Shopping i nöd och lust

Sambon och jag är ute på shoppingrunda för att köpa kläder. Hon vill köpa en tröja och jag behöver ett par nya byxor. Inne på KappAhl skils vi åt - hon beger sig in på damavdelningen och jag på herravdelningen.

 

Inne på herravdelningen gör jag en snabb överblick och konstaterar att området med skjortor och tröjor finns till höger, och montrarna med byxor finns till vänster. Jag riktar in mig på byxsortimentet och skannar av utbudet enligt de kriterier jag programmerat hjärnan med: svarta, regular fit. 

 

Efter ungefär en minut har jag hittat byxorna jag söker - i rätt storlek. Jag tar med mig byxorna till närmsta provhytt där jag konstaterar att de passar perfekt.

 

På väg mot kassan går jag genom damavdelningen där sambon står och håller upp två blusar intill varandra. "Vilken tycker du jag ska ta?", frågar hon mig.

 

"Den till vänster. Helt klart", säger jag och går mot kassan. 

 

"Men vänta", säger sambon. "Jag måste ju prova. Häng med till provhytten. Jag vill att du är smakråd".

 

Utanför raden med provhytter blir jag sittande på på en liten bänk (en sån där som alltid står utanför provhytter troligen avsedd på män som väntar på sina klädprovande kvinnor) och önskar att jag hade såna där skyltar med siffror domarna i "Lets Dance" har. Ni vet, såna där som de bedömer de tävlandes insatser med. Det skulle göra allt så mycket enklare när sambon med jämna mellanrum tittar ut ur provhytten iklädd olika kombinationer av blusar och tröjor.

 

Fast jag ska inte vara orättvis. Jag tycker egentligen det känns jättebra att jag fått förtroendet att vara sambons smakråd när hon köper kläder. Att hon sedan inte tar speciellt mycket notis om vad jag tycker är en annan sak. Hennes klädköp brukar ändå alltid sluta med en perfekt outfit som pryder hennes vackra gestalt.

 

Själv tycker jag också det är jättekul när hon är smakråd vid mina skjortinköp (vilket kan vara lite trixigare än byxinköp).

 

Jag blev i alla fall nöjd med mina nya byxor.