg. Sitter här och ler efter att ha läst det!
Kram Kim

Svar: Kul! :)
Per-Anders

#2 - Ulla Maria

Kul och tankeväckande inlägg. Bor själv i Bohuslän och jobbar inom processindustrin. Här kan det vara synnerligen livliga diskussioner i kontroll- och kafferum. Men - bara där och i den trygga miljön. Om man t ex föreslår att någon av de mest högljudda debattörerna ska engagera sig i fackklubben blir svaret så gott som alltid: Nä, inte jä. (Tjörbu för Nej, inte jag.)

Svar: Känner igen det där. Jag har också jobbat i fabrik och minns kollegor som hade massor av åsikter, men bara på jobbet. Fikarumspampar, var det nån som kallade dem. Håller med om att det är bra att engagera sig fackligt.
Per-Anders

#3 - BP

Gillar också inlägget! Riktigt roligt och delvis klockrent. Tänker på den som skrivit lappen men sedan inte svarade. Att skriva och vara anonym går bra, men att stå upp och därmed hamna i rampljuset kräver ju mod. Då fegar man.

Har hört från arbetskamrater som kommer från Gävle, Umeå och Luleå att vi nollåttor är betydligt framfusigare och tar för oss mer än norrlänningar. När de är på besök är de för det mesta tysta och pratar bara vid tilltal. De skulle aldrig börja en diskussion själva. Dessutom tyckte dom att det är ett betydligt lugnare arbetstempo i norr än vad vi har här.

Så där finns säkert ett sammanhang.

Svar: Jag tror också att det är skillnad på Norrland och Stockholm. Fast jag tror också det finns både för- och nackdelar med båda.
Per-Anders

#4 - Bert

Har också sett Al Pitcher och njutit. Det var för ett par år sedan. Men jag upplevde inte att han hade svårt att få igång publiken. Tvärtom.

Och att "norrlänningar" (varför vi nu skulle vara en homogen folkgrupp) är tystare än andra måste vara en myt som hänger ihop med vårt koloniala arv. Men vad vet jag .... Det kanske gäller medelpadingar. ;-)

Svar: Du har rätt. Norrland omfattar ju mer än halva Sveriges yta så kulturmönstret varierar säkert mellan de olika delarna. Själv gillar jag människorna i Umeå och Piteå. De platserna brukar jag besöka lite då och då i jobbsammanhang.
Per-Anders